Det fanns aldrig några tvivel om att Theresa Mays Brexit-avtal skulle röstas ned. Frågan var med hur mycket. Men omfattningen av tisdagens (15 januari) nederlag för premiärministern – en förlust med aldrig tidigare skådade 230 röster – överträffade även de mest pessimistiska förväntningar. När hennes förslag nu kraftfullt har avvisats av parlamentet, styr Theresa May över Storbrittannien på helt okända vatten.
Morgontidningarnas rubriker sade allt. ”En total förödmjukelse”, deklarerade The Daily Telegraph. ”En historisk förlust”, sa både The Guardian och The Times. ”Inget avtal; inget hopp; ingen aning; inget förtroende”, förkunnade The Mirror.
Alla – inklusive Theresa May – förväntade sig att hennes framförhandlade avtal skulle röstas ned. Parlamentets ledamöter hade, för att citera Robert Shrimsley i Financial Times, blivit ”nästan nonchalanta” över vad som skulle bli ”det mest förödande avvisandet av en premiärminister i modern tid”.
Trots detta har nederlagets storlek orsakat förvåning och panik hos den härskande klassen. Hela 118 ledamöter från Torypartiet röstade emot sin egen partiledare. Som Shrimsley fortsätter: ”sällan kan en så förutspådd händelse ha orsakat så stor chock”.
Och ändå sitter May kvar som premiärminister. ”I en normal period skulle hon redan ha tillkännagivit sin avgång”, säger samma kommentator från Financial Times. Men det här är inte normala tider.
Ingen plan B
Parlamentets öronbedövande negativa åsikter om Mays avtal har blivit bekräftade. Men det finns väldigt lite klarhet om vad som ska hända nu.
Innan omröstningen hoppades regeringen på ett litet nederlag, som skulle räknas i dussintal snarare än hundratal. Det säger mycket om regeringens kris att ett sådant stort nederlag skulle ha setts som en seger.
Med ett sådant resultat trodde May att hon skulle kunna framhärda i att lägga fram avtal för parlamentet, i princip det avtal som avvisats med mindre justeringar, i hopp om att en blandning av piska och morot skulle kunna vinna över tillräckligt många parlamentsledamöter för att få igenom hennes olycksaliga avtal.
Men gårdagens svidande nederlag för premiärministern innebär att denna strategi är död och begraven. Och det verkar inte finnas någon plan B.
Stupet närmar sig
EU:s ledare har redan tydliggjort att det inte kan bli tal om några fler eftergifter. Den ledande förhandlaren Michael Barnier har bedyrat att det bestämt avvisade avtalet representerar den ”bästa kompromiss” som Bryssel kan erbjuda.
Därför är den olyckliga premiärministerns auktoritet i spillror. Förödmjukad och nedgjord erbjuder hon sig nu att föra samtal med andra partier, i ett fåfängt hopp att hitta en väg ut ur träsket.
Detta skulle kunna bli början på en utvidgning av EU-fördragets artikel 50 (som stipulerar formerna för utträde) och möjligheten för ett mjukare Brexit, i stil med det ofta framhållna ”Norge plus”-alternativet, som skulle kunna vinna över ledamöter från både Tory- och Labourpartiet. Men det är inte säkert att detta heller skulle räcka för att uppnå en majoritet i parlamentet.
Både de som är fanatiska Brexit-anhängare och de som passionerat är för att stanna i EU känner sig stärkta av gårdagens resultat och kommer inte att vika sig. De som vill stanna i EU ropar ännu högre efter en ny omröstning. De som vill lämna, å andra sidan, bidar sin tid till deadlinen 29 mars och Storbritanniens utträde ur EU utan avtal.
Regeringstjänstemän lär nu öka förberedelserna för ett avtalslöst scenario, som kommer att bli verklighet om ingen annan överenskommelse kan nås. Men vilka förberedelser kan man göra för att köra utför ett stup?
Storföretagens företrädare uttryckte förfäran efter att Mays avtal avvisats. ”Det finns inga fler ord för att beskriva den frustration, otålighet och växande ilska som företagare känner”, deklarerade Adam Marshall, chef för British Chambers of Commerce, ”efter två och ett halvt år på en politisk berg- och dalbana med höga insatser som inte visar några tecken på att stanna”.
Misstroende
Men Theresa May får inget andrum. Med hennes regering i spillror har Jeremy Corbyn lagt fram en misstroendeomröstning. Den kommer att röstas om ikväll (16 januari) efter debatt i underhuset.
