Rörelsen mot Vietnamkriget: när kolossen skälvde

Rörelsen i USA mot Vietnamkriget mobiliserade miljontals människor mot regeringen och blev en samlande kraft för kraven från ett enormt lager av de förtryckta. I detta sammanhang hade ett mäktigt revolutionärt parti kunnat byggas upp för att utmana den amerikanska imperialismens makt inifrån. I denna artikel ger Tom Trottier en detaljerad beskrivning av antikrigsrörelsens uppkomst och hur denna historiska möjlighet gick förlorad.

—

Efter andra världskriget utgjorde USA-imperialismen en mäktig ekonomisk och militär makt. En liknande imperialistisk koloss – med sådana rikedomar och sådan eldkraft, däribland atombomben – har världen aldrig skådat. Den amerikanska militären proklamerade stolt att den aldrig förlorat ett krig. Allt detta förändrades med kriget i Vietnam.

Den amerikanska regeringen kastade allt den hade mot det vietnamesiska folket för att behålla sin imperialistiska dominans. Deras åtgärder lyckades inte krossa vietnamesernas beslutsamhet, men de bidrog till att sporra en stor antikrigsrörelse mitt i imperiets hjärta. Krigets förlopp ledde till en massiv radikalisering i hemlandet. Den till synes orubbliga stabiliteten i USA:s kapitalistiska styre förvandlades till sin motsats.

På sin höjdpunkt fick antikrigsrörelsen miljontals människor att gå ut på gatorna och blev en samlande kraft för andra massrörelser under denna period. Det fanns otroliga möjligheter att bygga ett stort kommunistiskt parti, kapabelt att förena alla dessa strider och ge dem ett revolutionärt ledarskap. Tragiskt nog slösades dessa möjligheter bort.

Idag, i ett läge där antiimperialistiska stämningar växer över hela världen, har revolutionärer mycket att lära av att studera denna period.

[Läs även: Svenska vietnamrörelsen – en skola i antiimperialistisk kamp]

Uppdämning

Andra världskriget befäste USA:s position som världens dominerande imperialistmakt. Samtidigt trädde Sovjetunionen, som hade vunnit kriget mot Nazityskland, fram som en definitiv världsmakt. Detta, i kombination med upprättandet av stalinistiska regimer i större delen av Östeuropa, stärkte stalinismens auktoritet enormt i stora delar av världen.

Kriget lyfte också frågan om koloniala revolutioner i stora delar av världen, där stalinistiska kommunistpartier stod redo att spela en ledande roll. USA:s imperialism försökte därför genomföra en ”uppdämningspolitik”. Målet var att besegra de koloniala revolutionerna och stoppa, eller åtminstone begränsa stalinismens expansion globalt. Men under de första åren efter kriget begränsades imperialisternas förmåga till direkt militär intervention av de amerikanska soldaternas krigströtthet.

Efter att den japanska imperialismen besegrats 1945 försökte Frankrike återta sina kolonier i Indokina, med stöd av USA. Efter den kinesiska revolutionen 1949 och Koreakriget 1950-53 talade den amerikanska borgarklassen om ”dominoeffekten”, där kapitalismen, om den störtades i ett land, snabbt skulle falla i grannländerna. Därför var de fast beslutna att stödja kapitalismen i Vietnam, som de såg som avgörande för att bevara sina intressen i hela regionen.

Från 1945 till 1954 kämpade det vietnamesiska folket, under Ho Chi Minhs stalinistiska ledning, mot fransmännen och besegrade dem, vilket kulminerade i slaget vid Dien Bien Phu. Efter fransmännens nederlag ryckte USA in och skapade staten ”Sydvietnam”. Därmed lades grunden för ett nationellt befrielsekrig mot USA-imperialismen och dess marionettregim i söder.

Den korrupta kompradorregeringen i Sydvietnam ställde USA-imperialismen inför ett val: överge Vietnam och se kapitalismen störtas, eller skicka in den amerikanska militären för att krossa befrielsearmén? Imperialisternas försök att stödja kapitalismen utomlands skulle dock i slutändan destabilisera deras eget system, med uppkomsten av en massiv antikrigsrörelse.

Imperiets hjärta skälver

Förutsättningarna för denna rörelses framväxt hade förberetts under de föregående årtiondena.

Till exempel skedde en djupgående förändring av rasrelationerna i andra världskrigets kölvatten. Många svarta före detta soldater, som hade riskerat sina liv under kriget, var inte längre villiga att acceptera Jim Crow-segregationen i södern när de återvände hem.

I norr var segregationen inte lika tydlig som i södern, men det fanns faktiskt en medveten bostadssegregationspolitik som dikterade var människor fick bo. Allt detta kompletterades av återkommande rasistiska mord, som i praktiken sanktionerades av staten.

Dessa förhållanden ledde till en enorm medborgarrättsrörelse under 1950-talet som fortsatte in på 1960-talet. Svarta amerikaner radikaliserades under denna period. Polisens våld mot medborgarrättsdemonstranterna besegrade inte rörelsen, utan gjorde den bara starkare och mer utbredd.

Medborgarrättsrörelsen bidrog till att radikalisera ett mycket bredare lager ungdomar i början av 1960-talet. Enligt en uppskattning hade omkring 50 000 studenter deltagit i sittprotester inom medborgarrättsrörelsen i mitten av april 1960. Till detta kom den kubanska revolutionen och den uppenbara fattigdomen i världens rikaste land. Många studenter började därför bli politiskt aktiva – i stark kontrast till 1950-talets relativa lugn och konformism.

Organisationen Students for a Democratic Society (SDS) publicerade 1962 sitt ”Port Huron Statement”. Även om det konfronterade den utbredda antikommunismen under kalla kriget, var detta dokument i grunden en liberal kritik av det amerikanska samhället, eftersom det inte ifrågasatte det kapitalistiska systemet. Likväl växte SDS explosionsartat i det politiska vakuum som präglade 1960-talet.

