Europa står på randen av ett stup. Denna bedömning delas inte bara av marxister, utan även av kapitalets allvarligaste strateger. Knappt sex veckor har gått sedan det senaste grekiska räddningspaketet, och det är redan i fara. Det finns nu en allmän förtroendekris bland borgarklassen internationellt. Den panik som återspeglas i vilda piruetter på börserna har spridit sig snabbt från Europa till Amerika. Det är en typ av dödligt virus som har smittat alla euroområdets stora länder.
Det spekuleras öppet om eurons överlevnad och till och med själva den Europeiska Unionens. Hela situationen hänger på en skör tråd. Och varför? För att Grekland inte kan betala sina räkningar. Men det var säkert ingen överraskning. Varje seriös person visste mycket väl att krisen i den grekiska ekonomin var så djup att allt räddningspaketen kunde göra var att köpa lite tid.
Nu är tiden ute. Grekland kan inte betala sina räkningar. Så varför all uppståndelse? Hur kommer det sig att problemen i ett litet land i utkanten av Europa kan åstadkomma en tragedi av sådana dimensioner? Man skulle kunna kalla det en grekisk tragedi, om det inte vore för det faktum att den inte alls är begränsad till Grekland. Dess ursprung måste sökas bortom Grekland och dess konsekvenser kommer också att kännas långt bort.
Varför snubblar de europeiska ledarna över sig själva i ett desperat försök att återställa förtroendet? Varför kräver Jean-Claude Trichet, ordförande för Europeiska centralbanken, strängare budgetregler? Varför kräver Mario Draghi, chef för Italiens Centralbank och Trichets efterträdare vid ECB, bindande gränser inte bara för budgeten utan även en mängd andra nationella ekonomiska områden?
Grunden till nervositeten på marknaderna är tvivel om stabiliteten i Europas banker. Det är ingen tillfällighet att bankaktier har drabbats hårdast i den senaste kraschen. Efter den senaste krisen var det svarta hål i de banker som regeringarna har försökt att fylla med att skotta i miljarder av skattebetalarnas pengar. Resultatet har blivit nära noll. Bankerna lånar inte ut, kapitalisterna investerar inte, ekonomin stagnerar, arbetslösheten växer, och nu står de på randen av en ny lågkonjunktur.
Problemet är att ingen till denna dag vet hur stora bankernas verkliga skulder är. Årtionden av avreglering och okontrollerad spekulation i saker som hedgefonder, vars funktionssätt är mycket oklara, betyder att faran för att det globala finansiella systemet är systematiskt underskattat, precis som merparten av ett isberg inte syns eftersom det är under vatten.
Vad som är känt är att franska och tyska banker är starkt utsatta för Greklands skuld. Bara detta förklarar oron som regeringarna i Paris och Berlin har för den grekiska krisen. Om (eller snarare när) Grekland slutar sina återbetalningar, skulle det omedelbart följas av en kris i banksystemet i de två avgörande EU-länderna. Det är därför de sydde ihop en ”räddningsfond”, European Financial Stability Facility. Men det är för lite och för sent.
Den kris som började med konkurs av banker har nu gått vidare till att uttrycka sig som konkurs för hela länder. Om Grekland tillåts att kollapsa, kommer andra viktigare ekonomier följa. Därför har ledarna i euroområdet kallat till krismöte i Polen. Deras tidigare planer har brutit sönder. Skuldutbytet som de enades om i juli är nu dött. De kommer att behöva kasta ut den och ge Grekland någon form av skuldlättnader för att förhindra en kollaps som skulle få förödande effekter i hela Europa.
Europa och Amerika
Förr eller senare måste EU-myndigheterna antingen besluta att lindra kraven på Greklands och Irlands åtstramningsprogram, eller dra ur kontakten och driva dem över avgrunden. Trots allt tappert prat om att hålla Grekland inom euroområdet, kommer de till slut att behöva ta den senare kursen. Detta kommer att få ytterst allvarliga konsekvenser för Europa och för världsekonomin.
Om EU och IMF beslutar att de inte kan fortsätta att kasta goda pengar efter dåliga och håller inne sitt stöd skulle detta kasta Grekland i avgrunden. Detta skulle innebära det som marknaderna fruktar mest: en okontrollerad skuldavskrivning. De sociala, politiska och ekonomiska konsekvenserna av det skulle vara oöverskådliga – och inte bara för Grekland. Detta scenario skulle innebära kaos i en enorm skala.
