Berlinmurens fall

För 20 år sedan föll Berlinmuren. Borgarklassen i väst var euforiska – äntligen hade kommunismen fallit. Tjugo år senare ser situationen väldigt annorlunda ut. Kapitalismen befinner sig i dag i sin djupaste kris sedan 1929. En majoritet i det tidigare Östtyskland röstar vänster, och minns alla fördelar som kom med den planerade ekonomin. De kastade av sig stalinismen – men har nu i stället fått erfara sin beskärda del kapitalism. Slutsatsen? Socialism är bättre än kapitalism.

År 2009 innefattar många årsdagar: mordet på Luxemburg och Liebknecht, den kommunistiska internationalens grundande och kommunen i Asturien. Ingen av dessa årsdagar märks av i borgerlig media. Men det finns en årsdag de aldrig glömmer: att den 9 november 1989 öppnades gränsen som skilde öst från väst.

Berlinmurens fall har i historieböckerna blivit synonymt med ”kommunismens” fall. Under de 20 år som gått sedan dess har vi sett en global ideologisk offensiv utan dess like mot marxismens idéer. Berlinmurens fall framhålls som ett bevis på att kommunismen, socialismen och marxismen är död. För inte så länge sedan ansågs det till och med som historiens slut. Men det har hänt mycket sedan dess.

Påståendet att det kapitalistiska systemet från och med nu är mänsklighetens enda möjliga framtid har fallit platt. Sanningen är nämligen en helt annan. Det är nu 20 år sedan stalinismen kollapsade, och kapitalismen befinner sig i sin djupaste kris sedan depressionen. Miljontals människor står inför arbetslöshet, fattigdom, nedskärningar och åtstramningar.

Det är inte svårt att förstå varför den antikommunistiska kampanjen har intensifierats under denna period. Krisen i världsekonomin har fått människor att ifrågasätta marknadsekonomin. Det finns ett nyvaket intresse för marxismens idéer, vilket oroar borgarklassen. Den senaste smutskastningskampanjen är en återspegling av deras rädsla.

En karikatyr av socialismen

Det var inte kommunismen eller socialismen, i Marx och Lenins betydelse, som misslyckades i Ryssland och Östeuropa. Det var en byråkratisk och totalitär karikatyr. Lenin förklarade att för att kunna röra sig mot socialism måste arbetarklassen kontrollera industrin, samhället och staten. Under verklig socialism styrs inte samhället av en privilegierad, byråkratisk elit som – oundvikligen – ägnar sig åt massiv korruption, nepotism, slöseri, misskötsel och kaos.

De nationaliserade planerade ekonomierna i Sovjetunionen och Östeuropa åstadkom oerhörda resultat inom industrin, vetenskapen, sjukvården och utbildningen. Men som Trotskij förutsåg redan 1936 underminerades den nationaliserade planerade ekonomin till sist av den byråkratiska regimen. Detta banade väg för återinförandet av kapitalismen.

Under 1980-talet hade Sovjetunionen fler vetenskapsmän än USA, Japan, Storbritannien och Tyskland tillsammans – och ändå lyckades man inte uppnå samma resultat som väst. I de allra viktigaste industrigrenarna, och i levnadsstandarden, låg Sovjetunionen efter. Huvudanledningen till detta var den kolossala börda som byråkratin utgjorde för ekonomin. Giriga och korrupta tjänstemän styrde ekonomin. Arbetarklassen hade överhuvudtaget inget inflytande över den.

Byråkratins skadliga påverkan på ekonomin gjorde till slut att tillväxten minskade kraftigt och att Sovjetunionen började halka efter väst. De höga utgifterna för militären och för att bibehålla greppet över Östeuropa förvärrade situationen ytterligare. När Michail Gorbatjov under 1985 trädde fram som ny ledare för Sovjetunionen innebar det en drastisk förändring av situationen.

