HBT: Frigörelse och revolution

av Alessio Marconi (Översättning: Sara Charlez)
Bild: Alisdare Hickson / Frickr (CC BY-NC 2.0)

De senaste åren har kampen mot förtryck på grund av kön och sexuell läggning utvecklats till massrörelser i flera länder. Vi har sett ilska som byggts upp under årtionden komma till uttryck i storskaliga protester mot ett ruttet system, som inte bara tvingar människor att slita varje dag för att klara ekonomin, utan dessutom anser sig ha rätt att bestämma vad som får och inte får göras i privatlivet, vilka som får ingå sexuella eller andra förhållanden med varandra, vem som får uppfostra barn, och så vidare – och som förvisar människor som avviker från den så kallade "traditionella familjens" normer till ett socialt och juridiskt ghetto. 

Med sina krav på frigörelse och sin massbas bär dessa protester på en revolutionär potential. Men dessa angelägenheter reduceras ofta avsiktligt till kulturella frågor och rörelsens mål inskränks till en kamp för små eftergifter som är förenliga med kapitalismens normala funktionssätt, det vill säga med fortsatt förtryck. Mycket uppmärksamhet ägnas åt teorier som ser radikala ut på ytan men som i praktiken bara leder in HBT-kampen i idealistiska och existentialistiska återvändsgränder när det som egentligen behövs är en förändring av de materiella förhållandena.

Ett avgörande villkor för att HBT-rörelsen ska segra är att den antar ett klassperspektiv som förenar kampen mot homofoba förtryck och för fullständiga medborgerliga rättigheter med den allmänna kampen för ett anständigt liv, fritt från ekonomiska och sociala förtryck. Lika viktigt är att arbetarrörelsen tar upp HBT-kampen och övervinner den splittring som funnits historiskt, i synnerhet på grund av vänsterns reformistiska och stalinistiska ledarskap.

Detta mål utgör en omistlig del av vår politiska aktivitet som revolutionärer och denna artikel försöker ge en utgångspunkt för vidare teoretisk debatt i detta ämne.

Diskriminering och homofobi i dag

I dag är homosexualitet, eller vilket annat närliggande beteende som helst, fortfarande kriminellt i sjuttiotvå länder där straffen är allt från en månad eller femton år i fängelse till livstids fängelse eller till och med dödsstraff (i åtta länder). I länder som Saudiarabien verkställs dödsstraffet genom stening och i andra länder utmäts kroppsstraff genom exempelvis piskrapp. Samkönade äktenskap erkänns bara i tjugotre länder och i ytterligare tjugosju erkänns registrerade partnerskap.1

Till och med där det existerar former av juridiskt skydd tar sig dock den statliga diskrimineringen många uttryck. I flera delstater i USA finns det exempelvis "lagar mot främjande av homosexualitet" som inskränker särskilda beteenden eller förser skolor och andra offentliga institutioner med riktlinjer för vilken sorts sexuell moral som ska läras ut. Detta är alltför bekant från Italien där högern och den katolska kyrkan har startat kampanjer mot så kallad "könsteori" i italienska skolor. De uppmanar extremhögern att ingripa genom att organisera grupper som genomför våldsamma attacker mot HBT-personer och även invandrare och vänsteraktivister. Det är ingen slump att ett lagförslag mot anstiftan till homofobt hat och försvårande omständighet nu har samlat damm i en parlamentskommission i tre år. Även om en sådan lag inte skulle vara tillräcklig skulle den åtminstone garantera ett något bättre skydd. Men Minnitis förslag, som ska tillåta fördrivning av immigranter som överlevt sin båtfärd över Medelhavet, står visst mycket högre upp på dagordningen!

Utöver allt detta förekommer diskriminering överallt i vardagen, i skolor, på arbetet, i hemmet, och blir kännbar genom den ständiga ideologiska och sociala press som HBT-personer lever under. Enligt forskning från Italiens nationella institut för statistik, ISTAT, 2011, leder rädslan för att mobbas eller avskedas till att endast en av fyra arbetare öppet uttrycker sin sexuella läggning. Denna tendens är särskilt tydlig på landsbygden. Enligt en EU-undersökning anser 68 procent av EU:s invånare att diskriminering utifrån sexuell läggning förekommer. Enligt en annan undersökning är endast 6 procent av tonåriga HBT-personer i Italien helt öppna med sin sexuella läggning i större offentliga kretsar medan ytterligare 39 procent är delvis öppna inom en mindre grupp vänner – och genomsnitten i andra EU-länder ser liknande ut. Att 94 procent av alla HBT-tonåringar föredrar att helt eller delvis gömma sin sexuella läggning säger en hel del om de individuella prövningar som den samhälleliga diskrimineringen skapar. Hemmet är inte fritt från sådan press och ofta stöter man först på intolerans inom familjen där det kan leda till alla möjliga sorters våld, från inlåsning i hemmet till aga och "korrigerande" våldtäkt. Det är inte ovanligt att läsa nyheter om tonåringar som har "begått självmord för att de var homosexuella" – den yttersta tragiska konsekvensen av den psykologiska press som samhället och familjen skapar.

Vilken traditionell familj?

Alla homofoba kampanjer utgår från argumentet att homosexualitet i grunden är "naturvidrigt". De mest vulgära exemplen på sådana idéer påträffas bland religiösa fundamentalister, men argumentet fanns även under väldigt lång tid i den "vetenskapliga" världen – vilket bekräftar det faktum att vetenskap bedrivs på den förhärskande ideologins villkor. Inom psykologin ansåg majoriteten av forskarvärlden, även de mest progressiva psykologerna, att homosexualitet var något patologiskt, eller åtminstone ett icke-fysiologiskt tillstånd. Så låg det till med Freud, som visserligen inte uppmuntrade till diskriminering men ändå betraktade homosexualitet som en störning av den sexuella utvecklingen. Till och med Wilhelm Reich, som i allmänhet försvarade sexuell frigörelse och dessutom hade ett materialistiskt och revolutionärt perspektiv, åtminstone i början av sitt liv, definierade homosexualitet som "följden av en väldigt tidig störning i utvecklingen av de affektiva och sexuella funktionerna". Inte förrän 1973 upphörde American Psychiatric Association, APA, att betrakta homosexualitet som en sjukdom och 1986 strök de till sist kategorin "egodystonisk homosexualitet", en förmodad typ av patologisk homosexualitet som ansågs ge upphov till stress, till skillnad från den fysiologiskt grundande egosyntoniska homosexualiteten, då de erkände att den psykologiska stressen i själva verket orsakades av den samhälleliga press som homosexuella människor utsattes för. Fyra år senare, den 17 maj 1990, strök Världshälsoorganisationen homosexualitet från sin lista över mentala sjukdomar.

