Stalin var fast besluten att den biografi som Trotskij börjat skriva om honom aldrig skulle få se dagens ljus. Efter att hans hemliga agent mördat Trotskij med en ishacka i Coyoacán i Mexiko i augusti 1940, verkade det länge som att han skulle lyckas. Men nu ges den mest kompletta versionen av boken hittills ut på svenska.
Trotskij ansåg egentligen att det behövde skrivas en marxistisk biografi om Lenin, men hann aldrig mer än till första delen, som senare gavs ut under titeln Den unge Lenin.
Pengar var nämligen en konstant bristvara när Trotskij jagades från land till land i ”världen utan visum” och försökte lägga grunden för en ny revolutionär international inför de stora händelser som väntade. Det borgerliga bokförlaget Harper & Brothers erbjöd honom en avsevärd summa år 1938 för att skriva en biografi om Stalin. Han var tvungen att tacka ja.
Trotskij tog sig an projektet med karakteristisk systematik och samvetsgrannhet. Inte ens borgerliga akademiker har över åren kunnat ifrågasätta dess värde för att förstå Stalin och hans roll i historien. På sin höjd har man inskränkt sig till kritik mot att biografin inte var färdigställd – vilket knappast Trotskij kan lastas för – eller påståenden om att Trotskij skulle vara motiverad av personlig avsky.
På det sistnämnda svarade denne revolutionära marxist på förhand:
”Som svar på det kan jag bara rycka på axlarna. Våra vägar skildes åt för så länge sedan, att oavsett vilka personliga relationer som har funnits så har de helt suddats ut. För min del, och i den mån Stalin är verktyg åt historiska krafter som är mig främmande och som är fientliga mot mig, så går mina personliga känslor mot Stalin inte att skilja från mina känslor gentemot Hitler eller det japanska Mikado.”
(Stalin, Kapitel 14 ”Den termidorianska reaktionen”, Trotskij)
Ett brott ställt till rätta
Rättigheterna till boken tillhörde bokförlaget Harper & Brothers. Efter mordet på Trotskij gav de uppgiften att sammanställa biografin till översättaren Charles Malamuth.
Han tackade och strök allt material han inte gillade eller tyckte var irrelevant, gjorde våld på såväl det politiska innehållet som kronologin och den historiska logiken, och förde in sina egna idéer (som att oktoberrevolutionen varit en ”kupp”) i långrandiga hakparenteser. I hans utgåvas kapitel 11 var exempelvis bara 38 procent av texten skriven av Trotskij – och hela 62 procent av raderna skrivna av Malamuth själv!
Trotskijs änka Natalja Sedova och hans advokat Albert Goldman försökte därför desperat stoppa publiceringen, som Harper & Brothers drev igenom. Trotskijs sonson Esteban Volkov försökte senare förhindra en ny utgåva till lika liten nytta.
Det var därför en lycklig slump att den brittiske trotskisten Rob Sewell år 2003 besökte den imponerande Trotskij-avdelningen i arkivet vid Harvard. Medan han nyfiket bläddrade igenom lådorna, hittade han allt Trotskijs förberedande material, inklusive alla manuskript, till Stalin-biografin.
Detta blev starten på ett årtionde av arbete för den Revolutionära kommunistiska internationalen (då Internationella marxistiska tendensen) – och framför allt den ledande trotskistiske teoretikern Alan Woods – för att göra vad Malamuth borde gjort från början.
Man sammanställde den mest kompletta möjliga versionen av Stalin, där Trotskij får tala för sig själv. I ett entusiastiskt förord hyllar Trotskijs barnbarn Esteban Volkov utgivningen:
”Trekvarts sekel efter Leo Trotskijs död har lyckligtvis några mycket kunniga marxistiska revolutionärer, som fullt ut identifierar sig med hans idéer, tagit på sig den beundransvärda och svåra uppgiften att återpublicera hans sista stora verk så autentiskt och fullständigt som möjligt.”