Men detta perspektiv är alarmerande i styrande kretsar i Europa. Ekonomer talar redan om upplösningen av euroområdet och att lämna Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien utanför. Men om du säger ”A” måste du även säga ”B”, ”C” och ”D”. Globaliseringen innebär att varje ekonomi i Europa är kopplad till varje annan ekonomi. Så vad som händer i en mindre ekonomi som Grekland kommer oundvikligen att påverka alla de andra.
Vad skulle konsekvenserna bli för resten av Europa – för Storbritannien, Frankrike, ja, även Tyskland? Det skulle utlösa en kedjereaktion av kollapsade banker i dessa länder. De franska bankerna är kraftigt exponerade mot Grekland, men det är också tyska banker. De brittiska bankerna är i stället mindre exponerade mot Grekland, men kraftigt exponerade mot Irland. De österrikiska bankerna är exponerade mot Italien och så vidare.
Resultatet skulle vara katastrofalt för Europa – och inte bara för Europa. En ekonomisk kollaps i Europa skulle skicka en tsunami över Atlanten, sätta press på dollarn och hota att undergräva den instabila ekonomiska strukturen i USA. När Grekland faller, ställs frågan genast om smittan sprider sig till andra länder. Irland, Portugal, Spanien och Italien kommer att falla som dominobrickor. Bankerna kommer att kollapsa, först grekiska och cypriotiska banker, och sedan vidare till de finansiella systemen i Storbritannien och USA, vilka båda två är osunda.
För att förhindra att detta händer diskuterar en del borgerliga ekonomer andra möjligheter, till exempel en tysk ”Marshallplan” för Grekland och södra Europa. Idén verkar barnsligt enkel: Tyskland fick miljontals dollar i Marshallhjälp, vilket gjorde det möjligt för dem att återuppbygga sin krossade ekonomi efter 1945. Varför skulle inte Tyskland göra samma sak för södra Europa? Detta är vad amerikanerna kräver allt mer högljutt.
Tyvärr är den historiska parallellen missriktad. 1945 hade USA en total hegemoni över sina konkurrenter. Industrin var intakt, medan Europa och Japan ödelades av kriget. Två tredjedelar av världens guld var i Fort Knox. Dollarn var då ”lika bra som guld”. Framför allt var världens kapitalistiska ekonomi på väg in i en uppsvingsfas som varade i nästan tre decennier. Ingen av dessa faktorer finns nu.
Tyskland är den ledande makten i Europa men det gör inte att de innehar de praktiskt taget obegränsade ekonomiska reserver som USA hade 1945. Dess skuldror är breda, men inte tillräckligt starka för att bära tyngden av de ackumulerade underskotten i Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien med flera. Viktigast av allt: Europa och världen är inte på gränsen till en lång period av uppgång, utan tvärtom, på tröskeln till en ny recession och en längre period av ekonomiska svårigheter och åtstramningar.
Barack Obama anklagar euroområdet för att dra in resten av världen i kris igen, samtidigt som han bekvämt nog ignorerar den enorma amerikanska finansiella krisen och oförmågan hos republikaner och demokrater att enas om en seriös plan för att minska det stora budgetunderskottet.
Amerikanerna uppmanar desperat Tyskland att ”göra mer” för att dra Europa ur krisen. Tyskarna måste sänka skatterna, de måste få fart på ekonomin, de måste skicka mer pengar till Grekland, de måste leda en samordnad finanspolitisk stimulans i hela norra Europa. Tyskland måste göra än det ena, än det andra. Men vilka är amerikanerna att berätta för tyskarna vad de ska göra?
Ja, säger européerna, men vem ska betala för allt detta? På denna fråga kan det bara finnas ett svar: Frankrike och Tyskland, eller mer korrekt, Tyskland, som i sista utväg är Europas bankir. De som har pratat mest om en Marshallplan för Grekland ombes nu artigt att inte bara prata, utan också göra något. Men detta är lättare sagt än gjort. Det väcker omedelbara politiska problem som inte enkelt kan övervinnas.
Euroobligationer?
