Karl Marx: människan, teoretikern och revolutionären

av Alan Woods (Översättning: Edith Nordström)
Bild: Flickr, Saigneurdeguerre

I den tyska staden Trier föddes för två hundra år sedan, den 5 maj 1818, en av historiens viktigaste personer. Två hundra år senare har Karl Marx – trots alla rasande attacker, giftiga förvrängningar och hätska försök att underminera synen på honom som person och teoretiker – tagit sin plats i historien som ett mäktigt teoretiskt geni.

"Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den."

(Karl Marx, "Teser om Feuerbach")

Vare sig man håller med honom eller inte råder det ingen tvekan om att Karl Marx genomförde en mäktig revolution i det mänskliga tänkandet, och förändrade därmed hela historiens gång. Han tillhör de största av mänsklighetens tänkare. Han hör hemma bland stora historiska hjältar som Herakleitos och Aristoteles, Hegel och Charles Darwin.

Marx upptäckter inom filosofi, historia och politisk ekonomi är häpnadsväckande i sig. Även om hans livsverk bara hade bestått av första bandet av Kapitalet, så hade bara det varit en tillräckligt stor bedrift. Men Marx var inte bara en teoretiker. Han var en handlingens man, en revolutionär som ägnat hela sitt liv till kampen för socialism och arbetarklassens frigörelse.

Ett så rikt och mångfacetterat liv kan inte ges en tillfredsställande beskrivning på endast ett par rader. Men med anledning av att det är två hundra år sedan Marx föddes, måste vi ge en kort och oundvikligen inkomplett skiss av hans liv.

Marx liv

Marx föddes i Tyskland för 200 år sedan, i dåvarande Preussen. Rhenprovinsen som Trier tillhörde skiljde sig emellertid i många avseenden från de bakåtsträvande, halvfeodala och reaktionära preussiska områdena i öst.Karl Marx som ung.

När de blev annekterade av Frankrike under Napoleonkrigen blev invånarna bekanta med nya idéer som tryckfrihet, konstitutionell frihet och religiös tolerans. Trots att Rhenprovinsen återinfördes som del av imperiet Preussen av Wienkongressen tre år före Marx födsel, lämnades ändå dessa år ett avtryck på det progressiva tänkandet i de mest upplysta delarna av samhället.

Karl Heinrich var en av nio barn i familjen bestående av föräldrarna Heinrich och Henrietta Marx. Marx far var advokat med en relativt progressiv inställning, som läste Kant och Voltaire och förespråkade att den preussiska staten skulle reformeras. Familjen var hyfsat välbärgad. Under sin barndom och tidiga ungdom levde Marx aldrig i fattigdom eller nöd, även om det var något han fick uppleva en hel del senare i livet.

Båda föräldrar var judar men år 1816, vid 35 års ålder, konverterade Karls pappa till kristendomen. Detta var troligtvis till följd av en lagändring under 1815 som uteslöt judar från överklassen. Det är betydelsefullt att han valde den lutherska tron, trots att majoriteten i Trier var romerska katoliker, eftersom han "likställde protestantismen med intellektuell frihet". Heinrich Marx var emellertid långt ifrån revolutionär, och hade utan tvekan blivit förskräckt om han fått reda på sin kära sons framtida bana.

Efter studenten fortsatte Marx till universitetet för att plugga juridik, och senare historia och filosofi. Under studierna i Berlin blev han förtrollad av den store filosofen Hegel. Han såg att under den ytliga idealistiska skorpan hade Hegels dialektik de mest djupsinniga revolutionära implikationer. Denna dialektiska filosofi skulle utgöra den grundval på vilken hela hans fortsatta ideologiska utveckling skulle vila.

Marx gick med i en tendens som var känd som "vänsterhegelianerna", vilken drog radikala och ateistiska slutsatser från den hegelianska filosofin. Han blev dock snabbt missnöjd med det oändliga ordvrängandet och den dialektiska jonglering som pågick bland dessa radikala akademiker, som så småningom urartade till en ren diskussionsklubb.

Marx var mycket imponerad av Ludwigs Feuerbachs idéer, som utgick från en kritik av religionen och sedan rörde sig mot materialismen. Men Marx kritiserade Feuerbach för hans radikala avvisande av den hegelianska dialektiken. Marx lyckades på ett briljant sätt kombinera filosofisk materialism med dialektik för att skapa en helt annorlunda och revolutionär filosofi.

