< Del 3
Ojämlikhet och koncentrationen av kapital
Marx förutsägelse att kapitalismens utveckling ofrånkomligen skulle leda till koncentrationen av en större och större rikedom i färre och färre människors händer, har helt och hållet bekräftats av händelser. ”Ackumulationen av rikedom vid en pol är, därför, samtidigt ackumulationen av elände vid den motsatta polen.” skrev han i Kapitalets första band. Detta är precis den situation vi nu befinner oss i. Överallt har en skarp ökning av ojämlikhet ägt rum.
Summorna som det handlar om är enorma. Mellan 1993 och 2011 ökade medelinkomsten i USA med försiktiga 13,1 procent sammanlagt. Men medelinkomsten för de fattigaste 99 procenten av befolkningen – det vill säga alla, förutom familjer som tjänar över cirka 370 000 dollar per år – ökade med endast 5,8 procent. Detta gap ger en fingervisning för hur mycket den översta procenten i samhället tjänar. Arbetarnas andel av de samanlagda amerikanska inkomsterna var 62 procent innan recessionen. Numera ligger siffran på 59 procent av BNP. De genomsnittliga hushållsinkomsterna är lägre än före recessionen och ojämlikheten ökar.
Det är en bländande paradox att den amerikanska aktiemarknaden vuxit med över 50 procent sedan krisen, samtidigt som medianinkomsten har krympt. Obscen rikedom avlar politisk makt: Plutokrater [Plutokrati, gr. ”de rikas välde”, övers. anm.] kan köpa upp tidningar och tv-kanaler och finansiera politiska kampanjer, partier och lobbygrupper. I USA måste man vara miljonär för att kunna bli president, och samtidigt vara stöttad av åtskilliga miljardärer. Demokratin kan köpas och säljas till den högstbjudandes förtjänst.
Summorna som det handlar om är enorma. Mellan 1993 och 2011 ökade medelinkomsten i USA med försiktiga 13,1 procent sammanlagt. Men medelinkomsten för de fattigaste 99 procenten av befolkningen – det vill säga alla, förutom familjer som tjänar över cirka 370 000 dollar per år – ökade med endast 5,8 procent. Detta gap ger en fingervisning för hur mycket den översta procenten i samhället tjänar. Arbetarnas andel av de samanlagda amerikanska inkomsterna var 62 procent innan recessionen. Numera ligger siffran på 59 procent av BNP. De genomsnittliga hushållsinkomsterna är lägre än före recessionen och ojämlikheten ökar.
Det är en bländande paradox att den amerikanska aktiemarknaden vuxit med över 50 procent sedan krisen, samtidigt som medianinkomsten har krympt. Obscen rikedom avlar politisk makt: Plutokrater [Plutokrati, gr. ”de rikas välde”, övers. anm.] kan köpa upp tidningar och tv-kanaler och finansiera politiska kampanjer, partier och lobbygrupper. I USA måste man vara miljonär för att kunna bli president, och samtidigt vara stöttad av åtskilliga miljardärer. Demokratin kan köpas och säljas till den högstbjudandes förtjänst.
Myten om social rörlighet har exponerats för vad den verkligen är: en cynisk lögn. Rika föräldrar får rika barn. Överklassen är en självupprätthållande elit som är helt skild från det övriga samhället. Tillgång till högre utbildning blir allt dyrare. Utexaminerade studenter finner sig nedtyngda av enorma skulder som snittar 25 000 dollar per student och finner sig ofta oförmögna att hitta arbete inom den bransch de siktat på – om de ens kan hitta jobb överhuvudtaget. Stegen till framgång har sparkats undan. Hundratusentals av utexaminerade universitetsstudenter serverar hamburgare på McDonalds eller fyller på med varor i hyllorna på varuhus. Situationen som unga amerikaner konfronteras med idag är statistiskt liknande den som ungdomen i arabvärlden upplevde innan explosionen av de tunisiska och egyptiska revolutionerna.
Den amerikanska drömmen har omvandlats till den amerikanska mardrömmen. 47 millioner amerikaner tvingas att ta emot matkuponger för att kunna sätta mat på bordet i slutet av månaden. Den växande ilskan mot denna orättvisa manifesterade sig i den amerikanska Occupy-rörelsens slogan: ”We are the 99 procent”. Farorna i denna situation är uppenbar för de mer förutseende av kapitalets strateger.
