Brasilien: tsunami mot nedskärningar i utbildningen visar att Bolsonaros regering kan fällas

av Jorge Martin (Översättning: Felix Nylén)
Foto: Liberdade e Luta

Den 15 maj bröt enorma protester ut mot nedskärningar i utbildningssystemet och kontrareformer riktade mot pensionerna i Brasilien. Under denna nationella utbildningsstrejk strömmade över 1,5 miljoner människor ut på gatorna i över 200 städer runt om i landet.

Protesterna riktades mot Bolsonaroregeringens senaste åtgärder, som bland annat innehöll nedskärningar i universitetens budgetar på 30 procent. Trots sin självsäkra framtoning är regeringen både svag och splittrad. Parollen "Fora Bolsonaro" (Ut med Bolsonaro) ropades högt av många demonstranter. Brasilien är långt ifrån att vara i fascismens grepp. Tiden är nu inne att förbereda en generalstrejk för att störta denna regering.

Den nationella utbildningsstrejken ulystes av lärarfackens nationella federation CNTE, det nationella studentfacket UNE, och mängder av andra organisationer bestående av lärare, icke-undervisande personal och studenter. Strejken var ett direkt svar på utbildningsminister Abraham Weintraubs provokativa beslut om nedskärningar och ett omedelbart stopp för forskningsbidrag till doktorander. Detta är inte bara ett exempel på en reaktionär regering som genomför nedskärningar, vilket dock hade varit tillräckligt illa i sig. Utan Weintraub tillhör den så kallade olavista-flygeln av Bolsonaroregeringen som består av anhängare till den tidigare astrologen och sedermera YouTube-influencern Olavo de Carvalho.

Weintraub, som endast suttit på sin post sedan början av april, förde fram sina attacker mot den statliga utbildningen som en del av kriget mot "kulturmarxismen" på universiteten, och gjorde mängder av provocerande uttalanden mot lärare, studenter och utbildningssystemet i allmänhet. Till en början så meddelade han att budgetnedskärningarna skulle gälla tre olika universitet: Universidade de Brasília (UnB), Universidade Federal Fluminense (UFF) och Universidade Federal da Bahia (UFBA), som han anklagade för att inte "leva upp till standarden" och för att ha använt sina resurser till att organisera "fåniga evenemang och pandemonium". Några dagar senare stod det klart att den enorma nedskärningen skulle gälla hela utbildningssektorn.

En våg av vrede

Beskedet utlöste en våg av vrede bland studenter, föreläsare, forskare och andra. Stora sammankomster ägde rum, och redan den åttonde maj utbröt de första stora demonstrationerna på de universitet som drabbats allra hårdast. 15 000 föreläsare och studenter marscherade på UFF i Rio de Janeiro. Stämningen var upprörd och spreds snabbt till ännu bredare lager. Detta lade grunden för den massiva flodvåg av protester som utlystes till den femtonde maj.

Enligt det nationella studentfacket så uppmättes den totala mängden demonstranter till ungefär en och en halv miljon. Enorma demonstrationer ägde rum i Brasília (med 50 000 deltagande), i Fortaleza i nord-östra Brasilien (100 000) och Belo Horizonte i den sydöstliga staten Minas Gerais (media beräknade här deltagandet till 250 000 demonstranter), såväl som i Sao Paulo (250 000) och Rio de Janeiro (över 200 000 deltagande). Rörelsen hade spridit sig över hela landet och demonstrationer ägde rum i alla Brasiliens 26 delstater.

