Löfvens avtackning i riksdagen blev en sentimental uppvisning. Från Ulf Kristersson fick han ”och Ulla” biljetter till ABBA i London. ”I Sverige är det finaste jobb en arbetargrabb kan få att bli statsminister och leda vårt land … Det bör faktiskt vara en källa till nationell stolthet”, menade självaste Ebba Busch, som för första gången i sitt liv tydligen ägnat arbetarklassen en tanke.
Sexton år varade Stefan Löfvens beryktade tid som svetsare, innan han fick ett mer bekvämt jobb som ombudsman för IF Metall 1995. Han gjorde en snabb karriär i förbundet, som var i full färd att etablera industriavtalet (1997). Detta så kallade ”märke” har fungerat som ett tak på arbetarklassens löneökningar. Under hela sin fackliga tid var Löfven en konsekvent försvarare av denna så kallade LO-samordning, där IF Metall vaktar så att övriga fackförbund inte tar strid för högre löneökningar än dem.
Som biträdande förbundsordförande 2001 och senare förbundsordförande för IF Metall 2006 fick Löfven – utöver en fin våning på Norrmalm och ett rejält lönelyft – även förmånen att få sälja ut sina före detta arbetskamrater. Under krisen 2008–2009 tvekade han och IF Metall-ledningen inte att gå den svenska borgarklassen till mötes med krisavtal som innebar upp till 20 procents lönesänkning. Detta drabbade däremot inte Löfven, som nu plockade ut en lön som var 2,5 gånger större än en industriarbetares.
Det var ingen ”vanlig svetsare” som den socialdemokratiska byråkratin valde till ledare. Det var en pålitlig representant för borgarklassens intressen inom arbetarrörelsen.
De arbetare som hoppades på förändring efter valet 2014 har tackats med fortsatta nedskärningar i välfärden, högre arbetslöshet och rena gåvor till borgarklassen som inskränkning av strejkrätten, planerade försämringar av LAS och det fällda förslaget om marknadshyror. Allt levererat med ett knippe vackra ord om trygghet, arbete och välfärd – och en allt större dos hets mot flyktingar och förorten.
När Bildts högerregering genomförde ”stålbadspolitiken” i början av 1990-talet – naturligtvis bara ett ”stålbad” för arbetarklassen – svarade fackföreningarna med massdemonstrationer. Den 6 oktober 1992 deltog 150–200 000 i protesterna. När Reinfeldts högerregering attackerade a-kassan ledde LO tusentals i protester.
Men när en socialdemokratisk statsminister har låtit samma försämringar ligga kvar – strösslade med några ytterligare attacker – heter det att Löfven ”styrts av en grundmurad tro på välfärdssamhället” (Kommunalordföranden Baudin), ”gjort mycket för Sverige” (LO-ordföranden Gideonsson) och ”Tack Stefan för ett gott jobb!” (IF Metall-ordföranden Nilsson).
LO-ledningen är nära bunden till den socialdemokratiska partitoppen, och under Löfven har de ställt sin lojalitet till hans regering framför kampen för arbetarnas intressen. Oavsett vilken försämring det gällt har arbetare fått höra att ”alternativet är värre”. Detta är det värsta av alla världar: en regering som genomför stora försämringar, men som man inte kan ta strid mot eftersom den har stämpeln ”socialdemokratisk” och därför är ”vår”.
Magdalena Andersson och resten av den socialdemokratiska partitoppen erbjuder förstås ingen förändring, utan bara mer av samma vara. Vänsterfraktionen Reformisterna har gått ut med sin egen ”Reformbudget” i hopp om att partiledningen ska låta sig inspireras. Men en verklig förändring skulle tvärtom kräva att man byter ut hela partitoppen.
För Löfvens del återstår det att se om han blir styrelseordförande för Swedbank (som Göran Persson), vd för Svenska bankföreningen följt av ledningsposter för IMF och EID (som Thomas Östros), eller utnyttjar sitt långa samarbete med storindustrin till att få några lagom krävande och välbetalda uppgifter. Oavsett vilket kan vi känna oss förvissade om att Löfven inte ska få det alltför tufft när han nu förlorar sin statsministerinkomst på 180 000 kronor i månaden.
För vår del kommer vi kämpa för att arbetarrörelsen ska bryta klassamarbetet, kasta ut den högerbyråkrati som Löfven varit en del av och faktiskt ta strid i arbetares intressen. Tack och ajöss alltså, men tyvärr blir det ingen tårta. I stället fortsätter kampen för en stridbar arbetarrörelse som kan leda kampen för den ruttna kapitalismens störtande.