Pariskommunen är en av de viktigaste episoderna i den franska arbetarklassens historia. Mellan upproret 18 mars och den ”blodiga veckan” i slutet av maj styrdes Paris helt av arbetarklassens demokratiska organ i ett försök att ställa samhället på en helt ny grund – utan utsugning och förtryck.
Napoleon III tog makten 20 år tidigare under en militärkupp 2 december 1851. Hans regim verkade till en början orubblig och arbetarorganisationerna utsattes för hård repression. Men vid slutet av 1860-talet var den kejserliga regimen kraftigt försvagad av ekonomisk stagnation, följdverkningarna av krigen (i Italien, Krim, Mexiko) och uppsvinget för arbetarrörelsen. Bara ett nytt krig, och en snabb seger, kunde fördröja fallet för ”Napoleon den lille”. I juli 1870 förklarade han krig mot Bismarcks Preussen.
Krig och revolution
Krig leder ofta till revolution. Det rycker bort människor från deras dagliga rutiner och kastar dem rakt ut på scenen för stora historiska händelser. I krig granskar massorna hur deras statsöverhuvuden, generaler och politiker agerar mycket mer noggrant än i fredstid. Detta gäller särskilt vid nederlag, och Napoleon III:s militära offensiv visade sig snart bli ett fiasko. Den 2 september arresterades kejsaren tillsammans med 75 000 soldater av Bismarcks armé nära Sedan. I Paris utbröt stora demonstrationer som krävde kejsardömets avskaffande och upprättandet av en demokratisk republik.
Under massornas tryck utropade den ”moderata” republikanska oppositionen den nya republiken den 4 september . En ”nationell försvarsregering” installerades. Utrikesministern, den borgliga republikanen Jules Favre, deklarerade storstilat att ”inte en fotsbredd av landet, icke en sten av fästningarna” skulle överlåtas till preussarna.
Tyska trupper omringade snabbt Paris och belägrade staden. Till en början gav den parisiska arbetarklassen sitt stöd åt den nya regeringen och lyssnade till kraven på ”enhet” mot den yttre fienden. Men följande händelser kom att splittra denna tillfälliga enhet och de motstridiga klassintressen som man försökt täcka över fördes fram i ljuset.
Nationella försvarsregeringen såg det varken som möjligt eller önskvärt att försvara Paris. Utöver den reguljära armén förklarade nationalgardet, en milis på 200 000 man, sig redo att försvara staden. Men dessa beväpnade parisiska arbetare utgjorde ett mycket större hot mot den franska kapitalismens intressen än den utländska armén utanför stadsportarna. Regeringen ansåg det därför bäst att så fort som möjligt kapitulera inför Bismarck. Men givet nationalgardets kampvilja kunde inte regeringen officiellt tillkännage sina intentioner. Ministern och generalen Trochu räknade med att de ekonomiska och sociala effekterna av belägringen skulle bryta ned de parisiska arbetarnas motstånd. Regeringen försökte vinna tid: samtidigt som man gav sken av att vilja försvara Paris påbörjades hemliga förhandlingar med Bismarck.
Veckorna gick, och de parisiska arbetarnas fientlighet mot regeringen ökade. Rykten cirkulerade om förhandlingar med Bismarck. Metz fall den 8 oktober utlöste en ny massdemonstration. Den 31 oktober attackerade flera falanger av nationalgardet stadshuset och tog det tillfälligt i besittning. Vid denna punkt var dock inte massorna redo för en avgörande offensiv mot regeringen. Isolerat, ebbade upproret snabbt ut.
I Paris fick belägringen katastrofala följdverkningar. Att bryta den var en brådskande uppgift. Efter en misslyckad reträtt till byn Buzenval den 19 januari 1871 hade general Trochu inget annat val än att avgå. Han ersattes av Vinoy som genast deklarerade att det inte längre var möjligt att besegra preussarna. Det var nu tydligt för alla att regeringen ämnade att kapitulera, vilket man gjorde den 27 januari.
