Enhetslistan och revolutionen

av Marie Frederiksen (Översättning: Victor Madsen)
Enhetslistan och revolutionen

Frågan om staten är en viktig fråga som det råder mycket förvirring kring inom stora delar vänstern. Med anledning av nyutgåvan av Staten och revolutionenBokförlaget Stormklockan, publicerar vi här en artikel som förklarar hur danska Enhetslistan gått bort sig i denna viktiga fråga.

I början av september [2016] blossade det upp en diskussion i det danska partiet Enhetslistan om partiets syn på revolution. Partitoppen har sedan länge, både teoretiskt såväl som i praktiken avsagt sig varje tanke på någon revolutionär omvälvning. Det kan vi se i den dagliga verksamheten hos partiets riksdagsgrupp såväl som nyligen när Jonathan Simmel pressades till att avgå från sitt vikariat i parlamentet. Men vad är en revolution, varför är den nödvändig och hur når vi dit?

Den 9 september blev Jonathan Simmel, som skulle vara vikarie för en partikamrat på mammaledighet, intervjuad i DR (danska SVT) om hans syn på väpnad revolution: "Självklart kan det komma att uppstå situationer där det skulle vara acceptabelt. Men i dagens samhälle är det en absurd tanke att tro att man skulle ge sig till att slåss på det sättet."

Uttalandet fick partitoppen att snabbt reagera. Enhetslistans politiska ordförande Pernille Skipper gjorde ett uttalande till DR om att hon "kan inte tillräckligt starkt ta avstånd från det":

"De uttalanden som han har kommit med håller jag inte alls med om. De stämmer inte överens med Enhetslistans politik och de kan skapa tvivel. [ ... ] Vi arbetar för att skapa positiva samhällsförändringar på demokratisk väg. Vi arbetar för att utveckla demokratin, och jag menar att man inte kan sitta i parlamentet och representera Enhetslistan om man inte håller med om de grundläggande demokratiska synpunkterna."

Enhetslistans ledning satte en massiv press på Simmel som snart nog avgick från sitt uppdrag.

Jonathan Simmels uttalande var ganska klumpigt. Och partitoppens reaktion, som många i partiet har varit upprörda över, saknade alla proportioner. Men det verkliga problemet är inte ett klumpigt uttalande eller en byråkratisk manöver, utan att Enhetslistan generellt sett rör sig mot mitten. De försöker driva en progressiv politik samtidigt som de vill hålla sig inom kapitalismens allt snävare ramar, vilket är omöjligt.

Enhetslistan saknar ett revolutionärt perspektiv

Egentligen är Pernille Skippers och partitoppens reaktion mot Jonathan inte överaskande. När Enhetslistan för några år sedan antog ett nytt partiprogram, blev ordet revolution i princip utraderat. Det återfinns bara två gånger och är ganska vagt formulerat. Ordet "revolution" har bara fått stå kvar på ett par ställen som ett svuret löfte till traditionen – ett löfte som betyder allt för de äldre, mer vänsterorienterade lagren i partiet. I praktiken för partitoppen i Enhetslistan absolut inte någon revolutionär politik och har aldrig gjort det. Att Jonathan Simmel blir pressad till att avsäga sig sitt uppdrag i parlamentet är bara en naturlig förlänging av detta faktum.

Ända sedan Marx, har alla marxistiska teoretiker gjort det fullständigt klart att den borgerliga staten inte kan användas till arbetarklassens ändamål. Den måste "krossas" och ersättas av en annan typ av stat, en arbetarstat. Ett påstående som har bevisats av samtliga revolutionära erfarenheter i historien. Men för partitoppen i Enhetslistan är Folktinget, det vill säga parlamentet i den borgerliga staten, den högsta formen av demokrati som de kan föreställa sig.

Under debatten om Simmels uttalande har det samtidigt blivit fullständigt uppenbart att den så kallade vänstern i Enhetslistan, helt och hållet saknar ett sammanhängande revolutionärt alternativ. De flyger i taket så fort deras "traditionsenliga löfte" i programmet attackeras, samtidigt som deras förda politik under flera årtionden i praktiken inte visat sig vara annat än tomma ord. De kritiserar riksdagsgruppens språkbruk, samtidigt som den dagliga icke-revolutionära politiken tillåts fortsätta. Det "traditionsenliga löftet" är som ett avlatsbrev: så länge det står skrivet i programmet och kan användas av talarna på årsmötet, kan de se Enhetslistan som ett revolutionärt parti (det står ju i programmet!) och behålla den heliga graven välbevarad. Huruvida det förs ut i verkligheten är inte något att bekymra sig över.

