En socialdemokrati som vill lägga sitt huvudfokus på att spärra in gängkriminella och göra livet svårare för invandrare. Ett centerparti som vill fortsätta och utöka januariöverenskommelsens försämringar. Dessa vill Vänsterpartiet bilda regering med. Men ett sådant block kan bara innebära högerpolitik.
Sverige är idag ett av de länder i världen med störst klassklyftor. På listan över länder med flest dollarmiljardärer per capita hamnar Sverige på sjätte plats. Politikerna har med de senaste årtiondenas nedskärningar, privatiseringar och avregleringar hjälpt kapitalisterna att berika sig på arbetarklassens bekostnad.
Ett råare klassamhälle har växt fram, med otrygga anställningar och slavliknande arbetsvillkor inom gig-ekonomin och bemanningsindustrin. Avregleringarna har lett till att statlig infrastruktur som post och järnväg blivit allt mer opålitlig samtidigt som arbetsvillkoren blivit ohållbara. Nio av tio bor i kommuner med bostadsbrist. Vården är i öppen kris: samtliga 21 regioner har betalat ut extra bonusar för att få vårdpersonalen att ställa in sina semestrar under sommaren.
Samtidigt riskerar inflation, stigande boräntor och en hotande ekonomisk recession att rycka undan mattan för vanliga arbetarfamiljer. Reallönerna har redan minskat med 4,5 procent jämfört med 2021.
Det finns med andra ord gott om problem som ett verkligt arbetarparti hade tagit sig an inför ett stundande val.
Socialdemokraternas valkampanj: valfläsk och rasism
Att Socialdemokraterna inte tänker ta tag i de ökade klassklyftorna och lösa arbetarklassens problem har de gjort tydligt i årtionden. Reformpolitik byttes ut mot avregleringar och försämringar när efterkrigstidens ekonomiska uppsving förbyttes i kriser och uppgångar drivna av spekulation och billiga krediter. De ser kapitalismen som det enda möjliga systemet och accepterar därför de begränsningar som Wallenberg och Co sätter.
Att de saknar verkliga lösningar på arbetarklassens problem är också svaret på varför de alltmer anammat Sverigedemokraternas politik. De vill inte erkänna att det är kapitalismen och deras egen (och Moderatledda regeringars) högerpolitik som orsakat problem med utanförskap, fattigdom och kriminalitet. Istället följer man högerns exempel och skyller allt på invandringen.
Större delen av socialdemokraternas valkampanj handlar om hårdare tag mot gängkriminalitet, vilket visar vad de kommer lägga fokus på efter valet. Resten är valfläsk om pensionerna och skolan: vänsterströssel för att upprätthålla ett sken av att de levererar vänsterpolitik. Vanligtvis gör de åtminstone några konkreta vallöften, som praktiskt nog brukar försvinna bort i parlamentariska intriger efter valet. Men i år gör partiet knappt ens det – utöver ytterligare en “utredning” i skolfrågan – vilket visar att Magdalena Andersson är fullt medveten om vad som krävs för att komma överens med Annie Lööf: högerpolitik.
Vänsterpartiets vägval
De senaste årens allians mellan S, C och MP har sänkt skatterna, inskränkt strejkrätten, sett till att en försämring av anställningstryggheten drivits igenom och planerat att införa marknadshyror. Regeringen genomförde stora stödpaket till kapitalisterna under pandemin samtidigt som arbetare inom vård- och omsorg drevs till utbrändhet av inhumana arbetsvillkor. Den gjorde den tillfälliga inskränkningen av asylrätten permanent och ökade polisnärvaro i förorten. Det är regeringen som förde Sverige in i Nato.
Ändå kräver Vänsterpartiet att få vara med i en regering med dessa partier efter valet. En stabil allians med Centerpartiet och Socialdemokraterna kan bara uppnås genom att Vänsterpartiet ger upp den vänsterpolitik som de fortfarande står för.
Vänsterpartiet har hårt kritiserat socialdemokraten Anders Ygemans förslag om att Sverige ska börja kika på Danmarks rasistiska “ghettolagar”. Vänsterpartiets Tony Haddou konstaterade i SVT att de “gör klassfrågan och frågan om ekonomiska skillnader till en fråga om etnicitet. Det är rasism.” Men Ygemans uttalande var naturligtvis väl förberett, och snart backades det upp av Magdalena Andersson. Socialdemokraterna är inställda på att driva en hård klasspolitik som gör det ännu svårare för fattiga att hitta någonstans där man har råd att bo – motiverat med en giftig rasistisk retorik.
