Det fanns en tid då internationell diplomati var ett relativt stabilt fenomen – utan tvekan komplext, men samtidigt ganska förutsägbart. Stormakterna fattade sina politiska beslut på ett cyniskt sätt, i enlighet med sina egna nationella intressen.
Moralen i dessa beslut var naturligtvis ofta tvivelaktig, men besluten var i regel resultatet av rationella överväganden. Varje nations krigsmål var därför lätt att förutse. Donald J Trumps tillträde verkar ha rivit upp den internationella diplomatins regelbok.
Trumps tvära och snabba kast kännetecknas inte av någon noggrant utarbetad strategi, utan bär alla typiska kännetecken för impulsiva beslut som fattats i sista minuten.
Det är kännetecknande för hans sätt att bedriva utrikespolitik. Det är just det som gör den så svår att förutse från ett ögonblick till ett annat.
Detta faktum är i sig en enormt komplicerande faktor i världspolitiken. Det ökar kraftigt den instabilitet som redan är inneboende i hela situationen och återspeglar kapitalismens kris.
Lördagen den 22 juni gjorde USA:s president ett överraskande uttalande om att han hade beordrat det amerikanska flygvapnet att bomba tre kärnanläggningar i Iran. Därmed anslöt sig USA till Israels attacker mot Teherans kärnprogram, i en dramatisk eskalering av konflikten i Mellanöstern.
Nyheten mottogs med jubel i Israel, där människor vaknade på morgonen till nyheten om nattliga amerikanska attacker och ljudet av missilsirener. Inte konstigt att gigantiska skyltar dök upp i alla israeliska städer med orden: “THANK YOU, MR. PRESIDENT!”
Advokaten Efrat Eldan Schecter i norra Israel talade utan tvekan för många israeler när hon sa till BBC att hon är ”lättad och tacksam” över att USA ”har vidtagit beslutsamma åtgärder mot Irans kärnkraftsprogram” och tillade att hon hoppas att detta är ”en milstolpe mot en säkrare framtid för alla”.
Huruvida en sådan optimistisk framtid har garanterats av denna plötsliga utveckling, eller om det bara är en signal om en ny och alarmerande nedgång i spiralen av våld och blodsutgjutelse, återstår att se.
Men inga sådana tvivel nådde den upphetsade hjärnan hos Israels premiärminister, Bibi Netanyahu. När han hörde om Trumps beslut att attackera Irans viktigaste kärnanläggningar kunde han knappt dölja sin glädje. I ett samtal med BBC:s Laura Kuenssberg kallade Israels president USA:s attack mot Iran för ett ”historiskt” och ”modigt” beslut.
Denna reaktion var helt naturlig, eftersom Bibi hela tiden hade satsat på att provocera fram en regional konflikt som skulle tvinga USA att direkt engagera sig på Israels sida. När Trump beordrade attacken mot iranska kärnanläggningar verkade hans mest innerliga böner ha blivit hörda.
Enligt Bibeln räddade Jehova sitt utvalda folk genom att låta manna regna ned från himlen och ge dem mat. Men USA:s president erbjuder mycket mer användbara gåvor i form av ett regn av massiva djuppenetrerande bomber, så kallade bunkerknäckare.
Men hans glädje varade inte länge. Med den store skotske poeten Robert Burns ord:
“But pleasures are like poppies spread,
You seize the flow’r, its bloom is shed.”
Trumps efterföljande uttalanden föll som en iskall dusch över de glada förväntningarna hos premiärminister Netanyahu.
Var det en framgång?
Eftersom det uttalade målet med denna attack var att förstöra Irans kärnvapenprogram, är den första frågan som måste ställas naturligtvis: ”Uppnådde den sitt mål?”
Åtminstone en man hyste inte det minsta tvivel om detta. I högst triumferande – för att inte säga jublande – ordalag skröt president Trump på lördagskvällen om att USA hade genomfört en ”mycket framgångsrik attack” mot tre iranska kärnanläggningar i Fordow, Natanz och Isfahan. Han insisterade på att man hade ”utplånat Irans kärnvapenhot för alltid”.
Uttalandena tycktes dock inte stämma överens med fakta. Internationella atomenergiorganet IAEA konstaterade att det inte skett någon ökning av radioaktiviteten efter USA:s attack. Detta väcker omedelbart tvivel om sanningshalten i Trumps påståenden.
Om skadorna på tre stora kärnanläggningar i Iran var så omfattande som han hävdade, borde man ha kunnat observera en viss ökning av strålningsnivån, hur liten den än må ha varit. Men det verkar inte ha skett någon ökning alls.
