Honduras demokratiskt folkvalde president Manuel Zelaya, som blev utkörd från landet i och med oligarkins statskupp den 28 juni, är tillbaka i landet. Han lyckades den 21 september ta sig in i landet i hemlighet och sökte skydd på den Brasilianska ambassaden i huvudstaden Tegucigalpa. Regimen nekade först presidentens återkomst men efter att brasilianska ambassaden publicerat bilder av presidenten höll landets nuvarande ledare Micheletti en presskonferens där han krävde att ambassaden skulle överlämna Zelaya så han kunde ställas inför rätta. Men Zelaya tilläts stanna i ambassadens beskydd och därifrån så uppmanade han folket att komma ut på gatorna och skydda honom. Redan efter några timmar hade många människor börjat sluta upp kring ambassaden trots det rådande utegångsförbudet. Det förelåg en stämning av hopp och firande bland folket.
Tiden efter statskuppen har en massrörelse uppstått, Nationella motståndsfronten, bestående av arbetare, bönder och ungdomar. Trots att regimen försökt att slå ner det upprorsliknande läget med olika former av förtryck såsom avrättningar, massarresteringar, medieblockad och nu senast, utegångsförbud så har man uppehållit motståndet och kämpat på att folket ska få tillbaka den ledare de själva valt. Militären har själva sagt att de ”försvarar ordningen, även om det kan komma att kosta blod.”
Mobiltelefonnätet har stängts ned, flygplatser har stängts och Micheletti har infört en ”temporär” inskränkning av vissa mänskliga rättigheter, såsom frihet att uttala och röra sig fritt. Men massornas engagemang kan inte stoppas. På kvällen den 21/9 hade över 50 000 människor samlats kring ambassaden och Zelaya höll möte med ledarna för Nationella motståndsfronten.
Tidigt på morgonen den 22 september attackerade militären brutalt folkmassan och använde bland annat vapen och tårgas mot obeväpnade civila för att få folket att skingra sig. Folket höll motståndet så länge de kunde för att sedan tvingas ge upp och skingras. 200 arresterades, 80 blev förda till sjukhus och två rapporteras döda. Exakta siffror är dock svåra att finna på grund av den medieblockad som råder.
Läget runt ambassaden är fortsatt spänt och polisen har ockuperat kringliggande byggnader.
En del av oligarkin och USA-imperialismen vill förhandla fram en lösning. Under juli månad organiserade Costa Ricas president Oscar Arias samtal med kuppregimen och Zelayas regering. Zelaya accepterade till en början överenskommelsen som bland annat hade inneburit att han skulle få komma tillbaka till presidentposten för den tid han var vald men också amnesti åt kuppmakarna, nationell samlingsregering och att ge upp grundläggande förändring av Honduras konstitution. Michelettiregimen förkastade dock avtalet och nu har även Zelaya sagt att han inte går med på villkoren. Det enda rätta är att låta Zelaya återta den plats folket valt honom till, sammankalla till folkomröstning om konstituerande församling och ställa kuppmakarna inför rätta.
Kuppmakarna förespråkar intressen hos 12 familjer som kontrollerar landets ekonomi. Den ekonomiska krisen har redan slagit hårt mot landets ekonomi och har påverkats väldigt starkt av mobiliseringen mot kuppen.
Arbetarna har möjlighet att paralysera ekonomin fullkomligt med en generalstrejk och på så sätt tvinga arbetarna på knä. Utan arbetarklassen skulle allt stanna upp. Utbildningssystemet, sjukvård, transport, papper skulle inte tryckas och elen skulle stängas av, telefonnätet skulle bli oanvändbart.
Motståndsfronten har redan utlyst att man ska använda fredliga aktioner för att paralysera samhällets normala funktioner gentemot kommersiella aktörer om förser oligarkin med tjänster och varor.
Det är en bra början som måste utvecklas till en generalstrejk som visar vilka det är som borde styra Honduras, nämligen Honduras arbetare, bönder och fattiga.
90 dagar efter kuppen är fortfarande motståndet oerhört starkt. Rörelsen som sådan har utvecklat sin styrka och självsäkerhet. Medvetenheten hos massorna har ökat avsevärt. Det är viktigt att folket finns kvar på gatorna med sina krav och sin närvaro. Man måste också inse att kuppregimen kommer inte att falla om inte statens repressiva kraft bryts. Den första tiden efter kuppen fanns det många tecken på att stora delar av polisen och militären sympatiserade med folket. Nu börjar folket närma sig soldaterna på nytt och börjat få dem att inse att de är en del av folket.
Många av dem är bara vanliga arbetarsöner som har mer att vinna på att byta sida och slåss mot oligarkin istället för att beskydda den. Detta är en början men motståndsfronten måste organisera en medveten och organiserad kampanj riktad mot militären för att bryta dess moral. Flygblad direkt riktade mot soldater borde tryckas och distribueras och de bör bli kontaktade av sina familjemedlemmar.
Sedan Zelaya kom tillbaka till Honduras har vi sett hur de första sprickorna i fasaden har börjat skönjas bland kuppmakarna. När Micheletti beslutade att sätta konstitutionella rättigheter ur spel under 45 dagar, reagerade kuppmakarna i kongressen genom att förhala beslutet, som nu har skrotats. Utegångsförbudet har också hävts i dagarna, efter att företagarrepresentanter i förra veckan gick ut och sade att ett återförande av Zelaya till presidentposten var nödvändigt för att bryta dödläget. De senaste dagarna har också Micheletti öppnat dörren för att Zelaya under vissa omständigheter kan få komma tillbaka som president t.om. presidentvalet nästa månad.
Detta är tecken på desperation, men de representerar också en fara för att kuppmakarna kan försöka få fram eftergifter från Zelayas skuggregering. Samtidigt har Nationella Motståndsfronten, vars självsäkerhet och vrede ökar för varje dag som går, sagt att ”kravet på folkomröstning om konstituerande församling är inte förhandlingsbart”. Det skapar en väldigt spänd situation, och det är svårt att se någon väg framåt som inte går genom masskamp.
Kärnan är att Honduras måste förändras från grunden, vilket blivit så mycket tydligare under de senaste månaderna. Om Zelaya kommer tillbaka till makten, behöver Nationella Motståndsfronten bevara sina strukturer och pressa på för sammankallandet av en konstituerande församling. Det skulle öppna vägen för en grundläggande förändring av Honduras, och de första stapplande stegen mot socialism skulle kunna börja tas.