Att regera tillsammans med partier som ställt sig bakom Nato-medlemskapet har också konkreta följder. Regeringen har åtagit sig att hjälpa Erdogan att föra krig mot kurderna i Syrien genom vapenexport och att utvisa kurder som har kopplingar till PKK, YPG och YPJ. Vänsterpartiet har kritiserat detta i ord, men samtidigt har Dadgostar tydligt tagit avstånd från en protest från tre vänsterpartister mot avtalet, genom att säga att hon inte “sanktionerat” den. Om man inte öppet tar strid mot Natomedlemskapet – och dessutom sitter i en regering som går med i Nato – är man utan tvivel medansvariga.
Många kan nog initialt sympatisera med en kompromiss för att hindra Kristersson, Åkesson och Co från att komma till makten. Men om kompromissen innebär att sätta sig i regering och själv genomföra högerns politik – vilket Socialdemokraterna gjort de senaste åtta åren, med Vänsterpartiets stöd – så gör man bara ont värre. Resultatet blir att det inte finns ett enda riksdagsparti som faktiskt kämpar mot försämringarna.
Vänsterpartiet borde organisera kamp emot regeringens högerpolitik, och vid behov försöka fälla regeringen. Men Dadgostar talar istället om att undvika “stökighet”, som om ett stabilt införande av försämringar vore att föredra. Istället för att axla rollen som ett arbetarparti som kämpar, klass mot klass, för ett socialistiskt samhälle, följer Vänsterpartiet just nu med på Socialdemokraternas vandring högerut.
Organisera dig för att krossa kapitalismen!
Ett verkligt socialistiskt arbetarparti skulle inte se valet som ett sätt att vinna makt och inflytande. Det skulle ses som en chans att nå ut med sin politik till bredare lager av arbetarklassen och organisera fler i klasskampen mot kapitalismen. Det program som förs fram skulle inte bygga på vad man kan komma överens med andra partier om, utan det som faktiskt behövs för att lösa arbetarklassens problem.
Några reformer i ett sådant program skulle kunna vara:
- Nej till vinster i välfärden: nationalisera de stora företagen i välfärden, utan kompensation till ägarna.
- Återta nedskärningarna i välfärden: 300 000 nya jobb inom offentlig sektor.
- Ett stopp för tågkaos och elbrist: åternationalisera all infrastruktur som privatiserats och avreglerats de senaste 40 åren.
- Rätt till heltid och trygg anställning: förbjud bemanningsföretag och visstidsanställningar.
- Avskaffa arbetslösheten: inför sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
- Bygg bort bostadsbristen: för ett nytt modernt miljonprogram.
- Upprustning av allmännyttan utan hyreshöjningar.
- Gemensam kampanj med facken för löner som automatiskt höjs med inflationen.
- Nej till Nato: för att omedelbart avbryta medlemsansökan. För internationell solidaritet med kämpande folk över hela världen.
- Refugees welcome: Rätt för alla som kommer hit att stanna med fullständiga rättigheter.
- Nej till fler poliser och hårdare repression: storskaliga sociala insatser och reformer för att avskaffa grogrunden för kriminalitet.
- Inga fler tomma klimatlöften: en plan för att omedelbart ställa om industrin och expropriering av de företag som inte underordnar sig. Kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken, som görs gratis.
- För att finansiera ett sådant program: nationalisera de stora bankerna och storföretagen och ställ dem under arbetarkontroll.
Det hade varit ett program som hade kunnat bli ett vapen i arbetarklassens händer mot borgarklassen. Ett program för ett arbetarparti värt namnet. Men varken Socialdemokraterna eller ens Vänsterpartiet är i närheten av att våga föra fram ett sådant program. Liksom Socialdemokraterna ser Vänsterpartiet kapitalismen som det enda möjliga systemet och i bästa fall innehållslösa kompromisser med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet som den enda metoden att åstadkomma förändring.
Vi i Revolution uppmanar till en kritisk röst på Vänsterpartiet, som det minst dåliga alternativet. Men det är inte genom att rösta som förändring kommer åstadkommas. Det är genom att organisera sig mot kapitalismen och alla dess problem: för en socialistisk revolution i Sverige och över hela världen. Detta är det enda som kan ge mänskligheten en framtid värd namnet.