”Chock” är det ord som återkommer i de flesta reaktioner på det franska presidentvalet. Högerextremisten Jean-Marie Le Pen går med 17% stöd vidare till nästa omgång. Den socialistiske kandidaten, premiärminister Lionel Jospin, slogs ut i första valomgången. Men förklaringen är uppenbar. Till och med Dagens Nyheters Tove Nandorf skriver att det var ”ett stort taktiskt misstag av Jospin att presentera sitt program som ’inte socialistiskt’. I synnerhet som socialistkandidaten under större delen av valrörelsen ’glömde bort’ att tala om arbetslösheten och fördelningspolitiken”.
Greg Oxley i Paris ger här bakgrunden.
Detta förödande nederlag är den direkta konsekvensen av den politik Jospin, tillsammans med kommunistpartiets ledning, har fört sedan vänsterns seger i 1997 års parlamentsval. Mellan 1997 och 2001 upplevde den franska ekonomin ganska höga tillväxtnivåer. Arbetslösheten sjönk, men fasta anställningar har allt mer ersatts kontrakt med vikarieförmedlingar, deltidsarbeten och lågavlönade arbeten. Vikarieförmedlingskontrakten fördubblades på fem år och har nått den skrämmande siffran 750.000.
Fattigdom
Hundratusentals arbetare som behöver heltidsarbete tvingas acceptera deltidsjobb, vilket tvingar ner deras levnadsstandard på en absolut minimumnivå. En studie som nyligen publicerades av CREDOC, social statistikinstitution, visade på ett tydligt samband mellan det växande antalet ”fattigarbetare” och den ökande otryggheten i arbetet. ”Fattigarbetarna” utgör, tillsammans med de arbetslösa, nu en grupp på mellan 5,5 och 6 miljoner människor.
35-timmarsveckans införande var otvivelaktigt den viktigaste punkten i socialist- och kommunistpartiernas valplattform från 1997. Detta förslag spelade en avgörande roll för vänsterns seger i parlamentsvalet det året. Idag, fem år senare, är resultatet av åtgärden långt ifrån tillfredställande. I nuläget omfattas bara en av tre arbetare av 35-timmarsveckan. Av dessa anser en tredjedel att lagstiftningen har lett till en försämring av arbetsförhållanden och löner. Lagstiftningen är följden av flera eftergifter som inneburit att, där inte fackförbunden varit starka nog, arbetsgivare ofta kunnat vända den nya lagen till sin fördel. De har kunnat ta tillbaka betydligt mer – genom årsarbetstid, flexibilitet, produktivitetsavtal och liknande – än de varit tvungna att ge i och med arbetstidsförkortningen.
Samtidigt så betalades bara under 1999 104 miljarder franc ut från statskassan till kapitalisterna för att kompensera för arbetstidsförkortningen. Där 35-timmarsveckan var menad att skapa arbetstillfällen, har regeringen självt konsekvent vägrat nyrekrytera till offentlig service. Den har alltså tvingat arbetarna att bära samma arbetsbörda på kortare tid. Den politiken har skapat en enorm avsky för vänsterregeringen bland den offentliga sektorns anställda.
Jospin har också privatiserat mer än Balladur och Juppé tillsammans. Denna skandalösa politik – i total motsättning till de resolutioner som röstats igenom på både socialist- och kommunistpartiets kongresser – har lett till en allvarlig försämring av arbetsförhållanden i de berörda bankerna, industrierna och serviceinrättningarna.
De tiotusentals arbetare, offer för nedläggningar, nedskärningar och andra former av ”omstrukturering”, som de på Danone, Bata, Péchiney, Moulinex, Air France och AOM-Air Liberté, möttes av kompakt likgiltighet från regeringens sida. När arbetarna på Michelin vädjade till regeringen om stöd för sin kamp mot massiva förluster av arbetstillfällen, ryckte Jospin bara på axlarna och sa att hans regering inte skulle lägga sig i ett beslut fattat av aktieägarna.