Som ett tecken på de problem som Bolsonaros regering har med att få igenom sin politik, tvingades Weintraub att inställa sig till en utfrågning. Bland de partier som röstade för en utfrågning fanns flera som uttryckt stöd för regeringen. Den ägde rum samma dag som strejken, och Weintraub försökte där förminska hur stora nedskärningarna egentligen var. Han förklarade hur de i verkligheten endast motsvarade "3,5 chokladbitar av 100". Vad han i själva verket pratade om var nedskärningarna i relation till hela statsbudgeten, snarare än till den utbildningsbudget som han själv har kontroll över och som faktiskt minskas med inte mindre än 30 procent. Det rådde viss förvirring under dagen gällande huruvida regeringen faktiskt hade tvingats till eftergifter och några parlamentsledamöter hävdade att nedskärningarna hade dragits tillbaka. Weintraub sade dock att han i slutändan övertygat President Bolsonaro om att de skulle ligga fast. Vicepresidenten Mourao, som var tillförordnad president under tiden Bolsonaro är på statsbesök i USA, beskrev hur regeringen hade "misslyckats" med att förklara nedskärningarna, och avslöjade därmed återigen de djupa sprickor som löper genom regeringen – framförallt mellan olavisterna och generalerna, däribland Mourao själv.

Bolsonaro spädde som vanligt på vreden ytterligare genom att han från USA beskrev demonstranterna som "nyttiga idioter":

"Det är naturligt [att det uppstår protester], de flesta av dem är aktivister. Det finns ingenting i deras huvuden. Om du frågar dem hur mycket sju gånger åtta är så vet de inte. Om du frågar dem vad den kemiska formeln för vatten är så vet de inte. De vet ingenting. De är nyttiga idioter, imbeciller, som används som en manövrerbar massa av den smarta lilla minoriteten som utgör kärnan på många statliga universitet i Brasilien."

I tidningen Folha de Sao Paulo, ett av de huvudsakliga organen för kapitalistklassen i Brasilien, publicerades en artikel med citat från källor inom militären, som beskrev Bolsonaros taktik som obetänksam. "I stället för att förklara nedskärningarna i termer av ekonomisk nödvändighet ... så använder Bolsonaro hellre nedskärningarna som ett ideologiskt vapen gentemot den ideologiska dominansen inom akademin", beklagade sig en annan artikelförfattare i Folha, som också påpekade hur mobiliseringen mot nedskärningarna inte bara involverat de med direkt anknytning till facken och vänstern, utan även dragit in stora lager av "medelklasstudenter, där många säkerligen har föräldrar som röstade på Bolsonaro".

Det som de mest skarpsinniga delarna av den brasilianska kapitalistklassen varnar för är att Bolsonaros skamlösa taktik hotar att utvidga och sprida demonstrationerna. Detta "vid en tidpunkt när fokus borde ligga på pensionsreformen", klagade "källor inom Försvarsministeriet" till Folha.

Ytterligare en borgerlig kommentator, Helio Gurovitz, beskrev Bolsonaros attacker som ett stort misstag, och varnade i en artikel på den högerpolitiska mediagruppen Globos hemsida: "att behandla frågan som en ideologisk strid, såsom regeringen har gjort från dag ett, visar bara på ignorans. Tillsammans med Bolsonaros politiska klumpighet, skulle detta kunna vara dödsstöten för hans regering."

Den brasilianska 'vänsterns' misslyckande

Demonstrationernas omfattning den 15 maj överraskade alla borgerliga politiska kommentatorer. Folha de Sao Paulo satte rubriken "Gatorna överraskar återigen den politiska världen". Precis lika chockade var den delen av vänstern som i och med Bolsonaros seger i oktober hade pratat om hur fascismen hade kommit till Brasilien. De uppfattade felaktigt Bolsonaros valseger som en högervridning av samhället där miljontals människor stöttade hans reaktionära demagogi. De misslyckades fullständigt med att lyckas förstå valets innebörd.

Det råder inget tvivel om att Bolsonaro är en motbjudande reaktionär demagog med extremt motbjudande åsikter. Faktum är att Bolsonaros seger innebär att statsapparaten och diverse fascistiska gäng nu känner att de kan härja än mer fritt. Men segern innebär inte att en överväldigande majoritet av Brasiliens invånare stödjer honom och hans åsikter, och i synnerhet har han inte lyckats bygga upp någon organiserad massrörelse som han kan använda mot vänstern och arbetarklassen.

