Hongkongs enorma proteströrelse har nu pågått i över två månader. Trots ökad press från Peking och Carrie Lams Hongkong-regering så blir rörelsen bara alltmer radikal. Från att i början ha använt sig av mer borgerligt liberala metoder så börjar man nu alltmer använda klasskampens metoder.
Måndagen den femte augusti gjorde massorna i Hongkong ett försök till att göra historia, med ett försök till generalstrejk. Den senaste gången en generalstrejk genomfördes i staden var 1925, riktat mot den brittiska imperialismens förtryck.
Historiens utveckling och de materiella omständigheterna, ihop med stalinistiska och reformistiska svek, gjorde att generationer av arbetare i Hongkong under en lång tid berövades viktiga erfarenheter av kamp och organisering. När den nuvarande rörelsen till en början sökte efter metoder och strategier fann de sig tyvärr under ledning av personer med ett pro-västimperialistiskt perspektiv som förde fram dess paroller och intressen. Kampens utveckling fram tills nu visar tydligt att arbetarklassen inte kan låta sig begränsas av dem, utan måste föra fram sina egna paroller och krav.
Regimens rädsla för demokrati
Rörelsen har huvudsakligen fört fram krav på demokratiska rättigheter, vilket är precis vad Peking-regimen vill undvika till varje pris. Regimen försöker desperat att med våld förhindra varje försök från arbetarklassen att organisera sig självständigt. Den kinesiska byråkratin som helhet kan enbart garantera sin överlevnad genom att genomföra den kapitalistiska kontrarevolutionen på sina egna villkor, utan att ge några borgerligt-demokratiska rättigheter till arbetarklassen. Detta för att förhindra en kinesisk arbetarrevolution eller att de tvingas bort av västvärldens imperialistmakter eller dess agenter.
Detta är inte bara Pekings politik för Hongkong utan också Hongkongs lokala kapitalistklass’ politik. Hongkongs kapitalister spelar en viktig roll i den kinesiska ekonomin och det var de som investerade det första kapitalet i Kina som ledde till avskaffandet av planekonomin och kapitalismens återkomst. Regimen i Hongkongs viktigaste uppgifter är att upprätthålla dess kapitalistklass’ diktatur över staden, samt den kinesiska marknadens tillgång till västvärldens finanskapital.
Framförallt är regimen livrädd för att demokratiska reformer skulle kunna inspirera arbetare på det kinesiska fastlandet till att kräva samma sak. Att förstå detta är en fråga om liv och död för Hongkongs arbetarklass. All kamp för genuina demokratiska och ekonomiska reformer måste föras med klasskampsmetoder och måste spridas till det kinesiska fastlandet.
Vägen till strejken den femte augusti
De liberala ledarna för rörelsen förstår inte detta överhuvudtaget, men de tillåts breda ut sig i borgerlig media. Ännu värre är att arbetarrörelsens reformistiska ledning som påstår sig vara ”anti-etablissemang” (vilket i Hongkong bara betyder att man är anti-Peking), försökte förhandla fram en taktik som kunde tillfredsställa både Peking, Hongkongs kapitalister samt västvärldens imperialistmakter och deras intressen.
Redan från början, när rörelsen bröt ut i början av juni, talades det om en generalstrejk. Detta krav blev alltmer populärt på grund av Carrie Lams totala vägran att ge vika inför de fredliga massdemonstrationerna där miljoner deltog i juni.
Hur ställde sig de liberala och reformistiska ledarna till generalstrejken? Den liberala organisationen Civil Human Rights Front uttalade sig två gånger för generalstrejk men backade sedan från det. Hongkong Confederation of Trade Unions (HKCTU) som under Carol Ng:s ledning anser sig vara ett ”genuint fackligt ledarskap” till skillnad från den Peking-kontrollerade Hongkong Federation of Trade Unions (HKFTU), valde att gång på gång karakterisera generalstrejken som en massiv ”sjukfrånvarodag”. Det vill säga i stället för att organisera en verklig strejk så behövde arbetarna få tillåtelse från sina arbetsgivare för att få anmäla sig som sjuka från jobbet.