Gorbatjov representerade den delen av den sovjetiska byråkratin som ville införa reformer uppifrån i syfte att rädda regimen som helhet. Under hans styre kom dock situationen att försämras ytterligare, vilket oundvikligen ledde till att Sovjetunionen hamnade i en krissituation. Detta hade en omedelbar effekt på Östeuropa, där stalinismens kris fördjupades av nationsfrågan.

Jäsning i Östeuropa

År 1989 gick en löpeld av revolter genom Östeuropa, från den ena huvudstaden till den andra, och i land efter land störtades de stalinistiska regimerna. I Rumänien störtades Ceausescu genom en revolution och avrättades. En avgörande faktor för de framgångsrika folkliga upproren var just krisen i Ryssland. Tidigare hade Moskva kunnat skicka Röda armén för att krossa uppror i Östtyskland (1953), i Ungern (1956) och i Tjeckoslovakien (1968). Men vid det här laget förstod Gorbatjov att denna möjlighet inte längre fanns.

Generalstrejkerna i Polen under 1980-talet var ett tidigt uttryck för regimens dödläge. Om dessa stora rörelser hade letts av genuina marxister hade det kunnat förbereda för en politisk revolution – inte bara i Polen, utan över hela Östeuropa. Men i avsaknad av ett sådant ledarskap kom rörelsen att kontrolleras av kontrarevolutionära element som Lech Wałesa.

De polska stalinisterna försökte först att hålla tillbaka rörelsen genom repression, men i slutändan tvingades man legalisera Solidarnosc och tillåta att de deltog i parlamentsvalet den 4 juni 1989. Detta ledde till en politisk jordbävning. Solidarnoscs kandidater vann alla mandat de tilläts kandidera för. Detta fick en direkt inverkan på de omkringliggande länderna.

I Ungern hade János Kádár – som ett förebud om vad som skulle komma – redan 1988 avsatts som kommunistpartiets generalsekreterare. Regimen hade lanserat ett ”demokratipaket”, där val ingick. Därefter följde Tjeckoslovakien, och den 20 november 1989 växte antalet demonstranter i Prag på bara en dag från 200 000 till en halv miljon. Den 27 november hölls en tvåtimmars generalstrejk.

Denna dramatiska utveckling kom att utgöra en vändpunkt i historien. Sedan andra världskrigets slut – under nästan ett halvt århundrade – hade stalinisterna styrt Östeuropa med järnhand. Detta var monstruösa enpartistater, uppbackade av en kraftig repressiv apparat i form av armén, polisen och säkerhetspolisen. I varje kvarter, på varje universitet, varje skola och i varje fabrik fanns informatörer. Det verkade omöjligt att ett folkligt uppror mot den totalitära staten någonsin skulle kunna lyckas. Men i det avgörande ögonblicket skulle dessa regimer – som tidigare verkat oövervinneliga – falla som korthus.

Östtyskland

Av de östeuropeiska regimerna var Tyska demokratiska republiken (DDR) en av de industriellt och teknologiskt mest utvecklade. Levnadsstandarden var god, om än inte lika god som i Västtyskland. Det rådde full sysselsättning och alla hade tillgång till billiga bostäder, gratis medicin och högkvalitativ utbildning.

Trots detta gav den totalitära enpartiregimen upphov till missnöje med sin ständigt närvarande säkerhetspolis (det ökända Stasi) och sin armé av informatörer, korruptionen inom staten och elitens privilegier. Innan Berlinmuren restes 1961 hade omkring 2,5 miljoner östtyskar emigrerat över gränsen till Västtyskland. Många tog sig över vid gränsen mellan Öst- och Västberlin. Berlinmuren byggdes för att sätta stopp för detta.

Muren, och andra befästningar längs den 1380 km långa gränsen mellan Öst- och Västtyskland, lyckades med att sätta stopp för emigrationen. Troligtvis bidrog detta till att den ekonomiska tillväxten i Östtyskland ökade. Men det orsakade också lidande och sorg för de familjer som delades, och det var propagandistiskt sett en ren gåva till väst. Den gick utmärkt att använda som ytterligare ett exempel på ”kommunistisk tyranni”.