Till att börja med var en stor del av hans väljarstöd baserat på vrede mot det politiska etablissemanget: det var en röst mot korruption, mot osäkerhet och brott, mot det "demokratiska" system som erbjuder så lite för miljoner av Brasiliens invånare. Denna röst fångades tyvärr upp av reaktionära demagoger, och ansvaret för detta ligger främst hos de tidigare PT-regeringarna som i koalition med ett av de huvudsakliga kapitalistiska partierna i stort sett genomförde den härskande klassens politik. Ställd inför den rörelse riktad mot etablissemanget som följde, valde PT en strategi bestående av tomma uppmaningar till en "enhet av alla demokrater" (det vill säga de kapitalistiska partierna) och till att "försvara demokratin" (det vill säga det status quo som folket redan hade avvisat).

Bolsonaro fick 57 miljoner röster i den andra valomgången vilket motsvarade 39 procent av alla registrerade röstande. PT:s kandidat Haddad fick 47 miljoner, vilket motsvarade 31 procent. Men vi måste också se till de 43 miljoner röstberättigade, motsvarande 29 procent, som antingen avstod från att rösta, röstade blankt eller slängde sina röster. I ett land där det är obligatoriskt att rösta är det en anmärkningsvärd andel. Den stora trenden i valet var just avskyn för hela det politiska systemet.Foto: Liberdade e Luta

Vi förklarade redan då att den brasilianska arbetarklassen inte var besegrad, utan att dess styrkor var intakta och att så snart regeringen började implementera sitt ekonomiska program – med den Chicagoutbildade finansministern Paulo Guedes i spetsen – skulle det mötas av ett massivt motstånd. Det är det vi nu ser början på.

Regeringen har knappt suttit i fem månader, och lider både av dels en öppen intern konflikt och motsättningar mellan dess falanger (Bolsonaro och olavisterna, generalerna och Guedes), korruptionsskandaler, och har nu dessutom fått en massrörelse emot sig. Det är närmast ett konststycke att lyckas med det.

Dessutom visar nyligen genomförda opinionsundersökningar att regeringen under sin tid vid makten lyckats med den största minskningen i popularitet sedan Collorregeringen på 1990-talet, som fälldes av en massrörelse. När den tillträdde i januari ansåg 40 procent av befolkningen att den var "bra eller utmärkt", medan bara 20 procent såg den som "dålig eller motbjudande". Den senaste undersökningen som genomfördes i början av maj – innan den senaste massrörelsen tog fart – visade att det antal som ställde sig positiva till regeringen minskat till 35 procent, medan missnöjet ökat till 31 procent.

Ännu intressantare är att en majoritet (51 mot 44) nu motsätter sig den kontrareform av pensionssystemet som skulle innebära att arbetare skulle behöva betala högre insatser och arbeta längre för att få samma pension som tidigare – vilket hade varit ett hårt slag framförallt mot de som arbetar inom offentlig sektor. Pensionsfrågan har varit en nyckelfråga för regeringen, och det är osäkert om de kommer lyckas driva igenom den.

För de som drog väldigt pessimistiska slutsatser från valet av Bolsonaro är problemet att deras felaktiga analys förhindrade dem från att förstå den verkliga stämning som höll på att byggas upp. När jag besökte den brasilianska sektionen av IMT:s, Esquerda Marxistas, nationella konferens i slutet av april var en av de huvudsakliga diskussionerna just kring parollen "Fora Bolsonaro!" (Ut med Bolsonaro!). Som en av kamraterna påpekade "ser marxister en kvalitativ förändring i den politiska situationen i horisonten, med hårdnande klasskamp och sociala explosioner. Regeringens stöd har börjat tyna bort sedan första januari och fler och fler arbetare börjar bli medvetna om dess reaktionära karaktär."

