Trots många svårigheter hölls ett internationellt seminarium om Leo Trotskij på Kuba den 6–8 maj. Filosofiska institutet arrangerade och bjöd in till evenemanget tillsammans med Trotskijmuseet i Mexiko. Internationella marxistiska tendensen närvarade via Socialistiska studiecentret Carlos Marx och ett meddelande från Alan Woods.
Leo Trotskij är ett viktigt namn inom marxismen. Det är välkänt att en av den kubanska kommunismens centralgestalter, Julio Antonio Mella, beundrade Trotskij som han beskrev som ”revolutionens dynamo”. Che Guevara, som dog i Bolivia, hade böcker av den Röda arméns arkitekt i resväskan. Trotskijs idéer har enorm betydelse på Kuba, i Amerika och i hela världen.
Leo Trotskijs tidlösa betydelse
På Kuba växer intresset för Trotskijs liv och idéer. Den kubanska författaren Leonardo Paduras bok El hombre que amaba a los perros (Mannen som älskade hundar, ej utgiven på svenska) är en mycket trogen skildring av den revolutionära bolsjeviken och mordet på honom. Trots det har det inte funnits mycket utrymme på Kuba för att diskutera hans idéer. Därför är det av stor vikt att den Internationella Leo Trotskij-konferensen trots alla svårigheter kunde äga rum den 6–8 maj organiserat av Filosofiska institutet och tack vare Frank García Hernández stora insatser.
Seminariet hölls på Casa México ”Benito Juárez” i Gamla Havanna som tillhandahöll alla lokaler, främst på initiativ av chefen Miguel Hernández som hjälpt till att förverkliga evenemanget. I rummet där sammanträdena ägde rum hade Trotskijmuseet i Mexico City satt upp en fotoutställning med bilder på den ryska revolutionären.
De flesta kubaner som närvarade kom från Havanna (inklusive en mängd studenter, professorer och forskare) men där fanns även kamrater från två andra provinser (Matanzas och Villa Clara) samt internationella kamrater från femton olika länder. Med tanke på de stora ansträngningar som krävts för att genomföra evenemanget är det synd att många intresserade människor inte hörde talas om det. Med tanke på att lanseringen av Den förrådda revolutionen på Havannas bokmässa 2008 hölls i ett fullsmockat rum med över hundra närvarande, var det knappast bristande intresse som låg bakom. Bland deltagarna på seminariet fanns Kubas historiska trotskistiska aktivist Leon Ferrera, som arbetade med Che efter revolutionens seger.
Schemat var packat med sju olika paneldebatter, alla med anknytning till Trotskij och följande underrubriker:
- Revolutionen mot byråkratin
- Historia och historiografi
- Revolutionen växer
- Teoretiskt genomslag
- Hans inverkan på världens kultur
- Imperialism och de amerikanska länderna
- Kuba: Den antiimperialistiska revolutionen
Dessutom förhandsvisades Lindy Laubmans dokumentär The most dangerous man in the world, som innehåller en hel del opublicerat filmmaterial. Materialet som visades var intressant men vi har fortfarande inte sett det färdiga verket i sin helhet.
