På tröskeln till presidentvalen den 20 maj går Venezuela igenom en ny turbulent period. Det syns i den djupa ekonomiska depressionen, hyperinflationen, välfärdens kollaps och – som en direkt konsekvens – en växande kamp från arbetarnas och folkets sida. Detta är grunddragen i landets explosiva politiska situation.
Högern är splittrad. USA-imperialismen är på frammarsch och avståndet ökar mellan det bolivarianska ledarskapets politik och arbetarklassens och folkets intressen. Vi måste analysera de stridande grupperingarnas rörelser för att klargöra klasskampens utveckling och anta en politik som baseras på arbetarklassens och andra förtryckta gruppers historiska intressen.
Nyligen förbjöd Trump-administrationen amerikanska medborgare och invånare att handla och genomföra transaktioner med Petros, Venezuelas kryptovaluta. Denna åtgärd följer på en rad finansiella sanktioner som antogs i augusti 2017, som begränsade den venezuelanska regeringens möjligheter att ta nya lån på den internationella marknaden eller omförhandla den nuvarande skulden. De förhindrade också i praktiken att olika handelsutbyten med Venezuela skulle kunna slutföras. Samtidigt blir hotet om en oljeblockad allt mer påtagligt. Än så länge har det inte genomförts, eftersom de amerikanska imperialisterna fruktar att det ska drabba USA:s oljebolag.
Det är tydligt att USA-imperialismen försöker strypa Maduro-regeringen finansiellt genom att intensifiera de redan väldigt allvarliga ekonomiska och sociala problemen i landet, och därigenom framtvinga en militärkupp.
Samtidigt har oppositionskandidaten, Henri Falcón från AP, som stöds av partierna MAS och COPEI, en svag kampanj eftersom majoriteten av den reaktionära oppositionen vägrar att delta i de kommande presidentvalen. Oppositionens extremistiska minoritet, som består av María Corina Machados parti Vente Venezuela och Antonio Ledezmas parti Alianzas Bravo Pueblo, isolerar sig från resten av oppositionen och fördömer deras brist på engagemang i kampen.
De mest talrika och inflytelserika delarna av högern har lanserat Frente Amplio Venezuela Libre för att samla kraft för att på sikt genomföra ett nytt uppror. De hoppas kunna dra nytta av den försämrade ekonomiska situationen, som är ett resultat av imperialistiska påtryckningar, borgerlighetens ekonomiska sabotage och den politik som regeringen bedriver (eftergifter och underlåtenhet).
Den marxistiska tendensen Lucha de Clases fördömer alla manövrer som syftar till att skapa osäkerhet, planerna på statskupp och den imperialistiska interventionen, som har förberetts av oligarkin och dess imperialistiska herrar. Om de uppnår sina mål kommer det att leda till brutala nedskärningar, avskaffandet av de sociala programmen [misiones], angrepp på arbetarnas demokratiska rättigheter, liksom förföljelse av lokala och fackliga ledare.
Den bolivarianska byråkratin försöker samtidigt att balansera mellan klasserna och de skilda klassintressen som finns. Å ena sidan sker detta genom att de beviljar nya eftergifter till borgarklassen och imperialismen: minskad kontroll över ekonomin (avveckling av priskontrollerna, avskaffande av växelkursen Dipro och nya devalveringar genom Dicom) och införandet av en ny lag för investeringar. Å andra sidan sker det genom en klientelistisk politik, som innebär att man ger förmåner till särskilda grupper för att behålla röster från de fattigaste lagren. Detta görs bland annat genom det nyligen bildade partiet Somos Venezuela. Det är tydligt att regeringens politik främst handlar om självbevarelse.
Lanseringen av Petro och den nya monetära omställningen är begränsade och tillfälliga åtgärder. De erbjuder inte någon verklig lösning på det ekonomiska drama som pågår i landet. Tvärtom visar de att utrymmet för att fortsätta hantera den kapitalistiska krisen inom systemets ramar fortsätter minska. Försäljningen av Petros är i slutändan en desperat finansiell manöver för att kunna ta nya lån på grundval av olja som ännu inte utvunnits. På så sätt kan de få tag på utländsk valuta som de kan använda för att betala PDVSA:s och statliga skulder, i stället för att importera mer mediciner och mat.
I denna situation har Lucha de Clases kämpat för att Venezuelas kommunistiska parti (PCV) – tillsammans med andra revolutionära organisationer i den chavistiska rörelsen – ska föra fram en egen kandidat i presidentvalen som för en politik för arbetarklassen. Tyvärr skrev dessa organisationer i stället under en pakt med PSUV som inte har löst någonting. Denna oansvariga politik gör att revolutionärer inte kan rösta på någon kandidat i valet. Det fördröjer det helt nödvändiga bildandet av ett revolutionärt alternativ, vilket de mest avancerade skikten inom rörelsen redan kräver. Självklart kan vi inte rösta för den reaktionära oppositionen, men en röst på Maduro skulle innebära ett fortsatt stöd för den politik som har skapat den nuvarande katastrofala situationen.
Den enda lösningen på krisen för arbetare och fattiga är ett verkligt revolutionärt program: att bilda socialistiska arbetarråd på varje fabrik och arbetsplats; expropriera de stora industrierna under arbetarkontroll; införa statsmonopol på utlandshandel under arbetarnas och folkets kontroll; expropriera jorden under böndernas kontroll; nationalisera banker och försäkringsbolag, så att deras resurser kan användas till en nationell plan för produktiva investeringar i statsägda företag under arbetarkontroll; införa kontroll från folket och arbetarna över distribution och försäljning av mat och medicin; avsluta betalningarna på utlandsskulden; och göra en internationalistisk appell till arbetarklassen i Latinamerika och resten av världen.
Den viktigaste uppgiften är alltså att bygga ett revolutionärt alternativ som är tillräckligt konsekvent och uthålligt för att ta kampen för de historiska uppgifter som räknas upp ovan, och som kan möta reaktionens hot med revolutionära medel. Lucha de Clases uppmanar den chavistiska rörelsens alla stridbara grenar att tillsammans åta sig denna väldigt viktiga uppgift.
Detta var ledarartikeln i det senaste numret av tidningen Lucha de Clases (Klasskampen), som ges ut av IMT Venezuela.