För tjugo år sedan, efter Sovjetunionens sammanbrott, hade den tyska härskande klassen stora ambitioner. Deras idé var att ett enat Tyskland kunde dominera Europa, och därigenom uppnå genom sina ekonomiska muskler vad Hitler misslyckats med att göra med militära medel. Under de senaste två decennierna har Frankrike allt mer knuffats till andra plats och Tyskland styr och ställer i Europa.
Idén om en närmre Europeisk Union kommer att tilltala de delar av den tyska härskande klassen som fortfarande underhåller illusioner om storhet. Men de senaste 20 åren har också övertygat Tyskland om att sådana ambitioner kan komma till ett högt pris. Denna motsägelse har avslöjats av den senaste tidens debatt om att eventuellt inrätta ”euroobligationer”.
Guy Verhofstadt, ledare för Alliance of Liberals and Democrats for Europe in the European Parliament (Centern och Folkpartiet övers. anm.) är bara en av flera i en växande kör av röster som uppmanar till skapandet av euroobligationer. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble, har föreslagit att EU måste skapa en finanspolitisk union.
De Gröna och SPD i Tyskland är redan för euroobligationer. Men de står inför ett fallande stöd, inte bara på grund av den finanspolitiska unionen, utan mot räddningsaktionerna i allmänhet. Fransmännen har uttryckt tveksamt stöd för förslaget. Även brittiska konservativa ledare har antagit en förvånansvärt positiv attityd (i sig en indikation på allvaret i krisen), som skapar problem med deras gräsrötter.
Å ena sidan innehåller denna idé en viss logik. All historia visar att det är omöjligt att uppnå en stabil och varaktig monetär union utan någon form av politisk union. Men här stöter vi genast på nya motsägelser. Skapandet av euroobligationer skulle kräva en politisk enighet som helt enkelt inte finns. Varje rörelse i riktning mot en finanspolitisk union kommer att möta hårt motstånd. Det skulle också kräva en genomgripande översyn av EU:s grundfördrag.
Erfarenheterna från farsen med den föreslagna EU-konstitutionen visar att det inte är lätt att få folk att rösta för mer befogenheter för Bryssel vare sig i nationella parlament eller i folkomröstningar. Och stämningar av euro-skepticism har blivit ännu starkare sedan dess.
Men regeringarna i Tyskland och andra nordeuropeiska länder hamnar under press från den alltmer oroliga opinionen, som är ovillig att betala för skulder i utländska stater. Merkelregeringen är impopulär och har drabbats av förödmjukande motgångar de senaste valen.
För närvarande fortsätter Merkel att ge ifrån sig rätt ljud: Grekland måste stanna i euroområdet, euron måste vara kvar, Tyskland kommer att göra både det ena och det andra. Men faktum är att Tyskland, den starkaste ekonomin i Europa, visar tecken på påfrestningar. Landets ekonomi saktar ned, som en följd av den allmänna stagnationen i världsekonomin. Dess politiker visar tecken på otålighet över att ständigt bli ombedda att öppna plånboken.
Hittills har EU räddat den grekiska ekonomin, eller åtminstone skapat vissa fonder så att den belägrade Papandreou-regeringen kunde betala lönerna till sina tjänstemän och pensionerna till sina gamla. Men mer pengar än så behövs. Det är som att hälla pengar i en bottenlös brunn. Och i slutändan kommer Grekland fortfarande, på ett eller annat sätt, tvingas att ställa in låneåterbetalningarna.
Allt som de har gjort är att återigen skapa ett andrum för Grekland. Men detta utgör en enorm kostnad för det grekiska folket, som ska betala räkningen. Som alltid är det inte bankirer och spekulanter som ska betala, utan de fattigaste i samhället: arbetare, arbetslösa, gamla och sjuka.
Priset för att ”stabilisera finanserna” och ”omstrukturering” av ekonomin är en brutal sänkning av levnadsstandarden och ökad arbetslöshet. Detta kommer att leda till ytterligare minskade skatteintäkter och därmed en ytterligare ökning av underskottet i de offentliga finanserna. På vilket sätt detta vansinne antas hjälpa Grekland att betala sina skulder är ett mysterium som får de gamla eleusinska mysterierna att framstå som en barnlek.