Kamraterna förklarade hur alla de huvudsakliga delarna av vänstern och arbetarrörelsen var motståndare till att lyfta parollen. PT argumenterade exempelvis för att "Bolsonaro är demokratiskt vald" och därför bör låtas avsluta sin mandatperiod! På första maj-demonstrationen i Sao Paulo uttalade sig PT:s ledare Haddad särskilt emot att lyfta fram parollen... på grund av landets konstitution. Som svar på ropen "Fora Bolsonaro!" som kom från massan av åhörare sade han att "vi måste vara väldigt försiktiga. Konstitutionen gör gällande att det måste ha begåtts ett brott för att en president ska kunna avsättas. Det kan inte vara en paroll. Ett brott är något särskilt och vi måste vara strikt lojala till konsitutionen".

På den andra sidan har vi ultravänsteristerna, i alla sina olika varianter, som vägrar att lyfta parollen på grund av att den är "omogen", och som hävdar att eftersom att Bolsonaro fick stöd av miljontals väljare så står vi inför en neo-fascistisk offensiv etc. Skandalöst nog så är några av dessa grupper, samma grupper som lyfte parollen "Fora Todos Eles" (Sparka ut dem alla) under åtalet mot Dilma – och därmed de facto stod enade med högern. Det är samma grupper som inte ser några problem med att lyfta parollen "Fora Maduro" mot Venezuela, mitt under den imperialistiska kuppen.

Fora Bolsonaro!

Under Esquerda Marxistas kongress beskrev en kamrat från Sao Paulo sina erfarenheter från lärarfacket som han är aktiv i. I en diskussion om mobilisering inom utbildningssektorn i facket lyfte han fram nödvändigheten av att lyfta parollen "Fora Bolsonaro". Både PT och de andra vänsterorganisationerna som fanns representerade där argumenterade emot honom, men när det väl kom till omröstning röstade nästan hälften av medlemmarna för förslaget.

En kamrat från lärarfacket i Florianopolis rapporterade även från skolan där han arbetar. Florianopolis ligger i Santa Catarina, en stat där Bolsonaro fick över 75 procent av röstandelarna i den andra omgången. När vår kamrat började agitera mot pensionsreformerna visste han att en majoritet av hans kollegor hade röstat på Bolsonaro. Med hjälp av en webbaserad kalkylator erbjöd han sig att räkna ut de individuella konsekvenser som kontrareformen skulle få för varje person där. Efter att ha fyllt i några grundläggande siffror så blev det tydligt – självklart skulle varenda en av dem tvingas betala mer och gå i pension senare. Så snart detta blev klart för dem lyftes kravet på strejk!

I stället för att mobilisera en seriös kampanj och förklara konsekvenserna av Bolsonaros politik har de fackliga ledarna släpat benen efter sig. Under valet skröt ledarna i CUT om hur de aldrig skulle erkänna Bolsonaros illegitima regering. Den detta förändrades snabbt. Deras huvudsakliga kampmetod mot pensionsreformen ser numera ut att bestå av olika uppmaningar till parlamentsledamöterna.

Uppsvinget i rörelsen mot nedskärningarna i utbildningssystemet går att jämföra med massmobiliseringarna 2013. Det visar hur gynnsamt läget är för att mobilisera massorna för att avsätta regeringen. De olika krav och paroller som förs fram (mot privatiseringar, mot attackerna på kvinnors rättigheter, mot nedskärningar i utbildningssektorn, mot polisen och arméns repression etc.) måste föras samman till en enad kamp. "Fora Bolsonaro" är parollen som är kärnan i hela denna strategi. Det är förklaringen till att den under 15 maj-demonstrationerna mottogs med sådan popularitet vart än kamraterna från Esquerda Marxista och ungdomsorganisationen Liberdade e Luta lyfte den – genom flygblad, plakat och officiella tal på demonstrationerna.

UNE har redan utlyst ytterligare en nationell kampdag den 30 maj. Knappt två veckor senare – den 14 juni – äger sedan generalstrejken mot pensionsreformen rum. Allting bäddar för ytterligare explosioner av klasskamp och politisk polarisering. Med en tydlig strategi från fackföreningsledarna hade det varit möjligt att besegra Bolsonaros regering genom masskamp på gatorna och klart och tydligt ställa frågan: vem ska styra landet?

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.