Följderna av värnplikten

Från 1954 till augusti 1964 var USA:s roll i Vietnam begränsad till att främst finansiera, beväpna och träna sin marionettregering i söder. När det 1964 stod klart att den sydvietnamesiska staten var på väg att kollapsa användes det så kallade Tonkinbuktsintermezzot som en förevändning för att avsevärt öka USA:s militära närvaro och direkta intervention.

Tusentals soldater, fartyg och bombplan skickades till Vietnam, och i januari 1969 uppgick den militära personalen till 543 000 personer. Den amerikanske generalen William Westmoreland, en veteran från Koreakriget och andra världskriget, hade befälet från 1964 till 1968.

Över 1,8 miljoner amerikaner blev inkallade under kriget. Eftersom soldater roterades in och ut uppskattar man att omkring 2,7 miljoner amerikanska soldater, marinsoldater, sjömän och piloter skickades till Vietnam vid något tillfälle.

Värnplikten spelade en viktig roll i ungdomarnas radikalisering och motstånd mot kriget. Under förevändningen att ”bekämpa kommunismen” tvingades en hel generation ungdomar in i den amerikanska militären för att riskera att dödas eller bli invalidiserade för livet i djunglerna i Sydostasien. Detta var som ett gigantiskt damoklessvärd som hängde över ungdomarna – och deras familjer.

Klassfrågan väckte ytterligare vrede mot värnplikten. Närhelst militären genomför inkallningar är reglerna olika för arbetare och rika. Studenter kunde skjuta upp sin militärtjänstgöring till efter examen, vilket ledde till att en oproportionerligt stor andel ungdomar från arbetarklassen tvingades in i militären. De som hade kontakter med en läkare kunde undantas från militärtjänstgöring av medicinska skäl.

Ras var också en faktor. Icke-vita amerikaner placerades oproportionerligt ofta i stridande förband. Svarta och latinamerikaner utgjorde därför en större andel av krigets offer än deras andel av den amerikanska befolkningen.

Dessa spänningar kom till ytan när den amerikanska militären försökte värva den berömde boxaren Muhammad Ali 1967. När Ali vägrade blev han arresterad, förbjuden att boxas och dömd till fem års fängelse. Så här motiverade Ali sitt beslut:

”Varför skulle de säga åt mig att sätta på mig uniformen och resa 16 000 kilometer hemifrån och släppa bomber på färgade personer i Vietnam, medan så kallade negrer i Louisville blir behandlade som hundar och nekas grundläggande mänskliga rättigheter?

Jag kommer inte att vanära min religion, mitt folk eller mig själv genom att bli ett verktyg för att förslava dem som kämpar för sin egen rättvisa, frihet och jämlikhet.”

Även om Ali blev förtalad i media, väckte hans ställningstagande utan tvekan starka känslor hos många unga svarta amerikaner som kallades in för att strida. Många soldater levde mitt i den diskriminering som Ali beskrev, och det råder ingen tvekan om att medborgarrättsrörelsen och antikrigsrörelsen på hemmaplan tilltalade dem. Senare skulle dessa faktorer mogna till ett öppet uppror inom den amerikanska militären själv.

Motståndet växer

I februari 1965 började det amerikanska flygvapnet bomba mål i Nordvietnam. General Curtis LeMay, som hade deltagit i USA:s bombningar av Japan under andra världskriget, skröt stolt om att USA kunde bomba Vietnam ”tillbaka till stenåldern”. Sett till antal ton bomber släppte USA mer sprängmedel över Vietnam än alla sidor tillsammans släppte under andra världskriget.

Imperialisterna släppte lös ett helvete över folket i Vietnam, och så småningom även Kambodja och Laos. Men för första gången i historien sändes kriget på tv. Resultatet blev att många amerikanska arbetare och ungdomar, som följde slakten från sina vardagsrum, frågade sig: Varför händer detta?

De kapitalistiska tv-bolagen är företag som säljer reklam. Även om de naturligtvis förmedlade en pro-amerikansk linje, ville de också fånga krigets råa verklighet, som utan tvekan är det största dramat. TV, tidningar och magasin visade grafiska och brutala bilder från kriget på ett sätt som aldrig gjorts tidigare. Jag minns att jag som tioåring såg de dagliga dödssiffrorna rapporteras på nyheterna. Det var skoningslöst och hade en stor inverkan på hela befolkningens medvetande.

Det amerikanska folket fick höra att det var ett krig ”mot kommunismen”. Men i medierna såg de verkligheten: gamla människor och barn som dödades eller lemlästades. Enorma områden utsattes för bombmattor, napalm och avlövningsmedlet ”Agent Orange”. Hela byar brändes ner till grunden av amerikanska trupper.

Många insåg krigets vansinne när det rapporterades att en amerikansk major, i en kommentar till slaget vid Bến Tre, hade sagt: ”Det blev nödvändigt att förstöra staden för att rädda den.” Allmänheten fick se hur USA erövrade territorium, sedan övergav det och kort därefter återtog det igen. Vad var det egentligen man uppnådde?

I takt med att kriget utvidgades ökade antikrigsaktiviteterna på många universitetscampus, bland annat genom så kallade ”teach-ins” om kriget. SDS beslutade att anordna en antikrigsmarsch i Washington den 17 april 1965. Mellan 15 000 och 25 000 personer deltog i demonstrationen, vilket var långt över deras förväntningar.

SDS var inte den enda radikala kraften som växte, men den var den största. Det uppstod också olika fredskoalitioner som organiserade massdemonstrationer och mobiliserade många nyligen radikaliserade ungdomar.

I takt med att antikrigsrörelsen växte flyttades rörelsens ledarskap åt vänster. Före marschen i april 1965 leddes antikrigsrörelsen av SANE, en liberal antikommunistisk grupp. Nu togs ledningen över av kommunister, socialister, pacifister och radikala ungdomar.