Omedelbart höjdes röster även inom administrationen som ifrågasatte de initiala optimistiska påståendena. Enligt en korrespondent för New York Times erkände en högt uppsatt amerikansk tjänsteman som begärde anonymitet att B-2-attacken mot anläggningen i Fordow inte förstörde den tungt befästa anläggningen, men att den skadades allvarligt.
Liknande kommentarer gjordes av J.D. Vance och andra medlemmar av administrationen, uppenbarligen i syfte att införa ett inslag av verklighet i presidentens överdrivet optimistiska uttalanden.
USA:s utrikesminister Marco Rubio sa till Politico att Iran är ”mycket längre ifrån ett kärnvapen” efter USA:s attack. Men han avstod från att säga att anläggningarna hade förstörts helt.
Senare sa en läckt underrättelserapport att USA:s attacker mot Irans kärnanläggningar sannolikt bara hade försenat landets kärnprogram med några månader.
Trump reagerade kraftfullt på alla sådana uttalanden. ”Underrättelsetjänsten säger att vi inte vet. Det kan ha varit mycket allvarligt. Det är vad underrättelserna indikerar.”
Han kritiserade CNN och New York Times för deras rapporter om den läckta underrättelsebedömningen och hävdade att de hade gått ihop för att ”förringa en av de mest framgångsrika militära attackerna i historien” och förklarade att Irans kärnanläggningar var ”helt förstörda”.
Till detta tillade han i ett argt utbrott:
”Det är inte politiskt korrekt att använda termen ’regimskifte’, men om den nuvarande iranska regimen inte kan GÖRA IRAN STORT IGEN, varför skulle det inte bli ett regimskifte???”
Detta uttalande framstod i hög grad som ett stöd för Netanyahus uttalade politik om ”regimskifte” i Iran. I själva verket tycktes allt i det ögonblicket peka på att dessa amerikanska attacker lämnade dörren öppen för ytterligare attacker.
Allt pekade tydligt i riktning mot en förnyelse av de amerikanska angreppen mot Iran inom en snar framtid. Hela regionen höll andan i väntan på att få höra om detta var början på slutet av konflikten eller början på en ännu dödligare fas.
Men som så ofta händer i Donald J Trumps kaotiska värld blev det annorlunda.
En begränsad attack?
Trump började plötsligt sända signaler som pekade i en helt annan riktning – nämligen att flygbombningarna av de iranska kärnanläggningarna skulle räcka för att tvinga Iran på knä. Hans nya uttalanden gav tydliga signaler om att detta var en begränsad attack.
Han hoppades att en massiv maktdemonstration skulle räcka för att avsluta USA:s inblandning i kriget. Men detta var en extremt riskabel kalkyl, som omedelbart kom i konflikt med verkligheten.
Saken är den att även om det är lätt att slå det första slaget, är det inte alls säkert att motparten kommer att visa sig för feg och svag för att svara med samma mynt. Men hela satsningen bygger just på hur motparten kommer att reagera. Det innebär att man kan förlora kontrollen över situationen helt och hållet.
Det är sant att Iran under lång tid visade betydande återhållsamhet inför Israels uppenbara provokationer, inklusive upprepade mord på militärpersonal och 62 forskare som var involverade i landets kärnkraftsprogram.
Men allt har sina gränser. Situationen var laddad med allvarliga konsekvenser och oförutsägbara risker. Islamiska revolutionsgardet (IRGC) sa att dess attacker mot Israel skulle fortsätta och att det skulle svara på USA:s luftangrepp.
Det sa att USA hade placerat sig direkt ”i aggressionens frontlinje” genom att attackera kärnanläggningar som de hävdar var inblandade i fredliga, lagliga aktiviteter. De tillade att Irans kärnprogram inte kan förstöras av en sådan attack.
I uttalandet tillades att USA inte kan undgå konsekvenserna av sina luftangrepp och att Iran inte kommer att låta sig skrämmas av Israel eller USA, som de kallade ”kriminella gäng som styr Vita huset och Tel Aviv”. De varnade också för att de amerikanska baserna i Mellanöstern är en ”svag punkt”.
Det är helt sant. Närvaron av upp till 40 000 amerikanska soldater utspridda på ett stort antal militärbaser i Mellanöstern utgjorde utan tvekan ett lockande mål för iransk hämnd. Och alla hangarfartyg i världen skulle omöjligen kunna ge tillräckligt skydd för alla hela tiden.
Iraniernas förmåga att slå till mot mål inne i Israel, som har ett formidabelt luftförsvar, måste ha varit en chock, både för israelerna och amerikanerna. Och den enorma förstörelsekraften hos dessa missiler bekräftas av de bilder på tv som visar den förödelse de orsakat.