Parisborna och bönderna
I valet till nationalförsamlingen som hölls i februari gav böndernas röster en överväldigande majoritet till de monarkistiska och konservativa kandidaterna. Den nya nationalförsamlingen utnämnde den härdade reaktionären Adolphe Thiers till regeringschef. En konflikt var oundviklig mellan Paris och församlingen, som företrädde landsbygden. Men hotet om kontrarevolution gav en kraftfull impuls åt den parisiska revolutionen. Nationalgardets väpnade demonstrationer ökade kraftigt i antal och fann massivt stöd hos de fattigaste delarna av befolkningen. De beväpnade arbetarna fördömde Thiers och monarkisterna som förrädare och kallade till fullskaligt krig för att försvara republiken.
Nationalförsamlingen provocerade parisborna konstant. Belägringen hade gjort många arbetare arbetslösa och det enda som räddade dem från svält var den ersättning som tilldelades nationalgardet. Men nationalförsamlingen avskaffade sedan ersättningen till de gardister som inte kunde bevisa sin arbetslöshet. Man utfärdade även ett dekret som sa att alla hyresskulder skulle betalas inom 48 timmar. Dessa åtgärder slog hårdast mot de fattigaste, men bidrog även till radikaliseringen av medelklassen.
Regeringens kapitulation inför Bismarck och hotet om monarkins återinförande ledde till en transformation av nationalgardet. En centralkommitte valdes som representerade 215 bataljoner utrustade med 2 000 kanoner och 450 000 gevär. Nya stadgar antogs som föreskrev ”nationalgardets absoluta rätt att välja sina ledare och att avsätta dem i samma stund som de förlorat sina väljares tillit”. Centralkommitten och dess motsvarande organ på bataljonsnivå var en föregångare till det sovjetsystem av arbetare och soldater som uppstod i Ryssland under revolutionerna 1905 och 1917.
Nationalgardets nya ledarskap fick snart möjlighet att pröva sin auktoritet. Medan den preussiska armén förberedde sig för att inta Paris samlades tiotusentals beväpnade parisbor med avsikt att attackera angriparna. Centralkommitten ingrep för att förhindra ett slag som man ännu inte var förberedd för. Genom att göra sin vilja gällande i frågan visade centralkommitten att den erkändes av majoriteten av nationalgardet och parisborna. Preussiska styrkor ockuperade en del av staden under två dagar för att sedan retirera.
18 mars
Thiers hade lovat ”landsbygdens representanter” i nationalförsamlingen att återställa monarkin, men hans omedelbara uppgift var att sätta stopp för den ”dubbelmakt” som uppstått i Paris. Nationalgardets vapen, och speciellt dem som fanns i Montmartre, symboliserade hotet mot den kapitalistiska ordningen. Klockan tre på natten den 18 mars skickades 20 000 soldater och gendarmer ut under general Lecomtes ledning för att beslagta vapnen, vilket genomfördes utan större svårigheter. Befälhavarna hade dock inte tänkt på de kopplingar som behövdes för att flytta vapnen. Vid klockan sju hade trupperna ännu inte kommit fram. I Lepelletiers ”Histoire de la Commune” beskriver han:
”Kort efter att larmet ljöd hörde vi, på rue de Clignancourt, trummorna spela en marsch. Det var som ett hastigt scenbyte på teatern: alla gator som leder mot Butte myllrade av folk. Kvinnor utgjorde majoriteten; där fanns också barn. Enskilda gardister kom beväpnade ut och gav sig av mot Chateau-Rouge.”
Soldaterna omringades av en ständigt växande folksamling. Distriktets invånare, nationalgardet, och Lecomtes mannar pressades mot varandra. Vissa soldater fraterniserade öppet med gardister. I ett desperat försök att återfå sin auktoritet beordrade Lecomte sina mannar att skjuta mot massorna. Inga skott avfyrades. Soldaterna och gardisterna jublade och omfamnade varandra. Lecomte och Clément Thomas arresterades. Arga soldater avrättade dem kort därefter. Clément Thomas var känd för att ha hade skjutit upproriska arbetare i juni 1848.