Kriget drog ut på tiden och USA:s militära närvaro ökade avsevärt. På ett dialektiskt sätt växte också dess motsats: antikrigsrörelsen. Demonstrationerna i slutet av oktober 1967 samlade 300 000 deltagare i New York City och ytterligare 50 000 i Washington, DC. Man uppskattade att upp till 10 miljoner människor deltog i rörelsen under krigets gång.

Vändpunkten: Têtoffensiven

Den amerikanska imperialismen behövde besegra den nationella befrielserörelsen fullständigt. Allt annat än det skulle innebära att USA hade förlorat. Vietnameserna visste att om de fortsatte att kämpa skulle de vinna.

President Lyndon B. Johnson manade till tålamod och försäkrade att segern var nära. Under hela 1967 och fram till den 30 januari 1968 fortsatte triumviratet bestående av president Johnson, försvarsminister McNamara och general Westmoreland att hävda att de vietnamesiska kommunisterna var ”nära nederlag”. Ironiskt nog spelade detta kommunisterna i händerna, som den 30 januari 1968 inledde Têtoffensiven.

Têt är det vietnamesiska nyårsfirandet och en viktig helgdag. Valet av detta datum för offensiven överraskade de amerikanska imperialisterna och den sydvietnamesiska regimen fullständigt. Vietnams folkarmé (även känd som Nordvietnams armé) och gerillagrupper i söder under ledning av Sydvietnams nationella befrielsefront (FNL), attackerade samtidigt 100 städer, byar och amerikanska militärbaser, inklusive delar av den sydvietnamesiska huvudstaden Saigon.

På ytan var Têtoffensiven ett misslyckande. I slutändan förlorade Nordvietnam och FNL 45 000 soldater och ytterligare 7 000 togs till fånga, utan att lyckas behålla kontrollen över något av sina mål. Över 14 000 civila dödades. USA och deras vietnamesiska allierade förlorade över 6 000 soldater och över 15 000 sårades.

Men siffrorna berättar inte hela historien. Den massiva offensiven innebar ett psykologiskt slag som den amerikanska imperialismen aldrig återhämtade sig från. Det var chockerande för alla de amerikaner som hade trott på Johnsons propaganda. Dessutom var det uppenbart för alla att vietnameserna dog i kampen för att befria sitt land från imperialismens grepp. Vad dog de amerikanska soldaterna för?

General Westmorelands reaktion på Têt var att begära ytterligare 200 000 soldater, vilket skulle öka det totala antalet amerikanska soldater till nästan 750 000. Hans begäran läckte till pressen, vilket förstärkte allmänhetens känsla av att kriget var ohållbart och att regeringens tidigare uttalanden om en “nära förestående seger” var lögner. Många började inse att den stora majoriteten av den vietnamesiska befolkningen stod på kommunisternas sida och motsatte sig USA och dess marionettregim. Till och med amerikanska soldater började inse detta. I rädsla för den politiska reaktionen avslogs begäran.

Têtoffensiven blev därför en viktig vändpunkt i kriget och en verklig seger för kommunisterna. Det amerikanska folket började misstro regeringen och vända sig mot kriget – liksom många inom den amerikanska militären.

1968: ett revolutionärt år

Precis som året 1848 var 1968 helt klart ett revolutionärt år. Têtoffensiven ägde rum i början av året och skickade budskapet att folket kan resa sig och kämpa mot sina härskare.

I maj gick studenter i Frankrike ut på gatorna, och snart följde en generalstrejk med 10 miljoner arbetare. I Tjeckoslovakien drog “Pragvåren” in allt fler arbetare i politiken, innan rörelsen krossades av sovjetiska pansarvagnar i augusti. I Mexiko utbröt en massrörelse bland studenter mellan juli och oktober, som slogs ner med våldsam repression. I Pakistan störtades diktatorn Ayub Khan genom en revolution.

Även USA upplevde omvälvningar och uppror. Martin Luther King Jr. var den mest kände ledaren för medborgarrättsrörelsen. Han hade offentligt tagit ställning mot Vietnamkriget och hjälpte till att organisera arbetare i fackföreningar som en del av sin ”Poor People’s Campaign”.

King gjorde också uttalanden till stöd för ”demokratisk socialism”, vilket signalerade att han övervägde möjligheten att offentligt motsätta sig det kapitalistiska systemet. Han stod under ständig övervakning av FBI, men mördades ändå den 4 april 1968.

När nyheten om Kings död spred sig utbröt uppror i över 100 städer, som brutalt slogs ner av staten. Detta skedde mindre än ett år efter att upplopp mot rasism brutit ut i över 150 städer.

Têtoffensiven skapade också en djup splittring inom det regerande Demokratiska partiet. Senator Eugene McCarthy från Minnesota beslutade sig för att ställa upp mot president Johnson i valet 1968 och utmana honom om Demokratiska partiets nominering på basis av sitt motstånd mot kriget. McCarthys kampanj fick verkligt momentum efter Têt, då han gjorde oväntat bra ifrån sig i primärvalet i New Hampshire i februari. Detta fick senator Robert F. Kennedy att ställa upp i valet som ”antikrigskandidat” den 16 mars. Kort därefter meddelade Johnson att han inte skulle ställa upp för omval.

Senare mördades Robert Kennedy i juni 1968, vilket bidrog ytterligare till turbulensen det året.

I augusti ville en del av antikrigsrörelsen konfrontera Demokraterna vid deras konvent i Chicago. Men stadens borgmästare organiserade en massiv polisinsats för att förhindra detta. Demonstranterna attackerades brutalt av Chicagos polis och nationalgardet med tårgas och batonger, vilket ledde till att hundratals skadades. Detta sändes live på TV, medan demonstranterna skanderade ”hela världen tittar på”.