Det måste ha vägt tungt i Trumps överväganden. Men en ännu större rädsla var insikten om att iranierna har makten att stänga Hormuzsundet, genom vilket en stor del av världens gas och framför allt olja, en mycket strategisk råvara, måste passera. Och om det finns en sak som är mycket viktig för Donald J Trump, så är det att upprätthålla stabila oljepriser och framför allt att förhindra att de stiger.
En kraftig ökning av oljepriset skulle driva upp inflationen, med förödande effekter på levnadskostnaderna – något som Donald Trump gjorde till en central fråga i sin valkampanj.
Stigande oljepriser innebär inte bara en höjning av bensinpriserna, utan en allmän höjning av priserna på livsmedel och andra nödvändigheter. En sådan situation skulle innebära politiskt självmord för Trump, vars stöd redan börjar svikta.
För att undvika detta var det som behövdes inte en intensifiering av kriget mot Iran, utan tvärtom att man snarast sökte någon form av överenskommelse med regimen i Teheran.
Dessa fakta räcker gott och väl för att förklara hans plötsliga helomvändning, som återigen överraskade alla.
Återigen, utan förvarning, meddelade Donald Trump plötsligt världen om att ett eldupphör hade avtalats mellan Israel och Iran och att ”12-dagarskriget nu var över”.
Men han talade för tidigt.
Detta ingick inte i manus!
Vapenvilan ingick inte alls i Netanyahus manus! Den israeliske ledaren, som togs på sängen, tvingades till en hastig taktisk reträtt och accepterade ordern från Washington (han kunde knappast ha gjort något annat), medan hans listiga hjärna arbetade på högvarv för att vidta nödvändiga och brådskande åtgärder.
Även om en vapenvila realistiskt sett låg i israelernas intresse framför allt annat, stod detta i uppenbar motsättning till Netanyahus huvudsakliga strategiska övervägande, som var att hålla USA direkt involverat i militära fientligheter mot Iran.
Detta mål stod i direkt motsats till Donald J Trumps avsikter. Efter att ha försatt USA i en mycket farlig position, var hans huvudsakliga övervägande hur man skulle få ut landet ur konflikten innan det drogs in i ett ändlöst krig i Mellanöstern.
Lösningen på detta dilemma var naturligtvis en barnlek för en erfaren machiavellisk intrigmakare som Benjamin Netanyahu.
Israel var tvunget att acceptera vapenvilan… men fann omedelbart en ursäkt för att bryta den och pekade anklagande fingret mot Iran.
Jobbet var gjort! Israel förlorade ingen tid med att iscensätta en incident och anklagade iranierna för att ha brutit vapenvilan genom att avfyra raketer mot Israel, vilket Israel – som alltid, de oskyldiga offren för en oprovocerad aggression – var tvunget att svara på med en egen salva.
Det var ett vågspel. Netanyahu är en spelare och är inte rädd för att ta risker. Tidigare erfarenheter övertygade honom om att om valet stod mellan att acceptera orden från den hatade regimen med skäggiga ayatollor i Teheran och de ärliga, fredsälskande gentlemännen i Jerusalem, skulle resten av världen – och särskilt USA – inte tveka att tro på honom.
Trump kokar över
Trump reagerade med raseri på nyheten att Netanyahu hade beordrat luftangrepp mot Iran och hävdade (nästan säkert falskt) att Teheran hade brutit vapenvilan.
”Alla plan kommer vända och flyga hem, medan man gör en vänlig ”flygplansvinkning” till Iran. Ingen kommer skadas, vapenvilan är inledd!” skrev Trump i ett inlägg på Truth Social.
Trump ringde Netanyahu för att beordra honom att inte attackera Iran. Netanyahu sa att attacken inte skulle avbrytas, utan bara ”skalas ned”. Det var inte alls vad USA:s president ville höra.
”Det verkar inte som om Israel var intresserat av vapenvilan”, morrade han, följt av:
”När jag säger 12 timmar, går man inte ut under den första timmen och släpper allt man har på dem. Jag är inte nöjd med att Israel gick ut i morse på grund av en raket som kanske avfyrades av misstag. Den landade inte. Jag är inte nöjd med det.”
Följt av:
”ISRAEL. SLÄPP INTE DE BOMBERNA. OM NI GÖR DET ÄR DET ETT ALLVARLIGT BROTT. TA HEM ERA PILOTER, NU! DONALD J. TRUMP, USA:S PRESIDENT”
Följt av:
”Israel och Iran har kämpat så länge och så hårt att de inte vet vad fan de håller på med!”
