Den sjunde oktober är det presidentval i Venezuela. Valet är historiskt och valresultatet kommer att få stora efterverkningar såväl i Sydamerika som internationellt. Avanti analyserar vägen framåt och förklarar varför varje marxist måste stödja Chávez.
När Hugo Chávez vann presidentvalet 1998 innebar detta enorma framsteg för Venezuelas arbetare och bönder. Enligt FN:s ekonomiska kommission i Sydamerika minskades fattigdomen med 21 procent mellan 1999 och 2010. Analfabetismen är utrotad och de fattiga har numera tillgång till fri sjukvård. Alla dessa framsteg hotas om oppositionen i Venezuela vinner valet.
Oppositionens löften om inte ta tillbaka Chávez reformer är inget att lita på. För att förstå detta räcker det att undersöka bostadsfrågan: Under Chávez har sedan 2011 genomförts ett bostadsprogram där man byggt 200 000 bostäder till de fattiga. Detta program är enormt populärt och har minskat hemlösheten bland Venezuelas fattigaste arbetare. Oppositionen har kallat det för ”en bluff och ett misslyckande”, och har särskilt kritiserat att man exproprierat land för att bygga hem till de fattiga. Detta är ett av flera tydliga exempel på att oppositionen inte har något intresse av att bevara de genomförda reformerna.
Oppositionen
Oppositionen, med presidentkandidaten Henrique Capriles Radonski i spetsen, säger sig stå för medelklassen. Detta är en direkt lögn – Capriles och hans anhang representerar inget annat än oligarkin: extremt rika bankirer, landägare och kapitalister, som hatar Chávez eftersom han hotar allt de står för – enorma utsugningsnivåer och koncentration av landets rikedomar i händerna på ett fåtal. I slutändan fruktar de att han ska avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen.
Capriles kallar sig själv för en reformist. Han menar att han inte står för någon särskild ideologi, utan endast har landets bästa för ögonen. Capriles säger sig också vara progressiv och att han inte kommer att upprepa de misstag som styret innan Chávez gjorde. Men de partier han representerar är mer eller mindre samma partier som styrde landet innan Chávez. Då som nu var dessa partier inget annat än den venezolanska borgarklassens politiska gren.
I ett läckt dokument, skrivet av Capriles ekonomiska rådgivare, visar sig oppositionens verkliga agenda. Det som där står är planen för åtstramningspaketet som Capriles och hans anhang ämnar driva igenom om de kommer till makten. Det innefattar nedskärningar i pensionssystemet, nedskärningar i de sociala programmen och offentlig sektor samt börsintroducering av statliga företag inom bland annat oljeindustrin. Detta är deras plan för Venezuela om de vinner valet.
Kort sagt, vinner inte Chávez valet så finns ingen möjlighet att försvara de historiska framsteg för Venezuelas arbetare och bönder som har möjliggjorts under Chávez. Kan ingen försvara framstegen så finns heller ingen som kan leda revolutionen vidare in i sin slutgiltiga fas.
En kamp mellan oförenliga intressen
Valet i Venezuela är inte ett val mellan två partier eller två presidentkandidater. Det är ett val mellan att ta revolutionen vidare eller att vrida tillbaka klockan till tiden innan revolutionen. Det är ett val mellan att ta från de rika och ge till de fattiga, eller att öka utsugningsgraden av arbetare och bönder för att göda kapitalisterna i Venezuela. Det är, i slutändan, ett val mellan socialism eller kapitalism.
Man kan inte säga att det är socialism i Venezuela i detta nu, men faktum är att de reformer som Chávez har drivit igenom – nationaliseringar av stora banker och företag, ökad beskattning av de rika, utsparkandet av imperialistiska intressen – är reformer på vägen mot en fullskalig socialistisk revolution. Vinner Chávez valet så har han bara ett enda alternativ och det är att ta revolutionen vidare. Om Chávez förlorar så kommer arbetarklassen att lida svårt under borgarklassens kontrarevolution.
Om Chávez vinner så kommer det underlätta en vänstersväng i hela Latinamerika, i en period när kapitalismen är i en djup kris på världsskala. Om däremot oppositionen vinner innebär det att en av Sydamerikas sista försvarslinjer mot imperialismen har fallit. Kuba kommer vara helt isolerat och det kommer ge en stark impuls till högern inom den kubanska byråkratin.
Kampen för socialism i Venezuela är på inget sätt avslutad. Fortfarande finns stora hinder på vägen, inte minst i Venezuelas förenade socialistparti PSUV:s egna byråkrati, men dessa kan undanröjas. Att undanröja kapitalismen utan ett socialistiskt parti vid makten är en långt svårare uppgift.
Det är onekligen en svaghet för revolutionen att den beror så starkt på en enda person. Nyckeln till en lyckad revolution är att massorna tar kontroll över den revolutionära rörelsen, i stället för de byråkrater och karriärister som har åsamkat den så mycket skada. Det är dags för verklig arbetarkontroll inom ekonomin.
Arbetarna och bönderna har varit den verkliga drivkraften bakom revolutionen. De, och endast de, måste ha makten. Det är bara de som kan fullborda revolutionen och leda den till seger.
-
Besegra kontrarevolutionen!
-
Expropriera fåtalsväldet!
-
All makt åt arbetarna och bönderna!
-
Fullborda den socialistiska revolutionen!