Söndagen den 15 december attackerades en fredlig manifestation mot rasism i Kärrtorp av ett 30-tal svartklädda huliganer från den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen (SMR). Manifestationen bestod av minst 200 personer, varav de flesta verkar ha varit vanliga Kärrtorpsbor med barnvagnar som tröttnat på nazisternas ökade aktivitet i området, bestående av bland annat misshandel av vissa boende och sprayade hakkors på tunnelbanestationer och lokala skolor och dagis. Nazisterna kom beväpnade med påkar och sköldar och slängde både glasflaskor och knallskott mot demonstranterna.
En attack som denna är ganska ovanlig i Sverige. Vanligtvis brukar inte nazister ge sig på vänsterdemonstrationer direkt på detta sätt. Nu har emellertid en stor andel av dem redan åkt fast – de verkar knappt ens haft någon plan för att fly fältet efter sin ”aktion”. De som deltog i attacken verkar ha varit företrädesvis unga och kommer sannolikt, som de flesta andra av SMR:s rekryter, från arbetarklassens nedersta, fattigaste och mest utslagna skikt.
Bygg självförsvarskommittéer
Den statliga underrättelsetjänsten ignorerar ofta fascistiska gruppers verksamhet och en del av staten har alltid haft fascistiska sympatier. I förra veckan blev en ansedd polis i Stockholm ”omplacerad” efter att ha demonstrerat med Svenskarnas Parti, som är en illa genomförd uppstädning av gamla våldsinriktade Nationalsocialistisk Front. Att lita blint till att staten ska försvara oss kan bara invagga oss i en känsla av falsk säkerhet, som kan vara direkt livsfarlig. På Utøya kunde mördaren utnyttja polisformens auktoritet för att driva igenom sitt blodiga verk, låt oss komma ihåg detta.
Trots att polisen redan innan hade fått kännedom om att det fanns stor risk för en attack mot demonstrationen i Kärrtorp hade de bara placerat tre poliser där. De påstår naturligtvis själva att en del av polisen inte vidarebefordrat informationen till de som var ansvariga för polisinsatsen. Att de gjort ett ”misstag”.
Den organiserade arbetarklassen måste lära sig att lita enbart på sig själv. I skrivande stund pågår förberedelser för nya demonstrationer i Göteborg, Malmö och Stockholm. Detta är ett bra och nödvändigt första steg. Arbetörrelsens partier och i synnerhet LO måste ansluta sig till dessa rörelser. De kunde mobilisera tiofalt fler än vad som annars kunde komma. Det skulle skicka en tydlig signal till fascisterna om den verkliga styrkeförhållandet i klasskampen.
Fackföreningarna måste organisera självförsvarskommittéer. Dessa måste i varje läge underordnas den bredare rörelsen och skydda såväl större demonstrationer som enskilda utsatta arbetarledare och aktivister. Redan idag ser arbetarrörelsen till att det finns demonstrationsvakter vid varje större demonstration. Detta är inte mycket konstigare än så.
Ta avstånd från våld?
Vissa av Vänsterpartiets företrädare har sagt blankt nej till ”våld som politisk metod”. Detta har man gjort i samband med uteslutningen av Allard (se artikel s. 4) såväl som omedelbart efter Kärrtorp. Det finns ingen logik i detta. Det är inte länge sedan Vänsterpartiet tog ställning för den ”flygförbudszon” som blev förevändning för NATO:s bombningar av Libyen. Hur vill man ha det? Är man för våld eller inte?
Som marxister kan vi inte ta ställning för eller mot våld i största allmänhet. Frågan är alltid konkret: Vem utövar våldet? I vilket syfte? Mot vem? De flesta människor inser exempelvis att det är legitimt och korrekt att försvara sig, som demonstranterna gjorde i Kärrtorp. I kraft av sitt stora antal lyckades de pressa tillbaka nazisterna. Nazister kan inte avväpnas med tidningsartiklar och högtidstal, och vi kan inte lita på att staten ska göra det åt oss.
Det måste sägas att de autonoma – i brist på annan organisering – initialt fungerade som en sköld för demonstrationståget. Detta gjorde att nazisterna kunde skada färre än vad som annars blivit fallet. Att de autonoma nu slår sig för bröstet och försöker ta detta till intäkt för en slags upprättelse för hur rätt de har haft hela tiden. Men det enda som har hänt är att de för första gången på många år, åtminstone sedan 1990-talet, har haft den goda smaken att promenera rätt in i en situation där de faktiskt kan vinna stöd för sina metoder.
Detta dock inte beroende på något särskilt taktiskt skarpsinne från deras sida. De menar som alltid att deras rätt att dyka upp på demonstrationer och leva fan – och därigenom i allmänhet skrämma bort arbetarklassens stora massa – är lika oförytterlig som nästan rätten till livet självt. Men detta måste avfärdas som de barnsligheter det är. Frågan om våld är en politiskt taktisk fråga och måste avgöras som sådan.
Inga illusioner
Vi får inte odla några illusioner. Den nuvarande ledningen för fackföreningsrörelsen kommer inte att organisera några kommittéer. I bästa fall kan vi hoppas på en eller annan slätstruken manifestation mot rasismen. Deras naivitet gällande såväl fascister som poliser är slående, och vi måste ställa dem till svars för denna passivitet. Vänsterpartiet måste föra fram detta krav i fackföreningarna.
Ung Vänster-medlemmar kan tillsammans med unga SSU:are och ungdomar i facket redan idag vidta steg för att organisera sådana grupper. Man behöver inte vänta på tillstånd uppifrån. Om man lyckas organisera bara en liten ynka promille av LO:s medlemmar i sådana självförsvarskommittéer har du redan där en styrka på 1500 organiserade unga arbetare. Detta är mer än tillräckligt för att helt utan vare sig tillhyggen eller vapen mota vilken SMR-demonstration som helst vid grind.
De autonoma försöker hoppa över detta nödvändiga, långsiktiga och tålmodiga politiska arbete med sin egen ”militans”. De har vänt arbetarrörelsen ryggen och försöker sätta sig själva i arbetarklassens ställe. Deras klick kan emellertid inte på något sätt utgöra en ersättning. De gör sig bara till ett enkelt byte för kvällspressens sensationsjournalister.
I själva verket kommer deras metoder verka avmobiliserande. Många arbetare, särskilt de äldre, kommer ha svårt att se skillnad på sådana metoder och de som nazisterna använder. De som sympatiserar med dem kommer inte heller de att få en ökad insikt om behovet av masskamp mot fascisterna. De autonomas metoder ger intryck av att det räcker med att något fåtal ”aktivister” fysiskt ger sig på fascister för att stoppa dem.
SMR lyckades nu senast mobilisera 30-40 huliganer för att attackera en demonstration. Minsta lilla styrkeuppvisning från arbetarklassens sida hade fått denna ”styrkeyttring” att framstå som en mygga mot en elefant. Arbetarklassen skulle kunna sopa mattan med dessa små grupper av fascister, utan att så mycket som en fönsterruta behöver gå sönder. Knappast någon behöver heller få på käften. Rena utsikten att ställas inför en massrörelse och sådana självförsvarskommittéer, skulle ha en mycket positiv avskräckande och demoraliserande effekt på nazisterna.
Dessa hårdnande motsättningar mellan höger och vänster återspeglar i sista instans den rubbade jämvikten mellan klasserna. Vi har lämnat den period bakom oss då Sverige kunde betraktas som ett lugnt och tryggt land längre. Det finns inga länder som är undantagna från världskapitalismens kris. Det räcker inte med ord längre, denna situation kräver handling.