Det faktum att det inte finns något onormalt med icke-heterosexuella läggningar och beteenden bekräftas helt enkelt av hur vanligt förekommande de är, både historiskt och världen över, vilket är rikligt dokumenterat i antropologisk, historisk och litterär forskning.2 Det finns belägg för så kallade "tvåsjälade" människor bland ursprungsbefolkningarna i Amerika; män som klädde och uppförde sig som kvinnor eller vice versa och som ofta var inblandade i religiösa ceremonier. Det är välkänt att det i Thebe på 300-talet f.Kr. bildades en helig bataljon av hundrafemtio manliga soldatpar vars oövervinnerlighet i strid låg i varje soldats önskan att skydda sin partner och visa sig tapper inför honom – så att varenda soldat gav all sin kraft i varje strid. Välkänt är även att homosexuella förhållanden (mellan män) erkändes både socialt och juridiskt i Aten och Rom. Med detta sagt skulle det däremot vara ett misstag att betrakta dessa exempel på sexuella förhållanden som fullständigt fria, vilket vi ser i vissa ytliga tolkningar, eller att söka efter en "homosexualitetens guldålder" bortom de förtryck som råder i dag.

Bild: Marie-Lan Nguyen / Wikimedia Commons (public domain)

I Aten, under perioden innan stadsstatens uppkom samt under dess första år, bestod de socialt kontrollerade homosexuella relationerna mellan män av ett pederastiskt förhållande mellan en fri vuxen man, vanligen över tjugofem, och en fri pojke på ungefär tolv till sjutton år. Syftet med dessa relationer var att skola in pojken i vuxenlivet och rollen som medborgare. Det sexuella förhållandet var en del av undervisningsrelationen som nedärvts från en mycket äldre invigningsrit till det vuxna livet och vars roller var strängt ordnade: den vuxna var aktiv och uppvaktande, den yngre undergiven och blyg och skulle bara ge efter när friarens avsikter demonstrerades på allvar. Relationen fortsatte tills den yngre parten nådde vuxen ålder varpå han inledde en avhållsam fas och sedan en annan roll tills han gifte sig. Relationer med slavar tilläts inte; de skulle inte haft något utbildningssyfte då slavar inte var kunde bli medborgare. Inte heller tilläts relationer (i teorin) mellan vuxna. Sådana förhållanden hörde till det normala för alla män innan de gifte sig och fortsatte bara i vissa fall efteråt. Vad gäller kvinnor var de förpassade till hemmet och förbjudna att delta i det offentliga livet. Lesbiska relationer ansågs osmakliga, men de förekom, inte minst i skolor för unga kvinnors utbildning (Sapfo var en lärare) innan de stängdes in i hemmet. Allt eftersom århundradena gick ledde förekomsten av homosexuella förhållanden mellan män och en svagare uppdelning mellan rollerna i dessa relationer till en viss social stigmatisering.

I Rom, däremot, var sexualiteten ett bevis på mannens makt och därför accepterade man inte att en fri medborgare antog en passiv roll ens i ung ålder. Homosexuella relationer mellan män ansågs fullständigt lagliga så länge den undergivna parten var slav eller prostituerad; Lex Scatinia från 200- eller 100-talet f.Kr. förbjöd sexuella trakasserier av fria unga män och förbjöd samma män från att anta en passiv roll med vuxna män – sådant uppförande bötfälldes. Gradvis bidrog grekiska strömningar under kejsartiden till att en relationsform liknande den hellenska pederastin gradvis bredde ut sig. Allteftersom regleringarna lättades spred sig även passivt sexuellt beteende bland såväl fria män som slavar och prostituerade, inklusive berömda figurer som Julius Caesar och kejsar Augustus. Därefter, från 300-talet e.Kr. och framåt, började lagen dock inskränka homosexuella relationer, med straff som kastrering för passivitet (342 e.Kr.), bränning på bål för passiva manliga prostituerade (390 e.Kr.), dödsstraff för alla passiva män (438 e.Kr.) och slutligen för alla former av homosexuell aktivitet (533 e.Kr.).

Kristendomens framväxt som den förhärskande religionen spelade en avgörande roll i förtrycket av homosexualitet. Kyrkan var först med att utropa homosexuella relationer som något "onaturligt", en uppfattning som fortfarande finns kvar i religiös moral i dag. Då var detta en helt ny uppfattning eftersom inte ens motståndare till homosexuella relationer dittills dömt ut dem som naturvidriga utan snarare mest velat stärka familjens roll och stabilitet inom samhället, ofta med argumentet att befolkningstillväxten krävde det. Justinianus var den som först lade fram idén om att homosexuella skulle straffas av Gud. Att kuva homosexualitet gick hand i hand med den kristna avhållsamhetsuppfattningen som endast tillåter sex i avelssyfte, vilket innebär att oreglerat eller utomäktenskapligt sex måste hejdas. Utomäktenskapligt sex hade tidigare varit social accepterat – men förstås bara för män.3

Utifrån denna historiska översikt kan vi dra några slutsatser. För det första att homosexuellt och bisexuellt beteende alltid förekommit, vilket bevisas av att de utövats i samhället, men ännu viktigare att man behövt sätta upp begränsningar för de oreglerade homosexuella relationer, exempelvis mellan vuxna manliga medborgare eller mellan kvinnor i både Grekland och Rom, som återkommande uppstått genom historien och som mer liknar homosexuell kärlek i vår moderna bemärkelse.

För det andra kan vi se att det under olika historiska epoker funnits olika sociala normer för sexualitet, något som påvisar att det inte finns någon grund för ett koncept som den "traditionella familjen" och ännu mindre för en traditionellt monogam familj med ömsesidiga trohetslöften som man vidhåller i dag. Denna familjemodell togs i bruk först under kristendomen, och till och med då endast som ett ideal. Den sociala verkligheten, med äktenskapsbrott och prostitution som står till buds för män, skiljer sig en hel del från idealet och har dessutom genomgått oräkneliga förändringar. Tänk bara på skillnaden mellan den gamla stora bondefamiljen och kärnfamiljen som är vanlig inom arbetarklassen i dag.

Slutligen bör vi för det tredje notera att dessa normer inte alls varit uttryck för sexuell eller känslomässig frihet. Till att börja med var slavar och kvinnor helt exkluderade och endast vissa sorters beteende ansågs lagliga medan andra var förbjudna. Åtminstone i Grekland var de pederastiska relationerna dessutom en social institution som inte tog någon hänsyn till den sexuella läggningen hos vare sig medborgaren eller den unga pojken, som kanske upplevde det hela som obehagligt.

För att därmed sammanfatta: sådana lagar var i praktiken olika sorters reglering av människors känslo-, sex- och familjeliv. Regleringen innefattade straffåtgärder vid lagöverträdelse och det som var lagligt berodde på samhällets struktur.

Dessutom kan vi utifrån dessa betraktelser konstatera att icke-heterosexuellt beteende, alltså homosexuellt, bisexuellt och så vidare, under mänsklighetens historia i allmänhet har kuvats med varierande grad av intensitet och genom inskränkningar på olika nivåer i syfte att stabilisera familjerelationerna och för att säkra och stärka den monogama familjen i synnerhet.

