Händelserna i Venezuela utvecklas i rasande fart efter attacken den 3 januari och kidnappningen av Nicolás Maduro och Cilia Flores. USA agerar snabbt för att ta kontroll över Venezuela och dess naturresurser, medan den venezuelanska regeringen verkar ovillig eller oförmögen att göra motstånd. Givetvis väcker detta många frågor.
USA har förklarat att man kommer att ta över styret av landet. Trump la dessutom till att man kommer att behålla mellan 30 och 50 miljoner fat olja (en eller två månaders totala produktion). Försäljningen av denna olja (varav en del lagras på land, en del i tankfartyg på grund av den amerikanska sjöblockaden och en del ännu inte utvunnits) kommer att ske i USA, till marknadspriser, och USA kommer att bestämma hur pengarna ska användas (enligt Trump ”till förmån för venezuelanerna och USA”).
Energiminister Wright la till att detta tillvägagångssätt kommer att gälla på obestämd tid. Med andra ord har USA meddelat att man nu kontrollerar försäljningen av venezuelansk olja och pengarna från försäljningen.
Och som om inte det vore nog har Trump lagt till att Venezuela med pengarna från oljeförsäljningen uteslutande ska köpa amerikanska produkter!
Utöver detta har Washington upprepat hoten om ytterligare militära åtgärder mot Venezuela om regeringen i Caracas inte följer kraven till punkt och pricka. Efter den militära räden den 3 januari är detta inga tomma hot.
Den venezuelanska regeringen under tillförordnade presidenten Delcy Rodríguez svarade på detta med ett uttalande där man meddelade att man ”förhandlar” med USA för att nå en överenskommelse om försäljningen av olja och att man ”bygger allianser som gynnar den nationella utvecklingen till förmån för det venezuelanska folket”.
Marco Rubio har också sagt att planen för Venezuela består av tre etapper:
- Stabilisering, där USA upprätthåller blockaden för att behålla sitt ”oöverträffade inflytande” (läs: oöverträffad förmåga till utpressning) och säljer de tidigare nämnda 50 miljoner fat olja.
- Återhämtning, där amerikanska och västerländska företag får ”rättvis tillgång” till Venezuela och en process av ”nationell försoning” inleds.
- Övergång, för att slutligen nå demokratiska val.
I slutet av denna övergång ser han framför sig ett land ”som är vänligt inställt till USA, som inte är ett fotfäste för våra motståndare, som tjänar våra intressen”. Med andra ord, en koloni eller ett protektorat till USA.
Rubio har krävt att fångar ska friges. Den venezuelanska regeringen meddelade att den skulle frige ett stort antal (enligt uppgift 88), men hittills har endast 13 frigivits, däribland fem spanska medborgare och några andra som står Enrique Márquez nära (en kandidat i presidentvalet 2024 som, trots att han är högerns kandidat, stöttades av PCV, Venezuelas kommunistiska parti). Ingen av de mest framstående fångarna från den kontrarevolutionära oppositionen kring María Corina Machado har hittills frigivits.
Det har vidtagits snabba åtgärder för att öppna den amerikanska ambassaden i Venezuela igen, som utan tvekan kommer att fungera som spjutspetsen för USA:s koloniala makt i landet. Venezuela utfärdade ett uttalande där man sade att detta gjordes ”i syfte att hantera konsekvenserna av angreppet och kidnappningen av presidenten” och med ”en handlingsplan i ömsesidigt intresse” (!!!!).
Med andra ord invaderar USA landet militärt, kidnappar presidenten… och svaret är att återupprätta diplomatiska förbindelser för att hantera konsekvenserna och skapa en handlingsplan i ömsesidigt intresse. Vilket ömsesidigt intresse kan det finnas mellan angriparen och offret?!