En avgrund mellan klasserna
Massorna är beredda att göra uppoffringar på villkoret att orsaken är giltig och att uppoffringen är lika stor för alla. Men ingen är villig att göra uppoffringar för att rädda bankerna, och någon jämlikhet kommer inte på fråga. Bankerna snor glatt åt sig pengarna som skattebetalarna generöst pungat ut (eller snarare, som staten har sett till att de pungat ut, eftersom ingen frågade efter skattebetalarnas åsikter i frågan), och betalar sig själva enorma bonusar.
Mitt i krisen blir de rika rikare och de fattiga fattigare. Credit Suisse har publicerat en sammanställning som visar ökningen i antalet dollarmiljonärer (baserat på totala tillgångar, från mitten av 2012 till mitten av 2013).
Spanien 402 000 (+ 13,2 procent)
USA 13 210 000 (+ 14,6 procent)
Frankrike 2 210 000 (+ 14,9 procent)
Tyskland 1 730 000 (+ 14,6 procent)
Storbritanien 1 520 000 (+ 8,2 procent)
Italien 1 440 000 (+ 9,5 procent)
Kina 1 120 000 (+ 8,7 procent)
Kanada 993 000 (+ 4,7 procent)
En annan Credit Suisse-rapport publicerade en del intressanta siffror om den ojämlika fördelningen av rikedomar. Det avslöjades att 32 miljoner människor i toppen av samhället kontrollerar 98 700 miljarder dollar. Detta betyder att 41 procent av världens rikedomar är samlade i händerna på 0,7 procent av världens vuxna befolkning. De med en personlig förmögenhet på hundra tusen till en miljon dollar utgör 7,7 procent av befolkningen och kontrollerar runt 101 800 miljarder dollar, vilket motsvarar 42,3 procent av världens rikedomar.
På den andra ytterkanten kontrollerar 3,2 miljarder människor knappa 7300 miljarder dollar. Detta betyder att 68,7 procent av världens vuxna befolkning endast kontrollerar 3 procent av dess rikedomar. Det innebär att de rikaste 0,7 procenten av världens vuxna invånare har en samlad ekonomisk förmögenhet som är 14 gånger större än de fattigaste 68,7 procenten. Dessa siffror bekräftar Marx förutsägelse angående ackumulationen av kapital:
”Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass som gör kapital av sin egen produkt.” (Kapitalet, första bandet, Kapitel 23)
”Koncentrerad ekonomi”
Lenin påpekade att politik är koncentrerad ekonomi. Under en hel period, åtminstone i de avancerade kapitalistiska länderna, verkade kapitalismen leverera. Generationen som växte upp i USA och Europa under årtiondena som följde andra världskriget åtnjöt fördelarna av ett aldrig tidigare skådat ekonomiskt uppsving: full sysselsättning, stigande levnadsstandard och reformer.
Detta var den klassiska perioden för reformismen i Europa. Kapitalisterna hade råd med att tillåta reformer på basis av en expanderande ekonomi och stora profiter. Men så är inte längre fallet. Det verkliga programmet för bourgeoisien är att avskaffa välfärdsstaten fullständigt och tvinga arbetslösa att arbeta för alla löner arbetsgivaren kan tänka sig att erbjuda. Kort sagt, att återgå till Marx och Dickens tid. Endast kraften hos det organiserade arbetet hindrar dem från att åstadkomma denna sociala kontrarevolution.
Perspektivet är nedskärningar, svältpolitik och fallande levnadsstandard. Detta är ett fullbordat recept för klasskamp överallt. Bourgeoisien kräver likvidering av skulder, balanserade budgetar, kapande av ”slösaktiga” sociala utgifter (det vill säga utgifter som går till skolor, sjukhus och pensioner, men givetvis, inte gåvor till bankerna). De resonerar, precis som tvättäkta sofister [personer som medvetet gör falska slutledningar, övers. anm.], att även om sådana åtgärder ”på kort sikt” måste leda till betydande ekonomiska motsättningar och ett snabbt fall i levnadsstandard (för vissa), så kommer åtgärderna på lång sikt magiskt skapa grunden för ”en hållbar återhämtning”. Till detta hade gamle Keynes svarat: ”I det långa loppet är vi alla döda”.
