Medan Bernie Sanders, Mélenchon och Jeremy Corbyn nyligen har visat möjligheterna och utrymmet för ett radikalt, skarpt och ogenerat vänsteralternativ, beskrev Stefan Löfven i den senaste partiledardebatten Socialdemokraterna som ett ”mittenparti i svensk politik”.
Att Socialdemokraterna efter årtionden av vandring högerut numera ligger på historiskt låga siffror verkar inte bekymra honom nämnvärt. Han gör allt för att i ord och handling närma sig de högerpartier han hela tiden flaggar för att han vill samarbeta med.
Vi står inför ett omtumlande val nästa år. I SCB:s partisympatiundersökning från maj får varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet mer än marginellt bättre resultat än i valen 2010 och 2014. Tillsammans når de inte ens upp till 38 procent, och med Miljöpartiet når de 41,9 procent. Det är en klen tröst att alliansen bara får 32,6 procent, när Sverigedemokraterna som näst största parti ensamma skrapar ihop 18,4 procent och därmed ger högern egen majoritet.
Allting talar för att vi kommer att få en högerregering efter nästa val. Sverigedemokraterna har numera öppet accepterat hela Alliansens ekonomiska politik. Syftet är enligt Timbros Svend Dahl att ”göra tröskeln så låg det bara går för allianspartierna att bilda en regering med SD som parlamentariskt underlag. Och det blir väldigt svårt att med trovärdighet hävda att det är omöjligt.” (DI, 2017-05-04)
Medan Anna Kinberg Batra klantigt nog stack fram hakan i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna redan i januari, och fick betala genom ett tappat stöd på åtminstone fem procentenheter, har både Liberalerna och Centerpartiet opportunt insett att det är smartare att vänta med inbjudningar till efter valdagen. Denna taktik har hjälpt dem att växa på Moderaternas bekostnad.
En ny alliansledd regering skulle vara en katastrof. Det finns all anledning att tro att de kommer att gå ännu aggressivare fram den här gången än efter valet 2006. De vill ytterligare sänka både skatt och arbetsgivaravgifter, som återigen kommer att gå till de rikaste och leda till mer nedskärningar. De skulle fortsätta sitt program med privatiseringar, och har redan i opposition lyckats stoppa regeringens lag om att förbjuda privatiseringar av universitetssjukhusen. De vill sänka nyanländas löner, begränsa strejkrätten och rusta upp statens repressiva apparat med fler poliser, hårdare straff, övervakning, gummikulor och vattenkanoner.
Skulden för en ny högerregering skullle ligga på Socialdemokraterna, som ihop med Miljöpartiet i stort sett behållit den förra högerregeringens privatiseringar och försämringar, infört gränskontroller och försämrad asylrätt samt till och med öppnat för en begränsning av strejkrätten. Under den förra högerregeringen – låt oss säga det öppet – var fackföreningarnas och socialdemokratins ledning de största hindren för mer kamp. Trots den borgerliga regeringens försämringar under nästan ett årtionde 2006-2014, organiserades det inga större protester.
Stora möjligheter finns för Vänsterpartiet, om de i tid förstår att bryta med Socialdemokraterna och distansera sig från deras högervridning – och därigenom inleda en seriös socialistisk opposition.
Vänsterpartiet borde lära av Corbyn, Mélenchon och Podemos och anta en radikal retorik mot etablissemanget. Man borde inte bara kräva stopp för vinster i välfärden och fler ”försök” med sex timmars arbetsdag, utan ett förbud mot privat ägande inom välfärden, åternationalisering av det som privatiserats och ett omedelbart införande av sex timmars arbetsdag med bibehållen lön inom alla sektorer.
Men för att en radikal vänsterpolitik ska kunna finansieras måste de också kräva nationalisering av bankerna och storföretagen under arbetarnas demokratiska kontroll. Det enda som under eran av kapitalistisk kris kan stoppa högern och högerpolitiken är en revolutionär socialistisk politik.