USA:s brottsliga militära invasion av Venezuela och kidnappning av en sittande utländsk statschef är det första praktiska uttrycket för Trumps nya nationella säkerhetsstrategi. Washington är fast beslutet att etablera sin dominans över det västra halvklotet, som man betraktar som sin bakgård, och att sparka ut alla ”icke-hemisfäriska aktörer”, främst Kina, från regionen.
Den militära operationen i Venezuela följdes av en vansinnig presskonferens där Trump och Marco Rubio skröt om USA:s makt och sedan utfärdade hot mot Colombia, Mexiko och Kuba. Därefter har Trump upprepat sina tidigare uttalanden om Grönland, som han sa att USA behöver ”av nationella säkerhetsskäl”, och han lovade att ta itu med frågan ”inom två månader”. Detta är inga tomma hot.
Narkotikahandel – en falsk förevändning
Låt oss vara tydliga. Detta flagranta militära imperialistiska angrepp mot ett suveränt land har ingenting att göra med narkotikahandel, vilket var Trumps ursprungliga motivering. Alla – framför allt de amerikanska underrättelsetjänsterna – vet att fentanyl inte kommer från Venezuela, att landet inte är någon producent av kokain och att det bara spelar en mycket liten roll i kokainhandeln. Den så kallade Cartel de los Soles existerar inte, och om den någonsin har existerat var det i samband med en CIA-operation som genomfördes tillsammans med venezuelanska arméofficerare på 1990-talet, långt innan Chávez kom till makten.
De senaste fem månadernas flyganfall mot små motorbåtar i Karibien och Stilla havet hade ingenting att göra med den narkotikaepidemi som drabbat USA, utan handlade uteslutande om imperialistisk mobbning i syfte att Venezuela skulle underkasta sig Washingtons diktat.
Efter den amerikanska invasionen och kidnappningen av Maduro har liberaler i USA och på andra håll bittert klagat över att detta är en olaglig handling – ett brott mot den så kallade regelbaserade ordningen – och har krävt att FN och OAS ska ingripa.
Till och med The New York Times publicerade en ledare där man motsatte sig Trumps handlingar med motiveringen att de var ”olagliga”. The New York Times är särskilt cynisk i detta avseende, eftersom det har avslöjats att dess journalister kände till attacken i förväg, men höll tyst för att inte störa den – så stort är deras ”motstånd” mot Trumps kriminella och olagliga handlingar.
Detta är typiskt hyckleri.
I själva verket är ”internationell rätt” bara ett täckmantel för de mäktigas styre. USA:s presidenter har aldrig brytt sig om juridiska finesser och många av dem (både republikaner och demokrater) har brutit mot rätten (både amerikansk och internationell) för att kunna genomföra militära angrepp utomlands. När de kan få täckmantel från FN för att genomföra sina imperialistiska planer är det förstås bekvämt. När de inte kan det, går de vidare ändå.
Vi motsätter oss USA:s brutala angrepp på Venezuela och kidnappningen av Maduro, men inte ur en legalistisk synvinkel (hade det varit okej om det hade godkänts av den amerikanska kongressen?). Vi motsätter oss det för att det i grunden är ett imperialistiskt angrepp som tjänar den amerikanska härskande klassens intressen och strider mot arbetande människors intressen över hela världen.
Kidnappningen av Maduro är inte heller något avsteg från det amerikanska imperialismens tidigare beteende. Mord på utländska statschefer (Lumumba, Allende, Gaddafi, för att nämna några) och avsättande av regeringar genom militärkupper (Kuba, Guatemala, Brasilien, Dominikanska republiken, Iran, Chile, Argentina, Paraguay, Bolivia, Venezuela, Grenada och många fler) är normala verktyg för USA-imperialismen och CIA. Panamas president Noriega och Haitis president Aristide kidnappades och fördes bort från sina länder genom amerikanska militära interventioner 1989 respektive 2004.