Detta chockerade ett lager av befolkningen. Ron Ferrizzi, en amerikansk helikopterbesättningschef, som såg händelserna på TV i Vietnam, minns senare:

”I det ögonblicket insåg jag att alla som verkligen brydde sig om Amerika skickades halvvägs runt jorden för att jaga något spöke i djungeln och döda någon annans mormor, helt utan anledning. Och under tiden slits mitt land sönder. Jag såg någon som liknade min pappa slå någon som liknade mig. Herregud, vems sida skulle jag stå på?”

Till slut ställdes åtta ledare för antikrigsrörelsen, däribland Bobby Seale från Svarta pantrarna, inför rätta. Fem av dem dömdes för ”att ha korsat delstatsgränserna med avsikt att uppvigla till upplopp”, men deras domar upphävdes senare.

Demokraterna nominerade Hubert Humphrey, vicepresident under Johnson. Men han förlorade valet mot republikanen Richard Nixon, som lovade “ett hedervärt slut på kriget i Vietnam”.

1969: Imperialismen retirerar

Med hänsyn till allt detta insåg Nixon att han var tvungen att dra tillbaka den amerikanska militären så snart som möjligt. Regeringen insåg att de inte kunde uppnå sina mål med amerikanska markstyrkor och att de behövde dämpa den växande antikrigsrörelsen på hemmaplan.

De började därför dra tillbaka trupperna i mitten av 1969, och Nixon sa att de skulle ersätta de amerikanska trupperna med vietnamesiska soldater i en process som kallades ”vietnamisering”. Men även om inkallningen minskades skulle hundratusentals soldater förbli stationerade i Vietnam, och den gradvisa tillbakadragningen var planerad att avslutas först i november 1972.

Under tiden, i november 1969, offentliggjordes rapporter om den amerikanska militärens massaker på civila i byn Mỹ Lai 1968. Minst 347 obeväpnade bybor dödades, och flera kvinnor och barn våldtogs.

När dessa krigsbrott blev kända fortsatte antikrigsrörelsen att växa. Mellan 500 000 och 750 000 människor demonstrerade i Washington i november 1969 mot Nixons fortsatta krigföring, i vad som då var den största antikrigsdemonstrationen i USA:s historia.

Förutom massprotesterna ökade också antalet som undvek värnplikt. Ungdomar organiserade protester där de brände sina inkallelseordrar. Under krigets gång klassificerade regeringen cirka 570 000 män som värnpliktsvägrare.

År 1970 rapporterade chefen för en statlig utredningsgrupp om värnplikten att antalet värnpliktsvägrare ”ökade i alarmerande takt” och att staten var ”nästan maktlös att gripa och åtala dem”.

Den vänstra flygeln av rörelsen började dra revolutionära slutsatser. Även om SDS hade startat som en vänsterliberal organisation i början av 1960-talet ansåg sig nu de flesta av dess medlemmar vara revolutionärer. Vid SDS-kongressen 1969 deltog cirka 1 500 ungdomar, jämfört med endast 60 år 1962. Organisationen hade nu över 100 000 medlemmar, med avdelningar på många högskolor och universitet över hela landet, samt på vissa gymnasieskolor.

Utöver detta växte grupper som Svarta pantrarna, Socialist Workers Party (SWP) och andra vänstergrupper. En av dessa grupper var Young Lords, en radikal grupp puertoricaner i New York och Chicago, som inspirerades av och liknade Svarta pantrarna.

Även om både Svarta pantrarna och Young Lords organiserade sig kring specifika problem i de urbana bostadsområdena – dåliga bostäder, barnfattigdom, polisvåld – identifierade de sig starkt med nationella befrielserörelser världen över, särskilt den vietnamesiska kampen.

Soldaternas revolt

Allt detta bidrog till de amerikanska soldaternas revolt i Vietnam. Redan 1967 började några av de hemförlovade soldaterna, sjömännen och marinsoldaterna gå samman med andra veteraner för att bilda en organisation som kallades Vietnam Veterans Against the War.

Tidigare inkallade soldater kunde ha åkt till Vietnam med illusioner om vad de gjorde, men verkligheten i strid – krigets brutalitet och fasor – förändrade dem. De nyare soldaterna hade dock färre illusioner redan från början. Många anlände till Vietnam med redan utvecklade antikrigskänslor, eller åtminstone med skepticism mot Pentagons perspektiv.

I mitten av 1969, när Nixon började dra tillbaka trupperna, började moralen och disciplinen i förbanden att helt upplösas. Taktiken ”sök och förstör” (“search and destroy”) förvandlades till ”sök och undvik” (“search and avoid”).

På hemmaplan vände sig befolkningen mer och mer mot kriget, och många soldater frågade sig: Vad dör jag för? Varför ska jag offra mig själv? Graffiti på militärbaserna uttryckte ett öppet hat mot militärledningen och de amerikanska politikerna. Alkoholism och drogmissbruk ökade.

Så småningom, från 1969 och framåt, började vissa soldater ”fragga” officerare som de ansåg vara för ivriga att gå ut i strid. Om soldaterna inte kunde övertyga sin befälhavare att avbryta ett uppdrag rullade de helt enkelt in en splittergranat (fragmentation grenade) i officerens tält. Historikern Richard Gabriel uppskattade att minst 1 017 officerare och underofficerare dödades genom ”fragging” och antog att så många som 20 procent av de amerikanska officerare som dödades i Vietnam kan ha dödats av sina egna soldater.

Överste Robert D. Heinl, Jr. en historiker inom marinkåren, beskrev den amerikanska arméns sammanbrott vid den här tiden:

”Moralen, disciplinen och stridsdugligheten hos de amerikanska väpnade styrkorna är, med några få utmärkande undantag, lägre och sämre än någonsin under detta århundrade och möjligen i hela USA:s historia.

Enligt alla mätbara indikatorer befinner sig vår armé som nu kvarstår i Vietnam i ett tillstånd som närmar sig kollaps, med enskilda förband som undviker eller vägrar att strida, mördar sina officerare och underofficerare, är drogberoende och missmodiga, om inte rentav nära myteri.

