Det är en kall vinter, inte i meteorologisk mening, utan för att ett par miljoner svenskar måste sänka temperaturen hemma. Andra är numera tillräckligt fattiga för matmissionen, och köar för överblivna livsmedel till en tredjedel av priset. En tredje grupp går mellan städernas soptunnor i jakt på pant.
I borgerliga medier uttalar sig överallt ”experter” och rekommenderar att man ”ser över kostnaderna”, ”försöker minska elförbrukningen”, ”tar på sig en tjock tröja hemma” – och så vidare, och så vidare. Man lastar över problemet på individen, och döljer på så sätt effektivt den verkliga frågan: man uppmanar människor i masskala att sänka sin levnadsstandard, eftersom de i ett slag blivit fattiga.
Att man fryser hemma, rigoröst släcker lamporna, undviker ugnen med mera, hindrar inte hundratusentals svenskar från att öppna elräkningar vid månadsskiftet som äter upp hela pensionen, stora delar av den gemensamma lönen, eller familjens buffert – för den som har någon sådan.
Vart femte hushåll saknar marginaler för oförutsedda utgifter, konstaterade företagsekonomen Martin Abrahamsson strax efter att Ukrainakriget brutit ut. Med högre matpriser, höjda hyror, höjda räntor och höjda elpriser, har varje månad sedan dess blivit en allt svårare kamp mot räkningarna.
Fram till 2020 var det den relativa fattigdomen som steg i Sverige – fattigdom i relation till resten av befolkningen. Nu är det den absoluta fattigdomen som stiger lavinartat, definierat av SCB som att inte ha råd med sina mest basala utgifter. I deras senast tillgängliga siffror, från 2020, var det drygt en halv miljon svenskar som levde i absolut fattigdom. På väg in i den nya krisen är siffran betydligt högre.
En medlem i Matmissionen får som högst tjäna 11 190 kronor efter skatt. På nio månader har medlemsantalet mer än fördubblats, och SvD beskriver hur köerna kan ringla i flera hundra meter utanför butikerna. I Göteborg och Malmö har så många ansökt om medlemskap att man periodvis behövt pausa processen.
Före valet utlovade högerpartierna naturligtvis dyrt och heligt bland annat ett omfattande elstöd i god tid inför vintern, kraftigt sänkta bränslepriser och slopat amorteringskrav. Efter valet svek de vartenda löfte.
Motiveringen gavs av finansminister Elisabeth Svantesson (M) i en diskussion om amorteringskravet i SVT:s Agenda. Ett slopat amorteringskrav skulle leda till högre konsumtion och därmed förvärra inflationen, menade hon. I klarspråk: folket måste fortsätta bli fattigare, för att dess konsumtion ska fortsätta minska. Hennes och borgarklassens lösning på inflationskrisen är det nya fattigsverige.
I linje med detta innebar regeringens höstbudget nedskärningar på 130 miljarder kronor till 2025 – naturligtvis inte inom försvaret, rutavdraget eller polisen, utan inom välfärden. Hur arbetarna på landets sjukhus, som piskats genom ännu en vinter med stabs- och förstärkningslägen, kommer att reagera på detta är inte svårt att förutspå. Situationen är redan ohållbar. Man har inget annat val än att försöka ta strid.
Politiken syftar i praktiken till att utlösa en lågkonjunktur, som kommer att lämna ytterligare ett bidrag till fattigdomen – och den konsumtionsminskningen – i form av en förvärrad arbetslöshet. Redan i november började en konkursvåg, och i takt med att konjunkturen bromsar in lär varslen dugga tätt under året.
Ledningen för fackförbunden, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet borde ha satt hårt mot hårt. Men Socialdemokraternas politik skiljer sig inte på ett avgörande sätt från regeringens. Och eftersom Vänsterpartiets ledning begränsar sitt synfält till Riksdagshuset, är de oförmögna att mobilisera något motstånd utanför.
LO-ledningen har i sin tur ägnat det senaste året åt att argumentera för att ”för höga” löneökningar per automatik leder till högre inflation – en myt som naturligtvis passar borgarklassen väl. För dessa arbetarledare, som argumenterar mot förbättringar för arbetare, finns det inte på kartan att vidta stridsåtgärder för att stoppa fallet i levnadsstandard.
Arbetarrörelsens ledning har ingen annan lösning på krisen än kapitalet, eftersom man ser kapitalismen som det enda möjliga samhällssystemet. Just på grund av sin reformism, är man inte beredd att slåss för några reformer värda namnet. Det nya fattigsverige närmar sig då obönhörligt, från en värld som tycks ha blivit galen.
Men det handlar inte om galenskap, utan om ett samhällsystem – kapitalism – som är i kris.
Krisen syns i att systemet inte kan lösa ett enda av mänsklighetens avgörande problem: klimatkrisen, fattigdomen, motsättningarna mellan imperialistmakterna och så vidare. Tvärtom blir situationen värre för var dag, vilket håller på att väcka världens folk till politisk handling i otaliga massrörelser mot en allt olidligare tillvaro.
Till skillnad från reformisterna deltar vi revolutionärer i denna kamp. Det är nämligen bara genom att kämpa tillsammans som arbetarklassen kan nå den medvetenhet som krävs för att själva ta makten och sätta produktionsmedlen i arbete för mänsklighetens behov, istället för de rikas profiter. Om du vill dra ditt strå till stacken, föreslår vi att du går med i Revolution.