Om något, är skillnaden bara att den nuvarande innehavaren av Vita huset inte verkar bry sig om att komma med välklingande ursäkter för USA:s imperialistiska angrepp. Det talas inte om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, brott mot internationell rätt eller internationella gränser för att dölja den amerikanska imperialismens verkliga mål. Trump drar sig inte för att säga det som andra inte vågar säga högt. Under sin jublande presskonferens på eftermiddagen den 3 januari gjorde han klart att USA skulle styra Venezuela direkt och att Venezuelas olja skulle överlämnas till amerikanska multinationella oljebolag.
Återställa demokratin?
I demokratifrågan står det redan i den nationella säkerhetsstrategin att USA inte kommer att påtvinga andra länder demokratiskt styre, utan bara bry sig om huruvida de leds av vänligt sinnade regeringar (läs: underdåniga lakejer). Kidnappningen av Maduro har ingenting att göra med huruvida han stal valet 2024 eller inte. Det råder ingen tvekan om att Petro i Colombia och Sheinbaum i Mexiko vann fria och rättvisa val, och ändå hotar Trump dem öppet och anklagar dem grundlöst för att vara narkotikasmugglare eller i narkotikakartellernas ficka.
President Chávez vann inte mindre än 19 demokratiska val och folkomröstningar mellan 1998 och 2013. Detta hindrade inte den amerikanska imperialismen från att försöka störta honom flera gånger, med början i den kortlivade kuppen i april 2002.
Trump (liksom sina föregångare) har inga problem med att umgås med prins bin Salman av Saudiarabien, som aldrig har ställt upp i ett val, fritt eller ofritt. Netanyahu – en krigsförbrytare som har begått de värsta brott mot de mänskliga rättigheterna och bedriver en folkmordskampanj mot palestinierna – blev uppvaktad med vin och middag i Mar-a-Lago under nyårsfirandet, samtidigt som Trump gav order om att attackera Venezuela.
USA hävdar att det var Edmundo Gonzalez – den reaktionära venezuelanska oppositionskandidaten som ersatte María Corina Machado – som vann presidentvalet 2024 och att han därför är landets legitima president. Vid presskonferensen den 3 januari kastade Trump dock Nobelpristagaren under bussen och sa att Machado var ”en snäll dam” men inte hade tillräckligt stöd för att ta över i Venezuela. Trump uppgav sedan att Rubio hade haft ett långt telefonsamtal med Delcy Rodríguez (dåvarande vicepresident i Venezuela) och att hon hade gått med på att göra allt som USA ville.
Det verkar som om den amerikanska imperialismen försöker dra lärdom av tidigare militära interventioner utomlands. I Irak och Libyen förstörde och avskaffade imperialismen statsapparaten, och stod sedan inför en total kollaps för den borgerliga makten, uppror i Iraks fall och en uppdelning av landet i stridande fraktioner i Libyens fall. Inget av detta skapar en ”affärsvänlig miljö” för amerikanska multinationella företags verksamhet, och inte heller den stabilitet som den amerikanska imperialismen behöver.
Genom att överge Machado och istället välja att förhandla med Rodríguez verkar Trump ha valt att arbeta genom den aktör som han tror kan garantera kontrollen över de väpnade styrkorna, säkerhetsapparaten och statsapparaten, för att förhindra att landet hamnar i inbördeskrig och uppror.
Venezuelas svar
Delcy Rodríguez har nu tagit över som tillförordnad president i Venezuela och har fått klart och tydligt besked om att hon antingen måste följa USA:s planer eller gå samma öde till mötes som Maduro. Washington agerar som en maffia som kräver skyddspengar i sin bakgård. Betala för skydd, i olja och resurser, annars… Det är det tydliga budskapet från Trump-administrationen, ett budskap som inte bara riktar sig till Venezuela utan till hela kontinenten.
I månader har det publicerats artiklar i de kapitalistiska medierna i USA som framställer Rodríguez som en moderat och förnuftig person, vänlig mot nationella och internationella näringslivssektorer, någon som USA kan förhandla med. Miami Herald publicerade en rapport i oktober där man hävdade att Delcy Rodríguez hade rest till Qatar och erbjudit USA ett avtal, enligt vilket Maduro skulle avgå och hon skulle leda en förhandlad övergång.