Som Engels förklarade i Familjens, privategendomens och statens ursprung, och som resultaten av flera nya antropologiska studier bekräftat, är familjen inte en stabil institution som alltid existerat. Under jägare-samlare-stadiet, när ekonomin, maten och redskapen liksom barnuppfostran hanterades kollektivt, hade kvinnor en framträdande roll och samhället följde moderslinjen. Det var genom domesticeringen av djur, den agrikulturella revolutionen och koncentrationen av produktionsmedlen i männens händer som det patriarkala förtrycket uppstod tillsammans med klassamhället. Därmed blev monogama äktenskap grunden för den nya familjestrukturen, vars främsta syfte var och är att säkerställa faderskapet i arvsrätten. Ur detta kommer den känsla av äganderätt till hustrur och barn som fortfarande är så omfattande i dag och som påverkar miljarder människors liv.

Under dessa omständigheter uppkom kvinnoförtrycket, marginaliseringen av kvinnor i samhället och undertryckningen av deras sexuella beteenden som har reducerat dem till reproduktiva verktyg med ansvar för hem och barn, och som blivit systematiskt inbäddat i historien tillsammans med utvecklingen av olika familjer och sociala strukturer. Däremot varierar attityderna till sådant sexuellt beteende som faller utanför reproduktionen av den monogama familjen utifrån hur stort hot beteendet uppfattas göra mot familjen som institution. Homosexuell kärlek mellan kvinnor har undertryckts i varierande grad vid olika tidpunkter i historien och vi har endast nämnt några få ovan. Vi vågar emellertid påstå att så länge den monogama familjen anses utgöra samhällets grundläggande hörnsten och den enda modellen för vilket känslomässigt och sexuellt beteende som är tillåtet, kommer det att vara omöjligt att övervinna den samhälleliga diskrimineringen av människor på grund av deras sexuella läggning.

Klasskamp och HBT-frigörelse

Kampen mot könsdiskriminering är sammankopplad med kampen mot klassamhället i stort av flera anledningar. Den första är, som vi förklarat, att endast avskaffandet av klassamhället kan skapa den materiella ekonomiska bas och kulturella drivkraft som behövs för att nedmontera den monogama familjemodellen som samhällets enda grundläggande enhet. Genom att utföra alla de sysslor – matlagning, städning, barnuppfostran – som i dag är familjens och framför allt kvinnans ansvar på samhällelig nivå, samt genom att tillåta individer att utvecklas fritt med tillgång till de bästa materiella och kulturella resurser som samhället kan erbjuda, kommer det vara möjligt att främja en process där människors förhållanden och familjeband gradvis befrias från materiella krav och i stället kan skapas helt utifrån romantiska och sexuella intressen. Detta skulle upplösa de förtryckande normer och den diskriminering som råder i dag.

Den andra anledningen är att den stora merparten av alla HBT-personer är arbetare, unga, tillfälligt anställda eller arbetslösa och upplever ett dubbelt förtryck: utifrån sin klass på arbetsplatsen och genom sina levnadsförhållanden (eller sin kamp för att överleva), samt utifrån sin identitet eller sexuella läggning. Det självklara vore att sammanföra kampen mot dessa två former av förtryck, i synnerhet eftersom fienden är densamma. Dessutom får det inte glömmas att homofoba fördomar närs i syfte att splittra arbetare, exempelvis så att heterosexuella arbetare intalas att även om de själva är förtryckta så är de fortfarande överlägsna en HBT-person (vilken glädje!), på samma sätt som rasistiska fördomar odlas. Vilken roll den politiska högern spelar i denna process är självklar.

Den som säger att kampens två fronter måste skiljas åt spelar fienden i händerna. Och inom HBT-rörelsen förs den uppfattningen ofta fram av förmögna individer som inte upplever de materiella svårigheter som arbetande och unga HBT-personer står inför. Sådana individer försöker begränsa rörelsen till att endast be om små eftergifter från regeringen utan att göra alltför mycket väsen av sig och ofta utan att göra några påtagliga landvinningar. Så låg det exempelvis till med de gayvänliga rörelserna på 1950-talet, både i Italien och internationellt; de började senare skarpt kritisera frigörelserörelserna som på 60- och 70-talen utvecklades i revolutionära riktningar när klasskampens vågor började svalla.

Samtidigt bör det påpekas att en stor del av ansvaret för splittringen mellan HBT-rörelsen och arbetarrörelsen under andra halvan av nittonhundratalet vilar på kommunistpartiernas ledarskaps axlar. På grund av den stalinistiska degenereringen antog de öppet homofoba positioner som mjuknade först senare, och då främst för att partierna antog en reformistisk syn på kampen för medborgerliga rättigheter som återspeglade reformismen i deras politiska program.

Men det har inte alltid varit så här. Även om frågan om homosexualitet aldrig nämns i Marx och Engels skrifter gjorde ledarna för den gamla socialdemokratin i Tyskland flera uttalanden som motsätter sig all diskriminering av homosexuella liksom straff för homosexualitet i tysk lag. Det är ingen slump att när Magnus Hirschfeld grundade Vetenskapliga humanistiska kommittén i slutet av 1800-talet för att förespråka avskaffandet av tyska strafflagens paragraf 175, som kriminaliserade homosexualitet, så fick hans förslag efter diskussionerna i parlamentet 1898 endast stöd från SPD, som var i minoritet. Hirschfeld fortsatte sitt arbete med att grunda Institutet för sexualvetenskap och därefter anordna den första Kongressen för sexuell reform 1921, där en sovjetisk representant deltog. Hirschfelds arbete utgör det första stora försöket i modern tid att avkriminalisera homosexualitet på vetenskaplig grund. Hirschfeld ansåg själv att homosexualitet var ett patologiskt – eller åtminstone fysiologiskt – tillstånd, men som det inte fanns anledning att bestraffa. Artikel 175 blev emellertid inte avskaffad och nazisternas seger över den tyska arbetarrörelsen ledde in i en tid av svart reaktion som krossade HBT-personer skoningslöst. Institutet för sexualvetenskap var en av de första byggnaderna att stormas den 6 maj 1933 av nazistiska ungdomar som brände varenda text de hittade i biblioteket ute på torget. Nazisterna skärpte de straff som fanns under artikel 175, vilket ledde till att hundra tusen HBT-personer arresterades, till sextio tusen fängelsedomar, inspärrning på mentalsjukhus och tvångssteriliseringar. HBT-personer var bland de första att skickas till koncentrationsläger, tillsammans med judar, socialister och kommunister.

Homosexuella efter oktoberrevolutionen

Bolsjevikrevolutionen 1917, när arbetarna tog makten i sina egna händer för första gången i historien (undantaget Pariskommunen som varade en kort period under 1871), förändrade livet för miljontals människor, inte bara politiskt och ekonomiskt utan även vad gällde familjen. Sovjetregeringen gav kvinnor samma rättigheter som män, gjorde skilsmässa och abort lagligt och stödde en intensiv utveckling av sociala tjänster som skulle lägga den ekonomiska grunden för frigörelse från hushållets plikter: daghem, allmänna bespisningar, tvätterier, dagsjukhus, biografer, teatrar, och så vidare. Samtidigt avkriminaliserades homosexualitet i och med att den tsaristiska strafflagen upplöstes (under tsaren kunde det straffas med hårda fängelsedomar).

