Det verkar som att Turkiet har inlett eller snart kommer att inleda en attack mot den kurdstyrda enklaven Afrin i nordvästra Syrien. Förberedelserna för denna operation har pågått i flera månader. Turkiska styrkor har omgett områden från syd och från öst genom sina allierade – den så kallade Fria syriska armén – och har både befäst och bombat området under de senaste veckorna.
För Erdoganregimen är en självständig kurdisk enhet invid den turkiska gränsen ett hot, eftersom det skulle stärka rörelsen inom den förtryckta kurdiska minoriteten i Turkiet. Han har aldrig gjort någon hemlighet av det faktum att hans huvudprioritet i Syrien för närvarande är att besegra den kurdiska rörelsen, vilken leds av PYD som är en systerorganisation till PKK i Turkiet.
Massmedia i väst har varit tysta om dessa händelser. Dessa försvarare av ”frihet och demokrati” ignorerar det faktum att 200 000 män, kvinnor och barn hotas av den brutala och mordiska turkiska armén. Washington, som har använt kurdiska styrkor för att slåss mot ISIS, tvådde sina händer för några dagar sedan i förberedelse för vad som komma skulle. Pentagons talesperson major Adrian Rankine-Galloway sade om Afrin den 16 januari, ”vi ser inte [kurderna] som en del av vår ’besegra ISIS’-operation, vilket är vad vi gör där och vi stödjer dem inte. Vi har inget alls med dem att göra.” EU:s ledare har själva ingått ett skamligt avtal med Erdogan för att stoppa inflödet av flyktingar från Mellanöstern och har nu tigit om detta.
Den sista pusselbiten var Ryssland, som bjöds in till Afrin av PYD för omkring ett år sedan för att agera säkerhetsventil mot den turkiska aggressionen. Men efter en serie förhandlingar under den senaste veckan deklarerade Ryssland att de drar tillbaka sina styrkor i morse, vilket omedelbart verkar ha följts av att Turkiet inledde sin kampanj.
Assadregimen, som själv fiskar efter fördelar, varnade igår för att man skulle skjuta ned turkiska flygplan, men som Turkiets försvarsminister Nurettin Canikli sade på fredagen: ”Turkiet är mycket medvetna om att Assadregimens förmåga att göra verklighet av sina hot mot Turkiet är ’begränsade’.” Assadregimen är bara Ryssland och Irans gisslan, vilka uppenbart har slutit ett avtal med Turkiet. I vilket fall verkar det som att Assadregimen har blivit neutraliserad. När de ryska trupperna drog sig tillbaka kom det rapporter om att de kurdiska ledarna sträckt ut en hand till den syriska regeringen om att den syriska statens institutioner skulle återvända till Afrin och om att hissa den syriska flaggan där. Det har rapporterats att regimen nekade.
Som alltid är ”små” nationer bara småpotatis i de stora makternas spel och kamp. När de väl har använt dem har de inga betänkligheter över att krossa dem eller låta andra göra det. USA, Ryssland, Iran och Assadregimen har alla vid ett eller annat tillfälle lovat kurderna någon form av stöd. Till och med Erdogan har lutat sig mot den kurdiska rörelsen i Turkiet fram till 2014, när det kurdbaserade HDP-partiet plötsligt blev ett hot mot hans styre. Men den härskande klassen har inga permanenta vänner eller fiender – den har bara permanenta intressen. Inga av Mellanösterns härskare har något intresse av ett oberoende Kurdistan, vilket skulle hota den irakiska, syriska och iranska staten. Det som äger rum nu är ett tecken på åt vilket håll det kommer att gå även i de andra kurdkontrollerade områdena i Syrien.
Det kurdiska folket kan inte lita till någon annan än sig själva och de andra förtryckta arbetarna och fattiga massorna i regionen. Revolutionen i Rojava ägde rum som en del av den ursprungliga syriska revolutionen och lyckades bara på grund av dess revolutionära och demokratiska metoder, som tilltalar stora delar av regionens fattiga och arbetare. Det är dessa metoder som kan rädda Afrin nu. Det första som behövs är ett upprop till och allmän mobilisering av de kurdiska massorna i Turkiet, Irak och Iran: ett upprop om massdemonstrationer och strejker i alla kurdiska områden för ett slut på det brutala ensidiga kriget mot kurderna. För det andra bör man uppmana alla arbetare och fattiga i dessa länder att ansluta sig till de kurdiska massorna i deras kamp mot de reaktionära härskarna, i synnerhet i Turkiet, men även i Syrien, Irak och Iran. Slutligen måste ledarna för arbetarrörelsen i väst avslöja hur deras egna regeringars kriminella beteende gör dem medskyldiga till Erdoganregimens brott.
Det kurdiska folkets kamp för rätten att leva i frihet som de själva önskar och för att ha ett eget land, är alla arbetares kamp mot kapitalistklassen, som hotar att dra ned hela mänskligheten i fullständigt barbari.
- Stoppa kriget mot kurderna!
- Krossa Erdoganregimen, som består av mördare och skurkar!
- Krossa imperialismen!
- Stöd de kurdiska massornas rätt att bestämma sin egen framtid!
- Länge leve den internationella solidariteten!