Vad är trotskism?

Uttrycket ”permanent revolution” användes först av Marx 1850 och har sedan dess blivit synonymt med Leo Trotskij, som utvecklade sina idéer i kölvattnet av den ryska revolutionen 1905.

Därför väcker varje diskussion om den permanenta revolutionen oundvikligen frågan om den så kallade ”trotskismen”. Men vad betyder trotskism egentligen – om det alls betyder något? Och vilken relevans har det i dag, 85 år efter att Trotskij mördades?

Sanningen är konkret

Trotskism framställs ofta helt enkelt som anti-stalinism. Men detta kan beskriva en rad olika tendenser, varav de flesta inte har någonting att göra med Trotskijs idéer.

Det verkliga innehållet i trotskismen ligger inte i vad den motsätter sig, utan i vad den förespråkar. Varje diskussion om trotskismen måste därför utgå från de grundläggande principer som definierade Trotskijs liv som revolutionär.

Den första och mest grundläggande av dessa principer är Trotskijs förhållningssätt till marxismens filosofiska metod: dialektiken. Som han skrev 1939:

”En dialektisk träning av sinnet, vilket är lika nödvändigt för en revolutionär kämpe som fingerövningar för en pianist, kräver att man nalkas alla problem som processer och inte som orörliga kategorier. ”¹

I politiken, liksom i livet, är vi vana vid att höra och använda vissa begrepp, såsom ”demokrati”, ”diktatur”, ”kapitalism”, ”socialism” och så vidare. Dessutom har den marxistiska teorin utvecklat sitt eget vetenskapliga vokabulär för att förmedla mer specifika begrepp, såsom ”borgerlig revolution”, ”arbetarstat”, ”bonapartism” med flera.

Alla dessa kategorier är hämtade från verkligheten och erbjuder värdefulla verktyg för att förstå hur samhället utvecklas. Men eftersom de lyfter fram en viss aspekt av ett fenomen har var och en av dessa kategorier nödvändigtvis en viss abstrakt karaktär, särskilt när man jämför dem med den levande verkligheten, som är oändligt mångfacetterad och komplex.

De flesta människor är till exempel bekanta med kategorin ”kapitalism” och vet att nästan alla ekonomier i världen idag kan klassificeras som kapitalistiska. De flesta skulle också hålla med om att alla sådana stater har vissa gemensamma egenskaper och omfattas av gemensamma lagar eller tendenser på grund av att de är kapitalistiska.

Men kan vi dra slutsatsen att alla kapitalistiska ekonomier är identiska, att alla utvecklas på exakt samma sätt och i samma takt? Och om ett samhälle inte passar in i vår teoretiska uppfattning om kapitalism, betyder det då att det inte kan vara kapitalistiskt alls?

Att resonera på detta sätt skulle vara att falla i formalismens fälla, att utgå från allmänna kategorier och definitioner, dra särskilda slutsatser från dessa och sedan försöka påtvinga dem på verkligheten. Detta tillvägagångssätt är alltför vanligt inom politiken och leder ofta till allvarliga misstag.

I verkligheten är ingenting, till skillnad från våra idéer och kategorier, någonsin statiskt eller isolerat. Allt hänger samman och befinner sig i en ständig process av tillblivelse och försvinnande, och av att förvandlas till sin motsats: från död till levande materia, från stabilitet och framsteg till kris och nedgång… och vice versa.

Den dialektiska logiken är det mest kraftfulla verktyg som människan har utvecklat för att fånga denna verklighet i tanken och berika våra begrepp och kategorier med den flexibilitet och konkretion som krävs för att de ska kunna tjäna som vägledning till handling. Som Trotskij uttryckte det:

”Dialektiskt tänkande förhåller sig till vulgärt tänkande på samma sätt som en spelfilm till ett fotografi. Spelfilmen utesluter inte fotografiet utan kombinerar en serie av dem enligt rörelselagen.”²

Och i alla Trotskijs skrifter och tal kan man skönja en ständig polemik mot alla former av formalism, schematism och tanklös upprepning av fraser.

Dialektisk analys

1906, nästan tjugo år innan debatterna med Stalin, förde Trotskij en teoretisk kamp mot den mensjevikiska falangen inom de ryska socialdemokraterna, som hade omvandlat marxismens begrepp till en torftig formel om ”stadier”.