Ett sådant färgstarkt språk är – ska vi säga – inte helt normalt i diplomatiska kretsar. Men det förmedlar på ett adekvat sätt den extrema ilska och frustration som mannen i Vita huset känner.
I ett mycket upphetsat telefonsamtal verkar han ha ventilerat sin ilska på Netanyahu, som måste ha blivit förvånad över den verbala attacken, späckad med förstklassiga svordomar.
Israelerna är inte vana vid att bli tilltalade på detta sätt av amerikanska presidenter. Det kommer att varsko dem om att den oändliga straffrihet som de hittills har åtnjutit verkar vara på väg att ta slut.
Tyvärr finns det ingen officiell transkription av samtalet som presidenten hade med den israeliska ledaren medan han satt i Air Force One på väg till Natos toppmöte i Europa.
Under hela sitt liv hade Bibi Netanyahu aldrig hört ett sådant språk från en man i Vita huset. Han måste ha blivit ganska skakad av det.
Snart följde ett meddelande om att Israel inte skulle attackera Iran och att alla flygplan skulle vända om och flyga hem. En ytterst förödmjukande reträtt. Men vad var det Netanyahu försökte uppnå när han beslutade sig för att gå emot Trumps direkta order?
För att kunna svara på den frågan måste vi titta närmare på USA:s relation till Israel, som har utvecklats under flera decennier.
Svansen viftar med hunden
En av de mest anmärkningsvärda aspekterna av hela situationen är hur Israel alltid lyckas få USA att göra som de vill.
Detta anmärkningsvärda självförtroende är resultatet av många decennier, då Israel har behandlats av USA på samma sätt som en hemsk bortskämd unge behandlas av en överbeskyddande och ganska dum mamma, i vars ögon barnet aldrig kan göra något fel, även om han förgiftar katten och slår sin lillasyster hänsynslöst varje dag.
Sådana bortskämda ungar blir alltid mobbare vars största nöje i livet är att plåga andra små barn på lekplatsen. Ett sådant beteende är naturligtvis motbjudande och fördöms av alla.
Men Israel har i årtionden har spelat rollen som skolans mobbare som plågar, provocerar och angriper grannstaterna i hela Mellanöstern. Snarare än att fördömas, eller utstå ens den mildaste kritik för att ha begått de mest avskyvärda brott, framhålls denna stat som ett dygdigt föredöme.
Hur kommer det sig att svansen viftar med hunden? Hur kan man förklara att den arroganta och självgoda lille ledaren för en liten stat i Mellanöstern med en befolkning på mindre än 10 miljoner människor kan diktera villkoren för den mäktigaste nationen på jorden?
Svaret är mycket enkelt. I USA finns en mycket mäktig och inflytelserik pro-sionistisk lobby. Den saknar inte betydande materiella resurser som den använder för att muta inflytelserika amerikanska politiker, diplomater och journalister.
Den har byggts upp under många decennier och är djupt rotad i maktinstitutionerna på alla nivåer. Denna formidabla maskin kan sättas in när som helst för att utöva oemotståndlig press på vilken amerikansk administration som helst och tvinga den att följa Israel genom eld och vatten.
Detta faktum gör det möjligt för Israels ledare att utöva ett inflytande på den amerikanska utrikespolitiken som saknar proportion till Israels faktiska tyngd.
Det förklarar också det extraordinära självförtroende, gränsande till arrogans, som ofta präglar de israeliska ledarnas inställning till USA, som de förväntar sig ska tillhandahålla obegränsade summor pengar och mängder vapen, utan att Israel åtar sig några särskilda förpliktelser. Kort sagt, det är en mycket lönsam affärsrelation!
Och av alla israeliska ledare som har utnyttjat och missbrukat denna anmärkningsvärda relation till sin fördel, är det Bibi Netanyahu som lyckats höja detta extraordinära maktmissbruk till något som närmast liknar en konstform.
Man kan säga att från det ögonblick han blev Israels ledande man har han visat något som liknar förakt för USA:s ledare och ignorerat deras råd och påtryckningar, till exempel att mildra den extrema brutalitet som riktas mot Gazas befolkning, som är en förlägenhet för USA.
Denna absurt ensidiga relation var tydlig under den avlidne Joseph Biden och hans gäng, som slaviskt utförde allt Netanyahu krävde av dem – och krävde, inte bad, är det rätta ordet.
Men saker och ting blev mer komplicerade med Donald J Trumps tillträde. Här är en man som, vad man än annars kan säga om honom, helt klart har sina egna idéer och som kan försvara dem med extrem envishet. Att böja en sådan man efter sin vilja är inte någon lätt uppgift.
Trots detta var Netanyahu, baserat på tidigare erfarenheter, beredd att se hur långt han kunde gå för att trotsa mannen i Vita huset. Han har just fått en nykter läxa, nämligen att Donald J Trump inte är en man att leka med.
