Svenska perspektiv 2026

I april håller Revolutionära kommunistiska partiet kongress. Ett av de viktigaste syftena är att analysera kapitalismens kris och den revolutionära process som den föder – och därmed lägga grunden för kommunisternas program, strategi och taktik i klasskampen. Här publicerar vi centralkommitténs förslag till perspektiv för den svenska klasskampen.

Vi är i början på den mest turbulenta perioden i världshistorien. Oavsett om man följer nyheterna via Tiktok, någon nyhetsapp eller en tidning på morgonen, är innehållet i grunden detsamma. Folkmord, krig och flagranta imperialistiska angrepp. Ekonomisk kris och handelskrig mellan stormakterna. Revolutioner, generalstrejker och massrörelser.

Hastigheten på händelsernas utveckling accelererar månad för månad. Marx förklarade att det finns årtionden då dagar händer och det finns dagar då årtionden händer. Långa perioder där det tycks som att inget förändras, avlöses av dramatiska skiften som skakar om människor och tvingar dem att ifrågasätta de gamla invanda föreställningarna. 

År 2026 inleddes med att USA kidnappade Venezuelas president och förvandlade landet till något som närmast liknar ett amerikanskt protektorat. Med denna “seger” i ryggen hotade Trump omedelbart andra latinamerikanska länder med samma mynt. Några dagar senare stod en annektering av Grönland på dagordningen – och därmed krig, eller “bara” handelskrig, mellan Natos amerikanska stormakt och dess europeiska allierade.

Någon vecka senare inleddes upproret i Minneapolis mot ICE-polisens terror. Tiotusentals människor organiserade sig genom otaliga massmöten, patruller, Signal-chattar med mera. Längs gatorna följde människorna ICE-bilarna med visselpipor för att signalera deras ankomst. På arbetsplatser tog arbetare på egen hand åtgärder för att stänga dem ute. Den 23 januari växte detta till en massaktion, som i media snart började kallas generalstrejk. Dagen efter mördades Alex Pretti och barrikader upprättades. Under ett par dagar fick det amerikanska samhället en försmak på de revolutionära rörelser som kommer att uppstå i framtiden.

Krisen för det kapitalistiska systemet gör att klasskampen blir allt skarpare, bittrare och mer omfattande över hela världen.

Hösten 2025 inleddes med att Generation Z-revolutionerna spred sig till åtminstone åtta länder på tre kontinenter. I Nepal sattes parlamentet, högsta domstolen, partihögkvarter och flera korrupta politikers hem i brand. På Madagaskar och i Peru störtades regeringarna. 

Samtidigt lanserade unga fransmän parollen ‘Bloquons tout!’ (blockera allt!) för att störta president Macron, vilket blev startpunkten för en rad massmobiliseringar. 

När denna paroll spred sig över alpkammen blev ‘Blocchiamo tutto!’ stridsropet för de största mobiliseringarna Italien sett på årtionden. Höjdpunkten var en generalstrejk till stöd för Sumud-flottiljen och det palestinska folket: en solidaritetshandling som närapå saknar motstycke. 

Den 2–4 oktober spreds rörelsen till Spanien, där miljoner deltog i mäktiga solidaritetsdemonstrationer. I Amsterdam demonstrerade 250 000, i Belgien 120 000, och i Grekland vajade palestinska fanor under generalstrejkerna mot regeringens förslag på att utöka arbetsdagen till upp till 13 timmar.

I Belgien demonstrerade 140 000 den 14 oktober mot regeringen, följt av en tre dagars-strejk som paralyserade landet den 24–26 november. I Portugal bröt den första generalstrejken på 13 år ut i december. Listan kan göras mycket lång.

Kapitalismens kris har krossat den sociala och politiska jämvikten. Och borgarklassen kan inte återställa den. Vad de än gör, måste de agera på ett sätt som smular sönder miljoner människors illusioner och förtroende för det kapitalistiska systemets alla institutioner.

Det mänskliga medvetandet är i grunden djupt konservativt. Det motsätter sig förändring instinktivt och släpar efter händelsernas utveckling. Man klamrar sig fast vid det man känner till – ända tills det blir omöjligt. Vid en viss punkt är det just medvetandets eftersläpning som skapar dess revolutionära utveckling, när stora omvälvande händelser tvingar människor att se på sin tillvaro med nyktra ögon. 

Avslöjandena kring Epstein, Israels folkmord i Gaza, Trumps hot mot det ena efter det andra landet, allt får effekt för hur människor ser på världen vi lever i – inte bara i de berörda eller närliggande länderna, utan för människor över hela världen – inklusive Sverige. 

Den svenska arbetarklassens och ungdomens medvetande formas inte bara av vad som händer här, utan minst lika mycket av vad som händer i USA och på världsskala. Kombinationen av årtionden av försämringar och den globala krisen för kapitalismen skapar en allmän känsla av samhällelig upplösning. Mindre än en femtedel av svenskarna tror att nästa generation kommer att ha det bättre än de själva. Nästan hälften håller med om att vi “lever i en tid av oro och osäkerhet som kan leda till ett sammanbrott redan inom de närmaste 10 åren”.

I detta kaos kastar den svenska härskande klassen en självgod blick ut genom fönstret och tror att den har läget under kontroll. Men under ytan växer samma oro, missnöje, bitterhet och ilska, på ett sätt som blir så mycket mer explosivt eftersom arbetarrörelsen vägrar ge uttryck för det. Att krisen är långt mer mogen än klassmedvetandet, kommer vid en viss punkt tvinga klassmedvetandet att ta ett språng framåt. Den största faran för en kommunist vore att underskatta de möjligheter som förbereds.

I stormakternas korseld

Trumps handlingar har ställt frågan om imperialism på allas läppar. Naturligtvis gör han ingenting som USA-imperialismen inte tidigare gjort. Men han döljer inte längre handlingarna bakom “demokrati”, “mänskliga rättigheter” och liknande tomma floskler. Tvärtom gör han allt för att avmaskera och attackera institutioner – som FN, USAID med mera – som byggdes upp just för att ge imperialismen ett sken av legitimitet och rättfärdighet.

Därtill angriper han även de europeiska imperialisterna, som fram tills nu ansett sig vara USA:s allierade. Särskilt har Trumps hot mot det underdåniga Danmark om att erövra deras stora koloni Grönland kastat in de europeiska imperialisterna i panik. 

De europeiska imperialisternas militär är uppbyggd kring den amerikanska till den punkt att de knappast kan göra något alls utan amerikansk utrustning och underrättelse. Ekonomiskt är de beroende av den amerikanska marknaden, så majoriteten av storföretagen motsätter sig idén om att sätta hårt mot hårt i handelspolitiken. Men om de ger efter, kommer USA att kräva mer. Vad de än gör, gör de fel.

Samtidigt har den ryska imperialismen stärkts. Sedan Ukrainakrigets början har de inte bara klarat sanktionerna. På flera områden producerar de mer och bättre vapen än hela väst tillsammans. De har i praktiken vunnit Ukrainakriget mot hela västs samlade resurser.

För den svenska härskande klassen verkade en stor militär vara en onödig utgift efter Sovjetunionens fall när USA dominerade hela världen. Nedskurna budgetar kompletterades med dyra prestigebeställningar för att underhålla vapenindustrin, vilket sammantaget närmast omintetgjorde landets försvar. 

Nu visar det sig vara en mycket kostsam missbedömning. De svenska imperialisterna ser sig – liksom sina europeiska grannar – tvungna att genomföra en feberaktig upprustning, som ska nå 3,5 procent av BNP till 2030. Hela 15–17 procent av den svenska statsbudgeten ska därmed grävas ned i militär och vapen som i bästa fall aldrig används.

Under rikemanskonferensen i Davos försökte Kanadas premiärminister Mark Carney dra slutsatserna från situationen. 