Så ömtålig är situationen att vad som helst kan utlösa en större kris. Detta gäller ekonomin (se nedstängningen av staten i USA och de växande skulderna i Europa), men även samhället som helhet. Klasskamp kan också utbryta till följd av en eller annan händelse (de belgiska brandmännen).
Frågan ställs till borgerligheten: Hur regerar man under en sådan krissituation? I många av Europas länder manifesterar sig det politiska dödläget i instabila koalitioner och hängda parlament. Den borgerliga parlamentariska demokratins institutioner testas till bristningsgränsen.
Det ökande antalet som inte röstar är ett fenomen som indikerar ett växande missnöje med alla existerande partier. Detta är föga förvånande, med tanke på arbetarrörelsens ledares beteende. Även när de sitter i opposition, stödjer de socialdemokratiska partierna fortsatt den allmänna politiken av nedskärningar och svältpolitik. Detta visades tydligt av det svenska SAP, det brittiska Labour, det tyska SPD, det spanska PSOE och Pasok i Grekland. Det är detta som skapar stämningar av besvikelse och apati.
Även i Tyskland finns det en växande tendens till att inte rösta. Merkel vann valet, men vann inte en majoritet, och behövde därför SPD för att bilda en ”bred koalition”. 40 procent av den tyska väljarkåren är inte representerade av något parti i riksdagen. Die Linkes röstandel föll från sin topp omkring på tolv procent till strax under nio procent. Men naturen avskyr vakuum, och bildningen av koalitionen mellan SPD och CDU betyder att Die Linke är det enda verkliga oppositionspartiet och kan börja vinna stöd.
Som följd har vi i flera länder sett uppkomsten av nya partier: Miljöpartiet (i Sverige), populister i Island och Italien (Grillo), ”piratpartier” (Sverige, Tyskland och Island), och framgångar för partier på den yttersta högerkanten (Grekland, Sverige, Norge, Frankrike) och det EU-kritiska UKIP i Storbritannien. Allt detta återspeglar en växande oro i samhället, en djup olustkänsla och ett djupt missnöje över den nuvarande politiska ordningen. I Europa finns idag en växande misstro mot den borgerliga demokratins institutioner, speciellt i de länder som drabbats hårdast av krisen. Det gamla etablerade tvåpartisystemet (högern mot socialdemokratin) är i kris. En del av missnöjet tas till vara av partier som står till vänster om socialdemokratiska partier, som man har kunnat observera i en ökad tillströmning till partier som Syriza, Izquierda Unida och franska Front de Gauche. I Italien, där ett sådant alternativ har saknats, har Grillos ”Femstjärnerörelse” (en förvirrad småborgerlig proteströrelse) tillfälligt fyllt samma funktion.
Men, inte heller dessa partier erbjuder några verkliga alternativ till kapitalismens kris och växer därför heller inte så fort som de skulle kunna, om de ens delvis kunnat återspegla den ilska som finns i samhället. Men, när de inte får något gensvar i de reformistiska partierna, tar sig massornas missnöje uttryck i att allt fler avstår från att rösta eller röstar blankt. I Spanien 2008 samlade PP och PSOE 83 procent av rösterna med ett 75-procentigt valdeltagande. Idag ger väljarundersökningar dem ett resultat på knappt 50 procent med ett mycket lägre valdeltagande (runt 50 procent anger att de antingen inte tänker rösta alls, att de kommer att rösta blankt eller att de inte vet vad de kommer att rösta på – en rekordhög siffra).
I Portugal ser vi en liknande situation växa fram i de senaste kommunvalen. Antalet som inte röstade ökade med 550 000 samtidigt som antalet ogiltiga och blanka röster fördubblades mätt mot tidigare resultat: en ökning med 170 000 röster. Den regerande högerkoalitionen tappade 600 000 röster, socialdemokratiska PS som sitter i ”opposition” förlorade 270 000 röster, kommunistiska PCP vann knappa 13 000 röster medan vänsterorienterade BE förlorade 45 000 röster.
Massorganisationerna
Det centrala problemet är ledarskapet. Arbetarrörelsens ledare, både i de politiska partierna och i facken, lever i det förflutna. De har inte förstått den nuvarande krisens natur och drömmer om möjligheten att återvända till ”den gamla goda tiden”. De är organiskt oförmögna att bryta med bourgeoisien och leda en verklig kamp för att ens försvara tidigare vinningar, och än mindre för att kämpa för förhöjd levnadsstandard.