Mensjevikerna utgick från principen, som alla marxister vid den tiden accepterade, att Ryssland stod inför en ”borgerlig revolution”. Utifrån denna enkla kategori hävdade de dock att bourgeoisin därför först måste etablera en kapitalistisk demokrati, liknande de i väst. Först efter en obestämd period av kapitalistisk utveckling skulle Ryssland vara moget för en socialistisk revolution.

Som Trotskij påpekade var detta helt främmande för Marx och Engels verkliga metod. Vad som istället krävdes var en konkret analys av de verkliga styrkorna och intressena hos de olika klasser som faktiskt existerade i Ryssland vid den tiden. Resultatet av hans dialektiska analys var teorin om den permanenta revolutionen.

Trotskij förklarade att den ryska borgarklassen i verkligheten inte hade något intresse av att störta tsarismen och godsägarna. Därför kunde den borgerligt-demokratiska revolutionen endast fullbordas om arbetarklassen, med stöd av bönderna, tog makten. Men arbetarklassen skulle givetvis inte begränsa sig till att upprätta en borgerlig republik. Den borgerliga revolutionen skulle därmed ”växa över” i den socialistiska revolutionen.

Trotskijs teori bekräftades fullständigt av erfarenheterna från den ryska revolutionen och sovjeternas maktövertagande i oktober 1917. Och den permanenta revolutionens logik kan ses i revolutioner över hela världen sedan dess: från Vietnam till Venezuela, från Syrien till Sudan – och vidare.

Till marxismens försvar

Trotskij förde samma kamp mot Lenins självutnämnda arvtagare, såsom Stalin och Bucharin, som kombinerade en kortsiktig anpassning till den ”etablerade fakta” som rådde för tillfället med en extremt formalistisk och skolastisk inställning till den marxistiska teorin.

”Den som utnyttjar abstrakta kategorier på teorins område är dömd att kapitulera blint för fakta”, varnade Trotskij.³

Således, efter att den revolutionära vågen som följde på första världskriget hade ebbat ut, lanserade Stalin hösten 1924 den helt nya teorin om ”socialism i ett land”. Enligt denna teori kunde Sovjetunionen bygga upp den nya socialistiska ordningen helt inom sina egna gränser, utan att arbetarklassen behövde ta makten i de avancerade kapitalistiska länderna.

Trotskij, som motsatte sig denna revidering av en av marxismens grundläggande principer, anklagades för ”pessimism” och för att tro att revolutionen var ”dömd att misslyckas”. Varför? Därför att, menade Stalin, om det inte gick att bygga socialism i Ryssland, då ”borde vi inte ha tagit makten i oktober 1917”.⁴

Härmed upprepade Stalin och hans medlöpare exakt samma argument som mensjevikerna. Men medan mensjevikerna använde detta formalistiska resonemang för att dra slutsatsen att arbetarna inte borde ha tagit makten, vände stalinisterna helt enkelt på deras logik: eftersom arbetarna hade tagit makten, måste de alltså kunna bygga socialismen.

Denna mensjevikiska metod resulterade naturligtvis i mensjevikisk politik. Följaktligen beordrades de kinesiska kommunisterna att underkasta sig disciplinen i ett borgerligt nationalistiskt parti, Kuomintang, med motiveringen att Kina stod inför en ”nationell borgerlig revolution”.

Detta tillvägagångssätt skulle leda till en rad nederlag och kriser, både inom landet och utomlands. Men även när den sovjetiska regeringen plötsligt ändrade kurs 1928 förblev dess formalism oförändrad.

Det mest slående beviset på detta kan ses i den ökända teorin om ”socialfascism”både fascisterna och socialdemokraterna stöder kapitalismen; därför är socialdemokratin helt enkelt fascismens ”moderata flygel”. Inte nog med det – den förklarades vara ”den främsta stöttepelaren för kapitalets diktatur”.⁵

Det praktiska resultatet av denna så kallade ”teori” var arbetarklassens splittring och paralysering, vilket ledde till Hitlers seger.