I slutet av dagen den femte augusti påstod Carol Ng att 35 000 arbetare hade deltagit i strejken vilket enligt henne var en tredjedel av hennes medlemmar. Men HKTCU ska 2017 ha haft 140 000 medlemmar. Även om det inte var en oviktig strejk så misslyckades HKTCU helt klart med att mobilisera den stora majoriteten av sina medlemmar. För att få en större uppslutning måste de inte bara övertyga fler organiserade och oorganiserade arbetare att delta i strejker men också bilda ett massarbetarparti med ett kämpande socialistiskt program. Ett sådant parti måste tydligt motsätta sig kapitalismen och kapitalisterna och vara villiga att bryta mot Hongkongs kapitalisters och Pekings lagar.
Liberalernas perspektiv för kampen är lika med självmord
En ännu mer destruktiv roll har spelats av de mer liberala, småborgerliga studentledarna så som Joshua Wong, en av Demosistopartiets mest kända grundare. Han har gång på gång uppmanat USA, Europa och Japan att intervenera i Hongkong. Detta trots att Trump har kallat rörelsen i Hongkong för ”kravaller”, troligtvis för att blidka Kina i det nuvarande handelskriget. Wong har dessutom gått ut och tackat Nancy Pelosi offentligt för hennes stöd till ”Hongkong Human Rights and Democracy Act” som sponsras av Chris Smith (R-NJ), en imperialistisk reaktionär som är mot abort och HBTQ-rättigheter.
När demonstranter stormade regeringsbyggnaden i juni och hissade den brittiska kolonialflaggan, hävdade Wong att det var en desperat åtgärd då ”de försökt allting annat”. Vad hissandet av kolonialflaggan skulle kunna ge för hjälp sade han inte. Förväntade han sig att de brittiska imperialisterna skulle skicka in flottan för att försvara de demokratiska rättigheterna i Hongkong? Som Trumps uttalande visar är folket i Hongkongs demokratiska rättigheter bara en oviktig bricka i spelet mellan de imperialistiska stormakterna. Dessutom var det helt felaktigt att säga att de ”försökt allt”. De hade inte gjort något allvarligt försök att mobilisera arbetarklassen.
Erfarenheten från strejken den femte augusti
Generalstrejken den femte augusti genomfördes men på grund av det liberala och reformistiska ledarskapet nådde den inte sin fulla potential. De som kämpade allra hårdast under dagen var flygplatsarbetarna. Totalt 3000 flygplatsarbetare sjukskrev sig vilket fullkomligt paralyserade Hongkongs internationella flygplats. Detta borde utvecklas till en verklig strejk, inte bara en massjukskrivning, och sedan trappas upp till en arbetarockupation av flygplatsen.
Ett försök genomfördes att stänga ner tunnelbanetrafiken, med blandat resultat. Det är sant att ett flertal tunnelbanearbetare stängde ner stationer som de arbetade på och aktivister höll dörrarna på tåg öppna för att störa tågtrafiken. Aktivister hade lagt ner timmar på att försöka att vinna över tågarbetarna att delta i strejken, men misslyckades och därmed lyckades de inte stänga ner tunnelbanetrafiken. Misslyckandet är den fackliga ledningens fel som inte genomförde det nödvändiga arbetet att diskutera och förbereda för en strejkomröstning på arbetsplatserna.