Thiers hade inte förutspått truppernas myteri, och flydde Paris i panik. Han beordrade armén och administrationen att evakuera hela staden och de omkringliggande fästningarna. På så sätt ville han hålla armén borta från revolutionär ”smitta”. Några soldater, vissa med tydlig avsikt att inte underordna sig, skanderade revolutionära slagord och retirerade i tumultet till Versailles.
I och med den gamla statsapparatens kollaps i Paris kunde nationalgardet ta alla strategiska platser utan att stöta på något större motstånd. Centralkommittén hade inte spelat en roll i händelserna. Men på kvällen den 18 mars upptäckte centralkommittén att man de facto fått rollen som regering för en ny revolutionär regim baserad på nationalgardets vapenmakt.
Centralkommittén vacklar
Den första uppgiften som majoriteten av centralkommitténs medlemmar ställde sig var att göra sig av med makten. Man hävdade att man – trots allt – saknade ”rättsligt mandat” att styra! Efter långa diskussioner kom centralkommittén motvilligt överens om att stanna i stadshuset under ”det fåtal dagar” som behövdes för att organisera kommunala val.
Ett akut problem för centralkommittén var den armé, ledd av Thiers, som var på väg mot Versailles. Eudes och Duval föreslog att nationalgardet genast skulle marschera mot Versailles för att krossa de små styrkor Thiers ännu förfogade över. Men deras vilja hörsammades inte. Majoriteten av centralkommitten såg det som mer gynnsamt att inte ”framstå som angripare”. Centralkommittén bestod i huvudsak av ärliga men väldigt försiktiga medlemmar, alltför försiktiga.
Centralkommitténs energi slukades av långa förhandlingar kring datumet för och utförandet av kommunalvalen, som slutligen bestämdes infalla den 26 mars. Thiers använde denna dyrbara tid till sin fördel. Med Bismarcks hjälp förstärktes den armé som samlats vid Versailles massivt i termer av trupper och vapen, med målet att gå till attack mot Paris.
På kvällen för valen gjorde centralkommittén ett anmärkningsvärt uttalande som sammanfattar den anda av självuppoffring och ärlighet som karaktäriserade den nya regimen:
”Vårt uppdrag är slutfört. Vi kommer att ge plats i stadshuset för era nyvalda representanter, för era riktiga representanter.”
Centralkommittén gav bara en instruktion till väljarna:
”Tappa inte siktet från faktumet att de män som kommer tjäna er bäst är de ni väljer bland er, som lever era liv och som utstår samma lidanden. Var vaksamma på ärelystna och uppkomlingar.[…] Akta er för frasmakare som inte kan agera. […]”
Kommunens program
Den nyvalda Kommunen ersatte nationalgardets styre som den officiella regeringen för det revolutionära Paris. Majoriteten av dess 90 medlemmar kan beskrivas som ”vänster-republikaner”. Internationella arbetarassociationens medlemmar, ledd av bland andra Karl Marx, och de energiska men politiskt förvirrade blanquisterna, ledda av Louis Auguste Blanqui, representerade nästan en fjärdedel av de förtroendevalda i kommunen. De få högermän som valts avgick från sina poster under olika förevändningar.
Under kommunens styre avskaffades alla privilegier för statliga förtroendevalda. Särskilt viktigt var beslutet att de inte skulle tjäna mer än en yrkesskicklig arbetare, och att de skulle kunna avsättas när som helst.
Ett hyrestak infördes, och övergivna fabriker togs över under arbetarkontroll. Man tog steg för att begränsa nattjobb och för att garantera fattiga och sjukas uppehälle. Kommunen deklarerade att den skulle ”sätta stopp för den anarkiska och ödesdigra konkurrensen mellan arbetarna som gynnar kapitalisterna”. Nationalgardet var öppet för alla män lämpade för militärtjänst och organiserades efter strikta demokratiska principer. Den stående armén, skiljd från folket, förklarades olaglig.