Tre böcker lanserades under konferensen: Gabriel García Higueras Trotsky in the mirror of history som presenterades av författaren själv samt Leo Trotskijs Latinamerikanska skrifter och Den förrådda revolutionen. Denna sistnämnda ikoniska och betydande bok har redigerats av Trotskijmuseet och Centro de Estudios Socialistas Carlos Marx (som är den Internationella marxistiska tendensens spanska bokförlag) för att publiceras samtidigt med konferensen. Utgåvan innehåller en kort introduktion skriven av Trotskijs barnbarn Esteban Volkov och ett förord av Alan Woods. Boken presenterades av Ubaldo Oropeza, mexikansk trotskist och redaktör på La Izquierda Socialista. Han redogjorde kortfattat för de grundläggande orsakerna till Sovjetunionens urartning som Trotskij förklarar i boken. Han beskrev hur revolutionens isolering från andra länder, massornas trötthet och passivitet efter åratal av världskrig, inbördeskrig, svält och så vidare, samt den kulturella underutvecklingen i landet lade grunden för byråkratisk degenerering. När byråkratin väl kommit till makten behövde den hitta en ”ny” teori som kunde upprätthålla dess position och detta blev den så kallade teorin om ”socialism i ett land”. När byråkratin kände sig säker i början av 1930-talet påbörjades ett ”förebyggande och ensidigt inbördeskrig” mot allt som representerade oktoberrevolutionen: historieskrivningen förvrängdes och partiet rensades. Intriger, fysiska angrepp, angiveri och spionage var vanliga metoder för den här typen av ”politik”. Och för att fullborda alltsammans mördade man hela det gamla bolsjevikiska gardet. En flod av blod skiljer stalinismen från bolsjevismen.
Revolution och internationalism
Vid ett av sammanträdena betonade kamrat Wilder Pérez från Filosofiska institutet vikten av att hålla seminariet på själva Kuba och av att ha internationella kamrater på plats. Trotskij är inte okänd bland de lager av intellektuella som kritiskt försvarar den kubanska revolutionen. En lärare höll ett ett mycket välstrukturerat och kunnigt inlägg om den permanenta revolutionens teori och förklarade att dessa idéer inte diskuteras i de socialistiska staterna och borde få bättre spridning. Den unga kubanska studenten Yunier Mena höll ett föredrag om konst och litteratur där han redogjorde för Trotskijs tankar samt de motsägelser som konstnärer ställdes inför under den stalinistiska byråkratin.
Gabriela Pérez, museichef på Trotskijmuseet – som ligger i Trotskijs hus i Mexiko City där denna exilrevolutionär mördades – talade också på sammanträdena och pratade om museets funktion. Halvvägs genom hennes bidrag visades en video som gjorts speciellt för seminariet där Leo Trotskijs barnbarn Esteban Volkov, som överlevde den första attacken i Coyoacán-huset, intervjuades av Internationella marxistiska tendensens ledare Alan Woods. Pérez läste även upp en hälsning som Esteban Volkov skickat till seminariet på Kuba.
Den sista paneldiskussionen handlade om Kuba och leddes av Yohanka León del Río. Den kubanska forskaren Caridad Massón från Juan Marinello-institutet gav en kontroversiell redogörelse för rättegången mot Sandalio Junco som anses vara en av de första kubanska trotskisterna. Carlos Ricardo Márquez från Socialistiska studiecentret Carlos Marx talade om Julio Antonio Mellas respekt för Leo Trotskij som han bibehöll från den dag han ställde sig på marxismens sida ända till slutet av sitt liv. Denna unga kubanska revolutionär kom så småningom i kontakt med vänsteroppositionen och förde vidare dess idéer till Mexiko och Kuba. I texter som ”Var går ARPA?” kan man se att han påverkats av Leo Trotskijs idéer. Carlos Márquez, som dessutom är medarbetare på magasinet América Socialista, avslutade sitt anförande med att säga att den kubanska kommunismen har känt av Leo Trotskijs idéer ända sedan den låg i sin linda, att de inte är främmande för landets revolutionära tradition och att vi bör göra anspråk på dem.
Seminariet hölls inte av en slump utan förverkligades tack vare en ung kubansk akademikers uthålliga arbete: Frank García Hernández som arbetar på Juan Marinello-institutet och har studerat Trotskijs idéer och trotskismens historia på Kuba. För att evenemanget skulle bli av var han tvungen att övervinna tusen byråkratiska hinder och press från högsta instans. Trotskij är inte en förbjuden figur på Kuba men man uppmuntras verkligen inte att lära sig om hans liv och gärning. Det finns ett stort och genomgripande intresse för hans idéer men det är också tydligt att det finns människor som inte vill att hans idéer ska bli studerade på ett djupare plan och som till och med försöker förhindra andra från att studera honom.
