I november hade Boots Rileys första film Sorry to bother you svensk premiär. Med en pricksäker beskrivning av rasism, satirisk humor och science fiction-inslag visar filmen på vårt ekonomiska och politiska systems absurditet, men stannar inte där.
Filmen följer Cassius Green, en ung svart kille i Oakland, Kalifornien som för att kunna betala hyran för garaget han bor i tar ett skitjobb på ett stort telemarketingföretag. Har man själv jobbat som telefonförsäljare känner man igen klyschiga motivationsmöten där chefen pratar om att hela företaget är en stor familj och huvudkaraktären till slut får nog och frågar ”betyder det att vi får betalt mer?”
Han upptäcker snabbt att han kan sälja mer och stiga i graderna genom att använda sin ”white voice”, alltså att låta som den vita överklassen vill tro att de själva låter: utan bekymmer. Samtidigt stiger missnöjet på arbetsplatsen och en strejk börjar organiseras. Som stjärnringare får Cassius nu sälja tjänster för ”Worryfree”, ett företag som erbjuder människor tak över huvudet och mat i ett fängelseliknande komplex, i utbyte mot deras arbete. Helt enkelt säljer de slavar.
Cassius tvingas välja mellan att ta sig ur fattigdom genom att jobba för ett företag han inser är helt omoraliskt, eller svika de andra arbetarna som är i samma situation som han själv var.
Förutom den tydliga klasskampen visar Sorry to bother you hur kapitalismen och rasismen går hand i hand, och hur individer ur förtryckta grupper kan användas som marionetter av borgarklassen för att legitimera sin makt.
Regin görs av Raymond Lawrence ”Boots” Riley som även är sångare i hiphopgruppen The Coup, som har många revolutionära marxistiska låttexter. Han kallar sig öppet kommunist i intervjuer och sociala medier, något som sedan den antikommunistiska ”Hollywood Blacklist”-censuren på mitten av 1900-talet varit nästan omöjligt för regissörer att göra i USA. Trots att filmen inte backats av några stora produktionsbolag eller släppts lika brett som andra filmer har Sorry to bother you mötts av väldigt bra omdömen. The Guardian kallade den för ”Den mest chockerande antikapitalistiska filmen någonsin.”
Hur samhället ser ut avspeglar sig i kulturen. Och sedan 2008 har den globala kapitalismen varit inne i den djupaste ekonomiska krisen någonsin, och konsekvenserna av det har skapat ett enormt missnöje och en misstro till systemet. Missnöjet får i sin tur uttryck i filmer, böcker och tv-serier. Vi får hundratals dystopier och beskrivningar, metaforiska eller realistiska, av samhällen som faller isär. Men majoriteten av dessa slutar ofta i pessimism och hopplöshet, eller i att man ska ”sätta press på politiker” eller andra lösningar inom systemet. Sorry to bother you visar istället på behovet av klasskamp och organisering mot hela systemet. Att dessa ideer tas emot så väl och populariseras världen över visar missnöjet med kapitalismen och viljan att kämpa för något bättre.