Bolsjevikpartiet ansåg att sexuellt beteende tillhörde privatlivet och att det därför inte kunde sanktioneras eller regleras så länge det inte skadade andra, exempelvis om tvång eller våld försiggick. Inom rysk forskning uppfattades homosexualitet fortfarande som en sjukdom – precis som i alla andra länder – men detta gav inte upphov till någon diskriminering. Bland de konkreta exemplen på Sovjetregeringens inställning till homosexualitet kan vi nämna den sovjetiska representanten på Hirschfelds Kongress för sexuell reform liksom tillsättandet av den öppet homosexuelle Georgij Tjitjerin som folkkommissarie för utrikes ärenden 1918. I detta historiska sammanhang saknade detta motstycke någonstans i världen.

Den traditionella familjen började luckras upp av sociala förändringar: män och kvinnor uppmuntrades att delta i det offentliga livet och ungdomar befriades åtminstone till viss del från familjens traditionella auktoritet och kunde söka nya sociala relationer4, bland annat känslomässiga och sexuella, i synnerhet inom ungdomsorganisationerna. Men de radikala förändringar som revolutionen möjliggjort till och med inom familje- och sexlivet började snabbt hindras av isoleringen och de ekonomiska problem som revolutionen stod inför. De materiella resurserna var alltför begränsade för att skapa ett alternativ och ofta höll de sociala tjänsterna en så låg kvalitet att människor tenderade att återgå till de gamla familjestrukturerna av nödtvång. Samtidigt började den byråkratiska deformering som ledde till stalinismen ta rot, vilket innebar ett brott med Lenins, Trotskijs och oktoberrevolutionens ideal.

Detta hade två konsekvenser. Å ena sidan gjorde den traditionella familjen ett återinträde då den materiella grunden var otillräcklig för att utveckla familjen och intima förhållanden på en mer avancerad nivå; det skulle behövas flera årtionden för att helt övervinna den, även under de mest gynnsamma omständigheter. Å andra sidan såg stalinisterna i familjens och den traditionella moralens återkomst en källa till stabilitet för regimen och i synnerhet ett verktyg för att befästa känslan av auktoritet. Det uppmuntrades aktivt och skulle börja med familjeöverhuvudets makt över barnen.

Trotskij skrev i sin bok Den förrådda revolutionen:

"Den segerrika rehabiliteringen av familjen, som ägde rum samtidigt – vilket förunderligt sammanträffande! – med rehabiliteringen av rubeln, är orsakad av statens materiella och kulturella bankrutt. I stället för att öppet säga; 'Det har visat sig att vi ännu är alltför fattiga och okunniga för att skapa socialistiska förhållanden mellan människor; våra barn och barnbarn kommer att förverkliga detta mål', tvingar ledarna folket att limma ihop den brutna familjens snäcka igen, och inte bara det, utan att betrakta den, under hot av hårda straff, som den segerrika socialismens heliga kärna. Det är svårt att med blotta ögat mäta denna reträtts omfattning." (Den förrådda revolutionen, kapitel 7, "Familj, ungdom och kultur", "Thermidor i familjen".)

Denna process förändrade även attityderna till homosexualitet. I stället för att räkna med det urbana proletariatet, som hade övervunnit sina fördomar mot HBT-personer ganska spontant, förlitade sig regimen på de småborgerliga elementen och de underutvecklade regionerna långt österut. (År 1925 lades exempelvis en klausul till i Sovjetunionens strafflag i Turkestan med straff för homosexualitet.) 1933–1934 återinfördes förbudet mot homosexualitet hos män, belagt med fängelsestraff. 1935 inskränktes rätten till skilsmässa skarpt; fritt partnerskap upphävdes; och 1936 gjordes abort återigen illegalt. Om, för att använda Trotskijs ord, "familjens dogmer" hade blivit "den segrande socialismens hörnsten" så hade homosexualitet, sett som ett hot mot familjen, blivit en av bourgeoisiens dekadenta laster. Denna homofoba uppfattning trängde djupt in i de kommunistiska (stalinistiska) partierna internationellt och äventyrade vad som borde ha varit en naturligt framväxande HBT-rörelse; en som var sammanlänkad med själva den revolutionära rörelsen.

Foto: Miguel Bruna / Unsplash

Från Stonewall till en försvagning av rörelsen

Andra världskriget följdes av en period då klasskampen i allmänhet försvagades. De HBT-grupper som försökte närma sig regeringar genom dialog och svaga metoder spelade en central roll, som vi förklarat tidigare, men de nådde ingen större framgång. Efter en period av ebb i klasskampen och när HBT-rörelsens styrka klingat av under en tid bröt alltihop ut igen, eller på sätt och vis för första gången, som en massrörelse i New York 1969 i och med Stonewallupproret. På natten mellan den 28 och 29 juni möttes den femtioelfte polisrazzian mot gaybaren Stonewall Inn – razzior som dittills varit rutin – för första gången av massmotstånd som i sin tur utvecklades till en två dagar lång strid med tusentals inblandade.

Stonewallrevolten förändrade HBT-rörelsens form och innehåll. Den bestod inte längre av små forskargrupper eller kommittéer och förkastade uppfattningen att det är onaturligt att vara homosexuell – i stället var man det med stolthet. Rörelsen svängde dessutom åt vänster, mot revolutionära ståndpunkter som visserligen var oklara men som förenade rörelsen med den växande klasskampen under sent 60- och 70-tal. Efter Stonewallupproret grundades Gay Liberation Front i USA i början av juli 1969, som antog antikapitalistiska och "tredjevärldistiska" åsikter och öppet stöttade Svarta pantrarnas kamp. Liknande organisationer bildades i flera länder: Gay Liberation Front i Storbritannien 1970, som samlade hundratals aktivister men sedan splittrades politiskt; Front Homosexuel d'Action Révolutionnaire (FHAR) i Frankrike; och Mouvement Homosexuelle D'Action Révolutionnaire (MHAR) i Belgien.

I Italien 1971 grundades Fronte Unitario Omosessuale Rivoluzionario Italiano (FUORI; förkortningen betyder "UT" på italienska). Vad gällde landets övriga grupper var de knappast enorma: knappt hundra aktivister i tre grupper i Turin, Milano och Rom och med stora politiska skillnader mellan de tre städerna. I början såldes deras tidning i kiosker varje månad med en upplaga på 8000 exemplar.

Den 5 april 1972 i Sanremo anordnade FUORI den första offentliga demonstrationen mot internationella kongressen för sexologi, som på dagordningen hade en diskussion om orsakerna till homosexualitet och möjliga behandlingar för att bota tillståndet. För att ge en bild av diskussionens tongångar: ett förslag på behandling var att ge patienten milda men smärtsamma elektriska stötar i samband med bilder på nakna män men inte på nakna kvinnor, medan ett annat var att avlägsna viss vävnad i hjärnan.