Beväpnad med dessa revolutionära idéer samarbetade Marx med en grupp vänsterhegelianer i Rhenprovinsen som hade grundat en radikal tidning, Rheinische Zeitung. Som redaktör för tidningen skrev Marx ett antal lysande revolutionära artiklar. Tidskriften blev en omedelbar succé men ådrog sig snabbt de preussiska myndigheternas uppmärksamhet, som utsatte den för strikt censur. Den unge Marx lyckades dock undvika censurens skruvstäd med strålande uppfinningsrikedom. Till sist blev de tvungna att lägga ned tidningen.

År 1836 var Marx, under tiden som han blev mer politiskt aktiv, i hemlighet förlovad med Jenny von Westphalen, en stilig ung kvinna från en aristokratisk familj, känd som den "vackraste flickan i Trier". Hon var fyra år äldre än honom och tillhörde en betydligt högre samhällsklass. Men hon och Marx hade varit kära i varandra sedan barnsben och baserat på det vi vet var de helt hängivna varandra.Marx förlovade sig med Jenny von Westphalen 1836.

Jennys far, Baron Ludwig von Westphalen, en högre tjänsteman till den kungliga preussiska provinsiella regeringen, var en man av dubbelt aristokratisk härkomst: hans far hade varit chef över generalstaben under sjuårskriget och hans skotska mor, Anne Wishart, härstammade från Earls av Argyll. Det är därför knappast förvånansvärt att de höll sitt förhållande hemligt så pass länge. Tre månader efter nedstängningen av Rheinische Zeitung, i juni 1843, gifte han sig med Jenny och paret flyttade sedan till London i oktober.

Jag anser inte att denna anmärkningsvärda kvinna ägnats tillräckligt mycket uppmärksamhet, trots att hon gjorde enorma uppoffringar för att stödja sin partner i sitt revolutionära arbete. Hon lär ha lidit en hel del: bryta med sin familj, resa från land till land, dela alla Marxs umbäranden och leva under svårast möjliga förhållanden. Hon fick se sina barn utstå lidande, bli sjuka och dö. När deras son Edgar gick bort i London hade hon och Marx inte ens råd med en kista.

Jennys äldre bror Ferdinand blev senare en nitiskt repressiv inrikesminister i Preussens regering mellan 1850 och 1858, det vill säga under en period då reaktionen i Europa nådde sin högsta punkt. Vi har således den motsägelsefulla situationen att en man engagerar sig i revolutionärt arbete för att störta den preussiska staten från exil i London, medan hans svåger i Berlin var ansvarig för att förfölja revolutionärer, både inom och utom landets gränser. I hela historien har det aldrig funnits en mer ironisk situation än denna!

I Paris

Hösten 1843 flyttade Marx till Paris för att publicera en radikal tidskrift tillsammans med Arnold Ruge. I den energiska atmosfär som rådde i Paris under denna tid kom Marx i kontakt med organiserade grupper av tyska migrantarbetare och diverse franska socialistiska sekter. Vid det här laget blåste revolutionens vindar starkt genom hela Europa, särskilt i Paris. Varken för första eller sista gången var Paris 1843 hela Europas politiska hjärta.

Det kom emellertid endast en kopia av denna tidskrift, Deutsch-Französische Jahrbücher. Publiceringen upphörde främst på grund av svårigheterna att distribuera den underjordiskt i Tyskland men också de filosofiska skillnaderna mellan Marx och Ruge. Marx började då att skriva för en annan radikal tidning, Vorwärts, som var kopplad till en organisation som senare skulle bilda Kommunisternas förbund.

Marx inledde sitt livslånga samarbete med Engels i Paris.

Det var vid den här tiden som ett av historiens mest extraordinära samarbeten inleddes. I september 1844 kom en ung man vid namn Friedrich Engels till Paris i några dagar för att arbeta för tidningen. Från och med då blev han Marx närmaste vän och medarbetare. I dag är namnen Marx och Engels så fullständigt oskiljaktiga att de nästan smälter samman till en och samma person.

Under sin tid i Paris, från oktober 1843 till januari 1845, bodde Marx på Rue Vanneau 38. Här ägnade sig Marx åt intensiva studier i politisk ekonomi, och slukade alla verk av Adam Smith, David Ricardo, John Stuart Mill och även de franska utopistiska socialisterna som Saint-Simon och Fourier. Här ser vi embryot till hans framtida upptäckter inom ekonomin.

Bryssel

Marx revolutionära arbete ådrog sig snart uppmärksamhet från myndigheterna i Berlin. Den preussiska regeringen begärde att de franska myndigheterna skulle agera, och det gjorde de villigt. Utvisad från Paris i slutet av 1844 flyttade Marx till Bryssel där han gick med i en hemliga propagandagrupp – Kommunisternas förbund. Trots flytten var hans aktivitet ändå allvarligt begränsad. Han hade lovat att inte publicera något i fråga om aktuell politik.

