Christopher Nolan har satt ett av världslitteraturens största verk till bioduken på det mest storslagna sättet hittills.
The Odyssey mötte hård kritik redan innan den kom ut. Elon Musk och andra högertroll har rasat över att man anlitat en svart skådespelerska och försökt göra filmen till en stridsfråga i kulturkriget. Till vissas förtret var rustningar och skepp inte heller tidstypiska för antikens Grekland.
Att exakt alla kända skådisar man tänker sig ska vara med i en storfilm år 2026 också är med (och dessutom pratar med amerikansk brytning och modernt språk) kan förvisso rycka en ur filmen till en början. Det är till hundra procent en Hollywood-fantasyfilm.
Men trots allt försvinner sådana tankar snabbt när filmen väl drar igång.
Filmfotot är vackert, inspelningsplatserna likaså. Ljudet är mästerligt och borde nog ge filmen en Oscar. IMAX-bildformatet som tagit stor plats i filmens marknadsföring kan man skippa, men att se den med ett bra högtalarsystem är ett måste. Biostolen skakar vid cyklopen Polyfemos omänskliga skrik eller när malströmmen Karybdis hotar att dra ned Odysseus skepp till Hades.
Till skillnad från tidigare Hollywoodadaptioner, som Troja från 2004 och The Return från 2024, har Nolan inte försökt göra en realistisk version av Homeros verk där gudar och monster i stort sett har rensats bort. Han lyckas istället göra mytologin levande. Gudar, cykloper, jättar och häxor existerar här utan pardon.
Filmens budskap är gjorda för att kunna accepteras av största möjliga biopublik. Men det betyder inte att filmen saknar intressanta idéer.
Nolans version ger faktiskt vissa av berättelsens drivkrafter en mer realistisk förklaring än sagan. Den beskriver bortrövandet av Helena, ”ansiktet som sjösatte tusen skepp”, som blott ett svepskäl och inte orsaken bakom Agamemnons krig mot Troja. Det verkliga skälet är istället kontrollen över handelsrutter, vilket nog kommer närmare sanningen. Odysseus och hans kumpaner är inga rättfärdiga hjältar utan krigare med PTSD, och scenerna från det trojanska kriget visar en brutalitet som för tankarna till moderna imperialistiska krig och massmord.
Filmens “bad guy” är inget av de många monstren längs vägen, utan nedbrytandet av människans relationer till varandra och vårt civiliserade liv. Huvudtemat är gästfriheten, som kallas “Zeus lag”: du bör respektera främlingen som kommer till ditt hem, för denne kan vara gudarna i förklädnad. Likaså är respekten för en annans hem helig.
Odysseus trick med den trojanska hästen är det yttersta exemplet på ett brott mot Zeus lag, och skildras smutsigt och brutalt, snarare än ståtligt, snillrikt och heroiskt som i andra adaptioner.
Mot slutet av filmen antyds det dock att det var detta brott mot seden som orsakade den dåvarande civilisationens förfall, det som kallas bronsålderskollapsen. Det är en historisk tolkning som hör lika mycket till mytologin som filmens jättar och cykloper.
Det har blivit allt vanligare att filmer behandlar teman som apokalyps och samhällskollaps. Berättelserna ger ett fiktivt uttryck åt känslor och rädslor som allt fler bär på, i takt med att kapitalismens kris fördjupas. ”Med tiden kommer de bara ha sånger kvar att berätta om oss som kunde skriva”, förkunnar Odysseus i en kanske lite för uppenbar blinkning till Homeros.
Nolans film är sevärd för den som gillar hans tidigare filmer, för den som gillar mytologi, eller helt enkelt för alla som gillar att ryckas med i tekniskt imponerande storfilmer. The Odyssey är kanske den mest övertygande filmatiseringen av Homeros epos hittills, just därför att den är ogenerat “mytisk”. Den lär inte bli den sista – vissa berättelser fortsätter att fascinera därför att de fortfarande har något att säga oss.