De senaste fem åren har arbetare, ungdomar och pensionärer upplevt upprepade attacker på sina rättigheter och sin levnadsstandard. Det har lett till våg efter våg av kamp, inklusive många långa och bittra strejker och några av de största demonstrationerna någonsin i landets historia. Miljoner människor gick upprepade gånger ut på gatorna för att försvara sig själv mot Raffarin och de Villepins politik, som utan tvivel ledde Frankrikes mest reaktionära regering sedan Vichy regimens under andra världskriget.
Till för några månader sedan så verkade det bli mycket svårt för högerpartiet UMP att vinna presidentvalet. Chirac, Raffarin och de Villepin var alla mycket impopulära. Ändå har den före detta inrikesministern och ledaren för UMP, Nicolas Sarkozy, vunnit presidentvalet med 53 procent av rösterna i den andra valomgången, mot 47 procent för socialistpartiets kandidat, Ségolène Royal. Efter att ha förlorat 1995 och 2002 är detta tredje raka förlusten i president- valen för vänstern.
Sarkozy är en väldigt energisk och ambitiös politiker, och en ganska skicklig och effektiv offentlig talare, nära kopplad till storföretagen, med mäktiga allierade i pressen och i tv. Han drev en kampanj full av lögner och hyckleri, påstod sig representera ” de svaga och de otursföljda, de som hade knäckts av systemet, arbetarna, ungdomen” etc. Bakom den här strategin hade han stöd av hela den franska härskande klassen. Även om han var en viktig medlem av den förra regeringen, presenterade media honom som om han var kandidaten som stod för verklig förändring, för en klar brytning med det förflutna. Han skulle föra med sig ekonomisk tillväxt och välstånd, kämpa mot byråkratin och begränsande lagar – som begränsningen av arbetsveckan – som han hävdar höll tillbaka ekonomin och levnadsstandarden. Människor borde kunna ”arbeta mer för att tjäna mer”.
En annan viktig del i Sarkozys kampanj var en öppen flört med nationalistiska och rasistiska stämningar. Han lovade att utse en minister med ansvar för ”Nationell Identitet”. Som inrikes- minister var det Sarkozy som med hotande och föraktande språk talade om de fattiga invånarna i banlieues, kallade dem för ”slödder” och sa att han skulle ”tvätta bort dem med en högtryckstvätt”, som var backgrunden till upploppen som utspelade sig i mer än 200 städer under de senare månaderna av 2005, efter att två ungdomar dog under en polisräd. Propagandan för en mer repressiv politik mot brott och olämpligt beteende hade onekligen en viss effekt, särskilt bland de äldre pensionärerna.
Trots detta hittar man ändå de huvudsaklige anledningarna till att Sarkozy kunde vinna i socialistpartiets politik. Ségolène Royal drev en kampanj på den mest konservativa plattformen i socialistpartiets historia. Som ett blekt eko av Sarkozys hårda nationalistiska retorik pratade hon ständigt om vikten av den franska flaggan, nationalsången och andra blandade ”republikanska värden”. Ett år efter att miljoner ungdomar och arbetare hade strömmat ut på gatorna för att stoppa CPE (det så kallade ”första anställningskontraktet”, som faktisk gällde alla anställningskontrakt för arbetare under 25 år) inkluderade Royal en liknande åtgärd i sitt program. Hon föreslog att sätta unga brottslingar i interneringsläger som skulle skötas av armén.
Hela tiden underströk hon var hon höll med högerpartiet UDF (som stöder UMP regeringen i alla grundläggande frågor), det huvudsakliga temat i hennes kampanj var ”social harmoni” och ”konventioner”. Socialistpartiets ledarskap underordnade sig den kapitalistiska ”marknadsekonomin”, och föreslog inte något som helst som skulle göra någon större skillnad i levnadsstandarden för vanliga arbetare. Deras program var ett ”reformistiskt utan reformer”. Detta är anledningen till att man förlorade valet.
Det rasistiska Nationella Fronten förlorade väljare till Sarkozy. De fick 10% första val-omgången, jämfört med 16% 2002. Sarkozy och UMP hade antagit många av de förslag som Nationella Fronten föreslagit och tillämpat dem i praktiken – låt det bli en läxa för de vänstergrupper som stödde UMP mot Nationella Fronten 2002, samtidigt som den senare har försökt att förbättra sitt anseende genom att flytta sig närmare UMP.
