Efter en lång period av avbrutna samråd och en hänsynslös skogsavverkning i renbetesmarkerna, har nu Muonio sameby gått ut i kamp mot statliga Sveaskog. Konflikten är ännu ett kapitel i den svenska statens månghundraåriga kolonialpolitik mot samerna.
I ett öppet brev till Sveaskog den 30 augusti krävde Muonio sameby i Pajala kommun att en planerad avverkning av 75 hektar skog på renbetesmarker omedelbart skulle upphöra, och att samråd mellan skogsnäringen och samebyn skulle återupptas på båda parternas villkor.
Tidigare har Muonio sameby haft regelbundna samråd med Sveaskog, där man gemensamt bestämt vilka skogsområden som behöver bevaras. Men samråden avslutades abrupt för omkring fyra år sedan utan någon som helst förklaring från företaget, vars representanter bara hänvisade till beslut från högre ort. Orsaken verkar ha varit att Muonio sameby hade sagt skarpt nej till att låta Sveaskog avverka på viktiga renbetesmarker.
Därefter har Sveaskog börjat en hänsynslös skövling av områden som direkt skadar rennäringen, områden som man tidigare kommit överens om att inte röra. Hans Holma, ordförande i Muonio sameby, berättar i ett klipp på YouTube hur långt de gått.
– Sveaskog har gått väldigt hårt åt skogarna. Det känns som att de inte har så mycket kvar att ta, det är snart taget allting.
Sveaskog har över 100 avverkningsanmälningar bara i Muonio samebys skogsområden – och många av skogsområdena har redan avverkats. Katarina Sevä, renskötare i Muonio säger i en intervju med Greenpeace i april att de inte fått någon information alls.
– I dagsläget har vi ingen aning om vad Sveaskog gör på våra marker … vi kan se snitslar i skogen, och då tittar vi och tänker att herregud ska det här också huggas?
Under den långa vintertiden livnär sig renarna främst på marklav, men också hänglav som enbart växer i gamla och friska tallskogar. Vid plantering av ny skog vänder man på marken i kalhyggen, vilket gör att marklavar dör. I och med att man hugger ner skogen så försvinner även hänglavar. Syftet med att plantera nya tallar är att hugga ned dem igen, och man gör det vid så ung ålder att hänglavar aldrig hinner växa tillbaka.
Man har redan behövt ge stödfoder åt renarna för att det inte finns tillräckligt med föda i skogarna för att renarna ska överleva.
– Nu ser jag hur snabbt avverkningar sker. Från år till år går det allt snabbare och vi har snart inga hänglavskogar eller äldre skogar kvar. Det här är ödesdigert, menar Katarina Sevä.
Sveaskogs lögner
Sveaskog menar i ett uttalande att de under ’”en längre tid sökt dialog med Muonio sameby” och att samebyns kampanj mot dem är ”missvisande”. Muonio sameby visar i ett svar att detta bara är ett sätt att vilseleda och ”ett ofattbart påstående, då samråd per definition innefattar ett aktivt deltagande med representanter från samebyn, vilket i nuläget helt saknas”.
Bakom sin fina grönbeklädda hemsida, fylld av löften om klimatmål och tomt skryt om den den ”svenska FSC-standarden” som ”tar hänsyn till både ekonomiska, miljömässiga och sociala faktorer”, så döljer sig inget annat än den svenska skogsnäringens kalla vinstjakt.
Sveaskogs miljömässiga bidrag är följande: skövling av skogar, markskador och att den ekologi som djur och natur är beroende av helt förstörs. Den höga efterfrågan på virke gör att man nu i hög hastighet avverkar naturskog med höga naturvärden – och bara 10–15 procent av den svenska skogen klassas numera som naturskog. SLU beräknar att över 1400 rödlistade arter påverkas negativt av denna avverkning.
Nyligen uppdagades det att svensk skogsindustri kalavverkat alldeles för ung skog, vilket till och med bryter mot lagen. Olof Johansson, skogspolitisk chef och ansvarig på Sveaskog, gick förstås ut i media och låtsades vara helt ovetande om detta.
Staten och kapitalet
Sveaskog har nu tvingats att tillfälligt stoppa avverkningen i Muonio sameby, men all erfarenhet visar att de bara kommer att hitta nya vägar att exploatera området. Ett sätt är att sälja ut markområden till privata aktörer. I en debattartikel slog representanter från 28 samebyar larm om Sveaskogs hyckleri:
”Den privata markägaren som köper innehavet omfattas ofta inte av samrådsplikt och kan eftersom tillsynen är så dålig, i princip avverka fritt. Efter avverkningen, eller som en del av affärsuppgörelsen, kan Sveaskog köpa tillbaka virket av den privata skogsägaren. När samebyn får kännedom om försäljningen är marken i regel redan kalavverkad och förlorad”.
På så sätt avleder Sveaskog konflikten och smiter från ansvar.
Det är tydligt att samebyarna inte får någonting utan kamp. Förra hösten drevs en kampanj #standwithluoktamávas där samebyarna Luokta-Mávas och Maskaure protesterade mot Sveaskogs avverkningsplaner, då bolaget fortsätter att avverka skogar som är livsnödvändiga för renarna och rennäringens överlevnad. Precis som i Muonio samebys fall, stoppades dessa avverkningar – tillfälligt.
Gruvor, kraftverk och avverkning har förändrat hela Sápmi i grunden: allt i enlighet med det kapitalistiska systemets jakt på profiter. Även om Sveaskog fortfarande är statligt, så drivs det allt mer som de privata företag som det också samarbetar nära med. Om de fått bestämma hade det inte funnits några samebyar, för samerna och rennäringen står i vägen för deras vinster.
Gemensam kamp mot kapitalismen
Vi lever alla med kapitalismens bojor, och den svenska imperialismens verkliga ansikte visas tydligt i förtrycket mot samerna. Den härskande klassen har länge ställt samer mot ”svenskar”, men även samer mot samer, för att på så sätt splittra. Arbetarrörelsen måste ta strid för samernas rättigheter mot den svenska statens förtryck, och helhjärtat ställa sig bakom deras kamp mot den kapitalistiska exploateringen av naturresurser, miljöförstöring och ytterligare övergrepp på samernas rättigheter som ursprungsfolk.
Den enda långsiktiga lösningen är ett avskaffande av kapitalismen som helhet. Bara genom att dra upp systemet med rötterna kan vi uppnå verklig frigörelse.