Sommaren 2017 tillsatte regeringen en utredning för att inskränka strejkrätten, med hamnarbetarkonflikten i Göteborg som ursäkt. Utredningen har välkomnats av borgarklassens representanter i Svenskt näringsliv och högerpartierna. Det är hög tid för LO-facken att kämpa tillbaka.
Efter en lång tid av attacker på hamnarbetarnas villkor från företaget APM Terminals i Göteborgs hamn, blossade hamnarbetarkonflikten upp hösten 2015. Därefter har konflikten använts av en enad borgerlighet som bevis på att strejkrätten måste inskränkas. Sommaren 2017 gav regeringen efter, och en utredning som ska förhindra en icke-avtalsskrivande part från att vidta stridsåtgärder är nu i full rullning. Utredningens resultat kommer den 31 maj.
I praktiken skulle detta innebära att man möjliggör för arbetsgivarna att sluta kollektivavtal med det fack som har lägst krav på arbetsvillkor, så kallad “avtalsshopping”. Det betyder att man gör det lättare för Svenskt näringsliv att öka utsugningen av arbetare genom att pressa ner löner och arbetsvillkor. Det är en attack på alla arbetare.
LO:s svar har varit minst sagt vacklande. I en intervju den 17 februari i Sveriges radio gick LO-förbundets ordförande Karl-Petter Thorwaldsson till attack mot Hamnarbetarförbundet. Han påstod bland annat att de vägrar skriva kollektivavtal och att deras “maskningar och strejker” lett till problem för hamnen. Men det är en ren lögn att arbetarna skulle ha maskat, och de övriga argumenten är ett direkt eko av APMT:s och borgerlighetens propaganda, som bara ger dem vatten på sin kvarn.
Sanningen är att 98 procent av de förlorade arbetstimmarna under 2017 beror på av APMT:s lockout under den sommaren. Hamnarbetarna har inte genomfört någon stridsåtgärd sedan i juli. Gång på gång har Hamnarbetarförbundet försökt få till stånd ett kollektivavtal, men blockerats av såväl APMT som Transport. De kräver i praktiken att förbundet ger upp alla möjligheter att företräda sina medlemmar i förhandlingar.
Thorwaldsson påstod också felaktigt att Hamnarbetarförbundet var ett lokalt fenomen i Göteborg. Han glömde att nämna att majoriteten av Sveriges hamnarbetare är anslutna till Hamnarbetarförbundet, som dominerar i alla större hamnar. Precis som många andra arbetare försämras deras situation på många håll, och bara i Göteborg sa man under 2017 upp 68 tillsvidareanställda för att sedan återanställa majoriteten via bemanningsföretaget Adecco. Man gör samma jobb, men med en otryggare anställning.
Trots LO-ordförandens lögner ställde sig 12 av 14 LO-förbund sig mot Socialdemokraternas lagförslag, i en rundringning som tidningen Arbetaren gjorde i januari. Även Vänsterpartiet har uttalat sig mot inskränkningar av strejkrätten, med hot om att fälla regeringen.
Det är hög tid att man går från ord till handling. En inskränkning av strejkrätten skulle drabba alla arbetare. Strejkvapnet är det viktigaste vi har. Det är LO-förbundens plikt att förklara detta, och som första steg se till att ta verkliga protestuttalanden mot regeringens planer. Man skulle kunna organisera namninsamlingar, som ett steg i att mobilisera medlemmarna i en landsomfattande kamp mot attacker på fackliga rättigheter. Om Vänsterpartiet öppet bröt med regeringen, skulle man kunna spela en viktig roll i att stötta protesterna och ge ilskan ett politiskt uttryck.
Hamnarbetarna företräder hela arbetarklassens intressen i striden med APMT, som borgarklassen använder som ursäkt för att förbereda för större attacker på hela arbetarklassen. I slutändan är den enda lösningen att avskaffa kapitalisterna och deras system, kapitalismen, som inte längre tillåter några arbetsvillkor värda namnet. Vi måste kämpa för att ena hela arbetarklassen i kampen mot detta system.
Försvara hamnarbetarna, försvara strejkrätten, och kämpa för socialism!