Den 6 oktober utspelade sig den tredje akten i de elevprotester som skakat Frankrike sedan läsårets början. Demonstrationerna var enorma överallt. Enligt arrangörerna, elev- och studentorganisationerna, demonstrerade 100 000 bara i Paris och totalt 450 000 runt om i landet.
Demonstrationerna var livliga, oerhört ungdomliga och bestod främst av gymnasieelever, som kom från varje skola och bostadsområde i kolonner som rörde sig snabbt, beväpnade med hundratals hemmagjorda plakat av kartong.
Redan den 5 oktober var 2 000 gymnasier runt om i landet blockerade, mer än hälften av alla gymnasier. Den 6 oktober anslöt sig också omkring 90 procent av landets universitet till rörelsen efter stormöten där hundratals, ibland tusentals, studenter deltog.
Brutal repression
Rörelsen har från början mötts av brutal polisrepression. Sedan den inleddes den 28 september har omkring 6 500 personer gripits eller stoppats av polisen. Omkring 1 800 står inför åtal, och den överväldigande majoriteten av dem är minderåriga.
Bilder på polisbrutaliteten har fått stor spridning och ytterligare underblåst ilskan, samtidigt som de väckt utbredd sympati för rörelsen och avsky för våldet. I går fick en 15-åring i Lens handen bortsprängd av en av polisens tryckvågsgranater med splitterverkan. Poliserna hävdar att han plockade upp den från marken, men ögonvittnen vidhåller att granaten träffade honom direkt.
I slutet av en massdemonstration i Rennes sparkade kravallpoliser brutalt på en ung kvinnlig gymnasieelev. I Noisy-le-Grand blev en tonåring angripen av kravallpoliser på trappan till sitt gymnasium, efter att ha fått tårgas rakt i ansiktet. Det fick honom att börja krampa och förlora medvetandet. Två kravallpoliser släpade honom nerför trappan, och till slut fick han föras bort i ambulans. En gymnasieelev har förlorat ett öga. En annan förlorade flera tänder efter en direktträff av en polisgranat.
Kravallpolisen har använt alla tillgängliga medel mot de demonstrerande tonåringarna. Tryckvågsgranater, tårgas, anfall med beriden polis; i Paris använde de sköldar med en anordning som bländar med stroboskopljus! På universitetet Sorbonne Nouvelle trängde kravallpoliser in i lokalerna för att upplösa ett stormöte med hundratals studenter och anställda.
En generationsrevolt
I stället för att kuva rörelsen, vilket var avsikten, har repressionen gjort ungdomarna ännu argare och väckt bred solidaritet med dem. En opinionsundersökning förra veckan visade att 62 procent av befolkningen ansåg att elevernas protester var berättigade.
Under de senaste dagarna har fackliga aktivister runt om i landet ställt upp som demonstrationsvakter till skydd för rörelsen och fysiskt försvarat gymnasieelever mot polisens angrepp.
Även om det inte pågick någon allmän strejkrörelse den 6 oktober deltog fackliga aktivister i stor utsträckning i demonstrationerna. Delegationer från viktiga arbetsplatser var på plats. Bland gymnasielärarna pågår en strejkrörelse.
Det som började som en rörelse som samlade ilskan över en rad olika problem (lärarbrist, undermåliga lokaler, otillräckliga anslag, långa studiedagar, det ogenomskinliga antagningssystemet till universiteten och så vidare) har nu blivit en fullskalig generationsrevolt.
Generation Z:s revolution har nu på allvar nått Frankrike. Skolelever har setts bära plakat med budskapet ”generation 6-7 gör om maj 68”. På universitetet Rennes 2 har strejkande studenter målat slagordet ”Leve kommunen”, en hänvisning till Pariskommunen, på en av huvudbyggnaderna.
En central faktor i rörelsen är avståndstagandet från Le Pens och Bardellas högerextrema Nationell samling (RN) och deras rasistiska och främlingsfientliga politik. Slagordet ”la jeunesse emmerde le RN” (”ungdomen säger: åt helvete med RN”) har återupplivats. Slagordet har stark förankring, eftersom rörelsen började på de mer nedgångna gymnasierna i banlieuerna, de fattiga arbetarförorterna, där en stor andel av eleverna är araber och svarta.
Det är också betydelsefullt att ett stort antal unga kvinnor deltar i rörelsen och har spelat en ledande roll i demonstrationerna och gymnasieblockaderna.
Enorm press
Precis som vid varje massrörelse i Frankrike har Le Pens RN tagits på sängen. Trots att de utger sig för att vara motståndare till etablissemanget befinner de sig nu på samma sida som regeringen, i opposition mot en mycket populär rörelse.
Samtidigt har Mélenchons La France Insoumise (LFI) kastat sig in i arbetet med att stödja rörelsen och gett alla sina folkvalda företrädare i uppdrag att bege sig till gymnasierna och hjälpa till att försvara eleverna mot polisrepressionen. LFI:s borgmästare i Saint-Denis, Bally Bagayoko, har blivit en mycket populär person i rörelsen.
Lecornus mycket impopulära regering utsätts för allt hårdare press. Repressionen har misslyckats med att krossa rörelsen, och nu fruktar regeringen att den ska förenas med den bredare rörelsen inom arbetarklassen. I flera sektorer pågår eller planeras strejker, bland annat bland offentliganställda, vårdanställda och arbetare inom energi- och kemiindustrin. Det har också kommit uppmaningar till en ny gula västarna-rörelse den 17 oktober.