“I årtionden frodades länder som Kanada under det som kallades den internationella regelbaserade världsordningen. Vi deltog i dess institutioner, vi hyllade dess principer och vi gynnades av dess förutsägbarhet. Vi visste att berättelsen var delvis falsk. Att de starkaste kunde undanta sig själva när det passade dem, att internationell lag tillämpades olika beroende på vem den anklagade och offret var.

Det var användbart. USA:s hegemoni bidrog till en stark ekonomi, öppnade vägar för sjöfart, ett stabilt finansiellt system, kollektiv säkerhet och ett ramverk för att lösa konflikter. Så vi spelade med, deltog i ritualerna, och undvek för det mesta att kritisera glappet mellan retorik och verklighet.

Det fungerar inte längre. Låt mig vara tydlig: vi befinner oss mitt i ett uppbrott, inte en gradvis övergång.”

Den nya relationen mellan USA och dess forna allierade, däribland EU:s gamla imperialistmakter, står i öppen dager. Belgiens premiärminister sammanfattade omvandlingen i följande ordalag: “Att vara en lycklig undersåte är en sak. Att vara en miserabel slav är något annat.”

Den svenska borgarklassen lyckades träda in i Nato precis när alliansens dödsryckningar började. Med Nato hoppades de äntligen få en plats vid förhandlingsbordet. Man trodde sig ha fått ett verktyg för att försvara sina intressen runt Östersjön mot ett stärkt Ryssland. På grund av de europeiska imperialisternas svaghet och den ryska imperialismens stärkande, underkastade man sig USA-imperialismen i hopp om stöd. Men USA:s intressen ligger inte i Östersjön.

Trumps användning av USA-imperialismens styrka är samtidigt ett uttryck för dess relativa försvagning. Den kinesiska imperialismen kan numera utmana USA på så gott som alla områden. På flera centrala områden, däribland bearbetning av sällsynta jordartsmetaller och olika så kallade gröna industrier, är Kina helt dominerande. Ihop med Ryssland har Kina börjat bilda ett formidabelt block.

Trumps politik bygger på att USA-imperialismen inte längre kan dominera hela världen, utan behöver välja sina strider. Hans fokus ligger på det västra halvklotet.

Samma relativa försvagning är grundvalen för det handelskrig som Trump lanserat. Det syftar till att öka pressen på de allierade, i syfte att suga upp så mycket industri som möjligt och ta sig an Kina. 

Liksom varje annan kapitalistisk nation försöker USA-imperialismen skjuta över den ekonomiska krisens konsekvenser på andra. Men de tullar, den protektionism och det handelskrig som andra nationer sett som något nödvändigt ont, hyllar Trump som en nyfrälst. På kort tid har Trump inlett handelskrig mot så gott som hela världen. 

I egenskap av president för världens mäktigaste imperialistmakt har Trump därmed störtat hela den världsordning som USA-imperialismen omsorgsfullt skapade efter andra världskriget, till de svenska imperialisternas stora förskräckelse. Det innebär att den era då de säkert kunde handla med, investera i och bygga leveranskedjor genom alla jordens länder är över. 

Om protektionism är problematiskt för ett land med en marknad så stor som den amerikanska och ett seriöst problem för ett land som Tyskland, så är det en katastrof för ett litet imperialistiskt land som Sverige. Inte ens den europeiska marknaden är tillräckligt stor för svensk industri. Bilar, maskiner och mediciner måste exporteras i stora mängder till USA och Kina. 

På egen hand har de europeiska länderna inte förmågan att konkurrera med stormakterna, varken ekonomiskt eller militärt. På Davos sammanfattade Kanadas Carney rädslan:

“Vi medelstora länder och makter måste samarbeta, för om vi inte sitter vid bordet, står vi på menyn.”

Detta gäller särskilt ett land som Sverige som knappast ens kan kallas “medelstort”. Det centrala problemet är att rädslan för att stormakterna ska hota ens egna snäva intressen är det enda som dessa “medelstora länder och makter” har gemensamt. Bortom de fina orden skiljer sig dessa nationers intressen åt. 

Efter hot om tullar har Kanada i praktiken lagt sig för varenda krav från deras mäktiga granne. EU dras sönder av inbördes motsättningar: Frankrike vill ha en skarpare linje mot USA, Spanien vill ha kinesiska investeringar medan Tyskland och Sverige försöker göra allt för att bevara amerikanskt stöd i Ukrainakriget. 

Slutet på den USA-dominerade liberala världsordningen innebär början på en djup kris för de europeiska imperialistmakterna, däribland Sverige.

För att strö extra salt i såren har Trump gjort det tydligt att han avser att lämna Ukraina och sluta ett avtal med den svenska borgarklassens nemesis Ryssland. Minst sagt snöpligt för den svenska borgarklassen som äntligen lyckats baxa in Sverige i Nato för att ta striden mot fienden i öst – bara för att få se sina drömmar krossas av Trump.

Av alla dessa orsaker kommer en strid ström av fientliga uttalanden mot Trump från den svenska borgarklassen, deras experter, deras medier och politiker – som till och med då och då dristar sig till att tala om “imperialism”. Det råder närmast en sorts nationell politisk samling mot Trump, som påminner om den som rått i flera år mot Ryssland och Putin. Men detta kompletteras av att den svenska regeringen samtidigt kysser hans fötter, i hopp om att ändå på något sätt beveka jätten i väst. 

Denna motsättning mellan de dagliga attackerna på Trump i medierna och den härskande klassens fullständiga underdånighet gentemot USA, kommer oundvikligen att få politiska konsekvenser. Allt fler måste fråga sig: Varför går den svenska regeringen imperialismens ärenden? 

När Sverige gick med i Nato förklarade vi att detta skulle göra det svårare för den svenska imperialismen att gömma sig bakom sin gamla fredliga, humanitära täckmantel. Liksom Trump kastar av skynket från USA-imperialismens utrikespolitik, kommer han nu att påskynda avslöjandet av den svenska imperialismen. Detta gäller särskilt som den svenska regeringen slaktar det svenska biståndet, stryper asylinvandringen och genomför den snabbaste upprustningen sedan världskrigen.

Varje uttalande från Trump innebär en ny spik i kistan för den världsbild som målats upp kring Ukrainakriget, Nato-medlemskapet, fredsprojektet EU, demokratin – händelserna avslöjar lögn efter lögn och skakar om massorna. Den utbredda ilskan mot att Sverige var ett av de länder som tydligast följde USA-imperialismens linje i folkmordet i Gaza, är en försmak på konsekvenserna av detta.

Den europeiska kapitalismens kris

I tre årtionden har Europas andel av världsekonomin stadigt minskat. År 2011 hade EU och USA lika stor ekonomi, mätt i BNP. Idag är USA:s BNP nästan 50 procent större. Kina har under samma period gått från att ha mindre än hälften av EU:s BNP, till att idag ha ungefär lika stor.

Detta säger något om djupet på problemen. Efter krisen 2008 var den europeiska kapitalismens kris koncentrerad i kontinentens ekonomiska periferi (Portugal, Italien, Irland, Island, Grekland och Spanien). Idag präglar den alla de största ekonomierna, med början i kontinentens industriella hjärta: Tyskland. 

Den tyska ekonomin har i praktiken inte vuxit sedan Ukrainakrigets utbrott 2022. Exporten faller. Till följd av sanktionerna mot Ryssland går de energiintensiva industrierna på knäna och man talar öppet om avindustrialisering. Industriproduktionen är tio procent lägre än före pandemin. Bilindustrin har varslat tiotusentals anställda. Experter varnar för att tyska företag föredrar att investera i Kina.

De tre största europeiska ekonomierna efter Tyskland – Storbritannien, Frankrike och Italien –  ligger ännu värre till, med en avindustrialisering som pågått mycket längre. 