Den israeliske ledaren måste ha blivit djupt chockad av tonen och innehållet i sitt telefonsamtal med Trump, som inte var på humör för att diskutera. Han beslutade därför att slå hastigt reträtt.
Betyder detta ett oåterkalleligt brott mellan Israel och USA? Eller till och med mellan Netanyahu och Trump? En sådan slutsats vore förhastad. För bakom alla andra skäl till varför USA alltid stöder Israel finns allvarliga strategiska överväganden.
I nuläget är Israel den enda återstående pålitliga allierade till USA-imperialismen i Mellanöstern. Det är därför otänkbart att någon amerikansk administration i slutändan skulle gå emot Israels krav. Denna situation kommer att fortsätta under överskådlig framtid.
Israels akilleshäl
Vid första anblicken verkar Netanyahus trotsiga agerande helt irrationellt. Det är ett välkänt faktum att Israel har ont om defensiva Arrow-interceptorrobotar.
Amerikanska tjänstemän uttryckte oro över landets förmåga att motverka långdistansmissiler från Iran om konflikten inte löstes snabbt. Israel skulle inte kunna fortsätta kriget i mer än cirka tolv dagar.
Det låg därför i Israels intresse att gå med på en vapenvila så snart som möjligt.
Ju längre kriget pågick, desto större skulle Irans fördel bli, som till skillnad från Israel har ett enormt lager av missiler, vars effektivitet nu har testats och visat sig vara en formidabel faktor.
Netanyahu själv förstår detta mycket väl. Så varför försökte han sabotera vapenvilan? Som vi vet är den israeliska ledaren känd för att vara en spelare, och spelare tar risker.
Och vad vi ständigt måste ha i åtanke är den avgörande faktorn i alla hans beräkningar: nämligen att Israel inte kan vinna ett krig mot Iran om det inte lyckas dra in USA i konflikten. Med andra ord är hans plan att få amerikanerna att utkämpa hans krig åt honom.
Netanyahus värsta mardröm var att USA på något sätt skulle lyckas frigöra sig från kriget med Iran. Genom att sabotera vapenvilan hoppades Netanyahu kunna förhindra detta – genom att dramatiskt vädja till USA om hjälp och fortsätta kriget mot Iran.
Men han misslyckades. Tyvärr för honom står denna plan i direkt motsats till både USA:s och i synnerhet Donald J Trumps intressen. Och i en direkt intressekonflikt måste den starkare partens intressen gå före, och den svagare parten måste ge vika.
Rysslands svar
Det fanns naturligtvis andra faktorer som fick Donald Trump att ändra sig. Den viktigaste av dessa var Trumps relationer med ryssarna.
Kort efter att Israel inledde sin attack mot Iran ringde Putin till Donald Trump. Under samtalet varnade Trump troligen Putin för att han inte skulle hålla tillbaka israelerna. Putin varnade sedan högste ledaren Ali Khamenei för den fara som hans regim stod inför och rådde honom att snabbt inleda förhandlingar. Dessutom beordrade Putin evakuering av ryska ambassadpersonal från Teheran.
Det rapporteras att Putin nådde en överenskommelse med Israel om att inte rikta in sig på ryska kärnkraftsingenjörer som arbetar i vissa iranska anläggningar.
Putin avvisade bestämt anklagelserna om att Moskva har svikit sin allierade Teheran och sade att Kreml har upprätthållit goda relationer med både Iran och Israel. Han påpekade att nästan 2 miljoner människor från Ryssland och andra före detta sovjetstater bor i Israel, ”en faktor som vi alltid har tagit hänsyn till”.
Den återhållsamma tonen i dessa kommentarer kan ha lugnat farhågorna i Washington om att Ryssland var på väg att skicka vapen och utrustning för att hjälpa Iran, särskilt inom luftförsvaret, där landet har visat sig vara mycket bristfälligt.
Trump och hans team är dock väl medvetna om att Iran är en viktig allierad till Ryssland. Om konflikten drar ut på tiden kommer sådan materiell hjälp oundvikligen att ställas till förfogande, inte bara från Ryssland utan också från Kina, som har viktiga intressen i regionen och mycket nära förbindelser med Iran.
Även om Putin inte vill dras in i en direkt konflikt med USA och noggrant har upprätthållit hjärtliga relationer med Donald Trump, är han en man med ett kallt, beräknande sinne, och han är fullt kapabel att när som helst ta av sig silkesvanten och avslöja den järnhand som döljer sig under den.