Återigen tvingades Kommunistiska internationalen att ändra kurs. Men varje politisk helomvändning följdes av en ny revidering av marxismen, komplett med en ny uppsättning ”citat” från Lenin, ryckta ur sitt sammanhang och förvrängda för att visa att ledningen hade haft rätt ”i allmänhet”, både före och efter vändningen.

Denna ”omskolning” av medlemmarna i internationalen genomfördes sedan med hjälp av förtal, uteslutningar och till och med mord. Effekten av allt detta var inte bara att utrota allt marxistiskt tänkande från Kommunistiska internationalens led, utan allt tänkande överhuvudtaget, utöver den slaviska dyrkan av ”partilinjen”.

Trotskijs motstånd mot dessa idéer uppstod inte bara ur oenigheter kring den sovjetiska regeringens politik, och allra minst ur någon form av personliga maktspel och intriger; det var en kamp för att försvara marxismens själva levande essens.

Men Trotskijs kamp begränsades inte till ett försvar av marxismen mot stalinisterna. Senare skulle han föra en liknande kamp mot dem som hade samlats under den internationella vänsteroppositionens fana utifrån sin egen anti-stalinism, utan att någonsin ha tillägnat sig marxismens idéer och metoder.

Under andra världskriget motsatte sig en del trotskister i väst, på grund av den borgerliga opinionen, Trotskijs ovillkorliga försvar av Sovjetunionen. De hävdade att landet inte längre kunde betraktas som en arbetarstat – en övergång mellan kapitalism och socialism – på grund av den stalinistiska byråkratins brutala diktatur och reaktionära politik.

Det är betecknande att några av de mest djupgående skrifterna från Trotskijs sista år i livet ägnades inte bara åt en politisk vederläggning av denna i grunden småborgerliga reträtt från marxismen, utan också åt ett militant försvar av själva marxismens filosofiska grund. Under denna debatt gav Trotskij en mästarklass i dialektik:

”Sociologiska problem skulle definitivt vara enklare, om sociala fenomen alltid hade en avslutad karaktär. Det finns ingenting farligare emellertid än att, för den logiska fullkomlighetens skull, avlägsna från verkligheten de element som idag förstör ens schema och i morgon kanske helt kullkastar detta. […] Den vetenskapliga uppgiften, liksom den politiska, är inte att ge en avslutad definition på en oavslutad process, utan att följa alla dess stadier, skilja dess progressiva former från de reaktionära tendenserna, avslöja deras interaktioner, förutse möjliga utvecklingsvarianter, och i detta förutseende finna en grundval för handling.”⁶

Denna metod skulle utgöra en orubblig vägledning för Trotskij under hela hans liv som revolutionär marxist.

Bolsjevismens principer

En annan konstant i Trotskijs skrifter och politiska verksamhet, som härrör direkt från hans marxistiska metod, är stärkandet av proletariatets självständighet, klassmedvetenhet och internationalism.

Vad är egentligen den praktiska politiska slutsatsen av den permanenta revolutionen? Att alla kommunister – samtidigt som de tar hänsyn till de unika objektiva omständigheterna i varje land – måste sträva efter att upprätthålla proletariatets politiska självständighet och höja dess medvetande och organisering till det direkta erövrandet av makten i spetsen för alla förtryckta.

Detta är också vad Marx själv menade med termen. Och det var dessa ”revolutionära illusioner” som attackerades under namnet ”trotskism”, när begreppet först myntades av den ryska liberalen Pavel Miljukov 1907.⁷

Detta var också det grundläggande politiska innehållet i Trotskijs kamp för att försvara bolsjevismens traditioner efter Lenins död.

Det är ingen slump att termen ”trotskism” började användas i stor utsträckning först efter Lenins död 1924. Vid den tiden vände sig den växande byråkratin i Sovjetunionen bort från världsrevolutionen och mot en kompromiss med de rikare skikten av bönderna i hemlandet och kapitalisterna utomlands.

Mot detta kämpade Trotskij för att stärka arbetarklassens ekonomiska ställning i Sovjetunionen, för att stärka deras politiska ställning i sovjeterna och inom kommunistpartiet självt, och för det strategiska målet att sprida revolutionen internationellt. Detta innebar inget annat än att försvara bolsjevikpartiets grundläggande program från 1917 och Sovjetunionens grundläggande principer.