Sedan 2019 har produktionen av maskineri i EU fallit med 3 procent, förädlade metaller med 6 procent, kemiindustrin med 14 procent, bilindustrin 14 procent och så vidare. Frankrikes före detta president Hollande sammanfattade situationen i följande ordalag:

”Vi har varken olja eller gas, vi har inte längre några större industrier, vi dominerar inte internet, och om vi fortfarande har handelsöverskott är det på bekostnad av USA, vilket är orsaken till Trumps tullar.”

I USA och Kina har borgarklassen stora och mäktiga stater för att försvara sina intressen: med enorma stödpaket till företag, strategiska investeringar i avgörande sektorer, och en stor hemmamarknad som man kan skydda. 

De härskande klasserna i Europa som en gång dominerade världen har en åldrande industri och är uppdelade mellan små och medelstora nationalstater. Det var för att överkomma denna begränsning som de bildade EU. Men på grund av de nationella motsättningarna är EU oförmöget att tvinga fram en verkligt gemensam marknad, med gemensamma regler i alla länder, tillräckligt stora summor att investera och ett centralt organ för att leda detta. 

EU-ländernas svaghet tvingar dem att samarbeta, men de olika länderna har olika intressen, och motsättningarna mellan dem förvärras av deras svaghet. Oundvikligen dras de i olika riktningar, även mot olika stormakter. I takt med att den ekonomiska krisen förvärras – och därmed protektionismen och handelskrigen – får detta allt mer förödande konsekvenser.

Länder som Storbritannien, Frankrike och Italien har länge delvis kompenserat sin svaga ekonomiska utveckling med stor offentlig lånefinansierad konsumtion. Men detta börjar nå sina gränser. 

EU:s Maastrichtfördrag brukade kräva att statsskulden inte skulle övergå 60 procent av BNP och ett budgetunderskott på max tre procent. Men Storbritannien har en statsskuld på runt 100 procent av BNP, Frankrike på 110 procent och Italien på hela 135 procent. I Storbritannien och Frankrike ligger budgetunderskotten på ungefär fem procent, medan Italien efter åratal av nedskärningar pressat ned det till “bara” tre procent av BNP. Kreditinstitut har börjat sänka kreditvärdigheten för Frankrike och Italien, och räntorna på lånen stiger allt mer. På de tioåriga statsobligationerna betalar Frankrike numera lika hög procentuell ränta som Grekland, och Italien betalar mer. Situationen blir allt mer ohållbar.

Samtidigt behöver borgarklassen i alla länder höja militärutgifterna dramatiskt. Den enda lösningen är brutala attacker mot arbetarklassen. 

Den tyska förbundskanslern Merz uttryckte borgarklassens inställning skarpt: 

”Välfärdsstaten i dess nuvarande form kan inte längre finansieras av det vi producerar i vår ekonomi.”

Trots att arbetarklassen redan har tvingats ge upp mycket, är det värsta att vänta. Situationen går mot en perfekt storm.

Ett paradis för de rika

Mer än hälften av den svenska exporten går till det krisande EU, och Tyskland står ensamt för runt en tiondel. Den tyska ekonomins kris påverkar därför alltifrån svenska underleverantörer till tysk bilindustri, till svensk bilindustri, kemiindustri, skogsindustri, stålindustri, med mera. Runt nio procent av den svenska exporten går till USA, som infört tullar på femton procent på alla varor från EU. 

Likväl slår Stockholmsbörsen ständigt nya rekord. De största svenska företagen går alla ur 2025 med vinster i mångmiljardsklassen – Volvo Group, Scania, Saab, Ericsson, Ica, H&M med flera. Den svenska exporten har ökat med tjugo procent sedan 2019, medan den tyska i stort sett har stått still.

Mycket statistik pekar i samma riktning. De fasta bruttoinvesteringarna (andelen av BNP som återinvesteras i ny produktion) är högre i Sverige än i såväl Tyskland och eurozonen som i USA. Även inköpschefsindex, som mäter aktiviteten i företagen, är klart högre i Sverige. Kronan har samtidigt börjat stärkas kraftigt.

Detta har flera orsaker. För det första har utsugningen av den svenska arbetarklassen ökat de senaste åren. 

Under krisen i Sydeuropa kring 2011 började Riksbanken sänka styrräntan, som 2015 nådde minusnivåer. Detta bidrog till att hålla den svenska kronkursen nere, vilket gjort svenska exportvaror billigare. I gengäld blev saker som utlandsresor och importvaror dyrare för arbetare – det blev alltså en förtäckt reallönesänkning. 

Därtill sjönk reallönerna med runt tio procent när inflationen tog fart mellan 2022–2023. I gengäld ökade kapitalisternas vinstandel till de högsta nivåerna på årtionden. År 2024 slog de svenska storföretagen vinstrekord, medan arbetare stod inför en kombination av höjda priser och räntor som sänkte levnadsstandarden drastiskt.

För det andra är den ökade utsugningen en del av en längre process där finans- och tjänstesektorns relativa vikt i den svenska ekonomin ökat enormt. 

Ända sedan 1970-talskrisen har den härskande klassen arbetat medvetet för att öka mängden lättillgängligt kapital för företagen och därmed investeringarna. Över hela världen har borgarklassens inriktning varit densamma, men i Sverige har man gått särskilt långt. Gradvis har man förvandlat Sverige till “ett paradis för de superrika”, i ekonomen Andreas Cervenkas ord.

Man har avskaffat förmögenhetsskatt och arvsskatt, sänkt skatterna på kapital och vinster, tagit pensionärernas pengar och satt dem på börsen genom AP-fonderna, gjort det mer fördelaktigt att spara i fonder och aktier, uppmuntrat hushållen att ta lån (inte minst bostadslån), med mera. Under 1990-talet växte ojämlikheten i Sverige mer än i något annat land i OECD. Idag är Sverige bland världens mest ojämlika länder.

De svenska storbankerna har därigenom vuxit på ett sätt som saknar motstycke, med tillgångar som idag motsvarar runt 300 procent av BNP. Sveriges mäktigaste finansfamilj, Wallenberg, är ägare till det kanske mest betydelsefulla riskkapitalbolaget i Europa, EQT. 

I en artikel med titeln “Stockholm is Europe’s new capital of capital” beskrev den liberala finanstidningen The Economist i december den svenska huvudstaden som Europas nya finanscentrum. 

“För företag som vill ha nytt kapital utan att behöva ge sig över Atlanten är Stockholm the place to be. Chefer för onoterade företag kan besöka huvudkontoret för EQT, det enda europeiska riskkapitalbolaget som kan mäta sig med de amerikanska jättarna. Under de fem åren fram till slutet av 2024 har bolaget samlat in 113 miljarder dollar, ett belopp som endast överträffas av KKR i Amerika. 

Företag som vill ta sig in på de offentliga marknaderna kan bege sig till de glänsande nya kontoren på Europas hetaste börs. Börsintroduktioner på Nasdaq Stockholm har hittills i år inbringat över 6 miljarder euro (6,8 miljarder dollar), vilket är flera gånger mer än motsvarande siffror för andra börser. Och det gäller inte bara aktier. Europeiska utgivare av högavkastande ”skräpobligationer” lånar också i allt större utsträckning i Stockholm.”

För de svenska storföretagen är detta en viktig erövring, som gör det mycket lättare för dem att få stora investeringar. Den stora tillgången på kapital i Sverige är en nyckel till utvecklingen av många så kallade enhörningar (onoterade företag som når en värdering på över en miljard dollar), bland vilka tech-företag som Klarna och Spotify hör till de mest kända. 