Idag undrar många i Venezuela hur det var möjligt att den amerikanska operationen, som varade i flera timmar, kunde genomföras med minimalt motstånd från den venezuelanska armén. Luftförsvaret slogs ut eller inaktiverades, och de ryska Igla MANPAD-systemen (mark-till-luft-missiler), som regeringen hade skrutit om, verkar inte ha använts. Dussintals soldater i Maduros säkerhetsstyrka dödades av amerikanska styrkor, däribland 32 kubaner, men i övrigt verkar motståndet ha varit minimalt. Inga amerikanska soldater dödades och amerikanska helikoptrar kunde praktiskt taget ostört cirkulera över Caracas under en lång tid. I skrivande stund har ingen i den venezuelanska ledningen, varken civil eller militär, förklarat vad som hände eller hur.
Detta har lett till intensiva spekulationer bland Maduros anhängare i Venezuela om huruvida han blev förrådd. Rubio sa på presskonferensen att CIA hade en källa inom Maduros inre krets som gav detaljerad information om hans vistelseort och rörelser. Andra går ännu längre och hävdar att Delcy Rodríguez kan ha ingått ett avtal med USA.
Det finns inga konkreta bevis för denna teori, men att frågan ställs är ett resultat av de omständigheter under vilka operationen mot Maduro genomfördes: det till synes minimala motståndet, de venezuelanska myndigheternas tystnad under flera timmar, samt det faktum att alla meddelanden från ledningen uppmanade till lugn och inte till mobilisering eller motstånd.
Efter det första ministerrådsmötet den 4 januari utfärdade Delcy Rodríguez ett ”meddelande från Venezuela till världen och till USA” där hon säger:
”Vi uppmanar den amerikanska regeringen att arbeta tillsammans med oss om en agenda för samarbete inriktad på gemensam utveckling inom ramen för internationell rätt för att stärka en varaktig samexistens i samhället.”
Detta är ett budskap om försoning inför ett brutalt angrepp, inte det budskap om motstånd som hon tycktes ha antagit dagen innan. Budskapet kräver eller ber inte ens om frigivningen av president Maduro, som sitter i amerikanskt förvar i New York. Enligt rapporter i amerikanska medier har Venezuela också bett USA om att åter öppna sin ambassad i Caracas.
Venezuela har bara två alternativ. Antingen att motstå den amerikanska imperialismens angrepp genom att mobilisera massorna av arbetare, bönder och fattiga och vädja till massorna i Latinamerika och världen, eller att helt underkasta sig Washingtons diktat och överlämna sina naturresurser till USA för exploatering.
Maduros Thermidor
Den första åtgärden skulle vara att agera som ett genuint revolutionärt ledarskap. Problemet är att vi sedan Maduro tog över för 12 år sedan har sett en stegvis, utdragen process av Thermidor-kontrarevolution i Venezuela. Medan Chávez uppmuntrade massornas direkta deltagande i politiken, kvävde Maduro det byråkratiskt.
Arbetarkontrollen har krossats, företag som nationaliserades har privatiserats, bönder har fördrivits från mark som exproprierades under Chávez. Samtidigt har fackliga förhandlingar och arbetstagares rättigheter förstörts, militanta fackföreningsmedlemmar har fängslats, vänsterpartier (inklusive Kommunistpartiet) har fått sina valregistreringar indragna… Mycket lite återstår av den bolivarianska revolutionen.
Det faktum att denna termidoranska kontrarevolution cyniskt har genomförts av Maduro-byråkratin under parollen ”socialism”, ”bolivarism” och ”chavism” har lett till att dessa idéer har misskrediterats på bred front och till en djup politisk demoralisering bland arbetarmassorna och de fattiga.
I april 2002 gick tiotusentals människor ut på gatorna för att protestera mot den USA-stödda kuppen mot president Chávez. Denna gång samlades omkring 100 personer utanför Miraflorespalatset.
Den amerikanska imperialismen känner sig stark efter att ha genomfört en potentiellt komplicerad operation, och de är nu berusade av segern. Men även om kidnappningen av Maduro genomfördes utan att några amerikanska soldater dödades (cirka 80 personer dödades på den venezuelanska sidan, både civila och militärer), kommer det sannolikt att visa sig vara mer komplicerat och svårt att genomföra idén att Venezuela ska styras direkt av USA och att USA ska kunna fördriva Kina från Latinamerika.