Det är redan uppenbart att det pågår en skarp debatt inom de styrande kretsarna i Moskva om vilken linje man ska inta gentemot Iran. Hårdföra krafter förespråkar omedelbara åtgärder för att skicka militärt stöd till Teheran.
En av deras mest framträdande talesmän har gjort sin ståndpunkt mycket tydlig. Rysslands före detta president Dmitrij Medvedev gjorde nyligen följande skoningslösa bedömning av läget:
”1. Kritisk infrastruktur för kärnbränslecykeln verkar inte ha påverkats eller endast ha lidit mindre skador.
2. Anrikningen av kärnmaterial – och, nu kan vi säga det rakt ut, den framtida produktionen av kärnvapen – kommer att fortsätta.
3. Ett antal länder är redo att direkt förse Iran med sina egna kärnstridsspetsar.
4. Israel är under attack, explosioner skakar landet och människor är i panik.
5. USA är nu indraget i en ny konflikt, där en markoperation finns på horisonten.
6. Irans politiska regim har överlevt – och har med all sannolikhet kommit ut ännu starkare.
7. Folket samlas kring landets andliga ledarskap, inklusive de som tidigare var likgiltiga eller motståndare.
8. Donald Trump, som en gång hyllades som ”fredens president”, har nu drivit USA in i ett nytt krig.
9. De allra flesta länder i världen motsätter sig Israels och USA:s agerande.
10. I den här takten kan Trump glömma Nobelpriset – inte ens med tanke på hur riggat det har blivit.
Vilken start, herr president. Grattis!
Den sarkastiska tonen i dessa ord kan inte dölja meddelandets innebörd, som är långt ifrån lugnande ur Washingtons synvinkel.
Och trots den måttfulla tonen i Putins uttalanden till iranierna kommer Trump med viss oro ha noterat att Putin kallade USA:s attacker mot Iran för en ”oprovocerad aggression” och att Ryssland ”gör ansträngningar för att bistå det iranska folket”.
Att förhandla eller inte förhandla?
Nu insisterar mannen i Vita huset på att tiden är mogen för Iran att ”sluta ett avtal” med USA. Förhandlingar är vägen framåt, säger han, inte krig. Men den som avbröt förhandlingarna för att bomba dem han beskriver som ”fienden” är inte ayatollan, utan USA:s president.
Västvärldens ledare har lydigt ställt sig i kör och ropar högt att Iran måste ”återvända till förhandlingsbordet”.
Denna självbelåtna fras är tom på allt innehåll, av det enkla skälet – som iranierna fortsätter att påpeka – att de aldrig har lämnat förhandlingsbordet. Det var amerikanerna som gick därifrån, inte de. Och det är helt sant.
Varför skulle de nu börja förhandla med samma människor som tidigare saboterade förhandlingarna och cyniskt använde dem som täckmantel för att förbereda ett öppet angrepp?
Dessutom, vad skulle de förhandla om? Amerikanerna kräver att Iran inte bara avstår från kärnvapen, utan också från att använda kärnenergi för fredliga ändamål. Detta oförskämda krav är en så flagrant kränkning av Irans nationella suveränitet att ingen iransk regering kommer att acceptera det.
Även om de skulle göra det skulle det omedelbart följas av nya krav: ge upp era långdistansmissiler! Och om de gick med på det skulle de utan tvekan bli ombedda att upplösa armén, vilket skulle lämna Iran helt försvarslöst inför israelisk aggression.
Därför har iranierna inte haft något incitament att förhandla, och de har verkligen inget förtroende för den andra sidans vilja att förhandla med dem i god tro.
Kort sagt har de drivits in i ett hörn och ges inget annat alternativ än att förbereda sig för nästa krig, som de – troligen med rätta – ser som oundvikligt.
Vad händer nu?
Det är lika bra att den nuvarande innehavaren av Vita huset står i direkt kontakt med den Allsmäktige. På så sätt vet åtminstone någon vet vad som planeras härnäst.
För oss andra vanliga dödliga måste det i stort sett vara en fråga om spekulation – en gissningslek, om man så vill. Men åtminstone har våra gissningar, som marxister, en solid grund i en vetenskaplig analys av fakta.
Den första frågan måste vara: kommer vapenvilan att hålla? På denna fråga kan endast ett mycket kvalificerat svar ges. För det första tenderar varje vapenvila i sitt inledande skede att vara något oorganiserad, splittrad och sporadisk.
Slumpmässiga skott kan fortfarande avfyras långt efter den överenskomna perioden, och detta kommer normalt både de stridande parterna att bortse från i sina beräkningar.