Ärligt talat är jag rasande. Vad hände med alla uttalanden som det venezuelanska ledarskapet gjorde före den 3 januari? Minister Diosdado sa att i händelse av ett militärt angrepp skulle Venezuela inte skicka ”en enda droppe olja till USA”. Maduro utlyste en ”revolutionär generalstrejk”. Delcy förklarade att de inte skulle ge efter för utpressning och att oljan tillhörde Venezuela.
USA auktionerar ut Venezuelas olja
Fredagen den 9 januari ledde Trump ett möte/en presskonferens med cheferna för alla amerikanska och västerländska oljebolag. Det var ett spektakel med få historiska motsvarigheter, åtminstone sett till att det hölls i öppen dager. Det påminner mig om Berlin-konferensen 1884, när de europeiska stormakterna delade upp Afrika.
Vad vi såg här var den aggressiva amerikanska regeringen som auktionerade ut venezuelansk olja till högstbjudande. Bokstavligen. Till Exxon sa Trump: ”Om ni inte är med, så säg det, för jag har 25 andra på listan.”
Vissa företag (med Exxon i spetsen) var inte särskilt intresserade. De vill ha garantier. De vill få det de säger sig ha rätt till (mellan 2 och 12 miljarder dollar) och framför allt säger de uttryckligen att de vill ha ett juridiskt ramverk som är fördelaktigt för dem, inklusive upphävandet av lagen om kolväten som Chávez införde.
Men andra var entusiastiska, däribland Chevron, som har fortsatt att verka i Venezuela under alla dessa år i väntan på detta ögonblick, och andra som stannat kvar i landet med lägre produktionsvolymer (som spanska Repsol). De sa att produktionen skulle kunna fördubblas på ett par år.
Under auktionen/presskonferensen frågades Trump om han betraktade Delcys regering som en allierad. Hans svar var: ”De agerar som allierade, och jag tror att de kommer att fortsätta att göra det.”
Det har inte kommit något svar (såvitt jag vet) från den venezuelanska regeringen på denna skandalösa auktion där Trump säljer ut något som inte tillhör honom. Två venezuelanska tjänstemän var i Washington samma dag för att diskutera olja.
Gå inte ännu. Det finns mer!
Samma dag som den offentliga auktionen av venezuelansk olja genomfördes av USA, utförde den amerikanska flottan en ny pirataktion genom att ta kontroll över tankfartyget Olina (tidigare Minerva), som lämnade Venezuela lastat med venezuelansk olja avsedd för ”kunder i Asien”, och skickade tillbaka det till Venezuela.
Det blev självklart ett ramaskri på sociala medier. Venezuelanska (La Iguana) och kubanska (Cubadebate) statliga medier beskrev det korrekt som stöld och sjöröveri.
Men det fanns en liten detalj. I sitt offentliga uttalande sa Trump att operationen hade genomförts ”i samordning med Venezuelas provisoriska myndigheter”.
Kort därefter utfärdade PDVSA ett pinsamt uttalande där man hävdade att det hade varit en ”framgångsrik gemensam operation” med de amerikanska myndigheterna för att åstadkomma ”återlämnandet” av fartyget, som hade seglat iväg ”utan tillstånd eller betalning”.
Men om vi läser mellan raderna finns det bara en möjlig tolkning. Oljeblockaden är det ”oöverträffade påtryckningsmedel” som Marco Rubio talade om. Om USA kontrollerar exporten av olja kan man kontrollera försäljningen och vart pengarna hamnar.
Men nu visar det sig att Delcys regering säger att det hela är en del av ett gemensamt avtal… Med andra ord samarbetar de, men inte som jämbördiga partner, utan snarare som koloniala undersåtar. Det är som om du blev stoppad på gatan av en tjuv som tog dina värdesaker och sedan höll en presskonferens där du sa att dina värdesaker hade ”förts till tjuvens bostad som en del av en framgångsrik gemensam operation”!