Men både ledamöter från det nationalistiska DUP och Torypartiet har indikerat att de kommer enas för att skydda regeringen. Det finns trots allt en sak som skrämmer dem mer än Mays Brexitavtal, och det är tanken på Jeremy Corbyn som premiärminister.
Vi kommer därför att se den paradoxala och farsartade situationen att konservativa ledamöter, som för tjugofyra timmar sedan röstade att de inte har förtroende för sin ledare, nu kommer att påstå att de visst har förtroende för hennes regering. (Misstroendeförklaringen mot Theresa May förlorade mycket riktigt i omröstningen i parlamentet, övers. anm.)
Som Financial Times skriver, ”Storbritannien kommer att strandas med en premiärminister som inte kan avlägsnas men som inte heller kan hantera den mest avgörande frågan i dagsläget”.
Med sådana utsikter har frågan ställts om parlamentet ska ta tyglarna. Ett förslag har varit att be underhusets sambandskommitté ta fram ett alternativ till Mays avtal. Ett annat är att hålla en rad omröstningar om möjliga alternativ och tvinga premiärministern att genomföra det föredragna alternativet (om det finns något).
Att den härskande klassen och dess språkrör öppet överväger vad som i verkligheten skulle vara en statskupp mot en Toryregering visar hur djup den politiska krisen i Storbritannien är.
Andra folkomröstning
Kvällens omröstning kommer också att pröva lojaliteten hos Labourpartiets ledamöter. Medan de kanske kommer följa sin partiledare i detta fall, har Blairiterna, exempelvis Chuka Umunna, gjort det extremt tydligt vad de verkligen vill ha: inte en Labourregering, utan en andra folkomröstning om Brexit.
Förutsatt att Toryledamöterna stöttar sin regering, kommer högern inom Labour efter kvällens beslut att börja ropa på en ”People’s Vote”. Corbyn kommer att hamna under hård press – från Labourpartiets grupp i parlamentet och från hela etablissemanget – att stötta en andra folkomröstning. Labourledaren kan hamna i en återvändsgränd, eftersom detta är den officiella partilinjen.
Men som vi har förklarat i en tidigare artikel skulle en ny omröstning bara förvärra klyftorna i samhället, och inte göra någonting för att lösa arbetarklassens och de fattigas problem.
I stället måste Corbyn föra kravet om nyval ut på gatorna. Om inte den här regeringen kan störtas med en röstning i underhuset, måste Labour mobilisera arbetare och unga för att sparka ut Torypartiet med utomparlamentariska medel.
Genom en massrörelse med demonstrationer, massmöten och strejker skulle den vacklande Toryregeringen kunna få sin dödsstöt. De gula västarna i Frankrike har visat vägen. Men detta kräver ett djärvt ledarskap.
Upptakt till revolution
Vilket alternativ Toryledaren May än försöker med härnäst, kommer det att öka motsättningarna inom hennes parti. Alla försök till en mjukare Brexit kommer att orsaka stor förfäran bland det konservativa partiets hysteriska gräsrötter, och leda till splittringar från ledamöter som inte är ministrar – och kanske även att fler ministrar avgår. Men att acceptera ett avtalslöst Brexit kommer att tvinga de Toryledamöter som inte vill lämna EU till öppen opposition.
Detta visar vilken omöjlig situation som premiärministern och den härskande klass hon företräder nu befinner sig i. Antingen förlorar de kontrollen över Torypartiet, som historiskt försvarat den brittiska kapitalismen, eller så förlorar de totalt kontrollen över hela situationen. Eller båda.
Historien visar att revolutioner alltid börjar med splittringar i toppen. De kommande dagarna och veckorna kommer att vara en hård prövning för den borgerliga demokratins i Storbritannien. Och mitt i detta kaos kommer en politisk förändring att börja ta form.
Vi kan redan se konturerna till en koalitionsregering, med ledamöter från alla partier som talar om att samarbeta för ”nationens intressen”. ”Westminsters partigrupper och rivaliserande läger kan faktiskt böjas eller brytas”, spekulerar Laura Kuenssberg på BBC.
”Klyftan har blivit så djup i båda de stora politiska partierna att vi också kan se en situation där de leder till verkliga splittringar. Vi skulle bevittna historia.”
Vi bevittnar verkligen historiska händelser. I dessa turbulenta händelserna ser vi systemet falla samman och upptakten till den brittiska revolutionen. Status quo har grundligen misslyckats. Bara en socialistisk omvandling av samhället kan erbjuda en väg ut ur kapitalismens återvändsgränd.