I slutet av 1980-talet närmade sig situationen i Östtyskland bristningsgränsen. Stalinisten Erich Honecker var obevekligen emot varje reform, och hade till och med förbjudit ”subversiva” sovjetiska dokument från att cirkuleras. Med anledning av Tyska demokratiska republikens fyrtioårsjubileum besökte Gorbatjov Östtyskland den 6–7 oktober. Han satte press på den östtyska ledningen att genomföra reformer. Han lär ha sagt: ”Wer zu spät kommt, den bestraft das Leben” (den som kommer för sent, straffas av livet självt).

Vid det här laget hade det östtyska folket blivit öppet upproriska. Motståndsrörelser började poppa upp som svampar. Bland dem fanns Neues Forum (Nytt Forum), Demokratischer Aufbruch (Demokratiskt uppbrott) och Demokratie Jetzt (Demokrati nu). Den största oppositionsrörelsen uppstod faktiskt på en protestantisk gudstjänst i Nikolaikirche – Sankt Nikolajs kyrka – i Leipzig. Varje måndag efter gudstjänsten samlades människor utanför kyrkan för att kräva förändring i Östtyskland. Dessa rörelser var förvirrade och politiskt naiva.

En våg av massdemonstrationer svepte genom städerna i Östtyskland. Hundratusentals människor gick med i demonstrationerna. Regimen hamnade i en kris som ledde till att den hårdföre stalinistledaren Erich Honecker avsattes, och hela regeringen tvingades avgå. Till följd av pressen från massrörelsen tvingades den nya partiledaren Egon Krenz genomföra ett demokratiskt val. Men de reformer som regimen kunde erbjuda var alltför små och kom för sent.

De ”kommunistiska” ledarna övervägde att sätta in repression men ändrade sig efter en del påtryckningar från Gorbatjov. De hade tappat kontrollen. Under de kommande dagarna var situationen närmast anarki: butiker höll öppet dygnet runt, och ett östtyskt pass fungerade som gratisbiljett i kollektivtrafiken. Ett vittne beskrev det som att ”det överhuvudtaget existerade fler undantag än regler”. Makten låg på gatorna – men ingen visste vad man skulle göra med den.

Inför dessa massrevolter kollapsade den till synes allsmäktiga östtyska staten som ett korthus. Den 9 november 1989, efter flera veckors oro, deklarerade den östtyska regeringen att alla östtyska medborgare nu hade tillåtelse att besöka Västtyskland och Västberlin. Detta ledde till ett nytt utbrott bland massorna. Mängder av östtyskar började klättra på och över muren, och möttes av västtyskar på andra sidan.

Kontrarevolution

Berlinmuren var en symbol för allt som den östtyska regimen hatades för. Helt spontant revs muren. Under de kommande veckorna transporterades delar av muren bort. Senare användes industrimaskiner för att göra sig av med nästan allt som återstod. Det var en uppsluppen stämning på gatorna. Det låg eufori i luften – mer som en karneval än som en revolution. Men så har det varit i början av varje stor revolution, från 1789 och framåt.

November 1989 var en känslomässigt överväldigande period för östtyskar. Man upplevde frigörelsen – det fanns en enorm känsla av upprymdhet. Det var som om en hel nation var berusad, och därför var folk nu också öppna för förslag och plötsliga impulser. Att störta den gamla regimen hade varit enklare än vad någon hade vågat föreställa sig. Men nu, när man väl gjort det – vad skulle den ersättas med? Massorna som omkullkastat den gamla regimen visste mycket väl vad man inte ville ha – men de hade ingen tydlig bild av vad man ville ha i stället. Och det fanns ingen som kunde erbjuda ett alternativ.