På alla dessa arroganta uttalanden och förnedrande handlingar från USA:s sida, som försätter Venezuela i en situation av kolonial underkastelse, svarade Delcys regering att de inte ville ha ”hämnd” utan skulle svara med ”bolivariansk fredsdiplomati”, som de, enligt henne, hade lärt sig av El Libertador.
Det är så att man kan gråta. Simón Bolívar tog till vapen mot den spanska kolonialismen! Han använde inte ”fredens diplomati” utan ett dekret om krig till döden, och varnade: ”Spanjorer och kanarier, förvänta er döden, även om ni är likgiltiga, om ni inte aktivt arbetar för Amerikas frihet.”
Hur kan man förklara allt detta?
Vissa hävdar att det egentligen handlar om en ”kamp om narrativet”. Enligt denna teori hävdar Trump att han ”kontrollerar Venezuela”, men det stämmer inte, eftersom Caracas fortfarande har samma politiska och militära ledarskap. Med andra ord har Trump bara uppnått en ”pyrrhusseger” som har avsatt Maduro men inte kommer att förändra den venezuelanska regeringens kurs.
Andra går ännu längre och hävdar att allt som händer ingår i ”Maduros plan, som han förberett för ifall något skulle hända honom”. De hävdar att ”det välstånd som landet kommer att uppnå beror på den plan som presidenten godkänt”. Att det Trump föreslår i oljefrågan är i linje med ”Chevrons licensmodell”. Att öppnandet av den amerikanska ambassaden faktiskt är nödvändigt för att hjälpa presidenten och presidentfrun, som sitter fängslade i New York.
Det verkar som om myndigheterna i Venezuela har försjunkit djupt i den magiska realismens värld, där en sak är sig själv och sin motsats samtidigt.
Jorge Arreaza hävdar att ”gräsrötterna förstår omständigheterna och står bakom de taktiska drag som är nödvändiga för att säkerställa att de stora nationella målen uppnås”.
I själva verket gör de inte det, och det är just det som är problemet. Ingen förstår eftersom ingenting har förklarats.
Hur ska man förklara attacken den 3 januari?
Det har gått mer än en hel vecka sedan attacken den 3 januari, och ingen i den venezuelanska politiska eller militära ledningen har överhuvudtaget förklarat vad som hände den dagen. Inte bara saknas en förklaring, nu verkar det till och med vara förbjudet att ställa frågor. ”Att tvivla är att förråda” är ledningens nya mantra.
Den uteblivna förklaringen är det som ger näring åt ryktena, eftersom det inte verkar finnas någon logisk och rimlig förklaring till Venezuelas uppenbara brist på motstånd mot angreppet – bortom presidentgardets heroiska insatser.
Vad hände med de 5 000 Igla MANPADS (handhållna luftvärnsrobotar) som skulle distribueras över hela landet? Det ryska luftvärnet? De kinesiska robotradarna?
Jag är ingen militär expert. Jag har läst några analyser från olika håll. Min slutsats, i korthet, är följande:
- USA använde elektromagnetisk krigföring för att slå ut radar- och luftvärnsförsvaret, som man hade lokaliserat under en veckolång operation med Growlers (stridsflygplan för elektromagnetisk krigföring som får radar att sända ut sin signal, vilket gör att de kan upptäckas) som hade gjort provocerande flygningar över Venezuelas kust i flera veckor.
- Venezuelas luftvärnsförsvar är delvis föråldrat (det är en variant av det ryska S300, som framför allt är avsett för att skjuta ner ballistiska missiler, inte lågflygande flygplan).
- USA använde lågflygande flygplan och elektromagnetisk störning, samt lokala attacker mot luftvärnsbatterier (BUK) på specifika punkter för att öppna en säker korridor för attackhelikoptrar.
- Det finns ett element av ineffektivitet i den venezuelanska armén (luftvärnsbatterier utan kamouflage eller skydd, i statiska positioner), vilket möjligen kombinerades med ett visst mått av ödesdigert övermod (”Trump är redan fokuserad på oljeblockaden, en attack är utesluten”).