Att arbetarrörelsens ledning vägrar att leda kampen gör att den uppgiften i stället faller på unga aktivister som inte har någon erfarenhet av klasskampens metoder och paroller. Detta bidrar till att skapa förvirring i rörelsen. Ställda inför den brutala polisrepressionen, där de tvingats utstå gummikulor och tårgas har parollen ”Ta tillbaka Hongkong, Revolution i vår tid” blivit populär. Denna tvetydiga paroll har en viss historia. Den lades först fram av den högerextrema, antikinesiska ”lokalisten” Edward Leung under hans personkampanj för att bli vald till Hongkongs parlament 2016. Användandet av denna paroll har gett den kinesiska regimen ammunition. Under den kinesiska statens Hong Kong and Macau Affairs Office (HKMAO) andra presskonferens, utnyttjade Yang Guang denna tvetydighet och frågade ”vilka är det som dessa människor försöker ’ta tillbaka’ Hongkong för”? Vad han antydde var att rörelsens mål skulle vara att återigen ställa Hongkong under västvärldens imperialistmakters dominans. Detta ihop med att vissa individer sprejar hatiska ord som ”chinks” och ”locusts” på väggar runtom staden riskerar att göra att kinesiska arbetare ser rörelsen som att den är mot hela det kinesiska folket, vilket spelar Pekingregimen i händerna.
Om denna uppfattning tillåts att fortsätta existera och om reaktionära personer tillåts uttala sig som ledare för rörelsen så kommer det vara mycket svårare för rörelsen att spridas till Kina. Det är precis dessa händelser som regimen använt sig av för att framställa den som en rörelse mot kineser, sponsrad av imperialismen i väst vars intressen är helt och hållet motsatta den kinesiska arbetarklassens.
En väg till seger, eller en väg till nederlag
Den kinesiska regeringen försöker för tillfället att undvika en direkt militär intervention. Detta skulle riskera att leda till att rörelsen sprider sig till fastlandet, vilket är precis det som Pekingregimen vill undvika. Men samtidigt är det inte troligt att de kommer att ge några eftergifter till Hongkong, varken politiska eller ekonomiska. Kina har inte råd att ge stora eftergifter i form av demokratiska rättigheter eller välfärdsreformer till Hongkong när kapitalismen just nu håller på att skapa samma sociala motsättningar i resten av Kina.
Det är troligtvis Hongkongs egen polis som kommer att användas för att inleda en period av hård repression så fort rörelsen visar tecken på att försvagas. Hongkongs regering har redan köpt in kravallbussar från Frankrike som är utrustade med vattenkanoner. Hongkongs polis har öppet annonserat på sin Facebooksida om en märkningsteknologi för att varna alla demonstranter för att de kommer märkas med bläck för att polisen ska kunna identifiera dem i flera dagar efter en demonstration.
Pekingregimen och regeringen i Hongkong kommer att bida sin tid, öka pressen på rörelsen med hjälp av Hongkongs polis och förlita sig på att liberaler och bristen på ett kampvilligt ledarskap kommer att leda rörelsen in i en återvändsgränd. Efter detta kommer de att utlösa hård politisk repression.
Det enda sättet att undvika detta scenario är att sprida rörelsen till fastlandskina. Marxister stödjer kraven på fler strejker och välkomnar massornas villighet att fortsätta kampen. Men kampen måste föras till en högre organisatorisk nivå, med bildandet av en strejkkommitté med representanter valda av alla Hongkongs arbetare och ungdomar som deltar i kampen. Och den måste spridas utanför Hongkong.
Varje ärlig, konsekvent demokrat, ungdom och socialist i Hongkong måste omedelbart börja föra ut propaganda till de kinesiska massorna för att motverka den kinesiska regeringens lögner. Detta måste inkludera dagskrav som återspeglar de kinesiska arbetarnas behov. Man måste också öppet kritisera och marginalisera rörelsens nuvarande liberala och reformistiska ledarskap och vända rörelsen till en klasskamp med ett socialistiskt program som ger en lösning på bostadssituationen, lönefrågan och alla de ekonomiska frågor som plågar arbetare över hela Östasien. All antikinesisk, antikommunistisk eller pro-västimperialistisk propaganda måste omedelbart förkastas och bekämpas, för detta kan bara leda till rörelsens nederlag.
Hongkong står inför en revolution – med rätt metoder kan den bli den gnista som sätter hela Östasien i brand.