I detta sammanhang grep ”trojkan” bestående av Stalin, Zinovjev och Kamenev ivrigt tag i termen ”trotskism” för att artificiellt skapa en skiljelinje mellan Trotskijs och Lenins idéer. Plötsligt, i slutet av 1924, dök en flod av artiklar upp i den sovjetiska pressen, som alla försvarade ”leninismen” mot ”trotskismen”.

I verkligheten fanns ingen sådan skiljelinje mellan Trotskij och Lenin. Lenin hade till och med sagt att efter att Trotskij hade förstått att en försoning med mensjevikerna var omöjlig ”har det inte funnits någon bättre bolsjevik”.⁸

Trotskij tyckte aldrig om termen ”trotskism”. Det var inte för inte som Trotskij beskrev kampanjen mot ”trotskism” som ”en uppgörelse med det andliga arvet av Lenin”.⁹ Av denna anledning kallade Trotskij och hans anhängare sig inte för trotskister utan för ”bolsjevik-leninister” för att betona denna koppling.

Viljan att ta sig över hinder

Det är viktigt att betona att detta inte bara var en intellektuell kamp. Trotskijs teoretiska och politiska principer var oupplösligt förenade med en okuvlig revolutionär beslutsamhet, som i sig utgör en grundläggande del av marxismen. Som Trotskij själv påpekade:

”Man kan ha såväl kloka som okunniga, intelligenta eller medelmåttiga revolutionärer. Men man kan inte ha revolutionärer som saknar viljan att ta sig över hinder, som saknar hängivenhet och en anda av uppoffringar.”¹⁰

Kommunister upprepar ofta Lenins djupsinniga uttalande att ”Marx’ teori är så stark, därför att den är sann”.¹¹ Men det är också nödvändigt att dra de nödvändiga praktiska slutsatserna. Marxismen kräver att vi inte bara söker sanningen och talar sanningen, utan också gör vad sanningen kräver, oavsett vilket motstånd och vilka svårigheter vi möter. Detta är vad som gör revolutionärer.

Trotskij spenderade hela sitt liv jagad och fördriven i exil, först av tsarens myndigheter, senare av stalinisterna. Trotskij nekades visum av de upplysta ”demokratierna” i väst och tvingades fly till andra sidan jorden. Hans familj förföljdes och dödades, och han levde under ständig hot om att mördas.

Oavsett hur överväldigande pressen var, gav han aldrig vika.

Samma beslutsamhet kan man se i Marx liv och hos många andra revolutionärer genom historien; man kan se den i den tappra kampen som vänsteroppositionen förde i Sovjetunionen, som mötte döden under de stora utrensningarna medan de sjöng Internationalen; och hos de tusentals bolsjevik-leninister runt om i världen som vigde sina liv åt att bygga upp den genuina marxismens styrkor, ofta under hot om svår repression.

Mot sekterism

Trotskijs orubbliga försvar av bolsjevismens grundläggande principer urartade dock aldrig till sekterism. Han visade alltid en djup förståelse för behovet av att koppla den socialistiska revolutionens program till massornas verkliga, levande kamp.

Trotskij kopplade samman kampen mot sekterism i praktiken med kampen mot formalism i teorin:

”Fast han i varje mening talar i marxismens namn, är sekteristen en direkt negation av dialektisk materialism, som utgår från och alltid återvänder till konkreta erfarenheter.”¹²

I den Fjärde internationalens grundande program försöker Trotskij förmedla en korrekt metod, inklusive en förkrossande beskrivning av sekterism:

”Dessa sterila politiker har i allmänhet inget behov av någon bro i form av övergångskrav, eftersom de inte har för avsikt att ta sig över till andra sidan. De står helt enkelt och stampar på samma fläck och nöjer sig med att ständigt upprepa samma tomma abstraktioner. För dem är politiska händelser ett tillfälle att göra kommentarer – inte att handla. Eftersom sekterister, liksom alla andra bluffmakare och undergörare, överrumplas av verkligheten vid varje steg, lever de i ett tillstånd av ständig irritation, beklagar sig över ”regimen” och ”metoderna” och vältrar sig oavbrutet i futtiga intriger. I de egna kretsarna härskar vanligtvis en despotisk regim.”¹³