Men finanskapitalet koncentrerar också världsekonomins motsättningar: närheten till stora mängder spekulativt kapital innebär också att bubblor mycket lättare utvecklas. Ett exempel är den så kallat “gröna” industrin, som sugit upp hundratals miljarder kronor i en kombination av statliga pengar, pensionspengar och pengar från privata investerare. Detta har levererat den största konkursen i svensk industrihistoria (Northvolt), en stålproducent som hamnat i kris innan de ens börjat producera (Stegra), hopplösa investeringar i koldioxidinfångning (Stockholm Exergi) med mera. Att inget av detta är särdeles “grönt” behöver knappast nämnas. 

På bostadsmarknaden skapades en bubbla genom en kombination av avregleringar, bostadsbrist, det statliga ränteavdraget (i praktiken en subvention till banksektorn, eftersom det gör att folk tar högre lån), låga räntor och kvantitativa lättnader. Särskilt i storstäderna tog folk bolån som motsvarade flera årslöner. 

När inflationen tvingade Riksbanken att höja räntorna 2022, hade många plötsligt inte råd. Samma sak gällde skuldsatta fastighetsbolag som SBB, som hamnade i kris. Och när dramatiskt färre hade råd att köpa fastigheter, kraschade byggbranschen. Under 2023 varslades över 9000 personer.

Detta har fått följdverkningar för hela ekonomin. Trots att exporten ökat, har svensk BNP-tillväxt legat knappt över nollan – och börjar först nu återhämta sig. Inom svensk skogsindustri har en kombination av byggkris, en nu stärkt svensk krona, amerikanska tullar och höjda timmerpriser i Rysslandssanktionernas spår, orsakat den största uppsägningsvågen på årtionden, med varsel på över tusen personer under 2025. Detta drabbar inte bara de varslade själva, utan ofta hela landsbygdsorter som är beroende av denna industri.

De höjda räntorna ledde också till stora vågor av uppsägningar inom tech-industrin. Företag som Klarna och Spotify hade vuxit oerhört fort genom tillgången till billiga lån och behövde nu plötsligt bli lönsamma.  

Svenska industriella storföretag som Volvo, Astra Zeneca och Ericsson fortsatte göra stora vinster, men varslade tusentals. Dels varslade de konsulter och liknande grupper, men en lika viktig aspekt är en fortsatt omläggning av produktionen som pågått i årtionden. Själva tillverkningen flyttas allt mer till andra länder, medan forskning, mjukvaruutveckling med mera stannar i Sverige. 

Nedskärningar inom tech-industrin och bland konsulter har gjort att arbetslösheten bland svenskar med eftergymnasial utbildning ökat till strax över fem procent, de högsta nivåerna på 20 år. Grupper som programmerare blir allt mer konkurrensutsatta och ställs under hårdare press att prestera.

Men den största förändringen är att de “enkla” jobben på de svenska fabriksgolven gradvis försvinner – en process som pågått i årtionden. År 2007 låg arbetslösheten bland de med enbart förgymnasial utbildning på 13 procent. Den ökade efter krisen 2008, och steg ännu brantare kring pandemin. Idag är runt 28 procent av de med förgymnasial utbildning arbetslösa. 

Totalt ligger svensk arbetslöshet på knappt nio procent – tredje högst i EU, och nästan dubbelt så högt som i Tyskland.

Företagens framgångar sker på bekostnad av att svenska arbetare blir fattigare. Oavsett vilka höjder Stockholmsbörsen når, känns det inte för vanligt folk som att ekonomin går bra. I tre år har svenskarnas förtroende för den egna ekonomin legat under nivån före pandemin. Samma sak syns i ett dramatiskt skifte från att låna till att spara. Man har slutat att lita på framtiden.

Med all rätta. Varje ekonomisk prognos för det kommande året föregås av en lång rad förbehåll. 

Affärspressen och politikerna – särskilt vänstern – gjorde sig stora illusioner i att de gröna investeringarna skulle leda till en nyindustrialisering av Norrland. Men Kina ligger så långt i framkanten att projekt som Northvolt, Stegra med flera inte har en chans att mäta sig i konkurrensen. De kan inte bli något annat än svarta hål som staten och kapitalister öser ner pengar i. Slutnotan för Northvolt är ett Skellefteå kört i botten. Stegra lär få samma effekt på Boden. I den hårdnande konkurrensen mellan världens stora imperialistblock kan lilla Sverige inte hävda sig, oavsett hur “trendig” Stockholmsbörsen tycks vara för tillfället.

Globalt står en ny krasch på dagordningen, även om ingen vet exakt när. På den amerikanska börsen är AI-bubblan välkänd. Vid en viss punkt kommer en dramatisk korrigering, när bubblan spricker. Vid den punkten hotas inte bara pensioner och besparingar som ligger på den amerikanska börsen – och inte heller bara den svenska tech-sektorn och alla svenska underleverantörer till de amerikanska jättarna. Bubblans storlek gör att den kan dra med sig hela den amerikanska marknaden i fallet.

Detta är en av många faktorer som förr eller senare kommer att leda till att de globala handelskonflikterna eskalerar ytterligare, med oöverskådliga konsekvenser. Även om svensk exportindustri kunnat parera tullar på 15 procent, skulle de 25 procent Trump hotat med under Grönlandskonflikten kasta in den i kris – och därmed hela den svenska ekonomin. 

Det finns många krutdurkar som kan utlösa en ny världsomspännande nedgång. De extremt höga statsskulderna – särskilt i kombination med en envist hög inflation – gör samtidigt att borgarklassen inte kan låna sig ur en ny nedgång på samma sätt som de gjorde 2008 och under pandemin 2020. Allting pekar mot att nästa kris kommer att slå ännu hårdare.

Det är sant att de svenska politikerna sedan 1990-talskrisen gjort allt för att betala av på statsskulden – på bekostnad av arbetarna, välfärden, infrastrukturen och militären. Statsskulden ligger för närvarande på internationellt exceptionellt låga 17 procent. Men vid en ny kris kommer det inte att göra någon avgörande skillnad. Arbetslösheten och fattigdomen kommer att stiga brant.

I den internationella borgerliga tidningen Financial Times varnade Rockefellertoppen Ruchir Sharma, för att den svenska situationen riskerar att leda till en “antikapitalistisk revolt”. Hans resonemang är värt att citera utförligt. 

“Sverige har 45 dollarmiljardärer, vilket är ungefär 1,5 gånger fler per capita än USA, som ofta sägs befinna sig i en ny guldålder. Den rikaste amerikanen någonsin var John D Rockefeller omkring 1910, då hans förmögenhet översteg 1,5 procent av BNP. Ingen amerikan kommer i närheten av den siffran idag. De moderna Rockefellers hemland är Sverige, med sju magnater vars förmögenhet som andel av landets BNP överstiger Rockefellers på hans höjdpunkt.

En fungerande ekonomi genererar en balanserad miljardärsklass, med mer ”god” rikedom från branscher som teknik eller tillverkning än ”dålig” rikedom från sektorer som fastigheter eller råvaror. Det är inte så att fastigheter eller råvaror i sig är dåliga. Men de bidrar mindre till produktiviteten och är mindre benägna att åtnjuta högt anseende hos allmänheten än till exempel bilar eller programvara.

I Sverige är de ”goda” miljardärerna i underläge med två mot en jämfört med de ”dåliga”. Trots att landet har blivit en inkubator för teknikentreprenörer är det bara tre av dem som finns med på Forbes lista. De ”goda” miljarderna utgör bara 12 procent av miljardärernas förmögenhet, vilket är den tredje lägsta andelen bland mina tio mest utvecklade länder.

[…]

För mycket rikedom i toppen, koncentrerad till för många miljardärer av fel typ, utsätter ett land för risken att drabbas av politiska motreaktioner eller politiska omsvängningar. Sverige är just nu en grogrund för denna typ av oroligheter.”