Revolution med våld

Det har alltid varit borgarklassens strategi att framställa revolutionärer som blodtörstiga våldsromantiker för att avskräcka arbetare och unga från revolutionära idéer. Klantiga uttalanden som Simmels är en liten hjälp på vägen, samtidigt som borgarklassens smutskastningskampanj mot revolutionära idéer bara kommer att öka. Nästa år, när det är hundra års-jubileum för den ryska revolutionen kan vi förvänta oss att det når hysteriska höjder. Kapitalismen befinner sig i en återvändsgränd och allt fler söker efter ett alternativ. Ett alternativ som borgarklassen för allt i värden vill undvika ska bli ett revolutionärt sådant. Därför måste vi på ett seriöst sätt besvara deras fråga om "väpnad eller våldsam revolution".

Borgarklassens förskräckelse över "den bloddrypande revolutionen" är såklart ett extremt hyckleri. Själva skyr de inga medel för att försvara sina egna klassintressen – ett faktum som befolkningen i Mellanöstern har fått uppleva på det mest brutala sätt de senaste åren. Men så fort det blir tal om revolution ser de rött, eftersom det hotar deras makt och privilegier.

Borgarklassens våldsapparat är enorm och innehåller allt från polisbatonger och vattenkanoner till giftgas och atomvapen. Dessutom tvekar de inte för att utöva våld med andra medel, som den ekonomiska blockaden av Irak under 90-talet som resulterade i att över en halv miljon barn dog. Tusentals barn och vuxna har dött bara i år när de försökt fly över Medelhavet. För att inte tala om att barn går hungriga till sängs i världens rikaste land USA, samtidigt som de rika blir ännu rikare.

Som revolutionärer önskar vi att få ett slut på allt det våld och lidande som existerar under kapitalismen. Men frågan om makt eller våld är för oss inte en moralisk fråga, utan en fråga om klassintressen. OM kapitalismens alla fasor gick att avskaffa genom att en grupp beslutsamma revolutionärer tog makten med vapen, skulle vi absolut stödja det.

MEN det finns en anledning till att marxister är emot all slags individuell terrorism, väpnade kuppförsök och liknande. Anledningen är att det är kontraproduktivt från en revolutionär synpunkt. I värsta fall stöter sådana äventyr, som alltid slutar på det mest miserabla sätt, bort massorna från en varje tanke på revolution och kastar dem i armarna på reaktionens "lag och ordning". I bästa fall sänker det arbetarnas medvetande om deras egna roll i revolutionen, genom att ge intrycket att en revolution, och det att förändra samhället i grunden, är något som en liten grupp beslutsamma revolutionärer kan klara själva.

Marx sade att arbetarklassens befrielse måste vara arbetarklassens egna verk. En revolution är när massorna börjar röra sig i massiv skala för att ta sitt öde i sina egna händer. Det vill säga att det stora flertalet deltar i att ta alla de beslut som berör deras liv, på sina arbetsplatser, lokalsamhällen och så vidare – i motsättning till "vanliga" tider, när politik är reserverat för professionella yrkespolitiker och så kallade experter. Revolutionärers uppgift är att öka arbetarklassens organisering och medvetenhet om sin egen roll och styrka.

Opportunismen

Det nuvarande samhället skriker efter en revolution. Det vi borde diskutera är, hur vi ska omkullkasta kapitalismen och lyckas med en socialistisk världsrevolution, inte bråka om ord. Sinnet för proportioner i partitoppen på Enhetslistan är helt förvriden. Samtidigt som de tar kraftigt avstånd från Jonathan Simmel, röstar de för militära interventioner i Libyen och att skicka vapen till den irakiska regeringen. Partitoppen i Enhetslistan är fylld till bredden av opportunister, som är oförmögna att se bortom det kapitalistiska samhällets ramar och gör istället vad de kan för att passa in i den "allmänna opinionen". Revolution är för dem en abstraktion och den dagliga politiken blir därför "att göra det som är möjligt här och nu" inom de ständigt krympande ramarna som den kapitalistiska krisen sätter.