Alla de objektiva förutsättningarna för en politisk revolution var för handen. Majoriteten av befolkningen ville inte att kapitalismen skulle återinföras. De ville ha socialism – men med demokratiska rättigheter och utan Stasi, utan korrupta byråkrater och utan en diktatorisk enpartistat. Om ett genuint marxistiskt ledarskap hade existerat hade detta kunnat leda till en politisk revolution, och att man upprättade en arbetardemokrati.

Men Berlinmurens fall ledde inte till en politisk revolution, utan till en kontrarevolution där öst i stället förenades med väst. Detta var inte ett krav som lyfts fram under rörelsens början. Men eftersom ledarskapet inte hade ett tydligt program kom detta gradvis att börja spela en central roll.

Precis som naturen, skyr politiken ett vakuum. Att man låg tätt intill ett mäktigt och välmående kapitalistiskt grannland spelade en avgörande roll i att fylla detta vakuum.

Den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl var en aggressiv representant för imperialismen. Han använde de mest skamlösa mutor för att övertyga det östtyska folket om riktigheten i ett omedelbart enande. Han erbjöd att man skulle kunna växla in sina Ostmarks mot Deutschmarks till fördelaktiga villkor. Vad han inte berättade för det östtyska folket var att ländernas enande inte skulle betyda att de skulle få västtyska levnadsvillkor.

I juli 1990 togs det sista hindret för ett tyskt förenande bort, då Gorbatjov gick med på att släppa Sovjets invändningar mot ett återförenat Tyskland inom NATO – i gengäld mot att Sovjet fick ekonomiskt stöd från Tyskland. Återföreningen ägde officiellt rum den 3 oktober 1990.

Massorna bedragna

Det östtyska folket hade blivit förda bakom ljuset. De fick inte förklarat för sig att återgången till en marknadsekonomi skulle medföra en massarbetslöshet, fabriksnedläggningar, förstörelse av stora delar av den östtyska industrin, en allmän höjning av priserna och en demoralisering av ungdomen – eller att de skulle ses som andra klassens invånare i sitt eget land. Det var något man fick lära sig genom bittra erfarenheter.

Återföreningen påskyndade också en förödande kollaps i Östtysklands ekonomi. BNP föll under 1990 med 15,6 procent och 1991 med ytterligare 22,7 procent. Sammanlagt minskade BNP med en tredjedel. Miljontals jobb gick förlorade. Många östtyska fabriker köptes av västtyska konkurrenter och lades ner. År 1992 gick Östtyskland in i en fyra år lång återhämtning, men den följdes senare av stagnation.

Innan andra världskriget hade Östtysklands BNP per capita legat något över det tyska snittet. Både då och senare var Östtyskland rikare än andra östeuropeiska länder. Men 20 år efter återföreningen släpar levnadsstandarden i Östtyskland fortfarande efter den i väst. Arbetslösheten är dubbelt så hög som i väst, och lönerna är betydligt lägre.

I DDR var arbetslöshet närmast ett okänt fenomen, men mellan 1989-1992 förlorade 3,3 miljoner människor jobbet. I dag har BNP i östra Tyskland knappt tagit sig över nivån den låg på 1989, och sysselsättningsgraden är bara 60 procent av vad den var 1989. I dagsläget är arbetslösheten i Tyskland i stort på 8 procent, men i Östtyskland är den 12,3 procent. Vissa inofficiella källor påstår att den är så hög som 20 procent, och bland ungdomar till och med 50 procent.

Kvinnor, som i DDR var betydligt mer jämställda jämfört med andra länder i Östeuropa, har drabbats hårdast. Den tyska socioekonomiska paneldatan i mitten av 1990-talet indikerar att 15 procent av den kvinnliga befolkningen i öst, och 10 procent av den manliga, var arbetslösa.Sedan återföreningen har 1,4 miljoner människor flyttat till väst – majoriteten av dem unga och välutbildade. Emigrationen samt en kraftig minskning i barnafödandet har lett till att invånarantalet i öst minskat varje år sedan återföreningen.