Till det kan läggas att den racistiska lagstiftningen som den förra högerregeringen införde i stort sett lämnats oförändrad. Rösträtt för invandrare, som vänstern har lovat sedan 70-talet, har återigen lagts på is. Många framträdande representanter för vänsterpartierna har tagit mutor och varit inblandade i diverse andra skandaler. Arabmuslimer i Frankrike, speciellt ungdomen, har känt sig helt åsidosatt av regeringens öppna ställningstagande för Israel.
Strejker
Sedan 1995 har antalet strejkdagar ökat hela tiden, både i den offentliga och den privata sektorn. Samhällets mellanskikt har också rört på sig. Advokater och även domare har strejkat. Poliser, tulltjänstemän, brandmän, frilansande sjuksköterskor, läkare och många andra traditionellt konservativa delar av samhället har varit ute i kamp. Det visar vilka möjligheter det finns för att förändra samhället.
Men istället för att utgå ifrån dessa rörelser för att bekämpa kapitalismen, har socialist- och kommunist ledarna gått emot dem och vid flera tillfällen har regeringen satt in kravallpolisen för att lära de strejkande en läxa. Strejkande kulturdepartementsanställda, som protesterade mot en erkänt dålig arbetsmiljö, fick till exempel ordentligt med stryk av kravallpolisen utanför departementet.
Arbetarna har försökt pressa regeringen åt vänster. Utan tvekan har det fackliga motståndet stoppat Jospin från att gå så långt som han hade tänkt sig med sin ”pro-marknads” politik, men regeringens agerande har skapat en djup känsla av besvikelse och förräderi bland Socialist- och Kommunistpartiets traditionella väljare.
Den stora ökningen i antalet röstskolkare (totalt ca 28 %) kombinerat med alla röster som förlorades till andra vänsterkandidater, var tillräckligt för att släppa igenom Le Pen till en andra runda. Han fick 17% av rösterna jämfört med Jospins 16%. Dvs. bara 230 000 fler röster än han fick sist.
Kommunistpartiet, med enbart 3.4% av rösterna, fick den lägsta andelen röster någonsin. Vad har man för nytta av ett ”kommunistparti” som stödjer privatiseringar och marknadsekonomin?
Jospin ledde en blek, oinspirerande kampanj där frågan om ”trygghet” var central. Vi behöver fler poliser, hårdare straff för ungdomsbrottslingar, och ”nolltolerans” mot småbrottslingar. Genom att överdriva problemen med brottslingar och värstingar, gav Socialistpartiets kampanj trovärdighet till Le Pens propaganda.
Grupperna på vänsterkanten fick sammantaget 10% av rösterna. Visserligen är det sant att media i viss utsträckning byggde upp Lutte Ouvrieres kandidat med målet att ytterligare försvaga Kommunistpartiet, men ändå visar rösterna för smågrupperna den revolutionära stämning som finns i ett brett skikt i samhället. Folk söker en väg ut ur den kapitalistiska mardrömmen.
Många människor till vänster är chockade över Le Pens framfart och kommer att rösta på Chirac i nästa valomgång. Men det löser ingenting. Den verkliga kampen kommer senare. När valet är över kommer Chirac, speciellt om högern också vinner parlamentsvalen i juni, att lansera en fruktansvärd attack mot arbetarklassen. Dessutom så kommer högerpartierna när de sitter i regeringen att försöka dra till sig rösterna från Front National.
Den fackliga kampen måste gå hand i hand med att sopa bort alla hopplöst komprometterade och bankrutta ledare i Socialist- och Kommunistpartierna som har lett oss in i denna röra.
Arbetarpartierna behöver inte ledare som är ”pro-marknads” specialister, som kommer från de privilegierade och rika skikten och bara är intresserade av sina egna karriärer. De behöver ärliga, militanta kämpar för arbetarklassens sak.
Det är vägen framåt.
23 april 2002
Artikeln är en bearbetad och kortad version av det engelska originalet: Political Earthquake in French Presidential Elections