Nya miljardärer som Ilija Batljan blir rika genom korruption och spekulation på fastigheter. Andra, som Klarna-grundaren Sebastian Siemiatkowski, blir rika på att göra folk ännu mer skuldsatta, eller på online-casinon och så vidare. Den svenska kapitalistklassen blir allt rikare och allt mer parasitär. 

Enligt Oxfams senaste rapport har 46 svenska dollarmiljardärer mer tillgångar än 80 procent av Sveriges befolkning. Fråga vilken arbetare som helst om ojämlikheten, och personen skulle svara att den är för hög. Många har nog kunnat acceptera det så länge ens egna reallön ökat, vilket den gjorde för de flesta svenskar fram till Ukrainakriget 2022. 

Men den perioden är slut. På alla områden är osäkerhet det nya normala. De senaste årens försämringar är bara början. 

Majoriteten av arbetarklassen har under de senaste decennierna klarat sig undan genom att arbeta hårdare och sänka sina förväntningar på livet. Men i takt med att krisen fördjupas blir det allt svårare. Stora grupper pressas ned i en fattigdom som man trodde att man lämnat bakom sig. Det är inte konstigt att Sharma oroar sig. Kombinationen av enorm rikedom i ena änden, och fattigdom i andra, är explosiv. 

Fattigsverige

Årtionden av nedskärningar har minskat den offentliga sektorns utgifter som andel av BNP från 63 procent 1995 till runt 50 procent idag. Detta har fått en enorm påverkan på allt som finansieras offentligt.

I sjukvården har antalet vårdplatser per person blivit lägst i EU, med ständiga larmrapporter om situationen på landets största sjukhus. I skolan har klassernas storlek vuxit explosionsartat, likaså antalet elever och undervisningstimmar per lärare. Över hälften av lärarna upplever att arbetssituationen är ohållbar. 

Det är ingen slump att vård och skola stod i centrum för mängder av mindre protester med bildandet av Vårdupproret, Lärarupproret med mera – och ett flertal stora demonstrationer i Norrland – under perioden före och efter pandemin. Ett oerhört missnöje kokar under ytan.

Underhållet av järnvägsnätet, vägnätet och elnätet är kraftigt eftersatt. Varje vinter innebär nytt vägkaos och nya larm om elpriserna. 

Bibliotek, fritidsgårdar och annat har lagts ned. Kvinnors snittpension ligger under gränsen för relativ fattigdom i större delen av landet. Alla trygghetssystem har blivit mycket sämre och mer otillgängliga. Välfärdens kris drabbar hela arbetarklassen och är en central del av den allmänna känslan av kris i samhället.

Med detta har fattigsverige gjort sin återkomst.

Antalet som får sjukersättning har halverats på 20 år. Många svårt sjuka tvingas leva på socialbidrag. Arbetslösa sitter dag ut och dag in och söker jobb de inte kan få. Situationen förvärras av att de drivit ned barnbidraget till de lägsta nivåerna på 50 år. Den andel av befolkningen som får ta del av bostadsbidraget har minskat från över 18 procent 1994 till 3 procent idag.

Större och större skikt i samhället har en känsla av att det inte finns något hopp om en bättring. Aftonbladet intervjuade en 60-årig man som den nuvarande regeringen gett sänkt aktivitetsstöd – och som därmed blivit beroende av ekonomisk hjälp från sin mamma. ”Får från och med nu ekonomisk hjälp av min 78-åriga mor, tror ingen förstår hur sjukt pinsamt förödmjukande det är”, förklarade han. 

Andra förklarade att deras aktivitetsstöd skulle sänkas till en nivå där de bara skulle ha 2000–3000 kronor kvar efter att hyran betalats. En ensamstående mamma berättade: 

“Jag, liksom många andra, har förlorat möjligheten att betala för boende och mat. Jag söker jobb varje dag, skickar hundratals ansökningar och besöker arbetsgivare, men inget händer. Utan stöd från staten har jag och min dotter hamnat i en ohållbar situation.”

Medan vissa arbetare hankar sig fram genom anhörigas stöd, hamnar andra i hemlöshet och hos Kronofogden. Antalet svenskar som lever i fattigdom har nästan fördubblats sedan 2021. Detta göder en växande desperation, som tar sig allt mer extrema uttryck. Varje månad tar i snitt en person livet av sig till följd av vräkningshot. 

En undersköterska gav uttryck för den desperationen i ett inlägg april 2025 i Facebookgruppen Undersköterskeupproret: 

“Är så trött och sliten så jag går under. Är ensamstående mamma till två små barn. Får in en heltidslön på 21.000 varje månad. Jobbat som undersköterska i 16 år. När lönen kommer är den borta lika fort som jag hinner blinka. Höjda hyror, förhöjd el, förhöjt bredband. Jag har ansökt om bostadsbidrag men blir nekad på grund av hög inkomst, ansökt om att få betala mindre på CSN-lånet men tjänar bra, säger dom. Har ringt runt och det finns inget någon kan göra eftersom jag har en “bra” lön. Går bilen sönder, barnen vill göra något roligt, behöver köpas kläder – finns det aldrig utrymme, så måste sitta på skänkes-bort-sidor och tigga trots att man har ett heltidsjobb. Är så utbränd och trasig.”

Allra värst är det i förorten och på glesbygden – områden där stora delar av samhällsservicen försvunnit, med sjukhus och vårdcentraler som lagts ned, skolor som lagts ned, döda stadskärnor eller konkursdrabbade centrumbyggnader och bristande jobbmöjligheter.

2018 intervjuades barn i glesbygdskommuner och i förorter av Barnombudsmannen, som beskrev liknande känslor av utanförskap, bristande framtidstro och bristande förtroende för staten. 

Simon, en pojke från Norrland, sa att folk i storstaden ses som ”Rika prinsessor och prinsar” och “himla kungligheter” medan de som bor i hans kommun ses som “inavel”. 

“Man är arg på politiker. Man har … Jag skulle nog säga att Norrland har minst förtroende på demokratin egentligen i hela Sverige.”

En flicka från glesbygden, Alice, sa samma sak. 

“Ja men vad gör det, om jag röstar, det påverkar ändå ingenting, det är ändå de i Stockholm som kommer få största makten, det är deras röster som räknas.”

Förorten och rasismen

Massarbetslöshetens och fattigdomens intåg har förändrat den svenska förortens karaktär. 

Områden som Husby i Stockholm, Bergsjön i Göteborg och Rosengård i Malmö byggdes under slutet av 1960-talet för att försörja den svenska industrin med arbetskraft. Under efterkrigstidens fulla sysselsättning behövdes dels folk från landsbygden, men också arbetskraftsinvandring som var oumbärligt för kapitalisterna, för att möta de växande industriernas behov av mer arbetskraft. Fram till 1970-talskrisen var sysselsättningsgraden högre bland utrikes födda än inrikes födda.

De invandrare som kommit till Sverige från 1990-talet och framåt har mött en helt annan situation. Mer eller mindre garanterade anställningar i industrin har ersatts med allt mer otrygga anställningar, jobb med allt sämre löneutveckling och hårdare konkurrens om jobben.

Idag ligger arbetslösheten bland utrikes födda på 15 procent, jämfört med strax under fem procent för inrikes födda. I Rosengård i Malmö och Vivalla i Örebro ligger arbetslösheten på hela 38 respektive 36 procent. Sedan 1990-talet har det rått en permanent massarbetslöshet i förorterna. I spåren följer fattigdom.

Bland de som har arbete är de vanligaste jobben inte längre inom industrin, utan jobb inom lager, transport (budbilsförare, taxiförare, lastbilschaufför), som restaurang- och köksbiträde, städare, barnskötare och undersköterska. Många av dessa jobb är ingångsjobb, deltidsjobb, bemanningsanställning eller på andra sätt jobb med mer otrygg anställningsform – bland alla dessa är andelen invandrare högre än på arbetsmarknaden i stort.