På andra håll än Vietnam är situationen nästan lika allvarlig…

…Alla ovanstående fakta – och många fler allvarliga indikatorer av den värsta sortens problem inom militären – pekar på utbredda missförhållanden bland de amerikanska styrkorna i Vietnam, som under detta århundrade endast överträffats av den franska arméns Nivelle-myterier 1917 och den tsaristiska arméns kollaps 1916 och 1917.”

Arbetarrörelsen och kriget

Undersökningar visade att motståndet mot kriget var utbrett i alla åldersgrupper, och faktiskt var starkast bland äldre och de med lägst utbildning. Ändå var det främst ungdomar, och särskilt studenter, som deltog i antikrigsdemonstrationerna.

För att rörelsen verkligen skulle kunna slå mot krigets imperialistiska rötter var det dock nödvändigt att dra in den organiserade arbetarklassen. Detta eftersom det i slutändan bara är arbetarna som har förmågan att lamslå samhället och att ta kontrollen över ekonomin ur kapitalisternas händer.

Efter att man rensat ut vänstern från arbetarrörelsen i slutet av 1940-talet och 1950-talet slogs AFL (American Federation of Labour) och CIO (Congress of Industrial Organisations) samman till en facklig federation. I regel stödde den fackliga ledningen USA-imperialismens utrikespolitik och samarbetade nära med CIA.

Den 8 maj 1970 inträffade de ökända “hard hat riots”, då cirka 500 byggnadsarbetare  attackerade en antikrigsdemonstration av studenter i New York. Ingen av de byggnadsarbetare som attackerade studenterna greps av polisen, trots att 70 studenter skadades.

Det bör noteras att många av de vänsterorienterade studenterna inte försökte framföra sina idéer på ett sätt som denna del av arbetarklassen kunde förstå. Många av dessa arbetare var veteraner från andra världskriget och var arga över att se den amerikanska flaggan brännas eller behandlas på ett respektlöst sätt.

Fackförbunden inom byggbranschen organiserade därför en demonstration för att visa ”kärlek och stöd för den amerikanska flaggan” den 20 maj. Cirka 50 000 arbetare deltog, varav många tvingades delta av fackledningen, och vissa fick till och med extra ersättning för att dyka upp. Detta bidrog till att befästa stereotypen om den “konservative amerikanske arbetaren”.

Det fanns visserligen delar av arbetarklassen som var för Vietnamkriget. Men opinionsundersökningar visade tydligt att ju mindre pengar man tjänade, desto svagare var stödet för kriget.

Ilskan som många fackmedlemmar kände mot kriget började dock få effekt. Strax efter byggnadsarbetarnas demonstration organiserade omkring tolv fackföreningar i New York en protest mot kriget. Bland dessa fanns AFSCME (offentliganställda), arbetare inom distribution och handel, vårdpersonal och textilarbetare. Även om endast cirka 25 000 deltog fick dessa arbetare inte betalt för att delta, och de gjorde det på sin fritid.

Tidigare, den 7 maj, beslutade Walter Reuther, ledare för fackförbundet United Auto Workers, att offentligt motsätta sig att kriget utvidgades till Kambodja. Tyvärr omkom han i en flygolycka två dagar senare, där många misstänkte sabotage. UAW var mycket betydelsefullt eftersom det var ett stort och mäktigt industriellt fackförbund som satte standarden för kollektivavtal under denna period.

Det förekom många strejker under Vietnamkriget, särskilt jämfört med idag. Statistiken över större arbetsnedläggelser visar följande:

• 1969: 412 strejker som involverade över 1,5 miljoner arbetare.
• 1970: 381 strejker som involverade nästan 2,5 miljoner arbetare.
• 1971: 298 strejker som involverade över 2,5 miljoner arbetare.

Som jämförelse kan nämnas att under 2023, ett år då många arbetare strejkade, genomfördes endast 35 strejker som involverade 460 000 arbetare.

Dessa strejker var inte politiska, utan ekonomiska, och handlade främst om löner. Lönefrågan är nära kopplad till inflationen, eftersom stigande priser urholkar arbetarnas levnadsstandard.

Inflationen hade stigit under 1960-talet och början av 1970-talet, och Vietnamkriget var en viktig orsak till detta. När staten spenderar pengar på militär och vapen så tenderar inflationen att stiga. Arbetarna i dessa industrier får lön, men de producerar inga konsumtionsvaror eller tjänster. Detta ökar efterfrågan i ekonomin, men inte utbudet. Presidenterna Johnson och Nixon ville båda undvika skattehöjningar för ett impopulärt krig, så de tog till underskottsfinansiering för att finansiera ”vapen och smör”. Följden blev att inflationen steg med 32 procent mellan januari 1963 och januari 1971.

Rädsla för revolution

Det råder ingen tvekan om att många personer inom den härskande klassen och statsapparaten började bli oroliga i början av 1970-talet. Strejkerna ökade, liksom de ekonomiska problem som orsakade dem, särskilt inflationen. Till detta kom medborgarrättsrörelsen och de svartas uppror, kvinnorörelsen och ungdomarnas ”motkultur” i allmänhet. Det förekom uppror bland fångar och American Indian Movement växte fram.

Landet var på väg att nå kokpunkten, samtidigt som de amerikanska truppernas moral i Vietnam kollapsade. Den framstående marxisten Ted Grant kommenterade sommaren 1972:

”Detta var den mest demoraliserade armén i historien. Hade det funnits en stark socialistisk rörelse i Amerika skulle de amerikanska kapitalisterna ha stått inför en socialistisk revolution under dessa förhållanden.”

Rörelsen mot kriget blev en samlingspunkt som förenade alla dessa olika rörelser. Det var just därför som den härskande klassen såg den som ett hot mot hela deras system.