Varje regering i Caracas som försöker genomföra Trumps krav på en total överlämning av naturresurser kommer så småningom att möta motstånd från det venezuelanska folket. Det finns en djupgående och mycket stark sund och stolt antiimperialistisk känsla bland massorna i Venezuela och hela Latinamerika. Tanken på att amerikanska oljebolag ska avveckla PDVSA – det statliga oljebolaget – och suga ut vinsterna ur landet kommer att vara avskyvärd för miljontals människor, däribland många som inte stöttade Maduro.
En ”Donroe-doktrin”?
Vad gäller kampen mot Kinas närvaro i Latinamerika kommer Trump att ställas inför det faktum att den asiatiska stormakten nu är den största handelspartnern för hela Sydamerika och har etablerat nära ekonomiska band med Brasilien, Chile, Argentina, Ecuador, Peru, Colombia med flera. Trump har agerat beslutsamt för att ta bort kinesiska intressen från Panamakanalen, men kommer att möta en uppförsbacke för att göra samma sak i Sydamerika, där Kina har öppnat den stora hamnen Chancay i Peru och är engagerat i ett projekt för att bygga en transportled mellan två hav som förbinder den med Brasilien.
Även länder som just nu är politiskt allierade med Trump – som Argentina, Bolivia, Peru, Ecuador och Chile – har inte råd att bryta de ekonomiska banden med Kina. Kommer USA att kunna köpa de stora mängder koppar, sojabönor och kött som dessa länder säljer till Kina?
Under presskonferensen talade Trump om att återinföra Monroedoktrinen, ett projekt som vissa har beskrivit som ”Donroedoktrinen”. Den nationella säkerhetsstrategin talar om en sorts ”Trump-tillägg” till doktrinen från 1823. ”Amerika för amerikanerna” innebar vid den tidpunkten ett försök att hålla andra (europeiska) imperialistiska makter borta från kontinenten, även om den amerikanska imperialismen ännu inte hade medel att förverkliga detta. Vad vi egentligen ser är ett försök att återgå till Roosevelt-tillägget, som infördes efter sjöblockaden av Venezuela 1902–03, när USA tillskansade sig rätten att ingripa militärt i latinamerikanska länder.
Detta är ett recept på konflikter och stridigheter, inte bara med kinesiska intressen, utan så småningom också med folkmassorna i Latinamerika, som sannolikt inte kommer att acceptera direkt imperialistisk mobbning från USA utan att slå tillbaka. Om någon trodde att en ”multipolär värld”, med Kinas och Rysslands uppgång, skulle innebära att exploateringen av kontinentens folk skulle minska, kommer de nu att få sina illusioner krossade. Den enda vägen till verklig befrielse från imperialismen är kampen för att avskaffa kapitalismen över hela världen, inte geopolitiska beräkningar.
Internationellt kommer Trumps agerande i Venezuela att ses som ett grönt ljus för andra makter – Kina och Ryssland – att göra samma sak inom sina egna inflytandesfärer. I praktiken medger han att USA inte kan besegra Ryssland i Ukraina, men att det åtminstone borde kunna utöva sin dominans på sin egen kontinent. Xi Jinping kommer också att ta detta till sig. Dagen före attacken mot Venezuela var en kinesisk delegation i Caracas för att underteckna avtal om ekonomiskt samarbete. Som svar på USA:s vapenleveranser till Taiwan har Kina intensifierat sina militärövningar runt ön.
Som kommunister fördömer vi detta senaste imperialistiska angrepp från USA. Vi står ovillkorligt för försvaret av Venezuela. Det enda effektiva sättet att bekämpa imperialismen är genom de arbetande massornas kamp, i hela Latinamerika, runt om i världen och även i USA självt. Kapitalismen i sin imperialistiska fas är ett system i kris och ett system präglat av krig, våld och förtryck. Endast genom att avskaffa kapitalismen kan vi garantera en värld av fred och välstånd för majoriteten.
Den här artikeln är en översättning från marxist.com