Kyrkan separerades från staten och religionen förklarades en privatsak. Bostäder och offentliga byggnader rekvirerades för de hemlösa. Skola, utbildning och kultur öppnades upp för allmänheten. Utländska arbetare sågs som allierade i kampen för en ”universell republik”. Möten hölls dag som natt och tusentals män och kvinnor diskuterade hur olika aspekter av det sociala livet borde organiseras för samhällets bästa. Det nya samhälle som växte fram i Paris hade helt tydligt en socialistisk karaktär.
Nederlaget
Det är sant att kommunarderna gjorde många misstag. Marx och Engels förebrådde dem med rätta för att de inte tagit kontroll över Banque de France, som fortsatte att betala ut miljoner franc till Thiers som han använde till att beväpna och omorganisera sina styrkor.
Kommunen underskattade även hotet som Versailles utgjorde. Inte nog med att man inte gick till attack – åtminstone inte förrän första veckan i april – man förberedde inte ens ett försvar. Den 2 april attackerades en kommunardavdelning på väg mot Courbevoie och trycktes tillbaka mot Paris. De krigsfångar som togs av Thiers styrkor avrättades. Den kommande dagen inledde kommunen en attack mot Versailles under påtryckningar från nationalgardet. Men trots kommunardbataljonernas entusiasm var denna sena attack dömd att misslyckas till följd av bristen på militär och politisk förberedelse. Kommunens ledare trodde att armén i Versailles, precis som den 18 mars, skulle sluta upp bakom kommunen vid blotta åsynen av nationalgardet. Så blev det inte.
Denna motgång orsakade en våg av defaitism över Paris. Den beslutsamma optimism som präglat de första veckorna gav vika för en känsla av kommande nederlag, vilket gjorde splittringar på alla nivåer av det militära befälet allt tydligare. Slutligen intog Versailles styrkor Paris den 21 maj. I stadshuset berövades kommunen vid ett avgörande ögonblick en seriös militär strategi. Den slutade helt enkelt att existera och abdikerade från alla tidigare ansvar till förmån för den fullkomligt ineffektiva ”kommittén för allmän säkerhet”.
Nationalgardet var stationerade ”i sina kvarter” utan ett centraliserat befäl. Detta beslut förhindrade alla försök att samla alla kommunens styrkor som var kapabla att stå emot Versailles-truppernas framryckning. Kommunarderna stred med enorm tapperhet men drevs gradvis bakåt mot stadens östra del, och blev slutligen besegrade den 28 maj. De sista kommunarderna som gjorde motstånd sköts vid det tjugonde arrondissementet vid kommunmuren, som fortfarande går att se i Père Lachaise. Under den blodiga veckan massakrerade Thiers styrkor minst 30 000 män, kvinnor och barn för att sedan kräva ytterligare 20 000 liv under de kommande veckorna.
Arbetarstaten
Pariskommunen var den första arbetarregeringen i historien. I ”Pariskommunen” beskriver Marx att kommunen hade bevisat följande: ”arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål. Det första villkoret för att behålla makten är att […] förstöra detta verktyg för klassherravälde.” Kommunarderna försökte bygga en ny stat, en arbetarstat, på ruinerna av den kapitalistiska staten i Paris. Genom att göra det visade de arbetarstatens grundläggande egenskaper: ingen byråkrati, ingen armé skild från folket, inga privilegierade tjänstemän, val och uppsägning av förtroendevalda och så vidare.
Kommunarderna hade inte tid att konsolidera makten. Deras isolering i ett Frankrike som ännu till stor del var ett bondesamhälle, fick ödesdigra konsekvenser. I dag är tvärtom majoriteten av befolkningen lönearbetare. Den ekonomiska grunden för en socialistisk revolution är mycket mer mogen nu än på 1800-talet. Därför är det vår uppgift att åstadkomma det socialistiska, fria och demokratiska samhälle som kommunarderna stred och dog för.