Som utrikeskorrespondent för det stalinistiska Polens nyhetsbyrå var Ryszard Kapuściński vittne till den iranska revolutionen. I Shah of Shahs från 1982 målar han upp en fängslande bild av Iran och det iranska folket, dess moderna historia och själva revolutionen.
Vi får, genom reflektioner över en samling fotografier, lära oss om den imperialistiskt stödda Pahlavi-dynastins ursprung och styre, och får en inblick i den ruttenhet som ledde till dess störtande.
Varje bild ger upphov till en ny berättelse: om Reza Khans uppgång och fall, om den brittiskt stödda statskuppen mot Mossadegh som vågade nationalisera oljan, om den uppenbara orättvisan i att rika utlänningar höll baler i palats medan vanliga iranier levde i misär.
Pahlavi-dynastin var bara en liten prick på tidslinjen i Irans 2 600 år långa historia. Dynastins grundare, Reza Khan, genomförde på uppdrag av den brittiska imperialismen en statskupp och utropade sig 1925 till ”Shah Reza den store, konungarnas konung, den Allsmäktiges skugga, Guds ställföreträdare och universums centrum”.
Girig efter mark och pengar inledde han en hänsynslös moderniseringskampanj för att upprätta en stark armé, men också för att undergräva mullornas inflytande över folket.
Hans hårdhänta metoder innefattade att förbjuda traditionell iransk klädsel, tvinga befolkningen att bära europeiska kläder, och många andra handlingar av meningslöst förtryck. Detta kom att driva många iranier ännu närmare moskéerna.
Kapuściński sammanfattar Reza Khans program:
”Med sina egna brutala ord vill han sätta den okunniga pöbeln i arbete och bygga en stark modern stat inför vilken alla kommer att skita på sig av rädsla.”
”Imperiet ger; imperiet tar”, konstaterar författaren ironiskt, när britterna avsätter Reza Khan 1941 och tillsätter hans son, Mohammad Reza. Hans styre stördes av Abadan-krisen 1953, när premiärminister Mohammad Mossadegh försökte nationalisera den iranska oljan. Mossadegh avsattes då genom en samordnad insats av den brittiska och amerikanska imperialismen, och shahen kunde införa ett totalitärt styre.
Kapuścińskis texter får en att känna rädslans och förtryckets moln så tätt att man nästan kan skära igenom det.
”Den allestädes närvarande skräcken drev människor till vansinne, gjorde dem så paranoida att de inte kunde tro att någon var ärlig, ren eller modig. De ansåg ju sig själva vara ärliga, och ändå kunde de inte förmå sig att uttrycka en åsikt eller ett omdöme, att framföra någon form av anklagelse, eftersom de visste att straffet väntade obarmhärtigt på dem.”
Regimens styrka gynnades av en period av ekonomisk högkonjunktur. Pahlavis Iran var ett exempel på ojämn och sammansatt utveckling, där helt nya moderna industrier etablerades intill byar utan tillgång till färskvatten.
Detta kaos leddes av en megalomanisk, absolut monark som hade vanföreställningen att han skulle kunna modernisera landet till USA:s nivå inom ett årtionde. Denna vanföreställning underblåstes av en massiv ökning av oljepriserna, som fyllde statskassan och lockade en stor skara internationella investerare som svärmade över Iran som löss.
Medan shahens hov anordnade några av de mest överdådiga festerna i världshistorien, höll de brutala torpederna från SAVAK – säkerhetspolisen som i sin brutalitet endast kan jämföras med Gestapo – massorna i schack.
Men som författaren konstaterar: vid någon tidpunkt ”bryter en plågad, livrädd människa plötsligt sin skräck, slutar vara rädd… Utan det skulle det inte finnas någon revolution.”
Ted Grant säger samma sak i sin artikel “The Iranian Revolution” från 1979, som finns att läsa på marxist.com.
”Ett totalitärt system kan bara upprätthålla sig själv genom terror och ett system av angivare så länge massorna är passiva. Men så snart massorna går till handling mot regimen är det början på slutet. Den monstruösa hemliga polisen visar sig vara maktlös inför massornas rörelse.”
Teds artikel är ett fascinerande komplement att läsa tillsammans med Shah of Shahs. Kapuściński ger dig genom sitt mästerliga litterära reportage en verklig känsla för Irans folk, landets historia och massornas tankesätt under revolutionen.
Teds analys, å andra sidan, hjälper en att förstå de underliggande revolutionära processerna vetenskapligt och täcker några saknade delar som författarens stalinistiska chefer i Warszawa inte tillät honom att skriva om. Inte minst lyser det stalinistiska Tudehpartiets avskyvärda svek med sin frånvaro.
Med den iranska arbetarklassens makt, som växte i takt med den snabba ekonomiska utvecklingen, skulle en organisation som Tudehpartiet, med bara några tusen revolutionära kadrer ha kunnat tillhandahålla det ledarskap som behövdes för att leda Irans folk mot socialismen.
Men de order som Tudehpartiet fick från stalinistiska Moskva var dock tydliga: skapa inte oreda, vi vill inte ha något bråk i Iran, följ ayatollorna. Tudehpartiet gav sitt stöd till Khomeini och mullorna, bara för att bli ett av de första offren för den nya islamiska regimen.
Årtionden av erfarenhet som reporter från revolutionära slagfält kristalliseras i Kapuścińskis egna tankar, där han med anmärkningsvärd klarhet förmedlar en stor visdom om revolutioner som man annars endast skulle få genom studier i marxistisk teori.
Kapuściński, som var vittne till 26 andra revolutioner och statskupper i den koloniala världen, som överlevde 40 arresteringar och undkom fyra dödsdomar, ger oss en oförglömlig inblick i revolutionens fullständiga, allt uppslukande och vilda förlopp – och dess inverkan på massornas och individernas psykologi.
Idag, när det iranska folket utsätts för det rasande, meningslösa våldet från det amerikansk-israeliska angreppet, kan utsikterna för revolutionär förändring och äkta frihet verka dystra.
I en av dialogerna i boken uttrycker en man sina tvivel inför händelserna 1978: ”Vem ska genomföra er revolution? De sover ju alla.” Hans bror svarade: ”Just dessa människor kommer att göra det. En dag kommer de att få vingar.”
Det kommer de sannerligen att få – i Iran, i Mellanöstern och över hela världen.