Utanför kongressen demonstrerade dussintals aktivister. De ropades paroller som "Vi är normala! Vi är normala!" och höll upp plakat där det stod "Psykiatriker, stick elektroderna i era egna hjärnor". Inne i konferenssalen talade Angelo Pezzana, en medlem i FUORI, som började sitt anförande med de berömda orden: "Jag är homosexuell och glad över det." Demonstrationen utgjorde en vändpunkt inom HBT-rörelsen och en brytning med de mer konservativa HBT-vänliga organisationerna.

Vändningen till ett revolutionärt perspektiv var viktig: i första numret av sin tidning vände sig FUORI:s redaktion till "de revolutionära [heterosexuella] kamraterna" och bad dem att "vara de första att förstå homosexuella personers verklighet" eftersom "sexuellt förtryck är den första, lömskaste och farligaste förtryckarmetoden inom vilket repressivt system som helst". "Vi menar", fortsatte den stridbara FUORI-redaktionen, "att det behövs en sexuell revolution, liknande och integrerad med den politiska revolution som redan pågår i alla länder."5 Detta var en organisation utan ett tydligt marxistiskt program som inte desto mindre förstod den inneboende potential som fanns i att sammankoppla HBT-rörelsen med ett revolutionärt perspektiv. Men återigen: huvudanledningen till att detta inte förverkligades var arbetarrörelsens homofoba ledarskap.

Några veckor efter demonstrationen i Sanremo, 1 maj 1972, organiserade FUORI:s lokalavdelning i Rom tillsammans med andra grupper en demonstration på torget Campo de' Fiori, "ett glädjefirande mot arbete och för sexuell frigörelse". Vid ett tillfälle kom en grupp aktivister från den utomparlamentariska vänstern, "som sade sig vara medlemmar i Potere Operaio [Arbetarmakt, en ultravänstergrupp] och som medan de ropade 'Bort med bögarna från Campo de' Fiori' började kasta hinkar med vatten på demonstranterna".6

Det italienska kommunistpartiet (PCI), som aldrig hade tagit tag i frågan officiellt, publicerade 1974 en artikel av Luciano Gruppi i nummer 3-4 av tidskriften Critica Marxista, där följande idéer framfördes: "Det är just det förhållande som vi menar måste upprättas mellan samhället och naturen som visar oss i hur hög grad homosexualitet tvärtom förstör ett sådant förhållande genom att gå emot varje levande varelses grundläggande instinkt: artens fortlevnad. Homosexualiteten utarmar därför människans personlighet samt modifierar den på djupet. Den uppkommer ofta ur ensamhet och slutar ofta med ensamhet dessutom."7 Det behöver inte sägas hur obekväma HBT-arbetare och -studenter måste ha känt sig som aktiva inom det partiet. Mordet på Pier Paolo Pasolini 1975 öppnade en debatt inom partiet, som ändrade sin inställning till homosexualitet i slutet av 1970-talet, precis innan den våg av stridbar kamp som svept genom Italien sedan 1968 började avta. Allt detta skedde samtidigt som partiet började anta en alltmer reformistisk politik.

Så i stället för att erbjuda HBT-rörelsens aktivister ett perspektiv om en allmän politisk kamp, vilket kunde ha rett ut den eklekticism som då rådde, stötte arbetarrörelsen bort dessa aktivister med följden att de gick skilda vägar. Organisatoriskt sett uppgick FUORI 1974 i Radikala partiet, som på den tiden lutade åt vänster, och övergav därmed det revolutionära perspektivet för att i stället endast kämpa om medborgerliga rättigheter inom det borgerliga samhällets ramar. Några ledande figurer i FUORI, bland dem Mario Mieli, bröt med rörelsen på grund av detta och vände sig till den utomparlamentariska vänstern, tyvärr vid en tid då denna var på väg in i en oåterkallelig kris.

Det förlorade tillfället att skapa en koppling mellan HBT-rörelsen och arbetarrörelsen åskådliggörs tydligt i filmen Pride (2014). Det är en sann berättelse om Mark Ashton, en gayaktivist i Storbritanniens kommunistiska partis (CPGB:s) ungdomssektion som under prideparaden i London 1984 startade en insamling för att hjälpa gruvarbetarnas strejk mot Thatcher, dels av klassolidaritet, dels eftersom Thatcherregeringen och det kapitalistiska systemet i allmänhet utgjorde en gemensam fiende. Han lyckades bygga en grupp som hette Lesbians and Gays Support the Miners och skapade trots den ömsesidiga misstro som rådde mellan Londons gaykultur och den organiserade arbetarrörelsen ett band som kulminerade i en stor mobilisering av brittiska HBT-personer i solidaritet med gruvarbetarna. Det ledde även till att en stor delegation gruvarbetare deltog i Prideparaden 1985 och att rättigheter för homosexuella personer skrevs in i fackföreningarnas program. I början av 1970-talet gick Harvey Milk i spetsen för ett liknande bevis på solidaritet som togs upp av San Franciscos HBT-befolkning när fackförbundet Teamsters bojkottade ölmärket Coors.

Den stora gruvstrejken i Storbritannien 1984, som fortfarande sticker ut som en exemplarisk kamp, inträffade under den sista stora vågen av arbetarstrider som börjat under 1970-talet. Mycket snart därefter klingade de av ordentligt, vilket kastade tillbaka både arbetar- och HBT-rörelsen.

I denna period av nedgång i klasskampen ser vi att rörelsen för HBT-personers frigörelse splittras och retirerar till välgörenhetsaktivism, i synnerhet kring aidsfrågan under 1980-talet, samt till solidaritetskampanjer mot homofobt våld och till att kämpa för lagar mot diskriminering, senare även för erkännandet av medborgerliga rättigheter. Å ena sidan återvände man till de reformistiska och försonliga strategier som använts av HBT-organisationer på 1950-talet. Å andra sidan var denna återgång möjlig tack vare de framgångar som kampen på 1970-talet hade skördat, den kamp som en gång för alla utropat det naturliga i att med stolthet och värdighet vara homosexuell. Allt detta tvingade dessutom den vetenskapliga världen att ändra sin inställning och erkänna homosexuellt beteende som något legitimt, vilket bröt HBT-rörelsens isolering. På dessa grundvalar utvecklades den italienska organisationen Arcigay som växt från några få avdelningar i början av 1980-talet till det landsomfattande nätverk den utgör i dag.

Nya teorier eller återvändsgränder?

Samtidigt som rörelsernas nedgång under 1980- och 1990-talet leder till att de rustas ner och retirerar från öppen kamp, öppnar sig nya debatter i den akademiska världen, i synnerhet kring frågan om könsidentitet, som leder till så kallade queerstudier eller queerteori. Termen kan dateras till 1990. Ett år tidigare hade Judith Butler publicerat boken Genustrubbel som blev en utgångspunkt för andra vidareutvecklingar.