När Nixon tvingades dra tillbaka marktrupperna ändrade han sin strategi till (inledningsvis hemliga) bombningar och invasioner av Kambodja 1969–70 och Laos 1971. Det påstods att detta var för att stoppa förnödenheter och förstärkningar som transporterades längs ”Ho Chi Minh-leden”, vilket man trodde skulle tvinga Nordvietnam till förhandlingsbordet.

Detta utlöste ett rasande gensvar hemma i USA. När Nixon tillkännagav i tv den 30 april 1970 att amerikanska trupper hade invaderat Kambodja utbröt spontana protester runt om i landet under de följande dagarna.

Den 4 maj samlades studenter vid Kent State University i Ohio för att protestera mot kriget. Polisen hävdade att demonstrationen var ”olaglig” och nationalgardet kallades in. Några soldater öppnade eld och fyra studenter dödades, och många fler sårades.

Efter Kent State-massakern deltog över fyra miljoner i några av de största och mest omfattande antikrigsprotesterna under denna period, som involverade minst 883 universitetscampus över hela landet. Massakern blev ännu en vändpunkt i medvetandet hos miljontals människor. Kriget sades försvara “demokratin” – men nu dödades studenter för att de utövat sina demokratiska rättigheter.

Hade det funnits ett kommunistiskt massparti som kunde ena alla protester under ett socialistiskt program, kunde arbetarklassens enorma potential att förändra samhället ha förverkligats. Tragiskt nog fanns det inget sådant parti vid den tiden. Det fanns inte ens en kärna till ett sådant parti.

Som ett resultat började rörelsen så småningom mattas av efter det dramatiska uppsvinget efter skottdramat vid Kent State University.

Rörelsens ebb

En sak står klart: när den amerikanska regeringen började dra tillbaka stora delar av sina trupper från Vietnam minskade antalet deltagare i antikrigsrörelsen drastiskt.

Antikrigsrörelsen hade aldrig någon centraliserad ledning. Den bestod alltid av olika fraktioner: liberaler, pacifister, religiösa element och den ”gamla vänstern”, liksom den så kallade ”nya vänstern”.

Det historiska misslyckandet för både kommunistpartiet och Socialist Workers Party att nå ut till den amerikanska arbetarklassen och utbilda de nya skikten (som Svarta pantrarna och Young Lords) lämnade ett enormt vakuum. Detta tomrum fylldes då istället av den småborgerliga ‘vänstern’.

SDS, en av de största organisationerna för radikaliserade ungdomar, var i sig en eklektisk organisation. Dess ledning såg sig som en del av den nya vänstern, som förkastade den ”gamla vänstern” bestående av stalinister, trotskister och socialdemokrater. Den påverkades av de småborgerliga akademikerna från Frankfurtskolan, särskilt Herbert Marcuse, som hävdade att arbetarklassen var för korrumperad av konsumtionsvaror och borgerlig propaganda för att kunna spela någon revolutionär roll. Det fanns aldrig någon seriös tendens inom SDS som faktiskt studerade genuin marxism eller som försökte lära sig av historien.

I allmänhet avfärdades den amerikanska arbetarklassen av den nya vänstern. De såg alla revolutioner som något som kom från studenter och andra förtryckta grupper, baserat på ras, kön, ålder och sexualitet. De såg ingen anledning att bygga ett revolutionärt parti. De trodde att motståndshandlingar i sig skulle sporra delar av befolkningen till uppror och revolution. I den meningen liknade de de ryska narodnikerna på 1880-talet, men anpassade till 1960-talets Amerika.

Placerade mellan kapitalisterna och arbetarklassen ligger det i den småborgerliga politikens natur att svänga från opportunism till ultravänsterism, och tillbaka igen. Med sitt fokus på ”individen” tenderar småborgerligheten att vända sig inåt, vilket resulterar i att rörelser splittras istället för att koncentrera sig på det som kan ena dem. De söker efter gimmicks och ”snabba lösningar” snarare än en långsiktig strategi. De tenderar att ersätta masskampen med den lilla minoritetens aktivism. Och de vägrar, eller är oförmögna, att se att den klass – arbetarklassen – som har både intresset och den potentiella makten att verkligen förändra samhället i grunden.

Utan en tydlig teoretisk grund för sitt program splittrades SDS 1969. I slutändan gick många av medlemmarna i SDS med i de många grupper som utgjorde 1970-talets sekteristiska vänster.

Svarta pantrarna och Young Lords bröt samman på grund av hård statlig repression i kombination med interna svagheter. Dessa partier startade med ett fåtal personer och växte snabbt. Ledarskapet var improviserat och innehöll en eklektisk blandning av idéer. En del av deras verksamhet handlade om att bygga upp partiet, medan en annan del handlade om att driva sociala program, som att erbjuda gratis frukost till arbetarbarn. Oundvikligen uppstod meningsskiljaktigheter. De hanterades inte genom politiska diskussioner för att höja medlemmarnas teoretiska nivå, och resulterade istället i demoraliserande fraktionsstrider och splittringar.

Antikrigsrörelsen som helhet var huvudsakligen en enfrågekoalition. Mycket av detta berodde på ledarnas analys av kriget. Såg de kriget som ett nödvändigt resultat av imperialismen? Eller var de, liksom många liberaler, bara emot kriget för att USA höll på att förlora det?

Rörelsen knöt bara band till den organiserade arbetarklassen under de sista åren, men inte heller då spelade arbetarklassen någon ledande roll. Detta kan delvis skyllas på den fackliga ledningen. Men det gjordes heller inga seriösa försök från antikrigsrörelsens ledning att vädja till vanliga arbetare, stödja fackliga strejker och knyta samman frågorna, särskilt i frågan om inflationen.

Trots att det var arbetarklassens ungdomar som bar huvudbördan av striderna i Vietnam förblev den “nya vänstern” fientlig mot arbetarklassen – något som kraftigt begränsade rörelsen.