En bidragande orsak till att arbetslösheten är så mycket högre bland utrikes födda är en väldokumenterad diskriminering. Med samma meriter och ansökan, är det 50 procent större chans att bli kallad till arbetsintervju om man har ett svenskklingande namn än om man har ett arabiskklingande. 

Även många invandrare med eftergymnasial utbildning vittnar om hur svårt det är att få jobb. Bland kvinnor med universitetsutbildning saknar 12,4 procent utrikes födda jobb, betydligt högre än de 3,3 procent av högutbildade inrikes födda kvinnor som saknar jobb. 

I en ETC-artikel intervjuades 42-åriga Elif, som varit arbetslös i två år sedan hon blev klar med sin ekonomiassistentutbildning. Hon får ekonomiskt stöd av sin exman för att klara sig.

“När jag säger till mina barn att plugga vidare säger de, mamma, du kämpar så mycket och du får inget jobb. Kommer vi då ha en chans? Barnen tappar också hoppet.”

Resultatet är att fattigdom är sju gånger vanligare bland barn med utländsk bakgrund än med svensk. Bland barn med ensamstående utrikesfödda föräldrar lever hälften i fattigdom.

Allt detta har gött den växande gängkriminaliteten, som skapar otrygghet och rädsla. Det dödliga våldet har ökat i nästan två årtionden i sträck. Andelen barn som dras in ökar snabbt, i yngre och yngre åldrar. Barnens bakgrund präglas så gott som alltid av trångboddhet och fattigdom – vissa ser kriminaliteten som den enda vägen ut ur situationen.

I Barnombudsmannens rapport från 2018 uppgav ungefär var tredje pojke i årskurs 5 som bor i en förort att de trodde att det skulle bli ganska, eller väldigt, svårt att hitta ett jobb i framtiden. I årskurs 8 hade det ökat till 40 procent. 

Från politiker, poliser och medier är budskapet att pojkar i förorten är potentiella kriminella, ett samhällsproblem. En pojke i rapporten betonar följande: 

”Jag tycker att invandrare och svenskar borde vara samma, men vi svartmålas av media, polisen, socialen, Stefan Löfven, politiker, staten. Det går bara bättre och bättre för Sverige men svenskar orkar inte med invandrare.”

Samma frustration återkommer i intervju efter intervju. En kvinna i Örebro sa till DN: 

“Partierna måste sluta prata om flyktingar som ett problem hela tiden. Vi har fått nog. Vi är trötta på det här.”

När arbetsmarknadsministern Johan Britz föreslog att arbetslösa i Tensta skulle bli bärplockare i Norrland och kallade det ett “misslyckande i arbetsmarknadspolitiken” att jobben istället gick till thailändare, svarade en tunnelbaneförare i Tensta:

“Sluta behandla oss som råttor … Jag är första generationens invandrare. Jag har fått kämpa för att få jobb. Jag har fått kämpa för att komma till Sverige. Jag har fått kämpa för tryggheten. Jag har fått kämpa för säkerhet. Jag har fått kämpa för allting. Jag vill jobba….De här besluten, det här skitsnacket, förlåt att jag säger så. Det är bara populism. Det kommer inte att lösa något, förutom att de får röster vid nästa val.”

Efter terrordådet i Örebro vällde denna ilska fram på sociala medier, över hur politikerna, myndigheterna, medierna – etablissemanget – vägrade erkänna vilken roll de spelar i att göda rasismen och hatet. 

Samma sak syns i upprepade kravaller: 2008 i Rosengård, 2009 i Gottsunda, 2010 i Rinkeby och så vidare. Kravallerna 2013 i Husby efter att polisen skjutit en 69-årig man pågick i nästan en vecka och spred sig till flera andra områden i Stockholm. När Paludan genomförde sin islamofobiska turné orsakade det en våg av sammandrabbningar med polisen, där de mest kända är de så kallade Påskupploppen i flera städer 2022. 

När Black Lives Matter-rörelsen tog fart i USA 2020, kände många igen sig. Pandemirestriktionerna sa att man max fick samla 50 personer, men det struntade de i. Tusentals ungdomar – helt utan ledning, utan politisk erfarenhet, utan arbetarrörelsens dyrkan av staten – samlades i Stockholm, Göteborg och Malmö. När polisen försökte upplösa dem, vägrade de och marscherade in mot centrala stan.

När Palestinarörelsen tog fart efter 7 oktober 2023 syntes samma kompromisslöshet. Över hela landet vällde tusentals människor ut och dränkte de gamla vänsteraktivisterna i en flod av ilska och kampvilja. Slagord som “länge leve intifadan” och “intifada – revolution” fick snabbt gehör. 

Ur fattigdomen, polistrakasserierna, rasismen med mera, växer en fruktansvärd ilska och bitterhet fram, som inget parti ger uttryck för. Tvärtom står mer arbetslöshet och fattigdom, ihop med ytterligare straffskärpningar, utvisningar, sänkta bidrag och rasistisk retorik på dagordningen. Detta formar stora grupper av arbetare som arbetarrörelsen inte kan kontrollera. De svenska politikerna leker med elden.

Valet 2026: pest eller kolera

I årtionden har arbetarklassen utstått försämringar och försökt att hitta ett sätt att ta sig ur den situationen. I rörelsen mellan blocken syns det tydligt hur man försökt att hitta någon slags bättring genom att rösta. 

Förbittringen över Socialdemokraternas stålbad under 1990-talet gjorde att man testade Reinfeldts högerallians 2006 som lovade mer pengar i plånboken och bättre välfärd genom privata företag. När resultatet av deras politik blev tydlig, med utförsäkringar av cancersjuka, privata vårdbolag som väger de äldres blöjor för att spara pengar med mera, testade man återigen Socialdemokraterna. 

Det tappade förtroendet för både högern och Socialdemokraterna – och Vänsterpartiet som lydigt hjälpte Socialdemokraterna att genomföra försämringar – ledde till Sverigedemokraternas framväxt. 

I brist på alternativ vann deras förklaring ett visst gehör – att det kan bli bättre om vi bara minskar invandringen – särskilt sedan alla andra partier börjat upprepa samma budskap. Men ännu viktigare var att inget annat parti tycktes visa någon som helst utväg. 

Efter två mandatperioder av socialdemokratiskt styre, kunde därför Sverigedemokraterna och högern återigen vinna valet 2022. De var de enda som lovade någon form av lättnad i en situation där inflationen gjorde att stora delar av arbetarklassen och småborgerligheten inte visste hur de skulle klara sina räkningar. De lovade ett elstöd och sänkt bensinskatt. Socialdemokraterna lovade en fortsättning på samma svåra situation.

Fyra år senare har de illusioner som fanns i att högern kunde erbjuda några lösningar smält bort. Nu är det Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som talar om småsummor till förbättrad A-kassa och höjda bidrag till barnfamiljer. När högerns budskap bara är att man måste acceptera arbetslöshet och fattigdom, så framstår oppositionen för en del som åtminstone något bättre.

Att högerregeringen dessutom gett ett rabiat stöd till Israel, med uttalanden som Ebba Buschs “Israel gör hela världen en tjänst”, har skadat dem ännu mer. Inte ens högerväljare har kunnat blunda för vad som sker i Gaza. 

Samma sak gäller utvisningarna. Regeringen pratar om att utvisa kriminella och kryddar med lögner som att det rör sig om “kvinnomisshandlare och mördare”, men på nyheterna visas den ena sex- eller artonårtingen efter den andra som gråter över att de utvisas på egen hand till ett land de aldrig varit i.