Att gräva fram sanningen
Mot slutet av sitt liv förfogade Stalin över den mäktigaste propagandaapparat som världen någonsin skådat. För att legitimera hans diktatur pumpades en störtflod av böcker ut som försökte placera honom i centrum för varje tänkbart steg framåt för den kommunistiska rörelsen i Ryssland – och därtill inte så få otänkbara steg.
För att bara ge ett exempel på denna säregna genre:
”Kamrat Stalin bedrev hela sitt teoretiska arbete med exceptionell konsekvens och principfasthet och förde en obeveklig kamp mot opportunismen i den ryska och internationella rörelsen … Således utgjorde de transkaukasiska bolsjevikerna, under ledning av kamrat Stalin och utrustade med Lenins revolutionära strategi och taktik, det enda revolutionära parti som ledde arbetarnas och böndernas kamp för revolutionens slutgiltiga seger”
(On the history of the Bolshevik organisations in Transcaucasia, Berija 1935, min övers.)
Denna typ av berättelse har större likheter med de superhjälteserier som spreds under andra världskriget, än verkliga försök att undersöka historien. Historien är omöjlig att förstå på den grundvalen.
Just ovan citerade historieberättare, Lavrentij Pavlovitj Berija, fick tre år senare posten som chef för säkerhetstjänsten NKVD, som tack för sin lojalitet. Han har därför själv gått till historien som ansvarig för hundratusentals dödade genom olika utrensningar.
Svårigheterna med att gräva fram den verkliga Stalin ur denna sörja är uppenbara, men inte oöverstigliga.
Stalins uppväxt som Iosif ”Soso” Dzjugasjvili, sker mot bakgrund av den försenade utvecklingen av kapitalismen i Georgien. En noggrann undersökning av dessa villkor gör att Trotskij kan sålla bort olika påhitt i de stalinistiska biografierna, samtidigt som han noga tar fasta på vilka frågor de är tysta eller vaga om. Detta förenas med passager ur den nära barndomsvännens – och senare politiska fiendens – Iremasjvilis biografi, som är den enda förstahandskällan om Stalins barndom och som utsätts för samma kritiska granskning.
Fram träder en övertygande bild av de villkor som formade den person som skulle bli Stalin.
Den unge Stalin
Om Stalin inte senare skulle ha hamnat i spetsen för den byråkratiska reaktionens ensidiga inbördeskrig mot den ryska revolutionen, skulle man sett hans liv i ett annat ljus.
Stalin växte upp i byn Gori, i en jordhydda med murade hörn och ett sandtäckt tak som släppte in både vind och regn. Han var son till en försupen hantverkare som med all sannolikhet misshandlade honom och hans mor. Ingen av hans föräldrar kunde läsa, skriva eller tala ryska, som var lingua franca i det tsaristiska imperiet.
I förhoppning om att Stalin skulle bli präst satte hans mor honom från elva års ålder i kyrkskola. Dessa var ökända för sina råa sedvänjor, sin medeltida pedagogik och aga – ihop med smuts, kyla och hunger. Samma sak gällde det prästseminarium i Tiflis han inträdde i vid 15 års ålder.
”Dagarna i seminariet förflöt som i ett fängelse eller en militärkasern. Livet i skolan började klockan sju på morgonen. Böner, te, lektioner. Återigen böner. Undervisning med pauser fram till klockan två. Böner. Middag. Undermålig och otillräcklig mat. Det var bara tillåtet att gå utanför seminariets fängelsemurar mellan klockan tre och fem på eftermiddagen. Därefter låstes portarna. Upprop. Te klockan åtta. Förberedelse för kommande lektioner. Klockan tio – efter fler böner – gick alla till sängs.”
(Stalin, Kapitel 1 ”Familj och skola”, Trotskij)
Trotskij citerar en träffande mening i en biografi som behandlar en annan elevs tid på prästseminarierna:
”Denna period av hans skoltid utvecklade hos honom misstro, förmåga att förställa sig, fientlighet och hat mot omgivningen.”
