Lars Vilks – en förkämpe för yttrandefriheten, modig, en stolle, en senil gubbe, en förklädd rasist? Eller kanske en blandning av alltihop? Ja, åsikterna om Lars Vilks går verkligen isär. Han gjorde sig internationellt känd 2007 när han ritade profeten Mohamed som rondellhund, inte långt efter att Jyllands-Postens publicerat sina satirtekningar av profeten Mohamed som upprörde vissa muslimer. Enligt koranen är det nämligen förbjudet att rita bilder på profeten Mohamed.
Vilks gjorde sig till en ny måltavla för islamisterna. Han fick motta dödshot och tvingades leva under konstant polisbeskydd. Vilks hävdade sin rätt till yttrandefriheten som försvar för sina teckningar. Detta gjorde honom till en hjälte för den anti-muslimska rörelsen, som bestämt hävdar att islam inte går att förena med yttrandefrihet och demokrati.
Teckningarna saknar något egentligt estetiskt värde och syftet med dem var endast att provocera. Så varför ville Vilks så gärna provocera? En förklaring är att det helt enkelt är en del av Vilks sätt att ständigt provocera och ligga på gränsen för vad som är lagligt. Han tillhör den postmodernistiska konstriktningen som upphöjer principen om principlöshet till nästan religiösa höjder och förnekar giltigheten av alla former av lagar och regler. Konst blir för Vilks mer en fråga om form än innehåll, och vad allt ska vara bra för i slutändan är inte lika viktigt. Syftet med att provocera omgivningen är helt enkelt bara att provocera.
På 80-talet gjorde han sig ett namn i den svenska konstvärlden med sitt Nimisverk som är en samling stora träskulpturer han byggde utan lov i det skånska naturreservatet Kullaberg. När myndigheterna fick höra talas om hans verk ville de genast få bort det eftersom det var byggt på ett skyddat naturreservat som man enligt lag inte får göra någon åverkan på. Efter en lång och uppmärksammad rättsprocess fick Lars Vilks till slut rätt. Nimis revs aldrig och står fortfarande kvar.
Vilks konst liknar alltså mer busiga pojkstreck som man kan förvänta sig av en obstinat tonåring än något man kan förvänta sig av en vuxen eller mogen konstnär. Ett tecken på att kapitalismen i sitt stadium av senilt-förfall inte bara betyder lidande för massorna utan även är förödande för konst och kulturlivet.
Uppdrag granskning visade för en tid sedan ett program om Vilks och hans besök på en anti-muslimsk konferens i New York som ordnats av organisationen SION (Stop Islamisation Of Nations). SION är ett löst sammansatt nätverk av organisationer som på ett eller annat sätt är mot muslimer och invandring från muslimska länder. Nätverket startades av Pamela Geller, en amerikansk anti-muslimsk aktivist som blivit känd i USA efter terrordåden den 11 september 2001 tack vare sin blogg och regelbundna framträdanden i FOX News.
Från Europa deltog bland annat English Defense League (EDL) som gjort sig kända för att dra runt på gatorna och klå upp alla som kommer i deras väg, framför allt muslimer och antirasister. En annan besökare var Anders Gravers som är ordförande för den danska motsvarigheten till EDL och en av initiativtagarna till SION.
Vilks kan inte ducka bakom att han bara vill försvara yttrandefriheten eller väcka debatt. Efter deltagandet på SION-konferensen kan det inte längre råda några tvivel om var han står. Men egentligen intressarar Vilks oss inte särskilt mycket som person. Trots sina barnsliga upptåg är han ganska harmlös och bara en talanglös konstnär.
Det som egentligen är intressant är hur främlingsfientliga organisationer, så kallade ”islamkritiker”, blir mer och mer rumsrena och så öppet kan tala om islam som en auktoritär och enhetlig ideologi, fientlig till västvärlden, snarare än en religion. En del jämför till och med islam med nazismen. Idén om att islam för ett hemligt krig mot Europa och i hemlighet håller på att ta över vårt samhälle är samma grundidé som fick Anders Breivik, att utföra sitt terroristdåd på Utöya.
Den ideologiska skillnaden mellan Anders Breivik och folk som Tommy Robinson, ledare för English Defense League, och tillsammans med Vilks deltagare på SION-konferensen, är mer en fråga om taktik än någon grundläggande skillnad. I en intevju i Expo förklarade Tommy Robinson vad EDL vill: ”De vill försvara Englands kultur och värden. Landet var bättre innan muslimerna kom, vi slåss mot extremismen, men vi är fredliga…” (Expo 1/2011 sid 24)
Som marxister ser vi att SION och islamisterna fyller samma objektiva funkition – de vill splittra arbetarklassen längs felaktiga skiljelinjer. Under den egyptiska revolutionens höjdpunkt gjorde muslimer och koptiska kristna gemensam sak för att störta Mubarak regimen. Allt tal om en ”muslimsk konspiration” och att ”muslimer” skulle vara en homogen grupp med ett gemensamt mål att sprida sin autoritära ideologi är absurda konspirationsteorier. I verkligheten ger unga muslimer ger sitt liv i kampen för att störta ”sina” (det vill säga klassfiendens) korrupta regimer.
På samma sätt måste arbetarrörelsen i väst mobilisera till gemensam kamp mot alla nedskärningar borgarklassen försöker påtvinga oss i sitt desperata försök att rädda ett dömt system. När vi tar strid för ett bättre samhälle blir det tydligt för vanliga människor att man har mer gemensamt med sina arbetskamrater oavsett om dom är muslimer kristna eller ateister än vad man har med sin helsvenska chef. Detta är det enda receptet för att bekämpa och stoppa muslimhatet.