"Om man som dansk politiker i ett danskt sammanhang, i dag börjar att teoretisera om vad som kommer att hända i Danmark i framtiden, är det stor sannolikhet att folk drar slutsatsen, att det är någonting man anser som en sannolik och naturlig utveckling. Tror man inte det, finns det ingen anledning att prata om det", så tydligt uttryckte sig den tidigare riksdagsmedlemmen Per Clausen, nuvarande kommunalråd i Ålborg, till Modkraft med anledning av Jonathan Simmels uttalande.

En sak att man inte kan säga exakt hur en socialistisk revolution kommer att gå till, eftersom det beror på flera faktorer vid den tidpunkten. Men om man önskar en socialistisk revolution, borde man förbereda och arbeta för en revolution.

Partitoppen i Enhetslistan är uppenbara opportunister. Rakt motsatt opportunismen hittar vi extremvänstern, där det finns de som romantiserar våld. Denna romantisering har inget gemensamt med marxism. Om de verkligen drömmer om våld och gator som dränkts i blod kan de inte beskrivas som något annat än psykopater. Om inte, så framstår deras radikala våldsromantiserande som att det hela inte är mer än en "lek" och att de aldrig på allvar har tänkt igenom revolutionen.

Det är lätt att sitta på sin studiekammare och diskutera våld och beväpning. Men de som insisterar på "väpnad" revolution tillhör i själva verket bara den andra sidan av opportunismen. De har läst någonstans att revolutionen måste ske med hjälp av makt och att den inte kan vara annat än beväpnad. Men de har inte gjort sig mödan att sätta sig in i hur en revolution kan och kommer att uppstå i dagens Danmark. För dem är revolutionen en abstraktion, något långt in i en avlägsen framtid. Och om deras akademiska överväganden har någon effekt över huvud taget, så är det att stöta bort arbetare och försvaga arbetarklassens organisering och medvetande, och därmed skjuta den verkliga revolutionen ännu längre in i framtiden.

Fredlig

Det enda som kan få slut på kapitalismens kris är arbetarklassens övertagande av de viktigaste delarna av ekonomin, det vill säga att upphäva privategendomen över produktionsmedlen, så att produktionen kan planeras demokratiskt. Kapitalistklassen utgör i dag en försvinnande minoritet. Enligt Oxfam äger 62 människor lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning gör tillsammans. Arbetarklassen och alla de som har ett intresse av en socialistisk revolution utgör den överväldigande majoriteten av befolkningen. Det stämmer för alla länder på planeten i dag, och särskilt för de utvecklade kapitalistiska länderna som Danmark.

I stället för att hålla fast vid abstrakta formuleringar, menar vi att marxister borde säga något liknande i frågan om vi stödjer en väpnad revolution eller inte: "nej vi arbetar för en fredlig revolution. Vi arbetar för att flertalet tar makten från det lilla fåtal som idag sitter på makten och privilegierna. Det är de som har makten i dag som använder vapen och våld för att försvara sina intressen. Det har vi bland annat sett i Irak, Afghanistan och Libyen. Och vi ser det varje gång som polisen sätts in mot demonstranter och strejkande." Och vidare skulle man kunna utveckla: "Det har funnits exempel i historien på hur det lilla fåtalet inte var redo att acceptera majoritetens beslut, som i Chile 1973. Där menar vi att Alleende borde ha beväpnat chilenarna så som de bad om, så de kunde ha bekämpat Pinochets kupp och undvikit årtionden av en brutal och mordisk diktatur."

En socialistisk världsrevolution är en absolut nödvändighet, eftersom kapitalismen förstör de yttre förutsättningarna för att den mänskliga civilisationen ska kunna fortsätta existera. Arbetarklassen pressas ut i kamp oavsett om revolutionärer deltar eller inte. Huruvida revolutionen segrar och huruvida den blir fredlig och välorganiserad, hänger på revolutionärerna och det arbete vi gör i dag. Ju bättre organiserad och medveten arbetarklassen är, desto större är chansen för att det lilla privilegerade fåtalet, som äger produktionsmedlen och tjänar enormt på kapitalismen vid en revolution, inte kan göra annat än att ge efter för majoritetens vilja. Desto mer överväldigande arbetarklassens makt är, desto större chans har vi att avskräcka den härskande klassen från att ta till våld och vapen. Det är upp till oss.

Artikeln publicerades ursprungligen den 24 november 2016 i IMT Danmarks tidning Revolution.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.