Marx och Engels bildade genast en nära relation, där de två männen sammanflätade olika erfarenheter och sinnelag för att skapa en helt nyskapande och originell uppsättning idéer. Som son till en rik tysk fabrikant kunde Engels kombinera sina konkreta upplevelser av den kapitalistiska produktionen med Marx banbrytande arbete inom filosofins värld. Engels visade Marx sin nypublicerade bok Den arbetande klassens läge i England. Han hade redan dragit slutsatsen att arbetarklassen skulle bli den viktigaste kraften för social förändring.

Marx blev arresterad i Bryssel.

Det var även Engels som först började räkna ut de grundläggande principer som senare fullbordades i Marx tre band av Kapitalet. Men med karakteristisk blygsamhet accepterade han ändå alltid Marx överlägsenhet inom ideologins område, och åtog sig rollen av ödmjuk och lojal lärjunge, trots att hans bidrag till den marxistiska teorin i själva verket står på jämbördig fot med Marx egna.

I april 1845 flyttade Engels från Tyskland till Bryssel för att ansluta sig till Marx. Tillsammans började de skriva en kritik av Bruno Bauers filosofi, en unghegelian som Marx tidigare stått nära. Resultatet av Marx och Engels första samarbete, Den heliga familjen, publicerades 1845. Den markerade början på en brytning med den vänsterhegelianska trenden och början på en helt ny vändning.

År 1856 skrev Marx och Engels Den Tyska ideologin där de för första gången utvecklade teorin om historiematerialismen. Detta utgjorde den slutliga och oåterkalleliga splittringen med unghegelianerna. Marx hade äntligen anammat socialismen som den enda lösningen på mänsklighetens problem. Olyckligtvis var ingen bokförläggare villig att ta risken att publicera Den Tyska ideologin, vilken tillsammans med Teser om Feuerbach aldrig fick se dagens ljus förrän efter Marx död.

Marx och Engels utkämpade tillsammans en obeveklig kamp mot de småborgerliga socialisternas förvirrade idéer och strävade efter att sätta socialismen på en vetenskaplig grund. I Paris på den tiden var Proudhons halvanarkistiska idéer trendiga bland vissa revolutionära grupper. Marx utsatte dem för en förödande kritik 1847 i Filosofins elände, stött av fakta och baserat på omfattande citat av Proudhon själv.

I början av 1846 försökte Marx sammankoppla socialister i hela Europa genom den Kommunistiska korrespondenskommittén. Han hade varit i kontakt med en hemlig organisation av hantverkare i Paris och Frankfurt vid namn De rättfärdigas förbund. Det var en liten grupp (ungefär hundra i Paris och åttio i Frankfurt) med väldigt förvirrade idéer. Marx övertygade dem att överge sina underjordiska metoder och att börja verka öppet som ett politiskt arbetarparti. Organisationen slogs samman med andra grupper för att skapa Kommunisternas förbund.

På Kommunisternas förbunds andra kongress, som hölls i London i november 1847, fick Marx och Engels i uppgift att skriva ett dokument som blev känd som Det kommunistiska manifestet. Denna epokgörande skrift publicerades 1848.

Kommunistiska manifestet och Neue Rheinische Zeitung

Det kan verka förvånansvärt att Det kommunistiska manifestet skrevs när Marx och Engels var så pass unga män – Marx hade inte ens fyllt 30 och Engels var tre år yngre. Ändå utgör denna briljanta skrift en vändpunkt i historien. Den är lika färsk och relevant i dag som när den först såg dagens ljus. Den är faktiskt till och med ännu mer relevant i dag.

Manifestet kunde knappast publiceras vid en lägligare tidpunkt. Trycksvärtan hade knappt hunnit torka innan en mäktig våg av revolutioner bröts ut över Europa. Februarirevolutionen i Frankrike störtade Orleansmonarkin och ledde till skapandet av den andra republiken.

Det finns en anekdot om att Marx, efter att han nyligen fått ett rejält arv från sin far (som hans farbror undanhållit), ska ha använt en stor del av det för att köpa vapen till de belgiska arbetarna som börjat röra sig mot revolutionär handling. Vi vet inte om det stämmer eller inte, men det belgiska justitieministeriet trodde definitivt på det. De använde det som ursäkt för att gripa honom.