Sådana vidareutvecklingar ledde aldrig till någon övergripande teori, men deras viktigaste argument är en kritik av uppfattningen att könsidentitet och manligt/kvinnligt biologiskt kön existerar i naturen; snarare är de produkter av ett heteronormativt samhälle, det vill säga ett samhälle som genom sina maktförhållanden fastställer en normerande binär uppdelning utifrån en heterosexualiserad "diskurs". Detta är den sista länken i en tankekedja som börjar med feministisk separatism (från det patriarkala samhället som ställer kvinna mot man), går via lesbisk separatism (kvinnan ska inte längre bekräftas genom att definieras som kvinna i relation till män; endast en lesbisk person i politisk mening kan göra uppror mot ideologisk manlig dominans) och slutar med queerteori (alla former av genusidentitet är resultatet av heterosexuellt patriarkalt ideologiskt herravälde och måste därför alla förkastas).

För dem som inte fritt tillåts uttrycka sin genusidentitet eller sexuella läggning kan det verka som att dessa teorier avfärdar samhällets tvång på ett radikalt och därför attraktivt sätt. Problemet är att så fort man gräver djupare i teorierna visar de sig vara återvändsgränder för den som faktiskt försöker förändra saker.

Enligt Butler är genusidentiteten inte något naturligt utan "performativt" skapat, det vill säga skapat genom upprepade handlingar som bestäms av socialt fastställda normer och "diskurser"8. Det är denna artificiellt producerade identitet som i sin tur ger oss idén att det i naturen finns två kön, manligt och kvinnligt. Denna teori är lånad från Foucault: "För Foucault är kroppen inte i någon avgörande bemärkelse 'könad' innan den definieras inom en diskurs och därmed innesluts i en 'idé' om naturligt eller essentiellt kön. Kroppen får mening i diskursen endast inom ramen för maktrelationer. Sexualiteten är en historiskt specifik organisering av makt, tal, kroppar och känslor. Det innebär enligt Foucault att sexualiteten skapar 'könet' som ett artificiellt begrepp vilket effektivt utvidgar och döljer de maktrelationer som är ansvariga för dess uppkomst."9

Alltså skulle kategorier som man och kvinna, men även heterosexuell, homosexuell, lesbisk, bisexuell, alla vara falska resultat av denna mekanism, eftersom sexuella läggningar inte heller kan finnas om inte de biologiska könen existerar.

Detta är ett klassiskt exempel på hur någonting som är delvis sant kan antas, skiljas från verkligheten och göras till det viktigaste i ett argument som inte leder någonstans. Ingen ifrågasätter det faktum att en persons medvetande påverkas enormt av den samhälleliga miljö det utvecklas i. Men om man börjar med denna korrekta utgångspunkt, vad är då poängen med att förneka existensen av manligt och kvinnligt kön med alla deras anatomiska och biologiska skillnader?10 Detta har viss betydelse om vi exempelvis rör oss från den akademiska hypotesens värld till medicinska behandlingar eller till graviditet och amning. Dessutom: även om jag hävdar att mitt medvetande, och därmed sättet jag uppfattar min egen könsidentitet på, bestäms av de samhälleliga förutsättningar jag lever under – gör det mitt medvetande mindre verkligt? Nej, det återspeglar mina verkliga levnadsförhållanden, både naturliga och samhälleliga, och det kommer att utvecklas tillsammans med samhällets utveckling.

Men viktigast av allt: hur kan jag kämpa för sexuell frigörelse i ljuset av denna teori? Enkelt uttryckt kan jag inte det. För att citera Butler igen: "Makten kan alltså varken upphävas eller avfärdas, endast flyttas om. Enligt min åsikt borde den homosexuella praktikens normativa fokus vara maktens subversiva och parodiska omflyttning, snarare än den omöjliga illusionen om dess totala överskridande."11 Det bästa vi kan uppnå är med andra ord en kreativ parodi, en karikatyr av könsidentiteterna som visar att de inte är naturliga företeelser utan just en produkt. Genom att göra detta visar vi att genus inte existerar och att det därmed finns en möjlighet att "mångfaldiga genusformerna ut över den maskulina dominansens och den tvingande heterosexualitetens ramar".12 Det vi har att göra med är en postmodern teori som lovar runt men håller tunt: som kan se könsförtrycket men har övergett en klassanalys av samhället och därför inte längre kan se orsakerna till förtrycket. En teori som upphöjer förtrycket, eller ännu hellre, en enda av förtryckets aspekter, den heterosexualiserande makten, till en nästan övernaturlig företeelse som allt annat vilar på och som inte kan ge någon vägledning om hur det ska störtas. Den enda "subversiva" (omstörtande) handling som återstår är att falla in i en subjektivism där vi förnekar verkligheten och hävdar att alla kan uppfinna sin egen verklighet – utan att behöva ändra någonting utanför det egna medvetandet.

Det är knappast någon överraskning att den härskande klassen inte skräms av dessa teorier. Samtidigt har teorierna bevisligen inte mycket att erbjuda utanför akademiska kretsar. Alla de som tvingas kämpa här och nu för sina rättigheter i den verkliga världen skulle klara sig bättre om de beväpnade sig med vassare teorier och kampmetoder.

Här är det värt att titta som hastigast på idén om intersektionalitet som har blivit väldigt populär på sistone inom vissa lager av rörelsen. Den innebär mer eller mindre att det i samhället finns flera former av förtryck baserade på kön, etnicitet, klass, sexuell läggning och så vidare, och att dessa är sammanlänkade och överlappar varandra. Detta gör, enligt denna teori, att rörelserna kan sluta sig samman i koalitioner.

Butler betonar själv det faktum att den allmänna kategorin "kvinna" behöver försvagas på grund av "åtskillig kritik från kvinnor som gör gällande att kategorin 'kvinnor' är normativ och exkluderande och dessutom åberopas samtidigt som dimensionerna klass- och raspriviliegier inte ifrågasätts utan förblir intakta."13 Rätt! Det stämmer att det könsförtryck som arbetarkvinnan upplever inte är detsamma som det som upplevs en kvinna från den härskande klassen. Kampen för kvinnans frigörelse leder till en splittring längs klasslinjer när den ifrågasätter den härskande klassens privilegier, vilket leder till att de borgerliga kvinnorna bryter sig loss för att i stället försvara sina materiella klassprivilegier – även om det betyder att de förblir underställda sina borgerliga makar i hemmet.

Vi ser samma sak inom HBT-rörelsen när det gäller ekonomisk kamp (för bostad, arbete, sjukvård och så vidare), det vill säga det som gör de medborgerliga rättigheterna till något konkret. Detta visar bara att det är samhällets grundläggande motsättning, klassmotsättningen, som bestämmer ramarna för den kamp vi bedriver och att det bara är genom att driva klasskampen framåt mot störtandet av kapitalismen som vi kan ge de rörelser som kämpar mot samhällets många förtryck ett perspektiv om en seger.

