Med en klar majoritet (55 röster mot 22) har den brasilianska senaten röstat igenom att väcka riksrättsåtal mot president Dilma Rousseff . Detta innebär slutet på en lång period av relativ politisk stabilitet i Brasilien. Ekonomin genomgår nu den djupaste lågkonjunkturen landet sett sedan 1930-talet. Det är i det sammanhanget vi ska förstå de dramatiska skiftningarna i den politiska situationen under den senaste tiden.
Marxister är helt och hållet mot åtalet mot Dilma, eftersom vi förstår vilka klasskrafter som ligger bakom det och varför borgarklassen gör det. Men vårt motstånd mot åtalet innebär inte på något sätt stöd åt Dilmas koalitionsregering med borgerliga partier, eller hennes åtstramningspolitik och attacker mot arbetarklassen.
Den ekonomiska krisen
Brasilien påverkades inte på samma sätt som Europa och Nordamerika av kraschen 2007–2008. Under 2008 låg tillväxten på 5,1 procent, men avstannade tvärt till -0,1 procent under 2009, för att sedan återhämta sig markant till 7,5 procent under 2010. Detta följde utvecklingen i Kina, där det skedde en markant inbromsning i tillväxten 2009, varpå den kinesiska ekonomin återhämtade sig väldigt snabbt med hjälp av ett massivt statligt stimulansprogram och enorma krediter.
Allt detta tog slut 2013 när den brasilianska ekonomin plötsligt stannade av med en tillväxt på bara 0,1 procent, följt av ett fall på 3,8 procent förra året. Officiellt var arbetslösheten 4,8 procent i början av 2014, men den förväntas stiga till över 11 procent i juni i år. I september förra året nedgraderades Brasiliens kreditbetyg till skräpstatus av Standard & Poor’s.
I perioder med ekonomisk tillväxt kan till och med länder med låg arbetsproduktivitet hitta en marknad för sina exportvaror, men i en period med kraftig ekonomisk nedgång är det de starkaste som klarar sig medan alla andra får allvarliga problem. Under 2014 ökade den kinesiska produktiviteten med 7 procent, mot bara 0,3 procent i Brasilien.
Detta är ett dilemma för den brasilianska borgarklassen. Om de ska kunna fortsätta att exportera industrivaror på världsmarknaden, måste de minska produktionskostnaderna, och samtidigt öka produktiviteten genom en högre investeringstakt och så kallade ”reformer”. Detta betyder i praktiken att man måste göra sig av med allt det som den brasilianska arbetarklassen vunnit genom årtionden av kamp.
Att begrava en korruptionsutredning
Den ekonomiska krisen är inte hela orsaken till att Brasiliens borgerliga politiker tvingats till att snabbt försöka få bort Arbetarpartiet (PT) från makten. Det finns en annan väldigt god anledning: En majoritet är under utredning för en eller annan form av korruption i de berömda ”biltvättsutredningarna” (Operação Lava Jato) i högsta domstolen. Det var på grund av Dilmas vägran att stoppa de pågående utredningarna mot korrupta parlamentariker som dessa reaktionärer bestämde sig för att attackera henne.
PT-ledarna svarade med påståendet att det förbereddes en ”kupp”, som skulle sätta punkt för demokratin, och att alla skulle förenas i gemensam kamp mot ”fascismen” och mot en ny diktatur. Det lustiga är att PMDB, president Michel Temers parti, var Dilmas viktigaste samarbetsparti i regeringen. Detta parti presenterades av PT-ledarna som ett ”progressivt” parti som arbetarna kunde lita på.
I verkligheten var uppmaningen till gemensam kamp mot fascism ett försök att samla krafterna kring Dilma-regeringen för att hon ska kunna fortsätta föra sin arbetarfientliga nedskärningspolitik, en politik som hon inte gick till val på. Detta avslöjar den borgerliga demokratins bluff: Du kan lova en sak och sen göra det motsatta när du väl blivit vald eftersom massorna inte har något sätt att kontrollera regeringen.
Detta förklarar varför massorna inte stöttade Dilma. Den 18 mars gick så många som 400 000 ut på São Paulos gator mot den så kallade ”kuppen”, mot riksrättsåtalet, men samma massor stödde inte regeringen. Enligt opinionsinstitutet Datafolha föll stödet för Dilmas politik från 42 procent i december 2014, till 23 procent i mars 2015, och den senaste opinionsundersökningen ger henne bara 11 procent. Demonstrationen var en reaktion på högerns mobilisering för åtalet den 13 mars och visar arbetares och fattigas brinnande hat mot högern.
Händelseutvecklingen visar att borgarna bestämt sig för att de inte längre behöver PT-ledarnas tjänster, och nu när ledarna har blivit impopulära petas de följaktligen bort från makten. De vill också skyla över det faktum att omkring 60 procent av alla parlamentariker är involverade i en mycket större korruptionsskandal.
Bakgrund till det nuvarande läget
Den första indikationen på hur det skulle gå för Dilma kom den 1 februari förra året när Eduardo Cunha besegrade PT:s kandidat till talmansposten i kongressen. Detta var fortfarande tidigt i utvecklingen och det främsta borgerliga partiet, PSDB, kampanjade ännu inte för utredning. Deras taktik var att trötta ut Dilma fram till valet 2018 och sedan satsa på en vinst i valet för högern, vilket skulle ha gett parlamentarisk legitimitet för en högerregering.