Det finns en skarp kontrast mellan den brinnande ilskan hos arbetarklassen och passiviteten och hjälplösheten hos dess ledare. Massorganisationerna har, generellt, fortsatt en förhållandevis låg aktivitetsnivå. Det finns därför ingen egentlig press på ledarskapet för att förhindra att de går ännu mer åt höger. Detta har utgjort den huvudsakliga tendensen den senaste perioden. Urartningen av alla ledarskap saknar tidigare motstycke. Det är ett chockerande faktum att de organisationer som grundades av arbetarklassen för att förändra samhället har förvandlats till monstruösa hinder på vägen till social omvandling.
Man har för länge sedan övergett alla anspråk på att stå för socialism och riktar sina tal till bankirer och kapitalister, och använder en ”sansad” och ”respektabel” ton. De försöker övertyga den härskande klassen att de är lämpliga att anta höga ämbeten inom staten. För att bevisa sina kvalifikationer för borgerskapet som pålitliga ”statstjänstemän” (och kvinnor) är de mer nitiska än de konservativa i att bedriva nedskärningar och motreformer (alltid under ”reformismens” fana).
Vänsterreformisterna som dominerade socialistpartierna i Europa under 1970-talet har förminskats till en skugga av sina forna jag. Utan fast förankring i ideologi eller teori svansar de efter högern. De senare är mer självsäkra eftersom de känner att de har storföretagens stöd. Vänstern däremot, har varken förtroende för sig själva eller för arbetarklassen. Vänsterreformisterna inom facket är inte bättre än sina politiska motsvarigheter. De är har misslyckats även i de mest grundläggande frågorna, som att konsekvent försvara löner, arbetsvillkor och fackliga rättigheter.
En hel rad av ”vänsterregeringar” har blivit utkastade efter att ha genomfört nedskärningar: Spanien, Island, Norge, Grekland och, något tidigare, även Italien. Andra har sett stödet för partierna dala, och kommer troligen att förlora makten i nästa val (Danmark, Frankrike och Irland). Irländska Labour Party hade stort stöd innan de gick in en borgerlig koalition som genomfört nedskärningar – stödet har därmed kollapsat och fallit från 24 procent till 4 procent.
I Grekland har det socialistiska partiet, Pasok, som hade en massbas och ibland nära 50 procent av rösterna, fått se väljarsiffrorna dala som ett resultat av att man genomfört politiken som dikterats av härskarklassen och EU. Partiet blev ersatt först av Papademos ”nationalregering”, och gick sedan i koalition med högerpolitikern Samaras. Den viktigaste faktorn har dock varit det snabbt stigande stödet för Syriza, som från början kämpade för att få ens 4-5 procent, till att vid ett tillfälle nå 30 procent i väljarundersökningar.
Men massorganisationerna, även de mest urartade, kommer oundvikligen vid ett givet stadium att reflektera massornas påtryckningar. Inom den kommande perioden kommer det ske våldsamma opinionssvängningar åt vänster, men också åt höger. Vi måste vara beredda på detta och förklara dess verkliga betydelse. I jakten på en väg ut ur krisen kommer massorna att testa (och förkasta) parti efter parti och ledare efter ledare. Men en konstant företeelse är förkastandet av alla som suttit i regering och genomfört en åtstramningspolitik.
I Storbritannien har det funnits indikationer på att press underifrån (speciellt från facken) har tvingat Miliband att distansera sig från både Torypartiet och Liberalerna. Miliband har, om än blygsamt, reflekterat den växande ilskan mot storföretag och banker. Väl vid makten kommer de reformistiska ledarna att hamna under extrem press både från den härskande klassen och från massorna. De kommer att krossas mellan kvarnstenarna. Splittringar kommer uppstå både åt vänster och höger. I vissa fall kan de fullständigt förstöras, (PRC i Italien och eventuellt Pasok i Greklands). Men oavsett, så kommer de att hamna i kris.
När krisen fördjupas kommer vänstertendenser att kristalliseras inom massarbetarpartierna och facken. Den marxistiska tendensen måste följa det interna livet i massorganisationerna noggrant och sträva efter att nå och vinna de arbetare och ungdomar som går åt vänster och letar efter ett alternativ.