Ledarskapets misslyckande

Ett eldupphör trädde i kraft den 28 januari 1973, då nästan alla amerikanska stridande trupper hade dragits tillbaka. Därefter fortsatte den sydvietnamesiska kompradorregimen att förlora stöd, tills den kollapsade 1975.

Scenerna med helikoptrarna på taket till den amerikanska ambassaden och bilderna av helikoptrar och annan utrustning som kastades i havet från amerikanska hangarfartyg gjorde det tydligt att den mäktiga kolossen – USA-imperialismen – hade lidit ett stort nederlag. Det var ett anmärkningsvärt ögonblick i historien, som hade en djupgående inverkan på samhället i allmänhet och skakade många illusioner som befolkningen hade haft om de styrande institutionerna.

Vietnamkrigets slutskede sammanföll med slutet på efterkrigstidens högkonjunktur. I och med den globala kapitalistiska krisen 1973 skulle den armerikanska arbetarklassen under årtionden framöver få uppleva hur borgarklassen attackerade deras löner, förmåner och arbetsvillkor.

Om det hade funnits ett revolutionärt ledarskap hade rörelsen mot Vietnamkriget kunnat kopplas samman arbetarklassen och medborgarrättsrörelsen och bidra till att skapa ett verkligt arbetarparti. När både kriget och rörelsen tog slut kunde ett revolutionärt ledarskap ha omdirigerat kampen till en kamp för jobb och mot eftergifter åt kapitalisterna. Det är därför nödvändigt att fråga sig varför ett sådant ledarskap aldrig uppstod.

Kommunistpartiet i USA (CPUSA) var den största gruppen inom den amerikanska vänstern från tidigt 1920-tal. 1928 tog stalinismen grepp om partiet. Under stalinistiskt ledarskap antog det från 1936 och framåt en opportunistisk politik. 1956 förlorade partiet många av sina medlemmar  på grund av två händelser: den ungerska revolutionen 1956, som krossades av sovjetiska trupper, och Chrusjtjovs avslöjanden om Stalins terrorvälde.

På 1960-talet spelade CPUSA en beklaglig roll i antikrigsrörelsen. De fortsatte att följa i demokraternas spår – eller åtminstone de så kallade ”antikrigs”-demokraterna. De krävde inte att de amerikanska trupperna omedelbart skulle dras tillbaka, utan att den amerikanska regeringen skulle förhandla med vietnameserna.

Det främsta alternativet till det stalinistiska CPUSA var Socialist Workers’ Party (SWP). Efter att Trotskij förvisats från Sovjetunionen i slutet av 1920-talet gjorde han sitt yttersta för att utbilda en ny generation marxistiska kadrer. Under denna period var det ingen sektion av den internationella vänsteroppositionen (och senare Fjärde internationalen) som fick mer stöd av Trotskij än den amerikanska sektionen, som grundade SWP 1938.

Men de ledande amerikanska kadrerna greppade aldrig fullt ut marxismens dialektiska metod, och hur man tillämpar den för att utforma perspektiv och bygga partiet. Efter att Trotskij mördades 1940 fanns det ingen som ledningen var beredd att lyssna på som kunde vägleda dem när de begick misstag.

SWP:s mekaniska och icke-marxistiska metod gjorde att de missade stora möjligheter under och efter andra världskriget. Efterkrigstiden var utan tvekan en svår period för den revolutionära vänstern i alla utvecklade kapitalistiska länder, men särskilt i USA. Uppgiften var att utbilda kadrer och sedan dra nytta av de nya möjligheter som så småningom skulle dyka upp, vilket de mycket riktigt gjorde i och med 1960-talets medborgarrätts- och antikrigsrörelser. SWP tog vara på dessa möjligheter i någon mån, men eftersom de saknade den nödvändiga teoretiska kompassen svängde de i opportunistisk riktning.

Bygga rörelsen eller ett revolutionärt parti?

SWP:s strategi i förhållande till Vietnamkriget byggde i grunden på att leta efter genvägar för att bygga sitt parti och att acceptera en reformistisk inställning till kriget. SWP förlorade helt ett sinne för proportioner. Dess ledare såg partiets roll som att bygga upp antikrigsrörelsen till en punkt där den förment skulle kunna tvinga fram ett tillbakadragande av den amerikanska militären. Först efter detta kunde man ta upp kampen för socialism.

Det verkar som om de antog att partibygget skulle komma som ett automatiskt resultat av denna framgångsrika massrörelse. Deras tyngdpunkt låg på att bygga upp rörelsen, inte på att bygga upp partiet och utbilda marxistiska kadrer. Den ”utbildning” som de nya medlemmarna fick handlade bara om hur man organiserar stora demonstrationer.

SWP var den dominerande kraften i Student Mobilisation Committee to End the War in Vietnam, särskilt efter 1967. Denna kommitté organiserade många lokala och landsomfattande demonstrationer. Problemet var att huvudfokus alltid var att få så många människor som möjligt att delta i demonstrationerna, med hjälp av den gemensamma nämnaren ”Out Now”.

SWP:s ledare Fred Halstead rättfärdigade deras taktik i sin bok Out Now:

”SWP upprätthöll antikrigsrörelsens autonomi som en masskraft. […] Rörelsen var en enhetsfront av ett speciellt slag, inte mellan arbetarklassens massorganisationer för en konkret uppsättning krav, utan mellan olikartade och klassöverskridande element vars enda gemensamma band var att motsätta sig kriget. Den var tvungen att begränsa sig till att genomföra aktioner kring detta centrala syfte för att hålla ihop.” (Vår kursivering)

Men medan partiets medlemmar sprang runt för att få stor uppslutning vid demonstrationerna, vem i partiet lade fram de politiska argumenten mot kapitalismen som helhet? Det vill säga att även om kriget tog slut, skulle USA-imperialismen kvarstå och fler imperialistiska krig skulle följa, om inte arbetarklassen tog makten. Och för att arbetarna ska kunna ta makten behöver de ett parti, och detta parti måste byggas i tid.