Vad återstår om vi överger uppfattningen att klasskampen är alltings kärna? En kronisk och ofullständig strävan att skapa koalitioner av olika rörelser – HBT-rörelser, antirasistiska rörelser, gröna rörelser och så vidare – som alla har olika utformning och väger olika tungt beroende på vilka som är starkast vid ett visst tillfälle. Enligt det postmoderna perspektivet går denna metod så långt att den omdefinierar deltagarnas själva identitet: "En öppen koalition kommer därför att bejaka att identiteter än upprättas än överges, alltefter vilka syften som föreligger; den kommer att vara en sammanslutning som tillåter mångahanda konvergenser och divergenser utan att lyda någon norm för slutgiltiga definitioner."14 Så till och med min identitet kan förändras vid varje tillfälle enligt hur ett mötes sammansättning eller dess beslut ser ut. Inte undra på att folk förvirras av allt detta...

Det är ingen överraskning att dessa teorier vann mark under en tid av ebb i klasskampen, då den viktigaste referenspunkten, arbetarklassen, saknades och inte kunde erbjuda någon verklig möjlighet att störta kapitalismen tillsammans med alla de förtryck som den skapar och upprätthåller. När klasskampen tilltar kommer den som alltid att ha en klargörande effekt även inom den ideologiska sfären.

Medborgerliga rättigheter och kapitalismens kris

Sedan år 2000 har många länder antagit lagar mot diskriminering och för medborgerliga rättigheter, från samkönat äktenskap till registrerat partnerskap. Dessa viktiga erövringar har kunnat uppnås tack vare HBT-aktivismens ständiga påtryckningar och det växande stödet för medborgerliga rättigheter i samhället, även från heterosexuella personer. I dag lyfts medborgarrättens fana inte bara av vänstern utan även av delar av kapitalistklassen och dess politiska representanter: EU stödjer Internationella dagen mot homofobi, vi ser FN fatta beslut i frågan och så vidare.

Men vi får inte hysa några illusioner om detta eller närma oss det på ett otydligt sätt. Dessa "liberala" regeringar och "upplysta" delar av borgarklassen är samma personer som stödjer diktaturer i olika delar av världen där homosexuella hängs och halshuggs. Alltså ser vi hur den amerikanska regeringen – under både Trump och Obama – skickar vapen till Saudiarabien. Detta gäller även för alla stora europeiska makter som legaliserar homosexuella äktenskap samtidigt som de stödjer al-Sisi, vars regim i Egypten inte bara arresterar, mördar och torterar politiska fiender utan dessutom riktat hårda repressalier mot HBT-personer. Detta hyckleri kan utnyttjas i reaktionära syften, och att värna om HBT-personers rättigheter kan bli en täckmantel som försvarar imperialistisk politik. Detta är helt klart fallet när man berättar för oss att Israel är det land i Mellanöstern som har den mest utvecklade HBT-rättslagstiftningen. Innebär det att Israel har tillåtelse att massakrera, bomba och spärra in palestinier vars regering bryr sig mindre om lagstiftning kring medborgerliga rättigheter? I Nederländerna hänvisar regeringen till HBT-rättigheterna för att begränsa så kallat "homofob" invandring. Det finns till och med inträdesprov på nederländska ambassader runtom i världen. Om vi tappar bort vår bild av helheten och i synnerhet om vi överger klassperspektivet kan vi väldigt snabbt hamna i det reaktionära lägret, som vissa HBT-rättsgrupper gjort när de blivit mer angelägna om att vinna maktpositioner och mer än gärna sett mellan fingrarna vad gäller deras allierade regeringars aktiviteter.15

Från borgarklassens perspektiv finns det både ett ekonomiskt och ett politiskt syfte med att göra medborgarrättsliga eftergifter. Ekonomiskt är HBT-personer helt enkelt en del av marknaden, vilket gör att en HBT-vänlig företagsprofil kan attrahera kunder. Ikea har inga problem med att sätta in bilder på manliga par i sina kataloger så länge de har pengar att köpa kök för. Inte heller har Ikea något emot att inkludera frånskilda föräldrar i sin reklam givet att de har pengar att köpa precis samma möblemang till barnets två sovrum så att rummen kan vara identiska i båda hemmen. Arbetslösa HBT-personer får däremot acceptera att de precis som arbetslösa heterosexuella personer inte existerar alls i reklambranschens ögon.

På den politiska fronten försöker emellertid en del av den härskande klassen ta udden av en potentiell konflikt i samhället genom att införliva det som systemet kan absorbera och söka stöd hos HBT-rörelsens mer återhållsamma ledare samtidigt som man göder en främlings- och arbetarfientlig politik med drakoniska åtstramningar samt skär ner inom viktiga tjänster.

Därmed ser vi hur en del av härskarklassen, när de ställts inför en kris för familjen och press underifrån, har accepterat att homosexuella par erkänns av lagen samtidigt som den tvingar homosexuella tillbaka in i den grundläggande roll familjen spelar i det kapitalistiska samhället för att gynna bourgeoisiens ideologiska perspektiv. De kan alltså stödja samkönade äktenskap under förutsättning att dessa anpassar sig efter den monogama familjemodellen. Detta leder i vissa fall till att manliga/kvinnliga könsroller får en återspegling även i homosexuella parförhållanden, bland annat genom uppdelningen av hushållsarbetet och alla de traditionella borgerliga värderingarna.

Betyder det att vi underskattar frågan om medborgerliga rättigheter? Absolut inte! Vi kämpar för att alla ska få sina medborgerliga rättigheter både erkända och genomförda fullt ut, det vill säga för totalt jämlika rättigheter för familjer och individer, oavsett kön och sexuell läggning. Detta innefattar rätten att gifta sig, att adoptera (en rätt som även måste innefatta personer som lever utan partner) och att få vårdnad för styvbarn (den andra partnerns barn) även för homosexuella.

Vi får dock inte glömma bort helheten och vi får inte glömma vilken sida av barrikaderna vi står på i kampen mellan klasserna.

Det är anledningen till att vi inte anser att det går att försvara legalisering av surrogatmoderskap. Vi motsätter oss detta eftersom det under kapitalismen nödvändigtvis innebär att det skapas en marknad bestående av kvinnor som på grund av sina ekonomiska behov måste sälja sina kroppar och utstå mycket traumatiska upplevelser, som att genomgå en hel graviditet och sedan skiljas från det nyfödda barnet med alla de fysiska och psykologiska konsekvenser detta medför. Vi tvivlar inte på att det finns fall där detta görs frivilligt, som en "gåva", men den samhälleliga verkligheten är till övervägande delen helt annorlunda och vi kan inte acceptera den.