Endast de allvarligaste brotten mot vapenvilan kan leda till att stridigheterna helt återupptas. Men med tanke på att Israel är känt för att ha stor brist på luftvärnsrobotar och missiler, kommer israelerna inte att ha någon brådska att återuppta striderna – såvida inte amerikanerna beslutar sig för att ingripa på deras sida. Det verkar åtminstone för närvarande inte troligt.
Om inte iranierna gör några allvarliga felbedömningar kommer amerikanerna därför inte att ha någon anledning att återuppta stridigheterna.
Som vi har konstaterat i vår tidigare artikel har Trump ingen önskan att se USA dras in i det farliga träsk som han kallar ”evighetskrig” i Mellanöstern. Det finns därför ingen anledning att anta att hans ansträngningar att dra sig ur efter bombningarna var oärliga. De dikterades av den amerikanska imperialismens verkliga intressen – och Donald J Trumps.
Vid denna punkt blir motsättningen mellan Netanyahus krigsmål och Donald Trumps intressen uppenbar. Netanyahus övergripande mål är att dra in USA i direkt deltagande i konflikten med Iran – som vi har förklarat vill han att USA ska utkämpa hans krig åt honom.
Det passar inte USA eller Donald Trump. Tvärtom, faktiskt.
Betyder det att krig är uteslutet i Mellanöstern? Betyder det att regionen äntligen kan njuta av den period av fred och stabilitet som den så desperat behöver? Tyvärr måste vi svara nej på den frågan.
Palestinafrågan
Palestinafrågan förblir olöst och fungerar som en ständig provokation för folket i Mellanöstern.
Den amerikanska imperialismens bortskämda älskling tillåts begå de mest uppenbara aggressionerna mot andra folk och ursäktas med det falska argumentet om ”rätten till självförsvar”.
Men när palestinierna, som utsätts för den mest brutala och omänskliga förtryck, vågar stå upp mot sina förtryckare, har de ingen sådan rätt. Precis som Iran – som inte har invaderat något annat land – inte har rätt att försvara sig mot en uppenbar och oprovocerad aggression från Israels sida.
I sådana fall höjs alltid ett ramaskri från de så kallade västerländska demokratierna om att Iran måste ”visa återhållsamhet” – medan inga sådana krav någonsin ställs på Israel. Även när någon form av mild kritik framförs följs den aldrig av några konkreta åtgärder för att stoppa den israeliska aggressionen.
Föreställ er följande scen: en man blir överfallen och rånad på gatan med en kniv mot halsen. Grannarna samlas och uppmanar offret att sluta skrika, eftersom det stör oskyldiga medborgares sömn och bara kommer att irritera angriparen ännu mer.
Ni kommer att säga att något sådant är otänkbart – helt omöjligt. Ändå är det precis vad som regelbundet sker under det som våra fredliga demokratiska ledare gärna beskriver som den ”internationella regelbaserade ordningen”.
Trots vapenvilan har inga av de grundläggande problemen lösts. Massakern i Gaza fortsätter oavbrutet, med dagliga rapporter om mord på oskyldiga män och kvinnor, vars enda brott är att stå i en ändlös kö för att få en liten påse med mat till sina svältande familjer.
Och Iran?
Iranierna har lidit stora skador, men har kommit ur kriget med sin industri och sin krigsmaskin i stort sett intakt. Och det kommer inte att dröja länge innan de kommer fram till att den enda garantin för deras framtida säkerhet är att skaffa kärnvapen så snart som möjligt.
Det faktum att deras lager av anrikat uran har flyttats från de drabbade områdena och förts bort till platser som är okända för amerikanerna, israelerna eller någon annan, innebär att detta mål förmodligen är mycket närmare att uppnås än någon kan föreställa sig.
Det första som måste påpekas är att krisen inte är löst. Israel har inte åstadkommit något regimskifte i Iran. Landet har inte fått de skyddsåtgärder mot attacker som det ville ha. Och frågan om Irans kärnanrikningsprogram och dess slutgiltiga uttalade syfte är fortfarande mycket tveksam – faktiskt ännu mer än tidigare.
Det finns alltid en risk för att konfrontationen kan återupptas när som helst. Och den allmänna åsikten i både Israel och Iran är att det nuvarande bräckliga eldupphöret bara är en paus i konflikten, inte slutet på krisen.
Dessa farhågor delas uppenbarligen av de styrande kretsarna i Iran. Den högste ledaren, ayatolla Khamenei, höll nyligen ett trotsigt tal i television där han gratulerade det iranska folket till vad han kallade segern över Israel och USA.
Den högste ledarens exakta vistelseort är dock fortfarande en väl bevarad hemlighet, eftersom både israelerna och den amerikanske presidenten öppet har talat om planer på att mörda honom.
