Kapitalismens kris är inte över än. I många länder ser vi nu effekterna av en oansvarig ekonomisk politik och ett utsugarsystem som livnär sig på att stjäla från arbetare. I media kommer dagligen rapporter om hur världsekonomin faller sönder. Irland, Portugal, Grekland, USA. Listan kan göras lång. Budskapet är tydligt: det är på väg att gå riktigt illa för många länder. Samtidigt försäkras vi om att Sverige står utanför denna globala ekonomiska kollaps. Vi försäkras om att vi, tack vare en vaken och ansvarsfull ekonomisk politik inte kommer att drabbas på samma sätt. Och visst, vid en första anblick kan det tyckas stämma. Svensk ekonomi går bättre än många jämförbara länders. Vi reste oss snabbt och fick ordning på finanserna. Anders Borg med anhang tog tjuren vid hornen, införde arbetslinjen och styrde Sverige ur krisen. Eller? Det finns ett gammalt talesätt som säger ”ingen man är en ö”. Inget land är heller någon ö, i den bemärkelse att inget land i denna neoliberala globaliserade värld kan förbli opåverkat av det som händer i världen runt omkring. ”Svenska” företag har internationella ägare. Vi har en exportberoende ekonomi. Detta innebär att även Sverige är sårbart. Det är lätt att teoretisera kring dessa förhållanden och peka på hur det skulle kunna påverka Sverige, men har varit svårare att peka på ett konkret exempel. Tills nyligen, när SAAB började få allvarliga problem.
På 90-talet köptes huvuddelen i SAAB Automobiles av General Motors (GM). 2009 bestämmer sig GM för att lägga ner SAAB på grund av bristande lönsamhet. Spyker, en Nederländsk sportbilstillverkare visar sig bli räddningen. Spyker köper SAAB i januari 2010 och efter ett sju veckor långt uppehåll startar produktionen igen. Ett år senare stannar fabriken ännu en gång. Det är den 30 mars 2011 och det finns inga pengar kvar att bygga bilar för. I slutet av maj kan produktionen starta igen tack vare två kinesiska ordrar och inpumpade pengar från delägare. Detta visar sig dock vara otillräckliga interventioner, och den 8 juni stannar produktionen igen. Denna gång på grund av materialbrist, SAAB har inte kunnat betala sina underleverantörer och stämningsansökningarna haglar. Tre veckor senare, lagom till semesterlönerna, meddelas att företaget inte kan betala sina anställda.
Ett svenskt företag kan inte betala sina anställda. Fackförbunden rasar i media och säger sig inte tveka att begära SAAB i konkurs. Helt plötsligt tycks de bry sig om sina medlemmar: en tvärvändning efter att i avtalsrörelse efter avtalsrörelse ha gått på arbetsgivarens linje och accepterat minimal löneutveckling som inneburit sänkta reallöner för arbetare. En nervös kappvändartaktik i sin tydligaste form. Fackförbunden har dock inte kunna erbjuda någon lösning som gör att arbetarna kan få behålla sina jobb. De sätter sin förhoppning till att företaget räddas av utländska investerare. Spykers ägare ränner världen runt och tigger pengar och gör desperata räddningsförsök. Den globala ekonomin har äntrat scenen i lilla Sverige. Helt plötsligt är det väldigt tydligt hur skör den svenska ekonomin är. Helt plötsligt är det inte människor i avlägsna länder som drabbas. Det är svenska arbetare som inte får betalt.
Det finns två sidor av detta mynt. Å ena sidan är det naturligtvis tragiskt att människor drabbas av kapitalismens ekonomiska våld. Å andra sidan kan det vara väckarklockan som behövs för att svenska arbetare ska förstå att arbetare världen över sitter i samma båt och har ett gemensamt ansvar att stoppa världshistoriens största stöld: stölden av våra resurser, av vår tid och av våra kroppar. Stölden av världen. Pyramiden måste vändas uppochner, det håller inte att ha den stora massan i botten längre. Behovet av en massorganisering av arbetare världen över har aldrig varit större. För att nå socialismen måste arbetare kämpa tillsammans!