Under de senaste veckorna har Sri Lanka skakats av att arbetare, bönder och unga gått ut i massiva protester och demonstrationer. Över hela ön kräver massdemonstrationer att den korrupte presidenten Gotabaya Rajapaksa och hans ministrar lämnar regeringen. Ön står inför sin värsta ekonomiska kris sedan självständigheten 1948, med tvåsiffrig inflation, hot om konkurs, strömavbrott som pågår i timmar, och brist på mat, bränsle och medicinsk utrustning. Samtidigt har presidenten, ihop med resten av Rajapaksa-familjen och ministrarna, plundrat staten på miljoner.
Flodvågen av protester har inte haft någon politisk eller facklig ledning att tala om. Massorna har inget förtroende för de oppositionspartier som nyss hjälpt till att föra president Gotabaya till makten – och nu kräver hans avgång.
Mer än 26 av hans ministrar har avgått i rädsla för den växande massrörelsen, inklusive hans bröder, men president Gotabaya försöker desperat köpa sig tid genom att förespråka en enhetsregering med oppositionen.
”Som den Sri lankesiska våren”
De flesta demonstranter är unga. Kring President Gotabayas kontor i huvudstaden Colombo har studenter satt upp dussintals tält. En student kommenterade att detta är som den Sri lankesiska våren (med hänvisning till den arabiska våren för runt tio år sedan).
I rädsla för flodvågen av protester utlyste presidenten undantagstillstånd mellan 2–4 april, men det hindrade inte unga från att demonstrera, särskilt inte universitetsstudenterna i Kandy. Tusentals unga möttes av vattenkanoner, förbannade över att en korrupt klick på toppen berövar dem deras framtid.
När undantagstillståndet lyftes strömmade massorna återigen ut på gatorna, på varje del av ön: från landets mitt, till norr och söder. Vid en tidpunkt bröt sig tusentals demonstranter igenom en polisbarrikad utanför Rajapaksa-släktens säte i Tangalle vid öns sydöstra kust.
Både presidenten och hans bror, som är premiärminister (men var president 2005–15), har använt buddhistisk nationalism för att komma till makten. Men denna taktik fungerar inte längre. Alla grupper i samhället håller på att falla ner i ekonomisk misär och det blir allt tydligare för alla, oavsett bakgrund, vem fienden är: borgarklassen, som inte berörs av den ekonomiska krisen. I ett land där den härskande klassen och dess politiska företrädare länge och blodigt söndrat och härskat utifrån etnicitet och religion, har nu alla skikt i samhället svepts med i rörelsen.
Det sker protester bland tamilska arbetare på téplantagen i centrala Sri Lanka, likaså bland tamilska grupper i nord och öst som kräver ett slut på Rajapaksa-regimen. De kräver också att man avskaffar den repressiva ”Lagen om förebyggande av terrorism”, som varit grundvalen för att fängsla och bortföra tusentals tamiler. Bönder, arbetare och tjänstemän från alla samhällets hörn kräver ett slut på regimen och dess korruption.
Till och med statens väpnade styrkor har börjat att krackelera. Det finns exempel på en polisman som höjt sin näve för att uppmuntra protesterna, och bilder på en i Kottawa som gick över till demonstranternas sida. I en megafon skrek han att ”även om vi bär uniformer, är vi med er”.
Vid ett tillfälle hindrade polismän förklädda män med automatvapen från att gå in i demonstrationståget. Man tror att dessa tungt beväpnade män var köpta av Gotabaya.
På väg mot en kris
Många rika länder ökade de statliga utgifterna för att mildra krisen 2020 något. För fattiga länder var detta aldrig ett alternativ. Krisen som följde på pandemin 2020 var katastrofal.
Sri Lankas viktigaste källa till utländsk valuta är turism och att folk skickar hem pengar. Sedan pandemin har detta i stort sett försvunnit, eftersom turister håller sig hemma och de som arbetar i utlandet har tagit sig tillbaka till Sri Lanka. Eftersom landets valutareserv tunnats ut, har man förbjudit import av grundläggande matvaror och medicinsk utrustning.
Därtill har Sri Lanka drabbats hårt av den ökande protektionismen världen över, där rika länder börjat flytta hem sitt kapital och centralbanker börjat höja räntorna för att tämja inflationen. Fattigare länder har då krossats mellan å ena sidan inflation, å andra sidan obetalbara skulder. Skulder till Kina, Indien och väst har nu tvingat Sri Lanka att börja sälja av infrastruktur i stor skala, däribland hamnen i Hambantota.
För att hantera budgetunderskottet har regeringen också börjat trycka pengar. 2021 tryckte de motsvarande 12–15 procent av BNP – och de planerar att trycka mer. Detta har skjutit upp inflationen till högre nivåer än någonsin tidigare, 17,5 procent, med de högsta prisökningarna på varor som ris, där kilopriset ökat från ungefär 80 rupees till hela 500 rupees. Lönerna har samtidigt fallit med runt 35 procent. Miljoner människor tvingas nu hoppa över ett eller två mål mat om dagen.
Arbetare måste organisera sig och lita till sin egen styrka!
De senaste åren har vi sett otaliga exempel på massrörelser som fäller korrupta regeringar – de arabiska revolutionerna för tio år sedan, Libanon 2019 och Sudan 2019, för att bara nämna några. Massorna har gått ut i kamp på grund av omöjliga levnadsvillkor, höga levnadskostnader och korruption, ofta med krav på en ny konstitution och en verkligt demokratisk regering. Problemet är att en regering och en konstitution under ett system som baseras på privategendom och lönearbete alltid kommer att tjäna den härskande klassen, inte arbetarna.
Lösningen för att göra slut på den misär som folken i Sri Lanka och södra Asien står inför, är inte en ”ny” konstitution med bättre putsad yta, eller en övergångsregering med borgerliga politiker. Lösningen är att arbetare och unga i regionen förstår vilken styrka de har på gatorna och arbetsplatserna, och organiserar sig för att ta makten i samhället. Fackföreningarna har en nyckelroll i detta genom att vid rätt tidpunkter organisera generalstrejker, såsom man exempelvis gjorde på Sri Lanka 1953.
Denna lilla droppformade ö har en historia fylld av arbetarkamp, och en viktig trotskistisk tradition. Vi måste bygga på de bästa av dessa traditioner och kampmetoder för att bygga marxismens styrkor inom arbetar- och ungdomsrörelsen. Massorna måste lita till sin egen styrka – inte ge upp, utan kämpa och kasta ut Gotabaya och alla andra brottslingar. Vägen framåt är arbetarmakt och socialism på Sri Lanka, i södra Asien och världen.