Han avslutade med en skarp varning:

”Den som inte söker och finner vägen till massorna är inte en förkämpe för partiet utan enbart en belastning. Ett program utarbetas inte för en redaktion eller en diskussionsklubb utan för miljoner människors revolutionära handlande. Att befria Fjärde Internationalens led från sekterism och obotliga sekterister är en första förutsättning för revolutionär framgång.”¹⁴

Tragiskt nog fick Trotskij aldrig slutföra denna kamp. En stalinistisk agent berövade Fjärde internationalen dess främsta ledare genom ett fegt slag i bakhuvudet den 20 augusti 1940.

De ledare som ärvde Internationalen kom ut ur krigets kaos och blodbad till en värld som hade förändrats drastiskt. Utan den ”gamle mannens” fasta teoretiska vägledning visade sig ingen av dem kapabel att, varken i tanke eller handling, ta steget över tröskeln mellan den tidigare perioden och den nya situation som öppnade sig.

Som Trotskij hade varnat för blev resultatet att Fjärde internationalen degenererade i en myriad av irrelevanta sekter i strid med varandra. Här måste vi säga något om vad trotskism inte är.

Ingen av de organisationer som idag gör anspråk på namnet Fjärde internationalen har något att göra med Trotskijs verkliga idéer och metoder. De är i bästa fall en fördärvlig karikatyr, vars enda bidrag till rörelsen har varit att misskreditera namnet trotskism bland breda lager av arbetarklassen.

Trotskijs arv

Fjärde internationalen förstördes, men trotskismens essens lever vidare. Den överlever i den genuina marxismens idéer och traditionerna från bolsjevikpartiet under Lenin, som är lika relevanta och nödvändiga idag som när Fjärde internationalen grundades 1938.

Vid den tiden skrev Trotskij: ”Mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris.”¹⁵ Dessa ord är lika sanna idag som när de skrevs.

Den internationella kommunistiska rörelsen befinner sig idag i total oreda. Många självutnämnda ”marxistiska” partier har degenererat till reformistiska partier, obetydliga sekter eller har försvunnit från den politiska scenen helt och hållet. Samtidigt söker miljontals människor runt om i världen efter svar, och inte bara det; de söker efter en rörelse, en fana att samlas kring.

Trotskijs största bedrift är att han, omgiven av fasa, medan så många andra svek eller kapitulerade, bevarade marxismens rena fana och höll den högt. Låt oss ta upp den fanan och använda den för att bygga ett revolutionärt världsparti, som slutligen kan leda arbetarklassen till seger.

---

→ Noter

1. L Trotskij, Till marxismens försvar, Bokförlaget Röda Rummet, s. 92. ↩︎
2. Ibid. 88. ↩︎
3.  L Trotskij, ”Bonapartism och fascism”, Marxist Internet Archive. ↩︎
4. J Stalin, Problems of Leninism, Foreign Languages Press, s. 217, vår översättning. ↩︎
5. ”Resolution of the Central Committee of the Communist Party of Germany”, citerad i J Braunthal, Geschichte der Internationale: 1914–1943, band 2, Dietz Verlag, s. 414, vår översättning. ↩︎
6. L Trotskij, Den förrådda revolutionen, Bokförlaget Stormklockan, s. 294.
   ↩︎
7. L Trotskij, Året 1905, Förlaget Rättviseböcker, s. 245. ↩︎
8. L Trotskij, Stalins förfalskarskola, Marxist Internet Archive. ↩︎
9. L Trotskij, Mitt liv, Bokförlaget Röda Rummet, s. 197. ↩︎
10. L Trotskij, ”Så skapas revolutionärer”, www.marxist.se. ↩︎
11. V I, Lenin, ”Marxismens tre källor och tre beståndsdelar”, Valda verk i tio band, band 5, Fram bokförlag, s. 14. ↩︎
12. L Trotskij, ”Centrism, sekterism och den Fjärde Internationalen”, ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom, Bokförlaget Stormklockan, s. 218
    ↩︎
13. L Trotskij, Övergångsprogrammet, Bokförlaget Stormklockan, s. 81 ↩︎
14. Ibid. s. 82 ↩︎
15. Ibid, s. 27. ↩︎