- Det skedde minst en (misslyckad) avfyrning från ett BUK-batteri i Catia la Mar, och uppenbarligen avfyrades också en Igla i Caracas. USA hävdar att en av helikoptrarna träffades men inte slogs ut. Dessa helikoptrar har elektromagnetiska system för att avleda projektiler som attackerar dem.
- Det spekuleras i att trupperna fick sina vanliga jul- och nyårsledigheter, trots den förhöjda hotbilden.
Var dessa faktorer tillsammans avgörande, och förklarar de allt? Det är svårt att säga. Det finns ett antal legitima frågor som kvarstår. Varför svarade till exempel inte det venezuelanska flygvapnet från Maracay – en bas som inte attackerades? Varför gjordes inga ytterligare attacker mot helikoptrarna, som flög lågt, långsamt och under lång tid?
Vissa hävdar att flygvapnet inte kunde reagera eftersom radar- och kommandocentralerna hade satts ur funktion och att venezuelanerna var ”blinda”.
Vissa militära experter pekar på ett underförstått avtal mellan USA och den venezuelanska försvarsmakten, som på ett eller annat sätt återspeglade den ojämna styrkefördelningen mellan de två: ”Vi kommer inte att attackera er på bred front, utan endast på specifika platser, och ni kommer inte att göra omfattande motstånd som bara skulle leda till er totala förstörelse.”
En sak är åtminstone klar: CIA hade tillförlitlig information från en informant om Maduros position och utformningen av den bostad där han befann sig. Detta bekräftades av Trump och stämmer överens med fakta. Chefen för presidentens hedersvakt och den militära underrättelsetjänsten (DGCIM), generalmajor Javier Marcano Tábata, har avskedats (vissa säger arresterats).
Men mycket av detta är spekulationer, eftersom det inte finns någon officiell förklaring, och det är just det som underblåser ryktena: ”Delcy överlämnade Maduro.” ”Maduro överlämnade sig själv som en del av en plan.”
Det enklaste sättet för det venezuelanska ledarskapet att sätta stopp för dessa rykten skulle vara att ge en tydlig förklaring av vad som hände. Vissa kamrater har hävdat att ”vi inte kan avslöja våra svagheter”. Men fienden känner till våra svagheter i detalj! Det är vi, det vanliga antiimperialistiska folket, som inte vet.
Underkastelsens strategi
Vad vi vet äratt det fanns kontakter och diplomatiska kanaler mellan Venezuela och USA, särskilt med personer inom oljeindustrin, och att vissa av dessa kontakter skedde via Qatar. Vi vet att Delcy Rodríguez, som chef för oljesektorn, var i centrum för många av dessa kontakter. Några av oss minns att det amerikanska oljebolaget CITGO (ett dotterbolag till PDVSA och då under venezuelansk kontroll) 2017 bidrog med en halv miljon dollar till Trumps invigning, vid en tidpunkt då Delcy Rodríguez var utrikesminister.
Delcy Rodríguez regerings språk och handlingar de senaste dagarna kan bara tolkas på två sätt:
- Antingen är de tvingade att agera på detta sätt under tvång från USA, men i verkligheten försöker de hitta manöverutrymme (genom att föra samtal med Spanien, Colombia och Brasilien).
- Eller så säljer de ut landets olja och nationella suveränitet eftersom de har beslutat att detta är det minst dåliga alternativet ur deras egna personliga intressen (att behålla makten och sina ackumulerade privilegier).
I båda fallen är sanningen att landets naturresurser och nationella suveränitet tas över av USA, och ingen kamp för narrativet kan förändra det. Detta är en underkastelsestrategi, med en tunn fasad av motstånd som främst riktar sig till gräsrötterna.
Denna ”strategi” är, enligt min mening, absolut katastrofal vad gäller försvaret av Venezuelas nationella suveränitet och kampen mot imperialismen (något som inte bara påverkar Venezuela utan även andra länder i regionen).