Allt detta bidrar till en mer och mer svag och konfliktfylld regering, med partier som desperat försöker växa på varandras bekostnad. För att rädda sitt 4-procentsparti svingar Ebba Busch vilt i alla riktningar, såväl mot invandrare som mot medier och departement. Liberalerna är fast i en rävsax, där de tappar stöd oavsett om de går till vänster eller höger, eftersom det inte längre finns en bas för traditionella liberala högerpartier. Centerpartiet tar det lilla utrymme som finns – och även de klarar knappt att hålla sig över spärren.

Detta är högerns problem: de har inga lösningar på något av arbetarklassens eller småborgerlighetens problem. Det finns inte några utbredda illusioner i att mer skattesänkningar och mer privatiseringar kommer leda till en spirande ekonomi, minskad arbetslöshet och bättre välfärd. Mot exempelvis friskolor finns ett kompakt motstånd: 74 procent av svenskarna tycker att skolaktiebolagen borde förbjudas helt. 

Högerns enda recept för att vinna nästa val är att hoppas på en ekonomisk ljusning och att försöka piska upp ännu mer rasism. Därav deras ständigt mer långtgående förslag om att sätta 13-åringar i fängelse, ta ifrån folk svenskt medborgarskap och förslag som i praktiken avskaffar permanenta uppehållstillstånd. 

Och även om Sverigedemokraterna fortsatt växer, har de inte samma stöd bland arbetare som förr. Deras väljarbas utgörs tvärtom allt mer av höginkomsttagare. Vid valet 2022 var det 35 procent av SD-väljarna som hade en inkomst under medianen (drygt 400 000 kronor per år) – 2025 hade det halverats till 17 procent. 

Deras politik är framförallt inriktad på att vinna borgarklassens förtroende för att få ta plats i en högerregering. De lägger ytterst sällan fram reformförslag som syftar till att vinna över S-väljare – som stärkt A-kassa eller motstånd mot vinster i välfärden. Tvärtom kallade Jimmie Åkesson Socialdemokraternas förslag om förbud mot vinstuttag för “kommunism”. 

Det gör utan tvekan borgarklassen nöjda, men när SD riktar in sig på att vinna över väljare från Moderaterna riskerar också deras växande stöd att underminera en valseger för högern och SD 2026. 

Det betyder inte att en socialdemokratisk seger i valet är garanterad. Precis som i många andra europeiska länder har socialdemokratin blivit borgarklassens mest medgörliga verktyg. Socialdemokraterna är i allt väsentligt överens med regeringen. De vill också ha mer repressiva lagar, minskad invandring, mer pengar till militären och fortsatta nedskärningar inom välfärden. De är bara ett steg efter regeringen i hur långt de är villiga att gå, men följer dem tätt i spåren. 

För sin del har Vänsterpartiet gjort allt för att avlägsna alla hinder för att de ska få släppas in i regeringsvärmen med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. De har slutit upp bakom militarismen och de håller tyst om den rasistiska hetsen, det vill säga, de har gett upp alla de krav som möjligtvis kunde hota borgarklassens intressen. Deras valplattform är en tunn soppa utan ett enda tydligt formulerat reformkrav, formulerat för att möjliggöra vilka kompromisser som helst. 

Förr fanns det ett visst utrymme i Vänsterpartiet för att delar av partiet förde en mer radikal linje, deltog i kamp och rörelser, men med utrensningen av Palestinaaktivister har man försökt bryta den länken. Partiledningen vill visa för etablissemanget att man inte är ett hot. 

Men det är ändå inte tillräckligt för Socialdemokraterna, som är mer sugna på att göra upp med högern än med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Under våren 2025 förklarade Magdalena Andersson att de skulle kunna regera med Moderaterna “om säkerhetsläget försämras”. I december sa hon att de ville ingå en tioårspakt med Moderaterna för att bekämpa gängkriminaliteten. I februari tillkännagav S-toppen Ardalan Shekarabi att han helst ville styra landet ihop med Moderaterna.

Det till synes säkra övertaget för S, MP, V och C kan mycket väl vändas till ett nederlag för dem i valet, i brist på entusiasm för deras politik. 

Oavsett valresultat kommer det bli mer av detsamma. Mer pengar till militären, mer hets mot Ryssland, mer rasistisk retorik – fler straffskärpningar och inskränkt flyktingmottagande. Nedskärningarna kommer att fortsätta och situationen på arbetsplatser kommer att försämras. 

Ingen tror längre att en ny regering kommer att innebära några verkliga förbättringar. De som hoppas på att en ny regering åtminstone ska leda till ett slut på försämringarna, kommer att bli besvikna. Och om man inte kan rösta till sig en lösning i valet – vad ska man då göra? Hela situationen bäddar för att arbetare och unga istället ska börja testa sin egen styrka.

Arbetarrörelsen lägger locket på

I över ett århundrade har Socialdemokraterna haft en dominerande ställning inom den svenska arbetarklassen, som de använt till att hindra klasskampen från att hota den härskande klassens intressen. Partiets högersväng har över årtionden gjort att allt större delar av arbetarklassen frigjort sig från dess inflytande. Socialdemokraternas första maj-tåg ser numera mer ut som en begravningsmarsch än en demonstration. 

Den gradvisa frigörelsen från Socialdemokraternas grepp är en nödvändig del av att arbetarklassen förlorar sina illusioner i reformismen och kapitalismen, och den banar vägen för en ny våg av klasskamp. Men fram tills dess blir partiets högersväng istället en demoraliserande faktor, som gör att man inte kan se någon väg ut och känner hopplöshet. Samma sak gäller Vänsterpartiets högersväng. 

En liknande situation råder på den fackliga fronten. Under de senaste tio åren har Sverige i genomsnitt haft 7 500 förlorade arbetsdagar per år till följd av stridsåtgärder. Det kan jämföras med 37 000 i Danmark, 220 000 i Finland och 80 000 i Norge. Den svenska fackföreningsledningen är bland de bästa i världen på att hålla tillbaka den växande ilskan.

Under 2025 års avtalsrörelse var det bara Hamnarbetarförbundet som gick ut i strejk och även de begränsade sig till punktstrejker och accepterade i slutändan ett avtal långt ifrån det de krävt vid strejkvarslet. LO-tidningen Arbetet kommenterade det med att “Hamnarbetarnas misslyckande befäster uppfattningen som övriga fackförbund tycks eniga om: Medlarnas bud är det bästa de kan få, och inget blir bättre av att strejka.” 

Det säger allt om fackledningens syn på klasskamp. Som en mästrande förälder ser de det som sin uppgift att förklara för arbetarna att strejk alltid är av ondo och att för höga krav bara skadar arbetarna själva, eftersom förbättringar sker på bekostnad av företagens vinster.

Just nu finns en utbredd känsla av att det inte finns någon utväg eller möjlighet till bättring. Man försöker bara hålla sig flytande – klara skolan, klara av arbetspasset, hantera vardagen – så gott det går. Men allt har sina gränser. Ledningens ord om ansvarstagande och “löneutrymme” betalar ingen hyra eller sätter mat på bordet.

Striden inom Byggnads är ett symtom på hur det mullrar på arbetsplatserna. Eftersom det är ett relativt litet fackförbund, står ombuden närmare stämningarna på golvet. På kongressen 2022 röstade medlemmarna – mot ledningens vilja – för att förbundet skulle verka för “en socialistisk samhällsutveckling” och för att påbörja en speciell kampanj för att organisera utländsk arbetskraft. 

Förbundssekreteraren Patrik Östberg avsattes och ersattes 2023 av den mer radikala Jakob Wagner. Han har i flera år hållit den populära fackliga kursen “Vägen framåt” där de bland annat studerar Karl Marx och Rosa Luxemburg. Ledningen manövrerade, började bedriva en smutskastningskampanj och avsatte honom sedan. Han kan mycket väl bli återinsatt av medlemmarna på nästa kongress. 