(citerad i Stalin, Kapitel 1 ”Familj och skola”, Trotskij)
De religiösa idéer Stalin hade när han kom till kyrkskolan, lär dess råhet inom ett par år ha frälst honom från. Han tvingades lära sig att leva ett dubbelliv, där kyligt beräknande och försiktighet var avgörande. Samtidigt göddes ett hat mot alla auktoriteter och en strävan efter att underminera alla som skulle kunna få makt över honom.
I avsaknad av universitet i Georgien var det prästseminariet i Tiflis som blev ”härden för den marxistiska smittan” i hela Kaukasien. Stalin blev en del av en marxistisk cirkel, och lämnade självmant seminariet som 20-åring utan att fullgöra sina präststudier. I Stalins barndomsväns Iremasjvilis ord:
“År 1899 lämnade han seminariet. Med sig hade han en vild, skoningslös fientlighet mot skolledningen, mot borgerligheten, mot allt som fanns i landet som förkroppsligade tsarismen. Ett hat mot alla auktoriteter.”
(citerad i Stalin, Kapitel 1 ”Familj och skola”, Trotskij)
Ur klassamhällets barbari kom därmed en ung man beredd att göra stora uppoffringar i kamp mot den tsaristiska despotismen – och som skulle komma att spela en betydande roll i den revolutionära rörelsen. Om hans levnadsteckning stannat där, skulle den utan tvivel ingett en annan känsla.
Stalin som revolutionär
Strax före Tiflis första stora förstamajdemonstration, 1901, tog Stalin som 22-åring klivet in i illegalitet när polisen började eftersöka honom som ledare för en socialdemokratisk cirkel i staden. Därmed påbörjades hans tillvaro som yrkesrevolutionär i marxisternas led.
Trotskij skriver träffande om de modiga ungdomar som drev rörelsen framåt under perioden:
“Revolutionärer som var äldre än 30 år var sällsynta, och de framstod som gamla män. Rörelsen var ännu helt befriad från karriärism och levde på sin framtidstro och sin självuppoffrande anda… Den som anslöt sig till en organisation visste att fängelse och förvisning väntade inom några få månader…
Yrkesrevolutionärerna levde som de lärde, annars skulle de inte ha gett sig ut på sin golgatavandring.”
(Stalin, Kapitel 2 ”Yrkesrevolutionären”, Trotskij)
Stalin var en del av denna heroiska generation, men hade särskilda egenskaper:
”Fängelse, förvisning, uppoffringar och försakelser skrämde honom inte. Han kunde stå öga mot öga med faror…
Ända från skoltiden visade han att han förmådde upptäcka sina medmänniskors svagheter och utnyttja dem skoningslöst… Han lärde sig tidigt i livet fördelarna med iskallt mod, försiktighet och list, som hos honom omärkligt omvandlades till slughet.”
Stalins naturliga habitat var partiets interna liv. En tidig episod i Tiflis är talande för hans politiska instinkt, när det utbröt en bitter konflikt om ifall arbetarna skulle tillåtas representation i partiets Tifliskommitté. Trotskij citerar Arkomed, som 1910 gav ut en samvetsgrann redogörelse för arbetarrörelsens utveckling i Kaukasus.
”Mot detta talade en viss ung, mycket energisk och i alla avseenden intelligent kamrat… Han vände sig till arbetarna när han avslutade sitt tal: ‘Här smickrar man arbetarna; jag frågar er, finns det bland er en enda arbetare som är mogen att vara med i kommittén? Lägg handen på hjärtat och säg sanningen!’”
(citerad i Stalin, Kapitel 2 ”Yrkesrevolutionären”, Trotskij)
Arkomed nämnde inte namnet på denna unga man, men hans aktivitet, förflyttning och politiska instinkt motsvarar Stalins till punkt och pricka.
”‘Den förut nämnde unge kamraten’, fortsätter Arkomed, ‘flyttade sina aktiviteter från Tiflis till Batumi. Därifrån fick arbetarna i Tiflis information om att han uppförde sig oanständigt och bedrev en fientlig och söndrande agitation mot organisationen i Tiflis och dess arbetare’. Enligt författaren var detta fientliga beteende inte grundat i principiella skäl, utan i ‘hans lynnighet och strävan efter absolut makt’.”