Men, vår förmåga att effektivt ingripa i framtiden kommer avgöras av vår förmåga att bygga den marxistiska tendensen idag. Det är inte alls samma sak att intervenera in massrörelsen med 20 eller 50 kadrer, som med 500 eller 1000. Kvalitet måste förvandlas till kvantitet, så att kvantitet i sin tur kan förvandlas till en kvalitativt högre nivå. För att flytta massorna behöver man ha en hävstång, och den hävstången kan bara utgöras av en stark och talrik marxistisk tendens.
Facken
Fackförbund utgör den grundläggande organisationen för arbetarklassen. Under en kris känner arbetarna behovet av fackföreningar än mer än under ”normala” omständigheter. Inom industrin har det varit några mycket radikala strider och konflikter, och så fort det fackliga ledarskapet har gett ledning i form av generalstrejk, strejk i en enskild sektor, eller liknande har arbetarna gett ett massivt gensvar. Problemet är att fackföreningsledarna är helt inkompetenta när de står ansikte mot ansikte mot kapitalismens kris, eftersom de verkligen inte har något alternativ (bortsett från en mild form av keynesianistisk stimulans).
I Spanien hölls en tre veckor lång fullständig strejk bland lärare på Baleariska öarna [bl.a. Mallorca, övers. anm.], som drog åt sig massivt folkligt stöd (med demonstrationer i Palma som lockade ca 100 000 deltagare på en ö med en total population på ca 800 000!). Strejken genomfördes med traditionella klasskampsmetoder som hade varit förlorade under den senaste perioden: massförsamlingar, valda delegater, stöd från föräldrar och studenter och en strejkkassa. De fackliga ledarna däremot lämnade dock själva öarna och vägrade sprida kampen vidare bortom lärarfrågan och vidare till fastlandet, och rörelsen blev tvungen att retirera, besegrad av utmattning.
Under sådana förhållanden är det inte överraskande att många arbetare ifrågasätter giltigheten hos 24-timmars generalstrejker som utropas isolerat, utan att fackföreningsledarna har en sammanhängande plan för vidare kamp. Istället används den sortens strejker av ledarna som ett sätt att lätta på trycket underifrån. I Grekland har vapnet med en-dags-generalstrejker blivit kontraproduktivt. Stödet för den typen av aktioner möts med skepticism hos arbetarna som förstår att mer drastiska åtgärder behövs. Under de förhållanden som råder i Grekland behövs en fullständig politisk generalstrejk för att tvinga regeringen att avgå.
På både den politiska och industriella fronten ser vi en ackumulation av ilska och missnöje, som hittills inte kunnat kanaliseras på något klart sätt. I Spanien, Portugal, Grekland och Italien har hundratusentals ungdomar tvingats emigrera – i en situation deras föräldrar trodde att de lämnat bakom sig.
Vi ser ständiga attacker mot den allmänna sjukvården och utbildningssystemet; en växande arbetslöshetsepidemi, framförallt bland unga; skandalen med vräkningar och återtaganden, samtidigt som ett stort antal lägenheter och hus står tomma; ett växande antal människor som lever på gatan, varav många tidigare sett sig själva som ”medelklass”, som pressas ner under fattigdomsstrecket, etc.
Under dessa omständigheter ser arbetarna mer än någonsin facken som sin främsta försvarslinje. Alla dessa påtryckningar måste komma till ytan i en kombination av spontana proteströrelser och explosioner av ilska, som så småningom kommer påverka massorganisationerna.
Massradikaliseringens första steg kommer reflekteras i strejker, generalstrejker och massdemonstrationer. Vi har redan sett detta i Grekland, Spanien och Portugal. Men med tanke på krisens djup, kommer dessa åtgärder i sig inte lyckas förhindra fortsatta attacker mot levnadsförhållandena.
Till och med i Belgien, där brandmännens och järnvägsarbetarnas militanta aktioner tvingade regeringen retirera, kommer detta bara vara en tillfällig seger. Det regeringen ger med ena handen kommer de ta tillbaka med den andra. I Grekland har det varit över 30 generalstrejker, men regeringen fortsätter attackera.