Det är en strategi som inte bidrar till att samla massorna för motstånd, utan istället förvirrar dem. Ord motsvarar inte handlingar. Trump och Rubio uppträder arrogant och motbjudande som herrar i huset och dikterar politiken, och Caracas svarar med deklarationer om ”bolivariansk” fred och ”ömsesidigt fördelaktiga avtal”. Detta kan bara leda till cynism, demoralisering och, i bästa fall, att vissa av Maduros gräsrötter bryter sig loss från ledarskapet.
Frågan är om en annan väg är möjlig?
Jag skulle säga ja. Det börjar med att erkänna fakta. Ett ledarskap som säger: ”Vi har drabbats hårt (och förklarar hur), förutsättningarna är inte de rätta för att slåss just nu, vi kommer att omgruppera våra styrkor”, och som erbjuder ett tydligt perspektiv för kampen, skulle vinna politisk auktoritet och kunna förbereda sig för nästa fas.
Kampen mot imperialismen är först och främst en politisk fråga. Naturligtvis har den en mycket viktig teknisk-militär aspekt. Men utan politisk klarhet är den militära aspekten till liten nytta.
I grund och botten besegrade Vietnam USA och Algeriet besegrade Frankrike, inte på grund av den militära expertisen hos deras respektive nationella befrielsefront (som visserligen fanns), utan framför allt för att de var två folk som kämpade för sin befrielse från imperialismens ok.
Förstörelsen av den bolivarianska revolutionen under Maduro
I Venezuela är det största hindret för motståndet mot imperialismen inte militärt, utan politiskt. Sedan Chávez död har det bolivarianska ledarskapet följt en tydlig kurs för att politiskt avveckla den bolivarianska revolutionen.
I stället för att lyssna till Chávez varning i Golpe de Timón (att vi måste ”bygga en socialistisk ekonomi” och ”pulverisera den borgerliga staten”) gjorde man tvärtom. I stället för en revolutionär internationalistisk politik blev ”multipolär” geopolitik den föredragna politiken.
Arbetarkontrollen förstördes, företag privatiserades, mark togs ifrån bönderna, alla strukturer för deltagande byråkratiserades, och så vidare.
Ställda inför ekonomisk kollaps, fallande oljepriser och sanktioner beslutade sig ledarskapet för att överge den keynesianska politiken med penningexpansion och marknadsreglering och istället tillämpa ett brutalt penningpolitiskt paket som lade krisens bördor på arbetarklassens axlar. Kollektivavtalsförhandlingarna förstördes och fackföreningsmedlemmar som kämpade för att försvara erövrade rättigheter fängslades. Miljontals människor tvingades emigrera.
Allt detta gjordes cyniskt i Chávez, den bolivarianska revolutionens och socialismens namn, när det i själva verket gick i motsatt riktning.
Det var denna termidoriska kontrarevolution, ledd av Maduro, som tömde den bolivarianska revolutionen på sitt innehåll och ledde till katastrofen 2024.
De som inte har förstått denna process kommer nu att bjudas på många överraskningar.
Och som kronan på verket, efter att ha lovat ”motstånd mot imperialismen till döden”, förblev ledningen tyst den 3 januari, när slaget kom, och beredskapsplanerna aktiverades inte. När tystnaden äntligen bröts… var det för att uppmana till lugn och fred.
Kommunisters och revolutionärers huvuduppgift idag är att med all vår kraft mobilisera mot imperialistisk intervention i Venezuela, i hela Latinamerika och över hela världen. Att göra allt i vår makt för att lösgöra det grepp med vilket Washington kväver Venezuela. Det är vår grundläggande plikt.
Men vi skulle inte fullgöra vår plikt om vi inte också inledde en politisk debatt om hur och varför vi nått denna punkt, och hur vi tror att det är möjligt att bekämpa imperialismen.