Kommunistpartiet (PCF) gjorde ännu värre ifrån sig än 2002, med mindre än 2% av rösterna i den första ronden. Detta efter fem år av mäktiga strider under vilket PCF kunde och borde ha stärkt sina positioner. Faktiskt under tiden för den segerrika mobiliseringen mot EU-konstitutionen, där PCF spelade den ledande rollen, fanns det tydliga tecken på att detta var fallet. Men PCF valde att kasta bort detta övertag genom att gå med i en begränsningslös fejd med LCR( med mindre än 2000 medlemmar jämfört med PCF:s 130,000) för enhet mellan ”vänstern i vänstern” med José Bové, före detta ledare för Confédération Paysanne (som inte är en arbetarorganisation, snarare minoritetsorganisationen för jordbruks-arbetsgivare), och andra blandade grupper som är totalt okända för allmänheten. Genom de 18 månaderna av den ”anti-liberala” cirkusen, lämnades frågan om PCF skulle ställa upp med en egen kandidat helt obesvarad.
Förutom frågan om den ”vänsterenhets” fejden finns frågan om PCF:s program. De senaste åren har det sista riktig socialistiska innehållet i PCF:s politik dumpats till förmån för en blandning av insamling av skatter, bonusar, böter och andra åtgärder som antas göra att kapitalismen fungerar enligt en ”anti-kapitalistisk logik”, vad nu det är för något! Programmet innehåller praktiskt taget inget krav på något gemensamt ägande. Bankerna, industrin, handeln och landet ska alla fortsätta att tillhöra kapitalisterna. Denna vändning tillsammans med PCF:s deltagande i den senaste vänsterregeringen, med ”kommunistiska” ministrar som direkt medverkande i de största privatiseringarna någonsin, har onekligen underminerat stödet för PCF bland de mest medvetna och militanta lagren av arbetare och ungdomar.
Ledarna för PCF försöker bortförklara denna nya motgång med taktisk röstning av dess anhängare, genom att de var rädda för att en delad röstning skulle tillåta Le Pen att ta sig till den andra valomgången, så som var fallet 2002. Medan detta hade en marginell effekt på PCF:s röstantal, förklarar det inte allt. Som den Marxistiska strömningen i PCF, La Riposte, förklarade:
”Vi måste se på hela partiets position och inte bara valresultatet. Var det taktik-röstning som förstörde fabrikscellerna? Var det taktikröstning som utplånade de flesta lokala klubbarna? Var det taktikröstning som reducerade ungkommunisterna till en skugga av vad de var för 15 år sedan, underminerade inflytandet av partiet i CGT, reducerade försäljningen av L’Humanité, och försatte partiet i en sådan intern kris att många av dess nationella ledare stödde José Bové mot partiets kandidat?” En extra kongress kommer att hållas för PCF till hösten. Denna motgången kommer utan tvivel att bredda avståndet mellan ”renoverarna” som vill flytta partiet ännu mer mot den ”förståndiga vänsterns” idéer, och de som vill gå i en mer militant vänsterriktning”
Tillsammans har de tre största grupperna, som felaktigt omtalas som ”Trotskister”, förlorat väljare efter en mycket bisarr chauvinistisk kampanj som fördes till försvar av ” de franska borgmästarna”, som enligt dessa organisationers propaganda förtrycks av Maastichtavtalet. Parti des Travailleurs fick lite över 0.3%. Rösterna för Lutte Ouvrière kollapsade till bara 1.3%. LCR som representerades av Olivier Besancenot fick fler antal röster än i valet 2002, men på grund av att antalet röstande ökade föll dom när det kom till procent med 4% av rösterna.
I flera nätter efter tillkännagivandet av Sarkozys seger bröt det ut upplopp och demonstrationer i flera städer. Dom som tror på hans demagogiska löften kommer snart att upptäcka sitt misstag. Franska arbetare och ungdomar har stolta militanta och revolutionära traditioner. Sarkozy med sin brutalitet, arrogans, provokativa stil och reaktionära politik kommer utan tvivel att provocera fram en ny våg av kamp och motstånd. Han har lovat att ”undanröja Maj 1968” Men det är mycket möjligt att han själv under de kommande åren kommer att röjas undan av en ny upplaga av maj 1968 som kommer att göra slut på honom och det system han representerar.
Paris 14 maj 2007
Källa: Franska presidentvalet: Socialistpartiet gav segern till Sarkozy