Inskränkningen av strejkrätten – en förberedelse för framtida attacker

Dagen efter arbetarrörelsens internationella kampdag första maj, presenterar regeringen den största inskränkningen av strejkrätten sedan 1930-talet. Detta är vad den innehåller.

Regeringen föreslår att deras inskränkningar i strejkrätten, som baserar sig på en överenskommelse mellan LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv, ska implementeras redan 1 augusti.

Enligt regeringen innebär förslaget att en stridsåtgärd mot en kollektivavtalsbunden arbetsgivare måste uppfylla följande fyra krav:

1. ”att strids­åtgärden ska ha beslutats i behörig ordning,”

2. ”att stridsåtgärden ska syfta till att uppnå kollektivavtalsbundenhet i förhållande till arbetsgivaren,”

3. ”att parterna först ska ha förhandlat om de krav som ställs,”

4. ”att det inte ska få ställas krav om att det koll­ektiv­­avtal som arbetstagar­organisationen vill uppnå tränger undan arbets­givarens befintliga koll­ektiv­avtal.”

Dessutom vill de förbjuda stridsåtgärder ”som har till ändamål att utöva påtryckning i en rättstvist.”

Villkor nr 1 och 4 är inskränkningar som existerat redan tidigare, men som regeringen nu vill förtydliga i lagen. De verkliga attackerna återfinns i villkor 2 och 3, och i förhållande till rättstvister.

Villkor 3 innebär att arbetsgivare får utökade möjligheter att fördröja eller avbryta strejker genom att hävda att strejkens krav inte tagits till förhandling först. Genom att ta ett fackförbund till Arbetsdomstolen med påståenden om att det inte formulerat kraven tillräckligt exakt, eller att de inte uppfyllt någon viss aspekt i förhandlingsprocessen, kan man förstöra ett momentum som byggts upp under strejken.

Dessutom behöver man ofta lägga till nya krav med kort varsel under pågående konflikt, vilket ytterligare kommer att försvåras. Till exempel kan en arbetsgivare dra in semesterersättningar för att göra livet svårare för arbetarna. Detta är visserligen olagligt, men en rättsprocess kan ta lång tid, med stora konsekvenser för de drabbade. I ett sådant läge kan krav på semesterersättning bli ett viktigt krav – som det tredje villkoret gör det svårare att ställa.

Villkor 2 innebär att syftet med en strejk måste vara att uppnå kollektivavtal med fredsplikt för arbetare och arbetsgivare. Enligt Handels ordförande Susanna Gideonsson är detta inget problem, eftersom det är syftet med alla LO-strejker: ”Strejkar gör man för att få ett kollektivavtal.”

Men som Hamnarbetarförbundet förklarat i en rapport från juli 2018, innebär villkoret bland annat att man inte får strejka om tillämpningen av ett visst avtal. Detta innebär att arbetsgivare i en ny bransch enkelt kan välja att sluta avtal med det fackförbund som kräver lägst löner och sämst villkor – och därmed är billigast.

Ett fackförbund som ställer högre krav får visserligen strejka för att skriva ett kollektivavtal med arbetsgivaren – men de får inte strejka för att arbetsgivaren faktiskt ska implementera det. Enligt lagförslaget har det först ingångna avtalet företräde om två avtal står i strid med varandra.

Att företag väljer det kollektivavtal som innebär sämst villkor för arbetarna är ett välkänt fenomen kallat ”avtalsshopping”, och som arbetare många gånger tagit strid mot. Senast 2017 försökte företaget Sector Alarm sänka lönerna för larminstallatörer genom att kalla dem för ”säkerhetskonsulter”. På det sättet övergick installatörerna från Elektrikernas avtal till Unionens, som var betydligt sämre. Elektrikerna tog strid mot detta och lyckades tvinga företaget att tillämpa deras avtal. Med de nya reglerna skulle det bli betydligt svårare.

LO-ledningen hoppas på att Arbetsdomstolen ska besluta att ”det först ingångna avtalet” ska ses som en historisk fråga – alltså att detta ska avgöras av vilket förbund som först skrev avtal i sektorn under 1800- eller 1900-talet. Detta tror de kommer att förhindra avtalsshopping, genom att arbetsgivaren helt enkelt inte ska kunna byta avtalspart.

Men för det första skulle detta inte hjälpa arbetarna när nya företag etablerar sig och enkelt kan hävda att de hör till en eller annan sektor – eller till och med skapar egna så kallade ”gula” fackföreningar som de själva kontrollerar.

För det andra består Arbetsdomstolen till en majoritet av representanter som väljs av företagen och staten. Med all sannolikhet kommer den att göra den tolkning som är mest fördelaktig för företagen. Vad gäller tvister i till exempel LAS-frågor, dömer den i 4 av 5 fall till arbetsgivarens fördel enligt en undersökning av Dagens Arena i augusti 2018.

Förbudet mot att vidta stridsåtgärder i rättstvister kommer bland annat att hindra fackförbund från att ställa krav på återanställning, om ett företag till exempel avskedar en ledare för en strejk eller en facklig aktivist. Visserligen är det förbjudet för företaget att göra så, men en rättsprocess kan ta mycket lång tid – med stort inkomstbortfall för den drabbade arbetaren. Detta blir alltså ytterligare ett verktyg i borgarklassens arsenal mot fackförbunden.

Sammantaget är detta den största inskränkningen av strejkrätten sedan 1930-talet. Den bereder vägen för stora försämringar av både löner och arbetsvillkor, genom att företag lättare kan avtalsshoppa och trakassera fackliga aktivister, medan fackförbunden får svårare att protestera. Att LO, TCO och Saco stödjer detta är en fullständig skandal.

Det är ännu inte för sent att stoppa lagen. Genom mobiliseringar underifrån för att skapa press mot ledningarna skulle man kunna börja sätta press på regeringen om att skrota förslaget. Den socialdemokratiska regeringen skulle knappast kunna driva igenom den utan LO-ledningens stöd, och ställda inför en stark intern opposition skulle de kunna förmås att retirera. Därför måste kampen för att skrota detta förslag nu trappas upp för att förslaget ska tvingas dras tillbaka, oavsett om det beslutas av riksdagen den 2 maj eller inte.

• För en politisk storstrejk mot inskränkt strejkrätt!
• För en kämpande och demokratisk arbetarrörelse!