Detta var förenligt med imperialistmakternas taktik och återspeglade den mer intelligenta och framsynta delen av den brasilianska borgarklassens inställning. Imperialisterna var oroade för att en utredning kunde släppa lös krafter underifrån. I perioden mellan april och september förra året, var också industri- och bankägare emot utredning, eftersom de såg det som ”oansvarigt”. Men allt förändrades snabbt när Brasiliens ekonomiska kris förvärrades.
Vid mitten av 2015 började högern förespråka och organisera gatuprotester, med hjälp av deras kontroll över media. En stor medial kampanj om ”korruption” lanserades, och snart började även PSDB:s parlamentariker att byta sida och ta ställning för ett åtal. De som deltog i demonstrationer till stöd för ett åtal tillhörde framförallt högerpartiernas bas, delar av medelklassen, extremhögern och så vidare.
Stämningen inom arbetarklassen, å andra sidan, visade sig i San Bernardo, det traditionellt viktigaste området för metallindustrin, på Volkswagen, Ford, General Motors, FIAT och andra fabriker. I arbetarkommittéerna röstade man om två resolutioner, en mot riksrättsåtalet och förlust av demokratiska rättigheter, som fick ett enhälligt stöd, och en annan till stöd för Dilma-regeringen, som blev helt utbuad.
Inte en enda fabriksförening gav sitt stöd åt regeringen. Detta bekräftar riktigheten i den hållning som marxisterna i Esquerda Marxista (IMT Brasilien) har tagit: att ta ställning mot åtalet samtidigt som man inte ger något som helst stöd åt regeringen.
Den 17 april röstade kongressen med en stor majoritet för att åtala den sittande presidenten Dilma Rousseff. Förfarandet planerades av Eduardo Cunha, kongressens talman, en extremt korrupt politiker. Den 4 maj, inte långt efter omröstningen om att utreda Dilma i kongressen, avstängdes han från sin post i högsta domstolen eftersom han var åtalad för ”korruption, hot mot lagstiftare, obstruktion av rättvisan och maktmissbruk.”
Cunha ersattes sen med vice talman Waldir Maranhão som även han är under utredning av högsta domstolen för pengatvätt och mutbrott, och för att vara iblandad i Petrobras-skandalen. Maranhão tillhör den minoritet av borgerliga politiker som var emot ett åtal. Han ignorerade sitt eget partis linje när han den 17 april röstade mot ett åtal. Detta understryker splittringarna som finns inom Brasiliens härskande klass.
Dilma kommer nu att bli avstängd under tiden som hennes rättegång pågår. Hennes ersättare, vicepresident Michel Temer, kommer att ta över som tillförordnad president och utse sin egen regering. Opinionsundersökningar har visat att bara 2 procent av befolkningen skulle rösta på Michel Temer om han skulle ställa upp i ett val.
Han tillhör de superrika och är hatad av Brasiliens arbetande och fattiga massor. Dilmas avstängning, trots hennes utbredda impopularitet, kommer att ses som fullständigt illegitim, och en regering ledd av Temer kommer inte att anses ha folkets demokratiska mandat.
Detta förklarar också konflikten mellan en del av Brasiliens härskande klass och den imperialistiska borgarklassen som konsekvent har ställt sig mot åtalet. Imperialisterna förstår den mäktiga kraften som kan frigöras underifrån, i form av arbetarna, ungdomarna, de arbetslösa, de hemlösa och de jordlösa bönderna, så fort de upplever att den sittande regeringen inte är ”legitim”.
Nya rörelser på vänsterkanten
Den brasilianska kapitalismen är i kris och attackerar arbetarklassen. De reformistiska ledarna har inte bara misslyckats med att stoppa det här, utan har faktiskt varit verktyg för att genomföra attackerna. Nu är de misskrediterade och borgarklassen letar efter andra sätt att styra landet. Under dessa förutsättningar kommer vi att se borgarna försöka använda de partier som öppet är höger. Detta kommer dock att skapa en lika kraftig motreaktion på vänsterkanten.
Detta banar vägen till vänster om PT. Men vilken kraft kan fylla detta vakuum? För tillfället är PSOL (en vänsterutbrytning från PT) det parti som har potential att fylla det. PSOL har för närvarande fem ledamöter i deputeradekammaren.
Ezquerda Marxista, IMT:s brasilianska sektion, är fast besluten att stärka PSOL som ett vänsteralternativ till ett PT på nedgång. Detta kan bara göras genom att övertyga hela PSOL om behovet av att bryta helt med kapitalismen.
Detta är början på en ny period, en ny process som kommer att innebära en skarp vänstersväng för de mest avancerade lagren. I denna situation kan marxismens idéer resonera inom arbetarklassen och bland unga.
När situationen förändras så plötsligt, kommer de idéer som tidigare varit svåra att föra fram inom ungdoms- och arbetarrörelsen att bli relevanta, och under dessa förutsättningar kan en stark marxistisk kraft byggas.
Detta är en kortad version av det engelska originalet.