Marx blev således tvungen att fly tillbaka till Frankrike där han trodde sig kunna vara säker under den nya republikanska regeringen. Men han hoppades förgäves. Den franska borgarklassens republikaner var livrädda för arbetarna som började bilda klassmässigt självständiga krav som hotade privategendomen. Under dessa omständigheter var en man som Marx närvaro i Paris det sista de behövde.

Marx var övertygad om att Tyskland, efter Frankrike, var på väg mot en revolution. Han flyttade till Köln, där han grundade en ny tidning – Neue Rheinische Zeitung – som kom ut med sitt första nummer den 1 juni 1848. Tidningen förde fram en extremt radikal demokratisk linje mot den preussiska autokratin och Marx ägnade sin främsta energi åt sitt arbete som redaktör (Kommunisternas förbund var så gott som upplöst). Han fortsatte i denna ställning från juni 1848 till maj 1849, när tidskriften blev undertryckt.

Neue Rheinische Zeitung var ett föredöme för revolutionär journalistik och spelade en aktiv roll i de revolutionära händelserna 1848-49. Men kontrarevolutionens seger gjorde slut på detta. Marx ställdes inför domstol för sin revolutionära aktivitet. Han friades den 9 februari 1849 men blev senare förvisad från Tyskland den 16 maj samma år.

Marx återvände till Paris igen. Men han landsförvisades från Frankrike efter demonstrationen den 13 juni 1849. Eftersom Preussen vägrade ge honom ett pass var Marx nu en statslös och utfattig landsflykting. Han flyttade till London, som på den tiden var mer toleranta och välkomnande till politiska landsflyktingar än idag. Trots att Storbritannien inte gav honom medborgarskap bodde han där fram till sin död. I maj 1849 inleddes hans "långa, sömnlösa natt som landsflykting" som skulle vara resten av hans liv.

London

När Marx kom till London var han fortfarande lika optimistisk över att ett revolutionärt utbrott i Europa var mycket nära. Han skrev två utförliga pamfletter om den franska revolutionen 1848 och dess konsekvenser: Inbördeskriget i Frankrike och Louis Bonapartes artonde Brumaire. Han drog slutsatsen att "en ny revolution är möjlig endast som en konsekvens av en ny kris" och ägnade sig därefter till studier i politisk ekonomi för att kunna avgöra de kapitalistiska krisernas orsaker och karaktär.

Under större delen av sin tid i London levde Marx och hans familj i förfärlig fattigdom. Han hittade jobb som korrespondent för New York Daily Tribune, ett samarbete som pågick i tio år från 1852 till 1862. Marx lyckades aldrig få ihop en tillräcklig lön från journalistiken. Under första halvan av 1850-talet levde Marx familj under eländiga förhållanden i en trerummare i Sohokvarteret i London. Marx och Jenny hade redan fyra barn, och två till var på väg. Av alla dessa överlevde bara tre.

"Välsignad är den som inte haver en familj" skrev Karl Marx trött i ett brev till Friedrich Engels i juni 1854. Han var trettiosex år och hade sedan länge tappat all kontakt med sin släkt. Hans far var död och han hade ingen bra relation med sin mor. Endast på grund av sin vän Friedrich Engels osjälviska generositet kunde Marx familj överleva.

Familjen Marx hade sju barn, varav fyra dog i barndomen. Trots alla svårigheter var de en lycklig familj. Marx älskade sina döttrar något oerhört, och de älskade honom tillbaka. På sin fritid på kvällarna brukade han leka med dem och läsa ur klassikerna. Don Quixote var en särskild favorit, men de spelade även Shakespeares pjäser där Marx och hans barn läste de olika rollerna. "Han var en unik, oöverträffad sagoberättare", berättade hans dotter Eleanor.

Engels stöttade familjen Marx finansiellt.

Av de tre döttrar som överlevde – Jenny, Laura och Eleanor – gifte sig två med fransmän. En av dessa män, Paul Lafargue, spelade en aktiv roll i den marxistiska rörelsen och hjälpte till med bildandet av det spanska socialistpartiet. Eleanor Marx var aktiv i den brittiska arbetarrörelsen som stridbar organisatör.

Marx arbete var inte bundet till endast teori. Under den tid han tillbringade i London spelade han även en aktiv roll i att bygga och utveckla den internationella arbetarrörelsen. Marx hjälpte till att grunda Tyska arbetarnas utbildningsförbund och skaffa ett nytt huvudkontor till Kommunistiska förbundet. Men han blev allt mer främmande inför och frustrerad över det ändlösa sekteristiska käbblet bland de landsflyktiga revolutionärerna, och till sist bröt han alla relationer med dem. Samtidigt bibehöll han nära kontakt med de aktiva medlemmarna i den brittiska arbetarrörelsen.