Utbildningsministern har för tillfället beslutat att ställa in all undervisning på landets gymnasier fram till måndag. I stället har han uppmanat till en ”demokratisk paus”, där eleverna ska öppna de blockerade skolorna för att gå in igen och ”diskutera sitt missnöje”.
Men eleverna har svarat att de redan vet vad de är missnöjda med: de kräver att problemen åtgärdas, och de tänker inte häva gymnasieblockaderna. Gymnasieelevernas och universitetsstudenternas organisationer har utlyst ännu en nationell aktionsdag torsdagen den 8 oktober.
Macron kallade till ett akut krismöte i slutet av dagen den 6 oktober, där premiärministern, inrikesministern och utbildningsministern deltog. Premiärministern kommer att tala till nationen onsdagen den 7 oktober. Inrikesministern har förbjudit polisen att använda tryckvågsgranater.
Regeringen och Macron själv står inför ett dilemma. Repressionen har bara eldat på rörelsen ytterligare, men det finns mycket litet utrymme för eftergifter eftersom elevernas krav främst rör budgetfrågor.
Den franska kapitalismens kris
Elevrörelsen, som kan sprida sig och utvecklas till ett fullskaligt socialt uppror där den organiserade arbetarklassen deltar, är ett uttryck för den franska kapitalismens djupa kris.
I grunden innebär kapitalismens kris att den härskande klassen kräver djupa nedskärningar i de sociala utgifterna. Skulden uppgår nu till 119 procent av BNP, och den årliga kostnaden för räntor och amorteringar, som för närvarande uppgår till 70 miljarder euro eller tre procent av BNP, beräknas stiga till över 90 miljarder euro redan nästa år. Det beloppet överstiger vida de nationella budgetarna för utbildning (65 miljarder euro) och till och med försvar (63 miljarder euro). Budgetunderskottet är 5,4 procent av BNP.
Att genomföra ens en bråkdel av de nedskärningar som den härskande klassen kräver kommer att göra vilken regering som helst djupt impopulär. Det är därför mitten och alla etablissemangspartierna snabbt har kollapsat. Följden är att krafter som vänder sig mot etablissemanget går framåt, både till höger med RN och till vänster med LFI.
Intressant nog höll Le Pens RN en presskonferens för att förklara sitt ekonomiska program. Där framställde de sig som partiet som tar ansvar för statsfinanserna och lovade att minska underskottet och införa en ”gyllene regel i grundlagen för att sätta ett lagstadgat tak för framtida underskott”. De förband sig att få ner underskottet till under tre procent av BNP senast 2030 genom ett program med ”besparingar” på 140 miljarder euro.
När reaktionära demagoger närmar sig makten känner de ett behov av att försäkra kapitalisterna om att de är pålitliga makthavare. Men för att tillfredsställa sina väljare lovar de att genomföra dessa åtstramningar utan att skära ner på vare sig utbildning eller pensioner, vilket uppenbarligen inte är möjligt.
Om Lecornuregeringen gör eftergifter till eleverna, sedan den sett att repressionen fått motsatt effekt, kommer ”marknaderna” (det vill säga de kapitalistiska investerare som köper obligationer) att straffa den. De skulle anse att regeringen inte menar allvar med att minska underskottet. Men om regeringen inte gör några eftergifter kan rörelsen sprida sig, breddas och bli en ohejdbar kraft som sopar undan regeringen.
Financial Times publicerade en alarmistisk artikel med rubriken ”Frankrike mellan obligationsmarknaden och barrikaderna”, där tidningen framhöll att:
”Frankrike är klämt mellan demonstranterna på gatorna som kräver mer pengar från regeringen och marknadernas ’obligationsväktare’, som straffar vad de uppfattar som finanspolitisk oansvarighet genom att spekulera mot landets statsskuld.
”Spänningarna ökar när konfrontationen om budgeten skärps och landet förbereder sig för ett presidentval i april som kan sluta med en kraftmätning mellan yttersta högern och den radikala vänstern. Investerarna fruktar att landet kan drivas in i en fullskalig skuldkris som inte bara skulle kunna skaka Frankrikes ekonomi utan också euroområdet.”
Även New York Times slog larm:
”’Frankrikes situation verkar ohållbar, och det är vad obligationsmarknaderna säger, men de skriker inte ut det ännu’, sade Kenneth Rogoff, professor i nationalekonomi vid Harvard som forskar om finansiella kriser. ’Det är en tågkrasch i slow motion.’”
Samma tidning citerade en politisk riskanalytiker, som beskrev situationen så här:
”De investerare jag talar med oroar sig för en existentiell politisk och konstitutionell kris. Alla dessa problem sammanfaller på ett sätt som blir mycket besvärligt för den som vinner presidentvalet.”
Denna situation är inte unik för Frankrike. Liknande förhållanden råder i stora europeiska ekonomier som Italien, Spanien och Storbritannien. Kapitalismens kris är också mycket djup i Tyskland, även om skulden inte är lika skyhög, än så länge.
Liknande förhållanden tenderar att ge liknande resultat. Hela Europa är en krutdurk, redo för en social explosion.