Pjäsen Acceleration är ett vittnesmål om Systembolaget bakom kulisserna. Om att dag ut och dag in lasta ölbackar, knappa siffror i kassan och le mot varje kund. Om att försöka behålla sin mänsklighet i en miljö styrd av ”lean-filosofin” och alltför höga krav på effektivitet.
Socialistiska Teater Tribunalens senaste uppsättning är en dramatiserad version av Emil Boss diktsamling Acceleration, tonsatt av Dror Feiler. Emil Boss har arbetat i elva år på Systembolaget, och diktsamlingen – som är baserad på verkliga händelser – handlar om stressiga arbetsvillkor, facklig kamp och internationell solidaritet. Pjäsen blev så populär att den i februari haft flera extrainsatta föreställningar.
Acceleration har jämförts med Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, som även den skildrar arbetares villkor ur en individs perspektiv. På scen spelas Emil Boss diktjag av en ensemble på tre personer – en skådespelare, en operasångare, och en saxofonist. Tillsammans bildar de en enhet som representerar både en enskild människa och hela arbetarklassen.
Redan i entrén möts publiken av diagram över alla sorters icke-värdehöjande tid: gångtid, väntetid, dötid, och så vidare. Tid som kan, och enligt lean-filosofin bör, effektiviseras bort. Bara den värdeskapande arbetstiden får finnas. På väggen hänger skisser över arbetares rörelsemönster i butikslokalen. I pjäsen återges dessa av skådespelarna, som drar våta moppar bakom sig över ett dammigt golv för att illustrera sina rörelsemönster. De förklarar: varje rörelse mäts, varje sekund räknas.
I Acceleration blandas ångest med humor. Som mest skrattar publiken åt en scen som ska föreställa en medarbetarkonferens. Det är en av pjäsens mest stressande delar. Samtidigt som en skådespelare läser upp företagets nya riktlinjer hoppar en annan fram och tillbaka som en cirkusapa och ropar nästan gråtandes ”kämpa på!” – konferensens motto. Bakgrundsmusiken låter som en trasig speldosa, gäll och hysterisk. Det är en uppskruvad parodi på den käcka arbetsmoralen arbetarna förväntas ha när de sliter ut sig själva till låga löner på Systembolagets golv.
Tempot i pjäsen är, som titeln antyder, ständigt accelererande. Men plötsligt stannar allt upp, och huvudpersonen börjar berätta om när han blev utbränd. Hur han till slut gick in på personaltoaletten, satte sig på toalocket, ställde mobiltelefonens timer på en minut, och blundade. I exakt en minut sitter de tre skådespelarna i fosterställning och bara andas, medan bakgrundsmusiken tickar som en klocka. En minut av icke-värdehöjande tid, en minut av tystnad för att inte bryta samman. Sedan tillbaka ut på golvet. Varje sekund räknas.
Den politiska höjdpunkten kommer mot slutet. Efter en gripande skildring av personalens lyckade stödstrejk för de visstidsanställda städarnas rättigheter tas vi med till en sydafrikansk vinodling. Resan till Sydafrika gjordes 2011 av Emil Boss själv, när han praktiserade på det sydafrikanska lantarbetarfacket Sikhula Sonke som en del i SAC:s kampanj ”Rättvis Vinhandel”. I pjäsen skildras hans möte med vinodlingens direktör, som är oberörd inför arbetarnas situation: löner som inte går att leva på, fallfärdiga bostäder och svåra hälsorisker. Direktören är en komisk karikatyr av en kapitalist, men scenen går inte att skratta åt.
Acceleration ger en stark bild av utbrändhet och maktlöshet på arbetsplatsen. Samtidigt skildras facklig kamp med en sådan glöd att det väcker en känsla av att allt är möjligt. När vi lämnar lokalen har lapparna i entrén bytts ut till information om vad som hände sedan, efter det där besöket 2011: Sikhula Sonke fick igenom höjda löner och förbättrade arbetsvillkor på flera sydafrikanska vinodlingar. Kampen är inte över, men det lönar sig att kämpa – för höjda löner, förbättrade arbetsvillkor, och i längden för avskaffandet av kapitalismen, som är roten till dessa orättvisor.
Sista chansen att se Acceleration på Teater Tribunalen var den 12 februari, men diktsamlingen är väl värd att läsa för den som vill få en poetisk inblick i hur arbetsförhållandena kan se ut på både Systembolaget och sydafrikanska vinodlingar.