En avgörande vändpunkt var år 1864. Den 28 september grundades Internationella arbetarassociationen – mer känd som Första internationalen. Från första början var Marx organisationens hjärta och själ. Han höll öppningsanförandet och skrev en mängd resolutioner, deklarationer och manifest. Under de följande åren ägnade han mycket tid åt att upprätthålla internationalens arbete. Tillsammans med Engels upprätthöll han en omfattande korrespondens med radikala arbetare och likasinnade i många länder, inklusive Ryssland.

Marx tvingades föra en obeveklig kamp mot alla möjliga småborgerliga urartningar inom internationalens led: Proudhons utopiska socialism, italienska Mazzinis borgerliga nationalism, de brittiska reformistiska fackförbundsledarnas opportunism och framför allt intrigerna från anarkisten Bakunin och hans anhängare.

Till slut segrade Marx i den ideologiska kampen men förhållandena den unga internationalen formades i svängde mot en ogynnsamma riktning. Pariskommunens krossande var den sista dödsstöten.

I den svåra situationen i Europa förslog Marx 1872 att flytta förbundets generalförsamling från London till New York, i hoppet att den växande klasskampen i den nya världen skulle kunna ge internationalen nya möjligheter. Men inget kunde stoppa förfallet. Den Första internationalens viktigaste erövring var att den skapade en fast ideologisk bas för den framtida utvecklingen. Men som organisation upphörde den i stort sett att existera.

Marx hälsa försämrades av det tärande arbetet i internationalen och av hans allt mer ansträngande studier och skrivande. Han fortsatte flitigt arbetet med den politiska ekonomin och färdigställandet av Kapitalet, till vilket han samlade mängder med nytt material till samt studerade ett antal språk, inklusive ryska.

Död

Marx tog aldrig hand om sin egen hälsa. Hans kärlek för väldigt kryddstark mat och vin kombinerat med ett rökande av cigarrer kan mycket väl bidragit till hans försämrade hälsa. Som inte hjälps av år av fattigdom. Under hans sista år i livet kunde han inte längre fortsätta sitt intellektuella arbete kontinuerligt.

Trots att han drabbades av alltfler ryck av dålig hälsa kastade han sig in i en monumental studie av kapitalismen lagar och historia, för att utveckla en helt ny ekonomisk teori. I hans förberedelser inför att skriva Kapitalet läste han alla tillgängliga verk om ekonomisk och finansiell teori och praktik. Det är av stort värde att läsa de omfattande fotnoterna i Kapitalet för att förstå den fenomenala noggrannheten som ingick i utarbetandet av detta stora verk.

Marx grav på kyrkogården Highgate i London.År 1867 publicerades det första bandet av Kapitalet. Sista tiden av hans liv spenderade han med att skriva och revidera manuskript för de återstående volymerna, som skulle förbli ofärdiga vid hans död. De två sista volymerna är omsorgsfullt sammansatta, redigerade och publicerades postum av Engels.

Det sista slaget mot Marx hälsa var Jenny von Westphalens bortgång i cancer den andra december 1881 vid sextiosju års ålder. Tillsammans med hans äldsta dotters bortgång, detta var en grym personlig tragedi som Marx aldrig skulle återhämta sig ifrån. Det skulle komma att fördunkla hans sista år vid livet.

Karl Marx gick fridfullt bort sittande i hans fåtölj i lungsäcksinflammation den 14 mars, 1883. Han begravdes sida vid sida med hans fru på Highgate kyrkoråd i London. Vid sin död hittades ett dagerrotypi fotografi av hans far i hans bröstficka. Det placerades inuti hans kista och begravdes med honom. Han begravdes vid en väldigt enkel gravsten som i dag tyvärr är vandaliserad och bortglömd av den stora mängden besökare som flockas vid det gigantiska monumentet som restes i november 1954 när Marx och hans familjs kvarlevor flyttades till den nya viloplatsen långt från den gamla.

Den nya grav som avtäcktes den 14 mars 1956 och bär inskriptionen: "Arbetare i alla länder förena er!" och de minst lika hyllade orden från Teser om Feuerbach: "Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den."

Men det verkliga monumentet till Marx står inte på Highgate kyrkogård. Det är inte gjort av sten eller brons, utan av något mycket starkare och mera hållbart material: de odödliga idéer som fyller de dryga femtio banden av hans samlade verk. Det är det enda monument som Marx skulle ha önskat. Där finns grundstenen för världens arbetarrörelse och garanten för dess framtida seger.

Klicka här för att köpa boken The Ideas of Karl Marx: Marx at 200 från Wellred Books.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.