Det är otroligt ironiskt att tjugo år efter återföreningen, så flyr människor återigen från Östtyskland – men inte för att fly Stasi, utan för att fly arbetslösheten. Men naturligtvis har vissa klarat sig bra. BBC:s korrespondent skriver: ”Många ståtliga herrgårdar, som 1989 fortfarande hade skotthål från andra världskriget i väggarna, står nu åter i sin forna glans.”

Marxismen väcker återigen intresse

Liksom många andra östtyskar var Ralf Wulff glad över kommunismens fall, och kapitalismens återupprättande. Men euforin varade inte särskilt länge. ”Det tog bara några veckor att förstå vad marknadsekonomin innebar i praktiken”, sade han. ”Det är en otyglad materialism och exploatering. Människorna tappas bort. Vi hade kanske inte alla materiella bekvämligheter men kommunismen var fortfarande bra.” (Reuters)

Hans-Juergen Schneider är en 49 år gammal utbildad ingenjör som varit arbetslös sedan januari 2004. Sedan dess har han, utan framgång, sökt 286 jobb. ”Marknadsekonomin kan inte lösa våra problem”, säger han. ”Storföretagen håvar bara in vinster, utan att ta något som helst ansvar.” Han är inte ensam. En undersökning av Der Spiegel visar att 73 procent av östtyskarna fortfarande anser Karl Marx kritik av kapitalismen vara relevant.

En annan undersökning, som publicerades av tidningen Super Illus i oktober 2008, visar att 52 procent av befolkningen i Östtyskland anser att marknadsekonomin är både ”orimlig” och ”nedgången”. 43 procent av av befolkningen skulle föredra ett socialistiskt ekonomiskt system, eftersom det ”skyddar den lilla människan från finanskriser och andra orättvisor”. 55 procent är emot att stater går in och räddar banker.

Bland unga människor (18-29 år), som aldrig levde i DDR eller bara gjorde det under en kort period, vill 51 procent ha socialism. Siffrorna för människor mellan 30-49 år är 35 procent. För dem över 50 år ligger siffran på 46 procent. Detta bekräftas genom intervjuer med dussintals vanliga östtyskar. ”Vi läste om ’kapitalismens fasor’ i skolan. De hade verkligen rätt på den punkten. Karl Marx visste vad han pratade om”, säger Thomas Pivitt, en 46 år gammal IT-arbetare från Östberlin. Das Kapital var en bästsäljare på Karl-Dietz-Verlag, som sålde 1500 exemplar 2008, en tredubbling i jämförelse med 2007 och en hundrafaldig ökning sedan 1990.

”Ingen trodde att vi någonsin igen skulle se en efterfrågan på Das Kapital”, sade vd:n Joern Schuetrumpf till Reuters. ”Till och med bankirer och chefer läser Das Kapital nu, för att försöka förstå vad de har gjort mot oss. Marx är definitivt på modet just nu.”

Kapitalismens kris har övertygat många tyskar – både från öst och väst – om att systemet har misslyckats. ”Jag tyckte att kommunismen var skit, men kapitalismen är värre”, säger Hermann Haibel, en 76 år gammal pensionerad smed. ”Den fria marknaden är brutal. Kapitalisterna vill bara krama ur mer, mer, mer. Innan muren föll hade jag ett ganska bra liv. Ingen oroade sig för pengar, eftersom pengar inte var ett problem. Man hade ett jobb, vare sig man ville ha ett eller inte. Den kommunistiska idén var inte särskilt dålig.”

Detta visar tydligt att människorna i Östtyskland inte vill ha kapitalism, utan socialism – och då inte den byråkratiska, totalitära karikatyren av socialism som de hade förut, utan genuin demokratisk socialism – den socialism som Marx, Engels, Liebknecht och Luxemburg talade om.

London, 19 oktober 2009.