Utan ekonomisk tillväxt kommer skatteintäkterna förbli stillastående och möjligheten att betala skulderna fortsätta att minska. Den globala ekonomiska avmattningen och det obarmhärtiga trycket att minska underskottet genom nedskärningar har försatt Grekland in i en djup svacka. Trots alla de smärtsamma uppoffringar som det grekiska folket tvingats till fortsätter regeringen i Aten att misslyckas med att nå sina finanspolitiska mål.
Skrämda av detta perspektiv kommer politikerna i Bryssel att vidta nödåtgärder för att förhindra en omedelbar kollaps av den grekiska ekonomin. De har fortfarande ett antal instrument som de kan använda: en uppmjukning av kraven från fordringsägarna, en överenskommelse att inte trycka för hårt på Aten för att möta orealistiska finanspolitiska mål. Detta skulle vara en ganska logisk sak att göra, lika logiskt som att det inte är möjligt att pressa blod från en sten.
Det kan inte finnas någon lösning på problemen i Europa utan ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska, sociala och politiska stabiliteten i hela Europa hänger på det, inte bara Greklands. Men det finns inga möjligheter för en återhämtning av tillväxten inom den närmaste framtiden.
Protektionistisk tendens
Den öronbedövande kören visar att Europa inte lider brist på förslag. De har förslag i överflöd. Problemet är att inget av dessa förslag kan göra något för att lösa euroområdets omedelbara problem. De kan inte betala Greklands skulder. De kan inte stoppa problemet från att sprida sig till andra länder. De kan inte återställa investerarnas krossade förtroende.
I det mest optimistiska scenariot kan de möjligen (bara möjligen) göra lite för att lindra vissa problem i det långa loppet (men, som Keynes påpekade, i det långa loppet är vi alla döda). Men de kommer inte att lösa den nuvarande krisen, som uppenbart har spårat ur.
Ekonomernas hopplösa förvirring illustreras av Jeff Sachs märkliga utspel, mannen som släppte lös nyliberalismen över Östeuropa. Han kräver en global version av New Deal. Problemet är att sådana förslag är en styggelse för den republikanskt dominerade kongressen, som är fast besluten att fullfölja den motsatta politiken.
Varken fri marknadsekonomi eller keynesiansk stimulanspolitik har fungerat, eller kan fungera. Regeringarna och deras ekonomer är i ett tillstånd av förtvivlan. Det finns inga mer pengar till finanspolitiska stimulanser, men åtstramningspolitik tjänar bara till att pressa ned efterfrågan ännu mer, vilket förvärrar nedgången.
Den största rädslan är att en ny recession kommer att provocera fram ett återuppvaknande av protektionistiska tendenser och konkurrerande devalveringar som skedde på 1930-talet. Detta skulle få katastrofala effekter på världshandeln och utgör ett hot mot globaliseringen i sig. Allt som har uppnåtts under de senaste 30 åren kan avskaffas och förvandlas till sin motsats.
De åtgärder som nyligen aviserats av den schweiziska centralbanken för att trycka ned värdet på schweizerfrancen är en varning om att saker och ting driver i riktning mot protektionistisk politik och konkurrerande devalveringar. Det var detta som förvandlade nedgången 1929-33 till den stora depressionen på 1930-talet. Samma sak kan hända igen.
Risk för reaktion?
Vi har påpekat flera gånger att alla försök av de borgerliga att återställa den ekonomiska jämvikten kommer att förstöra den sociala och politiska jämvikten. Grekland bevisar detta påstående. Den sociala och politiska stabiliteten har redan förstörts. Och insikten att alla uppoffringar har varit förgäves kommer att göra nedskärningarna helt oacceptabla.
Det är möjligt att den grekiska härskande klassen kommer att söka en lösning på sina problem genom att gå mot reaktion. Men de grekiska arbetarna minns 1967 och juntans övergrepp. Varje steg i den riktningen nu skulle provocera fram ett inbördeskrig.
Detta erkänns av en amerikansk politisk analytiker, Barry Eichengreen (professor i nationalekonomi och statsvetenskap vid University of California, Berkeley) i en färsk artikel, med den talande titeln: Europa på randen av politiskt sammanbrott: ”I Grekland är den politiska och sociala stabiliteten redan svag. En dåligt riktad gummikula kan vara allt som behövs för att vända nästa gatuprotest till ett regelrätt inbördeskrig.”
