De allt striktare kraven på de som söker ekonomiskt stöd vid sjukdom och arbetslöshet har försatt tusentals människor i kris.
Aktionen #116omdagen är ett initiativ som tagits av en löst sammansatt grupp sjuka och anhöriga till sjuka i Sverige, för att lyfta berättelser från personer som fått avslag på sina sjukpenningansökningar.
Namnet inspirerades av Försäkringskassans rapport från 2017, där man kunde se att 116 personer om dagen, varje dag, året runt, får avslag på sjukpenningsansökningar. I sina sociala medier och på sin hemsida presenterar #116omdagen hundratals personliga berättelser från år 2015 fram till idag.
Berättelserna
En person, “R”, som varit sjukskriven i fyra och ett halvt år för PTSD, medelsvår ADHD, sömnstörning, ångest, medelsvår depression och suicidtankar, och som nyligen fått avslag, beskriver sin situation.
“Jag har jobbat, betalat skatt, vårdat samhällets svåraste och mest oönskade patienter (tungt missbruk & dubbeldiagnoser). Jag har ställt upp när alla andra firat jul, nyår, midsommar. Jag har torkat tårarna från en hepatit C smittad man när han tog sitt sista andetag efter en överdos på fentanyl. Jag har sett människor dö fler gånger än jag kan räkna och jag har varit där, jag har inte lämnat någon ensam. Jag har stått kvar och varit deras sista, trygga person.
Nu är det jag som är samhällets mest oönskade, eller iallafall Försäkringskassans. Och jag har gett allt för jag trodde på en omsorg, ett omhändertagande av människor som gör att någon kan få chansen att må bättre. Men när jag sträcker ut min ynkliga hand och ropar ‘hjälp mig’, då spottar ni mig i ansiktet och skriker tillbaka ryck upp dig!”
En mamma som nekas hjälp och misstros av myndigheterna, och har en man som inte längre får sjukersättning skriver:
“Det är svårt att försörja en hel familj på en halv a-kassa. Jag orkar inte kämpa. Måendet blir sämre för varje dag. […] Och jag känner mig så hatad och dömd och misslyckad.”
En maka till en man med allvarliga nackskador och migränanfall berättar:
“Min man hade varit sjukskriven i 12 år när han helt plötsligt blev uppmanad att skriva in sig på arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen tyckte att han var för sjuk. Försäkringskassan tyckte han var frisk. […] Gissa vilka som numera har skulder hos både inkasso och kronofogden och inte längre kan handla på kredit? För självklart är det viktigare att barnen får mat på bordet än att räkningarna betalas.
Berättelserna fortsätter i samma ton, sida upp och sida ner. Liv som krossas av myndigheterna om och om igen.
Trygghetssystemen eroderas
Det är en rad regeringar som gett Försäkringskassan direktiv att göra striktare bedömningar. Den socialdemokratiska Persson-regeringen år 2003 införde exempelvis det så kallade halveringsmålet: den totala sjukfrånvaron från arbetslivet mätt i sjukpenningdagar skulle halveras år till 2008, jämfört med 2002 års nivå. I praktiken innebar det att förvägra sjukpenning för hundratusentals personer.
Alliansregeringen gjorde sedan kvalifikationsreglerna för sjukersättning mycket restriktiva. Sjukskrivningarna minskade från omkring 300 000 sjukskrivningar per månad 2002 till cirka 90 000 per månad år 2010: inte för att folk plötsligt blivit jättemycket friskare, utan för att man helt enkelt nekade dem sjukersättning.
Oavsett röd eller blå regering har försämringarna fortsatt. Regeringen Löfven gav år 2015 Försäkringskassan order om att göra fler avslag på ansökningar om sjukpenningar. I regleringsbrevet för 2016 satte socialförsäkringsministern Annika Strandhäll (S) upp ett mål om att den genomsnittliga sjukfrånvaron skulle sänkas från tio dagar per person och år, till nio vid slutet av 2020.
Resultatet blev att avslagen på ansökningar om sjukpenning ökade med 135 procent mellan 2015 och 2017. Samtidigt har man låtit bli att räkna upp bidragen med inflationen, vilket gjort de som ändå får ta del av dem fattigare. Försörjningsstödet idag har en köpkraft på endast 85,7 procent av bidragssumman 1998.
År 1996 mottog åtta procent av befolkningen ekonomiskt bistånd i form av försörjningsstöd. 2023 hade andelen som fick ut försörjningsstöd sjunkit till endast 2,5 procent. Under samma period har den relativa fattigdomen (de som lever med en inkomst under 60 procent av medianinkomsten) ökat, från cirka 8 procent 1996, till cirka 15–16 procent av befolkningen år 2023.
Borgarklassen och deras riksdagspartier har med dessa försämringar försökt rikta in sig på de delar av arbetarklassen som har minst förmåga att slå tillbaka: personer med sjukpenning, försörjningsstöd och LSS. Men försämringarna påverkar arbetarklassen som helhet – och därmed förtroendet för hela systemet. Det som en gång såg ut som någon sorts snällare svensk kapitalism, framträder allt tydligare med sitt verkliga fula tryne.
Klasskamp och kommunism
Kapitalisterna är bara intresserad av profit, och då är den som är svag eller sjuk inte till stor nytta. De vill ha friska arbetare, som kan arbeta hårt till låg kompensation.
Att vi har ett välfärdssystem över huvud taget är tack vare arbetarklassens kamp. Det har alltid varit under hotet om klasskamp och revolutioner som kapitalisterna motvilligt öppnat plånboken, som under utbyggnaden av den svenska välfärdsstaten under mitten av 1900-talet.
Men vi borde idag inte bara ta sikte på att vinna tillbaka det som vi förlorat. Vi behöver inte nöja oss med ett samhälle där människors rätt till ett värdigt liv avgörs av om de är lönsamma för kapitalisterna. Med de resurser som finns i vårt samhälle, finns det ingen anledning till att någon skulle behöva ha en klump i magen över att inte kunna betala sin hyra.
Vi kämpar därför för ett kommunistiskt samhälle, sammanfattat i Marx berömda devis: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.