Volvo AB delar ut mer än 10 miljarder kronor till sina ägare, samtidigt som företaget tar in miljoner i statliga krisbidrag. 5000 bemanningsanställda och konsulter har redan sagts upp och ställs nu helt utan försörjning medan styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg plockar ut 2,8 miljoner kronor i arvode.
Under press från missnöjda arbetare har styrelsen för Volvo AB tvingats gå ner 20 procent i arvode. I praktiken betyder detta att styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg ändå får ut 2,8 miljoner kronor medan resten av styrelsen får ut 847 000 kronor vardera. Många i styrelsen äger även aktier. Carl-Henric Svanberg får till exempel också 11 miljoner kronor i utdelning. Efter många turer bestämde sig styrelsen för att skippa den extra utdelningen, men har kvar den ordinarie på totalt mer än 10 miljarder kronor.
2019 gjorde företaget vinster på 14,3 miljarder kronor – men det har inte hindrat företaget från att låta staten betala tre fjärdedelar av kostnaden för att personal går ned i arbetstid under permittering.
Arbetsmiljön och tryggheten för Volvo Cars-arbetarna har stegvis försämrats. I fabriken har till exempel ett ”effektiviseringsprojekt” lett till en utredning av Arbetsmiljöverket. Denna visade att projektet inneburit försämring av ergonomi och kortare återhämtningstider. I höstas bestämdes det även att omvandla avdelningen för motorutveckling till en ny verksamhet. I verkligheten är detta ett sätt att lättare bli av med personal. Samtidigt avvecklas en avdelning internkonsulter.
Det är arbetare med osäkra anställningar som nu drabbas hårdast av den krisande ekonomin, inte minst de bemanningsanställda. En uppsagd kollega konstaterade för oss:
”Jag har varit anställd som konsult i väldigt många år. Jag var på väg att bli anställd för flera år sedan, men efter en förändrad familjesituation avbröt Volvo den processen. Det är väldigt stor skillnad på att vara inhyrd bemanningsanställd och fast anställd. Detta syns väldigt tydligt nu, då jag på en eftermiddag blev av med mitt uppdrag och en vecka senare blivit uppsagd av min arbetsgivare.”
Arbetarrörelsen borde ta strid mot alla varsel som läggs nu, inklusive de som läggs för arbetare med otrygga anställningar – och ta strid för fasta anställningar med en bra lön. Om företagen inte har råd, får de visa räkneböckerna för att granskas av representanter valda av arbetarna. Om det är sant att det inte finns pengar, bör företagen nationaliseras och styras demokratiskt genom arbetarkommittéer.
Permitteringar och uppsägningar av arbetare är bara början. Storföretagen tar emot statliga bidrag för att ”rädda sina anställda” men utdelningar och styrelsearvoden betalas ut som om ingenting hänt. Till skillnad från den parasiterande ledningen och ägarna, ligger det i arbetarnas bästa intresse att producera efter behov och inte vinst, på ett så säkert sätt som möjligt.