Även om SWP:s ledning kanske höll med om allt detta i teorin så var det inte så de utbildade och mobiliserade sina medlemmar. Anledningen till detta var att om för många kamrater argumenterade för klasskamp mot imperialismen, skulle det ha motverkat den klassöverskridande koalitionen – denna ”enhetsfront av ett speciellt slag” – genom att stöta bort de prokapitalistiska elementen.

Hela detta tillvägagångssätt visar hur mycket SWP:s ledning präglades av pragmatism och empirism. De ville fokusera på här och nu: stoppa kriget. Det huvudsakliga fokuset borde dock ha varit på hur man bäst bygger partiet, och hur man vinner över en större del av rörelsen till ett revolutionärt perspektiv och program.

I kombination med denna opportunism hade SWP en sekteristisk inställning till SDS. Varför skulle kommunister inte gå med i SDS när det växte? Varför inte försöka vinna över några av dessa radikaliserade studenter? SDS var öppet för ungdomar som sökte svar. Den maoistiska sekteristiska gruppen Progressive Labour Party lyckades faktiskt vinna över många av dessa studenter. Men eftersom deras program inte kunde nå ut till arbetarna i USA gick potentialen hos dessa studenter till spillo.

SWP växte visserligen genom sitt arbete i rörelsen mot Vietnamkriget, men rekryteringsbasen var ganska liten. Vad uppnåddes i slutändan? 1959 hade SWP cirka 600 medlemmar i 12 olika städer, med ungefär 100 i New York och Los Angeles. År 1977, arton år senare, hade de cirka 1 760 medlemmar i mer än 50 städer, med 2 000 i sin ungdomsorganisation, varav några var medlemmar i partiet och andra stödmedlemmar. Detta var SWP:s höjdpunkt.

Hade de valt en annan taktik kunde SWP ha vuxit ännu mer, med tanke på de möjligheter som uppstod. Kort efter 1977 gick SWP in i en period av stagnation, följt av en period av brant nedgång med splittringar och uteslutningar.

Vad som är tydligt är att partiet främst byggdes genom att mobilisera för att stoppa kriget, och att man inte grundligt utbildade sina nya medlemmar till marxistiska kadrer. SWP gav ut många böcker, men det gjordes inga större ansträngningar för att se till att rekryterna eller de äldre medlemmarna faktiskt läste dem. Vi kan se detta i hur snabbt SWP föll sönder i början av 1980-talet.

Kommunisternas uppgift

I en bred rörelse som en antikrigsrörelse är det uppenbart att det finns olika politiska grupperingar som representerar olika klasser och skikt i samhället. Marxisternas roll är att ingripa i sådana rörelser och koppla dem till arbetarklassen. Det handlar också om att göra kriget till en fråga för arbetarklassen. Metoden för att intervenera är att belysa de grundläggande orsakerna till kriget och förklara att endast arbetarklassen vid makten kan bana vägen för ett socialistiskt samhälle – vilket är den enda grunden för varaktig fred.

När demokraterna bröt med president Johnson 1968 försökte de så kallade antikrigsdemokraterna ta över rörelsen. Kommunisterna borde ha ställt kravet att antikrigsrörelsen inte skulle falla i den fällan, utan ställa upp med egna kandidater. Rörelsen borde ha uppmanat fackföreningarna att bryta med demokraterna och bilda ett arbetarparti. Även om en del av antikrigsrörelsen vägrat acceptera detta, skulle ett sådant tillvägagångssätt ha öppnat större möjligheter för kommunisterna och hjälpt till att knyta samman rörelsen med arbetarklassen.

Det var tydligt att SDS drog till sig den största delen av de radikaliserade ungdomarna, av vilka många sökte en väg framåt och var öppna för revolutionära kommunistiska idéer. Det handlade inte om att vinna över hela SDS, utan om att rekrytera de bästa elementen.

Det var helt rätt av kommunisterna att delta i antikrigsrörelsen och hjälpa till att bygga upp den. Men detta måste göras utan att urvattna sina idéer eller gömma sin fana. Revolutionärt medvetande utvecklas inte på ett linjärt sätt. Under vissa förhållanden kan det hinna ikapp med en språng. Att framföra idéerna på ett tydligt och djärvt sätt kan ge mycket mer än om det görs på ett tveksamt, halvhjärtat sätt.

En liten grupp genuina marxister med en korrekt strategi och taktik hade kunnat skapa en mycket större kraft under åren 1964 och framåt, med vilken man hade kunnat bygga ett kommunistiskt massparti i USA idag. I slutändan var SWP inte i tillräckligt gott politiskt skick för att kunna göra detta.

Våra uppgifter idag

Vi kan inte bara kopiera och klistra in från historien till dagens förhållanden, men vi kan dra lärdomar från det förflutna och anpassa dem skickligt till dagens förhållanden.

Borgarklassen har dragit slutsatser av erfarenheterna från Vietnam. De avskaffade allmän värnplikt 1973 och återinförde den aldrig, inte ens under kriget i Irak och Afghanistan. De har förstått att om de gjorde det skulle det kunna leda till en upprepning av 1965 till 1972, men på en mycket högre nivå.

Krig kommer att fortsätta så länge kapitalismen existerar. Några av dessa kommer oundvikligen att leda till massiva antikrigsrörelser, som Israels folkmord på palestinierna har visat. Kommunister kopplar samman förtrycket av palestinierna med kapitalismen och USA-imperialismen. Vägen till deras befrielse går längs den socialistiska världsrevolutionens väg.

De mest seriösa av dessa ungdomar har börjat dra revolutionära slutsatser, och vi bör förvänta oss att bredare skikt kommer att vända sig till kommunistiska idéer. Kommunister som lär sig av det förflutna kommer att vara bättre förberedda att dra nytta av dagens och morgondagens möjligheter att bygga partiet till en masskraft som kan leda arbetarklassen till seger över hela världen.