Det är faktiskt inte alls omöjligt att USA, eller i synnerhet Israel, skulle kunna utnyttja vapenvilan för att genomföra en överraskningsattack för att mörda Khamenei och andra iranska ledare. Iranierna vidtar därför uppenbarligen försiktighetsåtgärder.
De kommer utan tvekan att vidta andra, betydligt mer omfattande försiktighetsåtgärder. Även om detaljerna av uppenbara skäl inte kommer att offentliggöras är det helt klart att Kina och Ryssland kommer att förse Iran med nödvändiga medel för att försvara sig.
Den senaste konflikten blottlade allvarliga svagheter i Irans försvarssystem. Den allvarligaste svagheten var det totala säkerhetsbortfallet, som gjorde det möjligt för israelerna – som har en mycket effektiv underrättelsetjänst – att infiltrera Iran och installera ett nätverk av hemliga agenter med många kontakter bland iranska dissidenter.
Detta var en avgörande faktor i krigets inledningsskede, då Israel kunde använda drönare som, otroligt nog, hade tillverkats i Iran utan att den iranska underrättelsetjänsten kände till det.
Genom att använda dessa agenter har Israel dock utsatt dem för identifiering och arrestering. Regimen har blivit medveten om det israeliska spionnätverkets existens och vidtar energiska åtgärder för att förstöra det. Ryssarna kommer att ge dem ovärderlig hjälp med att skärpa säkerheten på alla nivåer.
The Times rapporterade nyligen om en våg av arresteringar i hela Iran, där de iranska säkerhetsstyrkorna nu använder den information de har fått om cellerna för att arrestera ett stort antal personer, både israeliska ”sovande” agenter och dissidenter.
Av alla dessa skäl kommer framtida attacker mot Iran att bli mycket svårare än vad vi hittills har sett.
Ju mer tiden går, desto större blir rädslan i både Jerusalem och Washington för att Teheran aktivt strävar efter att skaffa sig kärnvapen. Avsaknaden av tillförlitlig information, som tidigare tillhandahölls av Internationella atomenergiorganet (IAEA), kommer bara att öka dessa farhågor.
Här måste vi säga några ord om IAEA:s roll.
Dess generaldirektör, Rafael Mariano Grossi, misstänks starkt för att ha samarbetat med underrättelsetjänsten i USA. Iranierna hävdar – utan tvekan med rätta – att han försåg amerikanerna med viktig sekretessbelagd information om iranska kärnanläggningar, vilket underlättade USA:s bombräder.
IAEA:s proamerikanska hållning är en öppen hemlighet. Ryssarna har upprepade gånger fördömt ukrainarna för att ha attackerat kärnkraftverket i Zaporizhzhia, vilket utgör ett krigsbrott och strider mot internationell rätt.
Men trots upprepade begäranden från ryssarna har IAEA konsekvent vägrat att lägga skulden på ukrainarna.
Mer nyligen skrev Irans kärnenergichef Mohammad Eslam till IAEA och sa att Teheran vill ha en utredning av de amerikanska attackerna och uppmanar övervakningsorganet att fördöma USA:s agerande. Men som vanligt kom inget svar.
Som ett resultat röstade iranska lagstiftare för att avbryta sitt samarbete med Internationella atomenergiorganet eftersom FN:s kärnkraftsövervakningsorgan vägrade att fördöma söndagens amerikanska attacker mot Irans kärnanläggningar, med den falska anklagelsen att Teheran hade ”underlåtit att uppfylla sina kärnkraftsförpliktelser”.
Om inte iranierna går med på att samarbeta med IAEA – något som för närvarande inte verkar särskilt troligt – kommer trycket på nytt att öka för en ny attack mot Iran. Ett nytt utbrott av stridigheter är inte bara möjligt, utan sannolikt före årets slut.
Återigen skulle detta troligen initieras av israelerna, som omedelbart skulle uppmana USA att stödja dem. Och det är mycket troligt att de kommer att göra det.
Men denna gång kommer insatserna att vara mycket högre än tidigare. Den uttalade avsikten kommer inte längre att vara att förstöra eller skada Irans anläggningar för anrikning av uran. Det kommer att vara att fullständigt avskaffa Irans ledarskap och åstadkomma ett regimskifte i Teheran.
Men detta kommer att ske under betydligt svårare och farligare förhållanden än förra gången. USA skulle då hamna i en farlig nedåtgående spiral som skulle leda till ännu ett ”evighetskrig” i Mellanöstern.
Amerikanerna befinner sig nu i farliga och helt okända farvatten. Genom sina vårdslösa handlingar har de hamnat i en nedåtgående spiral, och ingen kan säga var den spiralen kommer att sluta.