1,27 miljoner människor. Så många dör varje år som ett direkt resultat av antibiotikaresistens. För ytterligare fyra miljoner människor är det en bidragande orsak. Enligt Världshälsoorganisationen kommer tio miljoner personer årligen att dö av antibiotikaresistenta bakterier till år 2050 – betydligt mer än de 6,2 miljoner som hittills registrerats som avlidna från covid-19.
Penicillinets upptäckt 1928 av Alexander Fleming revolutionerade vården. Fruktade infektioner blev enkla att behandla och den genomsnittliga livslängden ökade dramatiskt, till stor del tack vare antibiotika.
Rutinvård som kejsarsnitt, höftoperationer och vård av prematura bebisar, då kroppens naturliga barriärer mot bakterier sätts ur spel, bygger på tillgång till antibiotika. Även andra delar av vården än infektionssjukdomar har påverkats av antibiotikans frammarsch. Cancerbehandlingar och organtransplantationer, som innebär att patientens egna immunförsvar blir kraftigt nedsatt under en period eller för resten av livet, blev möjliga just för att vi hade ett så effektivt vapen mot infektioner.
Redan när antibiotikan upptäcktes anades riskerna med resistensutveckling men detta ansågs inte vara ett problem då nya sorters antibiotika kontinuerligt upptäcktes under 1950- och 60-talen. Om resistens utvecklades mot en typ skulle man då bara kunna byta till en annan.
Sedan dess har det dock upptäckts ytterst få nya antibiotika. Anledningen är att det inte längre är lika lönsamt att forska på antibiotika. Ny antibiotika skulle behöva användas bara i extrema fall för att säkerställa att den inte också bidrar till resistensutveckling.
Trots att världen är i skriande behov av ny antibiotika så sker inte forskningen i den skala som behövs eftersom det inte genererar tillräckligt mycket vinst. Kapitalismens logik förhindrar dock inte bara framtagandet av ny antibiotika utan bidrar också direkt till resistensutvecklingen.
Inom djurhållningen används antibiotika på helt friska djur för att förhindra infektioner och främja tillväxt vilket driver på utvecklingen av resistens hos djur som sedan kan sprida sig till människor.
Även i själva produktionen av antibiotika är det tydligt att kapitalisterna värderar vinst över hållbara lösningar. Merparten av all antibiotika produceras i Indien och Kina. Vid undersökningar av grundvattnet runt fabriker i Indien har det uppmätts chockerande höga halter antibiotika. På en plats fanns det i vattnet 1000 gånger den dos som kan vara farlig för bakterier.
Naturligtvis är detta otroligt riskfyllt för de människor som bor och arbetar runt fabrikerna, vilket siffrorna också visar – i Indien dör varje år 58 000 nyfödda barn på grund av antibiotikaresistenta bakterier.
I Sverige har man hårda restriktioner på antibiotikaförsäljning för att minska problemen, men även här ökar förekomsten av flera av de vanligaste antibiotikaresistenta bakterierna. En av dessa, en tarmbakterie som producerar ett antibiotikanedbrytande enzym, orsakade sepsis i 727 fall under 2020. Sepsis är ett mycket allvarligt tillstånd som leder till stora risker för patienten och kräver avancerad vård under lång tid. Detta orsakar stora påfrestningar på en vård som redan går på knäna.
I ett samhälle som var rationellt planerat hade stora resurser lagts på forskning för att utveckla ny antibiotika och nya sätt att behandla infektioner, även om det var kostsamt, eftersom det finns ett skriande behov av det. Antibiotikan vi har hade kunnat användas mer rationellt. Samtidigt skulle vi kunna vidta åtgärder för att minska risken för att smittas – genom att minska stressen inom vården för att göra det enklare att arbeta hygieniskt och patientsäkert och säkerställa alla människors tillgång till rent vatten, sjukvård i rätt tid och säkra läkemedel. Vi vet vad som behöver göras men kapitalisterna är inte förmögna att utföra det.