”Varje år skriver vi och andra medier att det är värre än någonsin”, konstaterar Vårdfokus chefredaktör uppgivet. ”Min dröm är att nästa sommar kunna skriva att det varit en sommar i balans.” Men om inte ledningarna för Vårdförbundet, Kommunal och andra fackförbund tar strid för vårdarbetarnas villkor, kommer försämringarna att fortsätta.
Akutoperationer som får vänta i över ett dygn, patienter som ligger i korridorerna eftersom det saknas vårdplatser, äldre som inte får mat, en sjuksköterska som springer och försöker sköta 40 olika patienter samtidigt. Detta är läget på Södersjukhuset i Stockholm – inte under pandemins topp, utan under helgerna i augusti.
– Det är katastrofläge när det gäller bemanningen, konstaterar en sjuksköterska anonymt i DN 5 augusti.
Men i hopp om att arbetarna ska lära sig springa ännu snabbare, planerar Moderaterna och resten av Stockholmshögern att kapa ytterligare tio procent av vårdpersonalen till 2024. Redan nästa år ska man skära ner 80 miljoner kronor.
ST-läkaren Johan Stormdal Starck förklarar att akuta uppgifter ofta tvingar honom att lämna patienter åt sitt öde.
– Det är hemskt när vi tvingas lämna gamla patienter i korridoren, som behöver mat, mediciner och omvårdnad som ligger och ropar.
En annan läkare berättar att det inte längre bara är vårdskulden som är problemet – alltså berget av inställda operationer som SVT beräknar till över 126 000. I själva verket hinner man inte ens med det som är akut. Resultatet är svårare operationer, sämre resultat, större lidande.
Redan under perioden 2012–2016 beräknar forskare att överbelastningen orsakade ett dödsfall varannan månad på Södersjukhuset, och nu är situationen betydligt värre. Men ”det är klart att det är patientsäkert”, påstår sjukhuschefer som antingen saknar verklighetsförankring eller har ett särskilt svart sinne för humor.
Södersjukhuset är bara ett i raden av hårt nedskärningsdrabbade sjukhus. I Stockholm är situationen densamma på såväl Danderyds sjukhus som Karolinska. I Visby har lasarettet gått upp i förstärkningsläge och kallar i förtid tillbaka arbetare som gått tunga övertidstimmar under pandemin från semestern. I Örebro berättar vårdarbetarna om ”den värsta sommar vi haft”.
På SOS Alarm (112) är riktlinjen att man ska få svar inom åtta sekunder. Under juni och juli låg den genomsnittliga svarstiden på 45 sekunder, vilket speglar en massiv personalbrist. På Östra Sjukhuset i Göteborg har en förlossningsavdelning stängt, och arbetare jobbar 16-timmarspass. På morgonen hinner barnmorskan Malin Bergander inte ens stämpla in innan kaoset börjar.
– Två kvinnor väntar sina första barn och befinner sig i samma skede. Jag är ansvarig barnmorska för båda, men hur delar jag upp mig?
Vissa minns kanske att Löfven utlovade ”sjujäkla satsning” på välfärden och frågar sig: kan Löfven ha sagt fel? Med tanke på den katastrofala situationen i vården måste det ha varit fortsatt ”sjujäkla” försämringar han utlovade – om inte uttalandet bara var tom retorik vill säga.
Sanningen är att vi bara kan stoppa nedskärningarna genom kamp och organisering, vilket redan är tydligt för många arbetare. Stockholms sjukvårdsupprop tog fart redan före pandemin. Samma sak med massdemonstrationerna i Ådalen, undersköterskeupproret, vårdupproret och andra initiativ från vanliga arbetare.
Frågan är hur tydligt det är för fackförbundsledningarna. I en debattartikel om höstbudgeten i Aftonbladet 13 augusti framför Kommunalordföranden Tobias Baudin krav på investeringar i välfärden, en bättre sjukförsäkring och satsningar på omställnings- och studiestödet. Men hur ska det genomföras?
”Sveriges politiker”, menar Baudin, ska ”söka samsyn i stället för motsättningar”, ”fokusera på det som förenar och inte det som skiljer sig åt” och visa ”kompromissvilja”. Det finns tydligen ”en tydlig samsyn bland i alla fall en majoritet av partierna i en fråga – frågan om att vi behöver stärka välfärden”. För alla de undersköterskor som drabbats av att just ”en majoritet av partierna” attackerat välfärden i flera årtionden, lär detta vara ett minst sagt förvånande påstående.
Naturligtvis påstår samtliga partier att de vill stärka välfärden. Men för de borgerliga partierna och socialdemokratins borgerliga ledning, syftar retoriken bara till att dölja att de genomför försämringar. En miljon kompromisser mellan högerpolitiker kommer inte att hjälpa arbetarna en tum framåt, tvärtom.
I Danmark pågår i skrivande stund fortfarande sjuksköterskornas strejk som började 19 juni. Två gånger har en klar majoritet av sjuksköterskorna i omröstningar avvisat samma eländiga förslag till kollektivavtal. Men när Vårdförbundets tidning Vårdfokus skriver om strejken avslutas ändå artikeln under rubriken ”Tveksam till strejk” – inte för att vårdarbetaren som intervjuas är mot att strejka – utan för att hon är osäker på om man kan vinna eftersom man inte skadar arbetsgivaren tillräckligt.
Svaret är alltså inte att strejk är fel, utan att strejken måste göra större skada på borgarklassen och deras stat. För vårdarbetare gäller i ännu högre grad en sanning, som egentligen gäller alla arbetare: för att en strejk ska segra måste den spridas och växa. Även i privat sektor kan arbetsgivarna ta vissa omedelbara ekonomiska förluster, mot att man demoraliserar arbetarna och desto lättare kan attackera dem sedan. Men en växande stridbar strejk, som hela tiden involverar fler arbetare från fler sektorer på obestämd tid, med större krav och massdemonstrationer – det är ett hot.
Sjuksköterskestrejken i Danmark har väckt stor sympati, och ingen kan efter corona tveka på att vårdarbetares kamp i Sverige skulle göra detsamma. Att borgerliga politiker tvingas låtsas vara för en bättre välfärd är ett tydligt symtom på det.
Ingenting pekar på att de nuvarande fackliga ledarna är beredda att ta någon seriöst menad strid för förbättringar. För att ta strid för vården och välfärden, måste vi ta strid för en kämpande arbetarrörelse.