(Stalin, Kapitel 2 ”Yrkesrevolutionären”, Trotskij)
Liknande anklagelser återkommer från varierade källor kontinuerligt genom hela Stalins politiska bana. Han stod på apparatens sida. Ett citat ur ett flygblad han skrev efter blodiga söndagen 1905, när arbetarna vill ha vapen från bolsjevikerna, är talande:
”Låt oss sträcka ut händerna mot varandra och samlas kring partiets kommittéer. Vi får inte för ett ögonblick glömma att det bara är partikommittéerna som kan leda oss värdigt, som kan lysa upp vägen till det förlovade landet.”
(citerat i Stalin, Kapitel 2 ”Yrkesrevolutionären”, Trotskij)
Från revolutionär till tyrann
Den ryska revolutionen är den största händelsen i mänsklighetens historia. Miljoner och åter miljoner människor som levt hela sina liv under bankirernas, storföretagarnas, adelsmännens, ministrarnas och kungligheternas diktatur, tog klivet upp på historiens scen för att själva avgöra sina egna öden. Genom sovjeterna (arbetarråden), ledda av bolsjevikpartiet, grep arbetarklassen makten i oktoberrevolutionen 1917.
Ur oktoberrevolutionen föddes en revolutionär våg som sköljde över Europa: i Finland, Ungern, Sverige, Tyskland, och så vidare. Detta var helt i linje med såväl Lenins som Trotskijs perspektiv om den ryska revolutionen som gnista för revolutionen i de mer utvecklade ekonomierna. Men i land efter land gjorde revolutionärerna stora misstag, som ledde till nederlag.
De stora imperialistmakterna invaderade samtidigt en efter en den unga sovjetstaten – 21 olika utländska arméer på tre år. Efter första världskrigets förstörelse drabbades industrin och jordbruket nu av ett blodigt inbördeskrig som förstörde produktionen på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Petrograds befolkning sjönk med hela 75 procent, när arbetare tvingades evakuera till landsbygden i jakt på mat.
Revolutionens isolering under en situation av fruktansvärd fattigdom och brist lade grunden för att en privilegierad byråkrati snabbt skulle växa fram. Stalin blev snabbt en central spelare. När Lenin låg sjuk i december 1922, varnade han för att ”kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt” och rekommenderade att han skulle avsättas från posten som generalsekreterare. Om byråkratin skrev han:
”… vi kallar vår egen en apparat som i själva verket fortfarande är heltigenom främmande för oss och utgör ett borgerligt och tsaristiskt hopkok, som det var absolut omöjligt att göra om under loppet av fem år utan hjälp från andra länder och sysselsatta som vi var med framför allt militära ‘bestyr’ och kamp mot hungersnöden.”
Denna apparat fann sin naturliga företrädare i Stalin: äregirig, avundsjuk, skrupellös, skeptisk mot arbetare och stora revolutionära perspektiv, med sitt rätta element i statens manövrer och intriger. Som politisk personlighet förklarar Trotskij att han blir en personifiering av byråkratin.
Stalin deltog inte i revolutionen i syfte att bli envåldshärskare. Om han från början hade insett vart detta skulle leda, skulle han med all sannolikhet ha blivit förskräckt och ändrat kurs. Men när Stalin väl hade upphöjts till diktator genom den framväxande byråkratiska kastens ansträngningar, växte de tendenser som tidigare bara varit latenta inom honom till en monstruös makt.
Den första av två volymer av Trotskijs Stalin-biografi lanseras under RKP:s studiehelg Kommunism & Revolution den 28–30 november. Denna volym är den som Trotskij själv hann granska i så gott som färdigt skick, och den sträcker sig fram till 1917 då arbetarklassen griper makten i oktoberrevolutionen. Du kan förbeställa den redan nu på www.rödoktober.se. Den andra volymen, som behandlar Stalin vid makten, kommer på svenska i vår.