Alla dessa komplikationer ledde till att datumet för seminariet behövde ändras. Eftersom den revolutionära kubanska övärlden är under blockad var de materiella inskränkningarna ett stort problem. Mycket av planeringen inför konferensen gick förlorad bara några dagar efter att den sammanställts på en laptop som gick sönder. Det var ett kolossalt jobb att ordna mat och boende åt så många utländska gäster samt transport av material till seminarierna (varav mycket fastnade i tullen), bokning av mötesrum, bildvisning och avslutning. Den unga journalisten och kamraten Lisbeth Moya gjorde en mycket viktig insats i det organisatoriska arbetet.
Leo Trotskijs idéer lyser med sitt eget ljus. Men vi kan inte säga detsamma om alla de grupper som kallar sig trotskister men som egentligen har snäva och sekteristiska inställningar. En annan prövning för organisatörerna var att hantera de många underliga grupper – vissa med åsikter som öppet motsatte sig de kubanska och venezuelanska revolutionerna – som ville ställa ultimatum mot dem som de blivit inbjudna av. Det fanns en verklig fara att seminariet skulle urarta men som tur var hanterade arrangörerna dessa hinder på ett bra sätt.
På slutet visades följande meddelande från IMT:s ledare Alan Woods:
Länge leve Trotskij! Länge leve den kubanska revolutionen!
Frank Garcías avslutningsord var mycket känslosamma. Han började med att tacka dem som hjälpt till att hålla seminariet och tackade särskilt Ricardo Márquez och Socialistiska studiecentret Carlos Marx för deras stöd i att göra seminariet till verklighet. Han tillade att byråkratin satt tusen hinder i vår väg och tackade Filosofiska institutet för deras ovärderliga hjälp med att organisera evenemanget. Hans sista ord lämnade inga tvivel om hans försvar av revolutionen: ”Varken kungar, byråkrater eller chefer – mot kommunism!”
I en sådan revolutionär och internationalistisk anda avslutades detta historiska seminarium. Den kubanska bloggen La Tiza rapporterade då följande: ”Ungefär klockan sju på kvällen den 8 maj kunde man höra deltagarna sjunga Internationalen på fler olika språk med knutna vänsternävar. Evenemanget som tillägnats Leo D. Trotskij avslutades och ett nytt kapitel i spridningen av marxismen öppnades, den här gången från Havanna.”
På kvällen höll Havannas interaktiva ensemble, som är en grupp bestående av kubanska och latinamerikanska musiker, en konsert för de som deltagit på seminariet vid La Bombilla Verde där de uppförde ett verk som skrivits särskilt för seminariet och tillägnats Leo Trotskij.
Den kubanska revolutionen visar än idag fortsatt prov på sin styrka men genomgår just nu en omfattande förvandling som för med sig nya faror inifrån. Upprättandet av en arbetardemokrati där arbetare kontrollerar staten och ekonomin, kommer att bli livsviktigt för revolutionens framtid. Världen vi lever i kännetecknas av omfattande instabilitet där de stora massornas tålamod runnit ut och det kapitalistiska systemet inte längre kan tillgodose deras behov vilket banar väg för mer intensiv klasskamp tills det når en nivå där det står mellan revolution och kontrarevolution.
Kapitalismen är i en organisk kris och det skulle innebära ett historiskt kliv bakåt om Kuba återgick till detta system: ett ekonomiskt och kulturellt sammanbrott som bara en liten minoritet skulle gynnas av. Vägen ut är att sprida revolutionen med en öppet internationalistisk politik som det står i ”Den permanenta revolutionens teori”. Därför är det inte bara bra att känna till Leo Trotskijs idéer för deras egen skull: de behövs för att försvara den kubanska revolutionen och vi hoppas att detta seminarium kommer inspirera de som deltog – och uppmuntra de som inte deltog – att lära sig, fördjupa sig i och försvara idéerna hos ”den ryska revolutionens dynamo”.