Gradvis lär sig massorna genom erfarenhet att mer radikala åtgärder är nödvändiga. De börjar dra revolutionära slutsatser. Trotskij förklarade vikten av övergångskrav som ett sätt att öka arbetarnas medvetenhet till den nivå historien kräver. Men han poängterade också att sådana krav inte är tillräckliga i en situation av djup kris:
”Självklart är den glidande skalan och arbetarnas självförsvar inte nog. Dessa är bara de första nödvändiga stegen för att skydda arbetarna från svält och fascisternas knivar. Dessa är angelägna och nödvändiga medel för självförsvar. Men i sig själva kommer de inte lösa problemet. Huvuduppgiften är att bana väg för ett bättre ekonomiskt system, för en mer rättvis, rationell och rimlig användning av produktivkrafterna för hela folkets intressen.”
”Detta kan inte uppnås genom fackföreningarnas vanliga, ”normala”, rutinmetoder. Ni måste hålla med om detta, för under förutsättningarna av kapitalistisk nedgång visar sig isolerade fackförbund inkapabla att bromsa ens de vidare försämringarna av arbetarnas villkor. Mer beslutsamma och djupgående metoder är nödvändiga. Borgerligheten, som äger produktionsmedlen och har makten över staten, har fört hela ekonomin till ett tillstånd av total och hopplös oordning. Det är nödvändigt att förkunna borgerligheten bankrutt och överföra ekonomin till nya och ärliga händer, det vill säga, till arbetarnas egna händer”. (L. Trotskij, Diskussion med en CIO-organisatör, 29:e september 1938).
Ungdomens roll
Ett av huvuddragen i den nuvarande situationen är förekomsten av höga arbetslöshetsnivåer och undersysselsättning, framförallt hos unga. Detta är inte den reservarmé av arbetskraft som Marx talade om. Detta är en permanent, strukturell och organisk arbetslöshet som likt ett giftigt sår gnager på samhällets innandöme och fräter sönder det inifrån.
Arbetslöshetens värsta effekter står att finna hos de unga som får bära den tyngsta bördan av kapitalismens kris. Unga förhoppningar och ambitioner ställs inför en ogenomtränglig barriär. Detta blir än mer outhärdligt när ett ökande antal av de arbetslösa är högutbildade. Detta skapar en lättantändlig och instabil kompott.
Detta är den första generationen som inte kan förvänta sig en bättre levnadsstandard än sina föräldrar. De har blivit rånade på sin framtid. En hel generation unga offras på Kapitalets altare. Det finns självklart skillnader mellan Brasilien och Turkiet, men det finns också gemensamma nämnare som hjälpte till att förstärka missnöjet. Samma slags drag kommer nära liknande protester på andra platser. En viktig faktor var ungdomsarbetslösheten.
Detta fenomen är inte begränsat till de fattigare länderna i Latinamerika, Mellanöstern och Asien. Arbetslöshet och fattigdom är en explosiv kombination som kan antändas vilket ögonblick som helst, i vilket land som helst.
Ungdomsarbetslösheten var en stor faktor i den s.k. arabiska våren. Höga nivåer av ungdomsarbetslöshet i Europa kan ha liknande radikaliserande effekter. Ungdomsradikalisering är redan mer eller mindre ett generellt fenomen i Europa.
I Storbritannien följdes en radikaliseringsvåg bland studenterna av en kravallexplosion av arbetslös ungdom i alla stora städer, som skakade etablissemanget. I Grekland föregicks arbetarklassens stora rörelser av stora rörelser bland skolungdomar. I Spanien och USA hade vi Occupy-rörelsen och ”indignados” som avgjort till största del utgjordes av unga. Det finns många föregående historiska exempel på samma sak. Ryska revolutionen 1905 föregicks av studentdemonstrationer 1900 och 1901. Majdagarna i Frankrike 1968 utlöstes av studentdemonstrationer som blev brutalt nedslagna av polisen.
Lenin sade: ”Den som har ungdomen har framtiden”. Vi måste till varje pris finna en väg till den revolutionära ungdomen och ge ett medvetet och organiserat uttryck för deras instinktiva önskan att bekämpa orättvisor och förtryck, och vinna en bättre värld.
Är tiden mogen för revolution?
Vi rör oss mot en helt ny situation på global nivå. Detta står klart efter bara de senaste 12 månadernas händelser. Moln av tårgas fyller Istanbuls gator. Polisbatonger spräcker skallar i São Paolo och 17 miljoner människor störtar en egyptisk president. Protester har brutit ut i Bulgarien. Detta är bara början på en våg av politiskt missnöje i utvecklingsländerna, som bär på en stor revolutionär potential.