Men viljan att kämpa tillbaka syns i uppslutningen varje gång det tagits något större initiativ till kamp. När Vårdförbundet gick ut i strejk sommaren 2024 väckte det en enorm entusiasm, som förbyttes till ilska när fackledningen skrev på ett uselt avtal. “Varför fortsatte vi inte strejka tills vi fick något bättre?”, frågade sig en sjuksköterska i GP. En annan sjuksköterska skrev i kommentarsfältet på Vårdförbundets Instagram: “Hur kunde ni bara ge upp. Jag var redo att hålla ut hela sommaren.”

När Clas Ohlson aviserade att de skulle ta bort löneförmåner för de 350 anställda i den lilla byn Insjön i Dalarna, tågade flera hundra genom byn i protest. I flera omgångar har tusentals gått ut i protest mot nedläggningen av Sollefteå sjukhus. 

Fackföreningsledningarnas klassamarbetspolitik håller tillbaka protesterna, gör dem lokala och sporadiska. Men det bygger upp ett enormt tryck underifrån, vilket kommer att leda till spontana initiativ som vilda strejker.

Samma sak gäller på det politiska planet, där Socialdemokraterna slutit något som närmast liknar en permanent borgfred med högern: från att man 2014–2022 samarbetade för att stänga ute Sverigedemokraterna, till pandemin, den ökade repressionen, den minskade invandringen, Nato-medlemskapet och upprustningen. Detta har ökat den politiska stabiliteten på kort sikt, men på bekostnad av att alla politiker uppfattas som likadana, vilket ökar föraktet för politiker och undergräver förtroendet för den borgerliga demokratin. 

Resultatet kommer att vara att de massrörelser som står på dagordningen, i likhet med resten av världen, inte kommer att stå under arbetarrörelsens kontroll på samma sätt som förut. Men just arbetarrörelsens kontroll är det som garanterat den svenska kapitalismens stabilitet. Den situation som öppnar sig är betydligt farligare för borgarklassen än vad de själva inser.

En perfekt storm

Vilken ilska som finns inom vissa skikt av arbetarklassen kan vi redan nu skönja. 

Förra årets beslut att permanent stänga flera avdelningar på Sollefteå sjukhus ledde till en demonstration på 4000 i den lilla staden. Stämningen var en helt annan än den när man demonstrerade mot nedläggningen av Sollefteå BB, då man hoppades få politikerna att lyssna. Nu sågs de från dag ett som fiender. 

På demonstrationen syntes plakat som “Ni bär skulden för döden!” och på sociala medier svällde kommentarsfält över med kommentarer som: “Sjukhusnedläggelse = mord i stor utsträckning.”

En person skrev i en insändare till Tidningen Ångermanland att “Det som nu händer är den största katastrofen i Ådalen sedan 1931, men det finns en stor skillnad, 1931 stod (S) på vår sida, 2025 är (S) vår största fiende.”

Men detta är bara början. En ny ekonomisk kris är på väg, som kommer att drabba det krisande Europa hårt – mitt i den vildsinta striden mellan Kina och USA, med ett stärkt Ryssland runt hörnet. Med galopperande statsskulder kommer det vara mycket svårt för dem att mildra krisens konsekvenser. Svensk ekonomi står och faller med världsmarknaden. Framför arbetarklassen står brutala försämringar på en helt ny nivå.

Trotskij betonade att “de privilegierade kapitalistiska nationerna skiljer sig från de sämst lottade kapitalistiska nationerna bara genom förseningen”. Det gäller såväl i ekonomins som i politikens och klassmedvetandets utveckling. Kapitalismens kris underminerar och smular sönder den svenska arbetarklassens tidigare landvinningar steg för steg. Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan hur folk med rätta känner att livet borde kunna se ut – och den brutala osäkerhet som allt mer omger dem.

Lika lite som den svenska härskande klassen kan hindra den svenska kapitalismen från att präglas av samma kris som resten av världen – lika lite kan de hindra de sociala och politiska konsekvenserna av detta. 

Historien känner perioder av tröghet och relativ stabilitet, där förändringar sker gradvis, under ytan. Processen syns bara för den som vet vad den ska leta efter. En sådan period har vi bakom oss i Sverige. Men historien känner också den period som större delen av världen redan gått in i – av plötsliga, stormiga utbrott, tvära kast, stora händelser som tvingar människor att ifrågasätta allt de en gång tagit för givet.

Den svenska kapitalismens främsta stöttepelare sedan efterkrigstiden har varit den enorma arbetarrörelsebyråkratin. Men den har med sin nedskärnings- och strejkbrytarpolitik förbrukat det förtroende den byggt upp under efterkrigstiden. Det förbereder en helt ny situation. 

Liksom efterkrigstidens årtionden av nästintill inga strejker förbyttes i ett 1970-tal av vilda strejker, radikalisering och masskamp, kommer de gångna årtiondena att förbytas i en intensiv klasskamp.

I alla de större rörelser vi sett i Sverige sedan krisen 2008 har ungdomar varit totalt dominerande: från kampen mot rasism och fascism 2013-2017 och Refugees welcome, till Fridays for future, Black lives matter och Palestinarörelsen.

Bland yngre generationer, särskilt de som vuxit upp sedan krisen 2008, formas en ny medvetenhet. Deras liv har präglats av ekonomiska kriser, krig, rasism och klimatkris. Och vad är det för framtid som väntar en? Mer av detsamma. Allt blir värre.

Stora händelser formar klassmedvetandet. Dagens unga svenskar har mer gemensamt med de som tagit ledningen i kampen i Italien, Frankrike och USA, än de har med de generationer som kom ur den svenska efterkrigstiden. De har formats av de senaste årens stora omvälvande händelser – pandemin, Donald Trumps återkomst till makten, folkmordet i Gaza, inflationen. 

Den unga generationen har i huvudsak politiserats och radikaliserats av dessa världshändelser. Många har bättre koll på amerikansk politik än svensk. Många unga som radikaliserats under de senaste åren följer uppmärksamt vad som händer i USA och i Mellanöstern. Ilskan vänds inte bara mot den egna regeringen, utan mot hela världen, mot systemet som sådant. 

Ju mer den svenska regeringen visar sitt stöd till USA-imperialismen, till Israel – ju mer de hetsar till krig – desto mer kommer också ilskan över krig och imperialistiska angrepp att vändas mot den egna regeringen och den egna härskande klassen. Särskilt bland unga som har minst förtroende för den borgerliga demokratins institutioner. 

Det är denna unga generation som kommer bilda förtruppen i framtidens klasskamp och revolutioner, precis som unga gjort i alla de revolutioner vi sett världen över under de senaste 15 åren. Revolutionerna 2025 fick till och med namnet från denna generation: Gen Z. I Sverige är processen inte lika långt gången men riktningen är densamma. Framtiden syns i de massrörelser som sveper över hela jordklotet.

Situationen går mot en perfekt storm. En öppen kamp om världsherravälde har inletts mellan jordens stora imperialistiska block. Men imperialismen står mer naken än någonsin i människors ögon. Politiker och kapitalister avslöjas som inhumana monster i otaliga skandaler och dokument som Epstein-filerna. För borgarklassen är de attacker som skett inte tillnärmelsevis tillräckligt stora. För arbetarklassen är det redan alldeles för mycket.

Frågan är inte om – utan när det bryter ut stora klasstrider i Sverige. Kapitalismen har sedan länge upphört att spela en progressiv roll. Idag hotar den att dra ned hela mänskligheten i ett barbari. Det är bland unga som flest kan se detta faktum klart och tydligt: att kapitalismen måste störtas, att det som behövs inte är något mindre än en revolution. Det är helt avgörande för mänskligheten att dessa ungdomar organiseras, tränas och formeras till en skolad marxistisk förtrupp. Detta är vår uppgift.