Söndagen den 28 juli utropade det venezuelanska valrådet (CNE) Nicolás Maduro som vinnare i landets presidentval. Stora protester bröt ut och högeroppositionen vägrade acceptera valresultatet som de anser är ett resultat av valfusk. Vad händer i Venezuela och hur bör marxister förhålla sig till situationen?
Vi i Revolutionära kommunistiska internationalen har länge följt utvecklingen i Venezuela. I mer än två årtionden har vi stöttat den venezuelanska revolutionen. Vi lanserade Hands off Venezuela-kampanjen 2002 när högern, kapitalisterna och USA-imperialismen försökte störta Hugo Chávez.
Vi är vana vid att syna högerns bluff när de skriker “valfusk”, de har gjort det varje gång som Hugo Chávez vann. Vi vet att de är dem som står för de mest odemokratiska metoderna tänkbara, hur de försökt sig på kuppförsök efter kuppförsök, med stöd av imperialismen. Vi känner till deras våldsamma metoder.
Men detta val och de protester som brutit ut efteråt skiljer sig från tidigare gånger. Det finns mycket som faktiskt tyder på valfusk.
Innan CNE räknat klart alla valsedlarna rapporterades det att Maduro nått en majoritet med 51 procent av rösterna mot oppositionens kandidat, Edmundo González, som landade på 44 procent. Nyheten kom när 80 procent av sammanräkningen hade gjorts. Dagen efter utropades Maduros seger utan att den totala sammanräkningen av rösterna publicerats.
Maduro hävdar att våldet på Caracas gator som följde efter valresultatet tillkännagetts, bara är en upprepning av militärkuppen 2002 och de guarimbas (upplopp) som skedde 2004 och 2014. Han menar att detta bara är ytterligare ett amerikanskt kuppförsök. Enligt honom är de som demonstrerar på gatorna inget mer än fascister som försöker ta över makten a là Trump.
Och visst finns dessa element där, som tidigare. På sociala medier spreds filmer där man kan se folkmassorna attackera polisen, byggnader brännas ner och statyer av såväl Hugo Chávez som historiska figurer från urbefolkningen rivas ner.
Men inte bara. Idag är de som har varit ute på gatorna också arbetare och studenter från vanliga, fattiga barrios. Dessutom inte vilka barrios som helst, utan de som var den bolivarianska revolutionens fästen och som stöttade Hugo Chávez. Ett av dem var området 23 de Enero där oppositionen också vann valet enligt bilder från sociala medier. Hur är det möjligt?
Maduros prokapitalistiska politik
Att Edmundo González och María Corina Machados opposition byggt upp ett stöd bland chavistas beror på det missnöje som finns med den djupa ekonomiska krisen som pågått i år i Venezuela och Maduros pro-kapitalistiska politik.
I många år vägrade arbetarklassen att rösta på oppositionen eftersom man visste vilken slakt av levnadsvillkor som det skulle innebära om de kom till makten. Men nu har man drivits till en sådan desperation att många till och med kan tänka sig det, framför en fortsättning på den rådande situationen.
Det man måste förstå är att dagens Maduro-regim och revolutionsledaren Hugo Chávez tidigare regering inte har någonting gemensamt. Tvärtom. Under Chávez beslagtogs jord från godsägare, man upprättade kommittéer för bostadsområden (Consejos Comunales), arbetarkontroll på fabriker, genomförde många nationaliseringar och tog strid mot imperialismen. Chávez pratade om behovet av att gå mot socialism. Partiet PSUV, som nu tagits över av Maduro och hans gäng, grundades för att vara ett verktyg för den kampen.
Allt detta började vridas tillbaka under Maduro. Han har gett tillbaka jordegendomar till jordägare, privatiserat företag, eliminerat arbetarkontrollen, bedrivit en anti-facklig politik och fängslat arbetare som kämpat tillbaka.
Kombinationen med en hög inflation och ekonomisk kris har lett till en dramatiskt ökande fattigdom.
En nationell undersökning från 2023 visar att 8 av 10 personer inte har råd med grundläggande livsmedel och att 51,9 procent av hushållen lever i “multidimensionell fattigdom”, som innefattar osäker tillgång till boende, offentliga tjänster, utbildning och anställning. Minimilönen ligger samtidigt på låga 13 miljoner bolivares i månaden (37,5 kronor).
Samtidigt har Maduroregeringen använt repression för att göra sig av med all opposition, inte bara mot högern utan också mot vänstern. De snodde valregistreringen från Tupamaros, UPV, PPT, och Venezuelas kommunistparti, PCV. Maduros regim gick till och med så långt som att starta ett fejkparti för att sno PCV:s namn. I Barinas förklarade de valet ogiltigt när de förlorat, och diskvalificerade alla oppositionskandidater, bara för att förlora en gång till.
Oppositionen inget alternativ
Detta har gjort att vissa chavistas sätter sitt hopp till oppositionen för att bli av med Maduro. Till och med PCV stöttade en borgerlig kandidat, Enrique Márquez, från partiet Centrados. Deras argument var att det nu behövs en “enhetsfront för demokratisering”. Men denna kandidat, liksom de andra högerkandidaterna är inga demokrater. Även Márquez har deltagit i kuppförsök.
De som tror att det åtminstone inte kan bli värre än vad det är nu under Maduro har fel. Högerns politik kommer att vara mycket värre för arbetarklassen. Machado, som är den verkliga ledaren inom oppositionen, står för en klassisk nyliberal chockdoktrin: privatisering av oljeindustrin och den offentliga sektorn, utförsäljning av statliga företag för småmynt, en ”förenkling” av skattesystemet (läs: skattesänkningar för de rika) och avtal med IMF.
De kommer använda samma statliga repression och odemokratiska metoder, eller värre, som Maduro använt för att hantera det motstånd som denna politik kommer ge upphov till. Machado är av samma typ som Milei i Argentina, Trump i USA eller Gustavo Adrianzén i Peru (som blev premiärminister genom en kupp).
Med andra ord: de är våra klassfiender, av den värsta sorten.
Vägen framåt
Våra kamrater i Lucha de Clases, den venezuelanska sektionen av Revolutionära kommunistiska internationalen, vägrade att stötta någon av valkandidaterna. De har skrivit flera artiklar under valperioden, där de förklarat att det vore som att tvinga en person att välja hur de ska dö: av kvävning eller halshuggning. Antingen Maduros gradvisa strypning av revolutionen, eller oppositionens avrättning.
De har tillsammans med andra vänsterorganisationer kämpat på gator och torg mot Maduros högerpolitik och om oppositionen kommer till makten kommer de att kämpa mot dem. De uppmanar alla vänsteraktivister att kämpa för ett verkligt revolutionärt kommunistiskt parti, som kan ta kampen mot den venezuelanska kapitalismen.
Och de förespråkar att vi lär oss, i Venezuela och hela världen, av den bolivarianska revolutionen: dess framsteg, men också dess begränsningar. Vad vi ser i Venezuela idag är resultatet av att man inte gick hela vägen och avskaffade kapitalismen. Om man gör en halv revolution, där borgarklassen har kvar makten, kommer de alltid kunna hitta sätt att sabotera och undergräva den. Vi måste lära oss av historiens misstag för att inte återupprepa dem.