Vi bör även betona att barnlängtan, eller idén om att det känslomässiga bandet till ett barn måste hänga ihop med ett biologiskt föräldraskap, har präntats in i oss till följd av behovet att föra vidare privategendom genom den monogama familjen, ett behov som inte fanns innan privategendomens uppkomst:

"'Ni vita människor,' sade en amerikansk urinvånare till en missionär, 'älskar bara era egna barn. Vi älskar hela klanens barn. De tillhör alla människor, och vi tar hand om dem. De är vårt kött och blod. Vi är alla far och mor till dem. Vita människor är vildar; de älskar inte sina barn. Om era barn blir föräldralösa måste ni betala någon för att ta hand om dem. Vi har inga sådana barbariska idéer.'"16

Bild: Alisdare Hickson / Flickr (CC BY-NC 2.0)

Revolution och frigörelse

Vi kämpar för att alla medborgerliga rättigheter ska erkännas och vi välkomnar dem med entusiasm när de uppnås, även under kapitalismen. Men vi måste också vara medvetna om att klasskampen kan skärpas när som helst och att den härskande klassen då kan pressas till att använda mer reaktionära metoder för att ta tillbaka det den tidigare delat ut. Låt oss komma ihåg att en Clinton leder till en Trump, en Macron till en Le Pen, om de inte stoppas av klasskampen. Det finns inga garanter för att någon landvinning ska bestå så länge det kapitalistiska systemet finns kvar.

Och där dessa rättigheter har delats ut, är syftet med dem verkligen att homosexuella och heterosexuella ska kunna exploateras på ett jämlikt sätt? Vad kan jag göra med mina medborgerliga rättigheter om jag inte kan utlovas ett hus eller ett jobb; om sjukvårdssystemet är i upplösningstillstånd och jag inte har pengar för medicinsk vård åt mig själv eller mina nära och kära; om jag inte har uppehållstillstånd? Vad har jag för nytta av ett samkönat äktenskap om jag måste ägna all min tid och kraft åt att berika en kapitalist och är helt slut när jag kommer hem?

När vi väl kommer till vardagslivets problem öppnar sig en klassklyfta inom HBT-rörelsen eftersom vardagslivet varierar stort beroende på klasstillhörighet. Detta såg vi tydligt i Italien under mobiliseringarna till stöd för registrerat partnerskap 2016. Rörelsens massbas, som bestod främst av unga, tillfällighetsarbetare och studenter, var betydligt mer radikal än ledarskapet, som bland annat bestod av Arcigay-medlemmar och främst betraktade mobiliseringarna som ett sätt att samla stöd för den nya lagen och eventuellt sätta lite press på högern inom Demokratiska partiets parlamentsgrupp. Det vi sedan såg var att Demokratiska partiet förkastade lagen om styvbarnsadoption och begränsade reformens omfattning. Rörelsens ledarskap godtog kompromissen men massorna krävde att protesterna skulle återupptas.

Splittringen mellan ledarskapet och massan av demonstranter visade sig tydligt för oss när vi intervenerade i rörelsen och manade till att kampen mot Demokraternas regering skulle utökas till en kamp för arbete, bostad och välfärd. De flesta av demonstranterna mötte våra paroller med entusiasm medan ledarskapet – ibland Demokratiska partiet självt, som anordnade möten för att visa hur mycket det brydde sig om medborgerliga rättigheter – såg generade ut och bad folk att inte överdriva. Vi kan inte låta det vara upp till sådana personer att leda kampen för våra rättigheter.

Vi såg fullpackade torg där de som krävde fullständiga medborgerliga rättigheter åt alla inte bara var HBT-personer. Många var heterosexuella, och vi såg även hur kampen för medborgerliga rättigheter omedelbart knöts samman med kampen för bostad, arbete och sjukvård. Det är en sådan enighet som kan leda till seger. Det som behövs är att HBT-rörelsen utvecklas längs klasslinjer och fullständigt sammanflätas med arbetarrörelsen, samt att arbetarrörelsen upptar ett revolutionärt program.

Vi måste störta kapitalismen, befria oss själva från den härskande klassen, ta över de produktiva resurserna och rikedomen och använda dem på ett planerat och harmoniskt sätt, inte för fåtalets profiter utan för samhällets kollektiva behov. Alla ska ha rätt till en bostad; arbetstiden bör sänkas så att alla har tid och kraft att leva sina liv.

På denna materiella bas kan vi börja komma loss från den moral om familjestruktur och sexuell läggning som borgarklassen upprätthåller. Vi kommer att kunna kasta patriarkatet och homofobin på historiens soptipp och vara fria att leva våra liv som vi önskar, och alla kommer att kunna uttrycka sin sexualitet och sina känslor i frihet. Att bestämma exakt hur detta ska göras – vilka former och familjerelationer som ska finnas i ett socialistiskt samhälle – är en uppgift som det är upp till framtida generationer att lösa.


Fotnoter

1 Källa: ILGA, statligt sponsrad rapport om homofobi 2017.

2 Argumentet att homosexualitet finns utspritt i djurriket anför framför vi endast som komplement. Det framhäver en naturlig förekomst men är inte avgörande på grund av skillnaderna i emotionellt beteende mellan människor och djur. För att bara citera en av de senaste studierna, som publicerades som del av utställningen Against nature? på Naturhistorisk museum i Oslo: "homosexualitet [...] har rapporterats hos fler än 1500 djurarter och är väldokumenterat hos 500 av dessa, men den egentliga omfattningen är sannolikt mycket högre."

3 Av de många texter som finns om detta, se: Eva Cantarella, Bisexuality in the ancient world, Yale University Press, 2002.

4 Om detta försök och dess misslyckande, se Wilhelm Reich, "Kampen för ett 'nytt liv' i Sovjetunionen" i Den sexuella revolutionen: Till människans självstyrande karaktärsstruktur 1936. Se även Leo Trotskij, Vardagslivets problem samt kapitlet "Familj, ungdom och kultur" i Den förrådda revolutionen.

5 Citatet är från Gianni Rossi Barilli, Il movimento gay in Italia, Edizioni Dedalo, 1980, s. 72.

6 Barilli, s. 59.

7 Citatet är från Fabio Giovannini, Communisti e

diversi: il PCI e la questione omosessuale, Edizioni Dedalo, 1980, s. 72.

8 "Med andra ord skapar handlingar och gester, formulerade och manifesterade begär, illusionen att det finns en inre organiserande genuskärna, och denna illusion vidmakthålls diskursiv för att reglera sexualiteten inom den reproduktiva tvingande heterosexualitetens ramar." (Butler, Könstrubbel, 2007 [övers. Suzanne Almqvist], Daidalos, s. 214.)

9 Butler, Könstrubbel, s. 160.

10 Det är inte denna artikels syfte att fastställa genusidentitetens ursprung. Från ett materialistiskt perspektiv nöjer vi oss här med att konstatera att den med nödvändighet utvecklas från en blandning av naturliga, det vill säga fysiska och biologiska, samt psykologiska och sociala element.

11 Butler, Könstrubbel, s. 199.

12 Butler, Könstrubbel, s. 221.

13 Butler, Könstrubbel, s. 65.

14 Butler, Könstrubbel, s. 67.

15 Se de fall som rapporteras i: https://paper-bird.net/2016/11/02/selling-out-the-gays-and-governmentality.

Artikeln publicerades ursprungligen i den italienska marxistiska tidskriften Falce Martello

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.