Dialektiken lär oss att allting förr eller senare förvandlas till sin motsats. Denna dialektiska lag har på ett slående sätt bevisats av det senaste årets händelser. Låt oss påminna oss om att både Turkiet och Brasilien tills nyligen ansågs vara två av de ”ekonomiska miraklen”. Möjligheten till ett revolutionärt uppsving inom dessa länder har inte ens funnits i tankarna på kapitalets strateger. Men det gjorde inte heller möjligheten för ett revolutionärt omkullkastande av Mubarak i Egypten eller Ben Ali i Tunisien
Cyniker och skeptiker finns överallt och i rikliga mängder. De är det förflutna nederlagens olycksbarn, i förtid åldrade kvinnor och män som tappat allt förtroende för arbetarklassen, socialismen och sig själva. De professionella cynikerna drygar ut sin miserabla existens i arbetarrörelsens utkanter, och ibland även inom den. Deras huvudsakliga livsmål är att gnälla och klaga på arbetarna och ungdomen, att förminska deras insatser och överdriva deras brister.
Sådana exemplar återfinns framförallt i de forna Stalinisternas alla led. Eftersom de för längesedan gett upp hoppet om en socialistisk revolution, är dessa arma varelsers enda mål att sprida sin giftiga pessimism och skepticism bland ungdomen, att demoralisera dem och avskräcka dem från att delta i den revolutionära rörelsen.
Dessa människor, som Trotskij korrekt beskrev som förödmjukade skeptiker, argumenterar för att arbetarklassen inte är redo för socialism, att tiden inte är mogen, och så vidare. Det säger sig självt att för sådana individer kommer förutsättningarna för socialism aldrig vara mogna. Då de i sitt huvud fastställt ett omöjligt kriterium för vad revolutionär ”mogenhet” är, kan de sedan bekvämt luta sig tillbaka i sina fåtöljer och göra – ingenting.
Det är nödvändigt att understryka den grundläggande idén om att en revolutions huvudsakliga kännetecken är massornas direkta ingripande i historiska händelser. 1938 skrev Trotskij:
”Allt tal om att de historiska förutsättningarna ännu inte är ’mogna’ för socialism är en produkt av ignorans eller medvetet bedrägeri. De objektiva förutsättningarna för den proletära revolutionen har inte bara ’mognat’, de har i viss mån redan börjat ruttna. Utan en socialistisk revolution kommer nästa historiska period att bära på en katastrof för hela den mänskliga kulturen. Det är nu proletariatets tur, det vill säga, främst dess revolutionära förtrupps. Mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris”. (Trotskij, Övergångsprogrammet, Maj-juni 1938).
Dessa rader är högst relevanta för den nuvarande globala situationen. De tycks sannerligen vara skrivna så sent som igår!
Mot de cyniker och skeptiker som ständigt förnekar proletariatets revolutionära roll kommer vi alltid lyfta fram arbetarnas och de ungas revolutionära potential, som ständigt bekräftas på nytt av händelser. De fantastiska revolutionära rörelserna i Turkiet, Brasilien och Egypten, generalstrejkerna i Grekland och Spanien, massrörelserna i Portugal som nästan ledde till ett kullkastande av regeringen, generalstrejkerna i Indien och Indonesien – allt detta är klara indikationer på att den socialistiska världsrevolutionen har börjat.
Det faktum att en revolution har börjat betyder dock inte att den omedelbart kommer vara framgångsrik. Det beror på en mängd faktorer, av vilka den viktigaste är kvalitén på ledarskapet. Hegel skrev: ”När vi vill se en ek med dess stams fulla prakt, dess vidsträckta grenverk och massa av bladverk, nöjer vi oss inte med att istället bli visade ett ekollon”.(Hegel, Andens Fenomenologi, 1807).
Vad vi har här är bara de tidiga föraningarna om en socialistisk revolution. Det är massornas första uppvaknande efter en lång period där klasskampen trubbats av i många länder. En atlet som länge varit inaktiv behöver tid för att sträcka ut hans eller hennes muskler, ”värma upp” och skaffa sig den nödvändiga förmågan att engageras i mer seriösa aktiviteter. Likaså behöver arbetarklassen tid för att skaffa sig den nödvändiga erfarenheten för att lyfta sig själv till den nivå historien kräver.
