Den 22 augusti stormade tusentals indonesiska studenter parlamentet, i en proteströrelse som spred sig som en löpeld genom landet.
Protesterna blossade upp efter att parlamentet planerade att ändra en lag som reglerar valsystemet till förmån för den avgående presidentens son och till nackdel för oppositionen: kandidater får vara yngre än 30 år (som var den tidigare siffran) och partier måste ha minst 20 procent för att ställa upp kandidater.
President Jokowis sista mandatperiod tar slut den 20 oktober efter tio år vid makten, men han vill behålla sitt inflytande genom att hans yngsta son, som dock endast är 29 år gammal och därför inte kan väljas enligt den tidigare lagen, väljs till guvernör i centrala Java. Det är bara fortsättningen på ett mönster av att Jokowi tillsatt många av hans barn och släktingar till viktiga politiska positioner – till exempel valdes hans äldsta son till vicepresident för sex månader sedan. Eftersom regeringen vilar på den stora koalitionen KIM, skulle de på grund av 20-procentsregeln stå helt utan motstånd i valet till guvernör för Jakarta.
Efter de massiva protesterna drogs lagändringen tillbaka. Men detta handlar inte bara om odemokratiska valsystem. Precis som revolutionen i Bangladesh började på grund av ett orättvist kvotsystem men ledde till omkullkastandet av hela Hasina-regimen, uttrycker denna rörelse ett missnöje med hela etablissemanget i Indonesien.
Det enda oppositionspartiet PDI-P är inget verkligt alternativ för de missnöjda massorna. “Jokowis födelse den här gången är också PDI-Ps fel”, betonade en student till jubelrop under protesterna. Sedan diktaturens fall och “Reformasi”-rörelsen 1998 har många partier dykt upp, men alla har representerat samma ruttna borgerliga politik.
Den segerrika proteströrelsen i augusti har gett arbetare och unga självförtroende, och den kommande regeringens förhoppningar om att smidigt överta makten är krossade. Mer klasskamp står på dagordningen.