Som en generell regel, lär sig massorna av erfarenhet. Detta är ibland smärtsamt och alltid långsamt. Inlärningsprocessen skulle gå både snabbare och vara mindre smärtsam om det fanns ett kraftfullt marxistiskt parti med ett framsynt ledarskap såsom Lenins och Trotskijs parti. Om det hade funnits en motsvarighet till Bolsjevikpartiet i Egypten i juni förra året – vem kan då tvivla på att de revolutionära arbetarna och ungdomarna enkelt hade kunnat ta makten.
Perifera europeiska diplomater talar mörkt om en potentiell ”demokratikris”, och det är ett faktum att den borgerliga demokratins institutioner testas till brytningspunkten. I Europas regeringar, framförallt i Berlin, finns en ihållande oro att införandet av åtstramningar kommer orsaka sociala konflikter på en sådan skala att det skulle utgöra ett hot mot den rådande sociala ordningen.
Den verkliga anledningen till att borgarklassen blev så pass skräckslagen av störtandet av Morsi i Egypten var att de fruktar att samma sak kan hända i Europa. Financial Times har dragit en obekväm parallell till revolutionsåret 1848:
”Det […] påminner mig om – 1848. Metternich hånler ut genom fönstret åt den betydelselösa folkhopen, några timmar före sitt abrupta störtande, Guizot oförmögen att andas av chock avgår från sin ministerpost, Thiers, premiärminister för en dag, utstår ett anfall av 1800-taleets Touretter i sin vagn, jagad av folkmassorna ”
De borgerliga ekonomerna medger att kapitalismens perspektiv är 20 år av nedskärningar. Det betyder två årtionden av underblåst klasskamp, med de oundvikliga fram- och tillbakagångarna. Tillfällen av stora uppsving kommer följas av perioder av utmattning, besvikelse och desorientering, förluster och till och med reaktion. Men i det nuvarande klimatet kommer varje lugn period bara att vara ett förspel till nya och mer explosiva strider. Förr eller senare, i ett eller annat land, kommer frågan om makt att ställas. Frågan är om den subjektiva faktorn i det avgörande ögonblicket kommer vara stark nog att tillhandahålla det nödvändiga ledarskapet.
Outhärdliga spänningar håller på att byggas upp på alla plan. Källan till det generella missnöjet i samhället är inte bara ekonomiska faktorer: arbetslöshet och försämrad levnadsstandard. Det reflekterar besvikelse med alla institutioner inom det kapitalistiska samhället: politiker, kyrkan, media, banker, polisen, rättssystemet och så vidare. Det påverkas också av händelser på global skala (Irak, Afghanistan, Syrien och så vidare).
Förhållandena är inte lika överallt. Situationen i Grekland är till exempel mer framskriden än den i Tyskland. Men överallt, inte långt under ytan, finns ett sjudande missnöje, en känsla av att någonting går riktigt snett i samhället, att detta är outhärdligt och att de existerande partierna och ledarna inte representerar oss. De objektiva förutsättningarna för socialistisk revolution är antingen mogna eller snabbt på väg att bli. Men den subjektiva faktorn saknas. Som Trotskij för längesedan sa: Problemet ligger i ledarskapet.
På grund av en rad objektiva historiska anledningar har rörelsen kastats tillbaka; marxismens verkliga styrkor har förminskats till en minoritet, som är isolerad från massorna. Det är det centrala problemet, och det centrala dilemmat som måste lösas. Det är nödvändigt att rekrytera de nödvändiga kadrerna, träna dem, och orientera dem till arbetarnas massorganisationer.
Detta tar tid. Vi kommer ha en del tid på grund av processens långsamhet. Men vi har inte all tid i världen. Det är nödvändigt att gripa sig an uppgiften att bygga marxismens styrkor med en känsla av brådska, och att förstå att vägen till stora segrar i framtiden bygger på en rad mindre segrar i nuet. Vi har de nödvändiga idéerna. Våra perspektiv har blivit briljant bekräftade av händelsernas utveckling. Vi måste nu bära dessa idéer till arbetarklassen och de unga. Vägen till arbetarna och de unga ligger vidöppen. Låt oss marschera framåt med självförtroende.
Framåt mot byggandet av den Internationella Marxistiska Tendensen!
Länge leve den socialistiska världsrevolutionen!
< Del 3