Barry Eichengreen är inte ensam. Paul Mason, ekonomiredaktör för BBC2:s Newsnight skriver: ”På kanslier i Europa, framför allt i Berlin, är dessa frågor omöjliga att nämna. Det råder total obalans mellan politiska förväntningar och vad som är nära förestående.”
Dessa rader visar att de mest intelligenta borgerliga strateger är allvarligt oroade över utvecklingen i Grekland. Problemet är inte så mycket att detta kan leda till inbördeskrig. Problemet är att den grekiska borgarklassen inte skulle vara säker på att vinna ett sådant krig. Arbetarklassen är obesegrad. Bakom dem känner de stöd av massan av den grekiska befolkningen – inte bara arbetarna och bönderna, inte bara studenter och intellektuella, utan även de små butiksägarna och taxichaufförerna som drivits till revolutionära slutsatser av den plötsliga kollapsen i sin levnadsstandard.
Politikerna i Bryssel fruktar att Grekland inte kommer att gå att regera. Om det ännu inte har blivit så, är det bara tack vare de reformistiska ledarna. PASOK-ledarskapet är angeläget om att bevisa sina ”statsmannakvaliteter” och sin patriotism, det vill säga sin hängivenhet till bankirernas och kapitalisternas intressen. De är villiga att ta ansvar för hela det avskyvärda stålbadet, och även att offra sig själva på altaret för grekisk och europeisk kapitalism, om så behövs.
I november 2001 skedde en okontrollerad skuldavskrivning i Argentina, tillsammans med en uttagspanik på bankmedel. Bankerna stängde dörrarna, det var massprotester på gatorna och presidenten tvingades fly från taket på sitt palats i en helikopter. Något liknande kan inträffa i Grekland, där demonstranter har hängt en fana på räcket vid parlamentet med en helikopter som hämtar premiärminister George Papandreou.
Regeringen är djupt impopulär. Men vem skulle kunna ersätta den? Högerns oppositionsparti vill inte ta över tyglarna från regeringen när det råder akut kris och arbetarklassen är uppretad. Det är inte högern som bourgeoisien känner sig tvingad att luta sig mot för att rädda situationen, utan ledarna för PASOK. Politiker som Evangelos Venizelos och Elena Panaritis (de icke-valda, väst-utbildade rådgivarna till Papandreou) och Papandreou själv är Borgerlighetens räddare: deras enda försvar mot massorna.
Det är samma historia i hela Europa. Utan de reformistiska ledarna skulle kapitalismen inte överleva ens en vecka. Av just den anledningen är tal om fara för fascism och bonapartism för närvarande omotiverat. Den härskande klassen i hela Europa måste luta sig på arbetarrörelsens organisationer. Bourgeoisien behöver inte fascisterna vid denna tidpunkt. Alla försök att röra sig i riktning mot fascism eller bonapartism skulle just nu bara provocera arbetarrörelsen till handling.
Naturligtvis kan detta förändras. Den nuvarande krisen kan pågå i åratal eller till och med decennier. Men vid en viss punkt, kommer den härskande klassen säga: det är alltför många strejker, alltför många demonstrationer, för mycket oordning, vi behöver återställa ordningen! Då kan det bli en rörelse mot reaktion. Men även i så fall skulle den härskande klassen gå försiktigt fram och först testa marken genom en utveckling mot parlamentarisk bonapartism.
Det är inte framtidsutsikten nu, varken i Grekland eller i något annat land i Europa. Tvärtom kommer pendeln svänga till vänster. Arbetarklassen kommer att ha många möjligheter att ta makten i sina egna händer innan den härskande klassen kan vända sig till reaktionen. Men naturligtvis rör sig arbetarklassen aldrig i en rak linje.
Marxisternas svar
Statstjänstemännens fackförening, ADEDY, varnade på onsdagen att det laddar för aktioner mot regeringens planer på att skapa en ”arbetskraftsreserv” som skulle sätta tjänstemän på en kraftigt reducerad lön under 12 månader innan deras status skulle omprövas. Detta visar att det fortfarande finns betydande reserver i arbetarklassen i Grekland. Nya lager kommer att drivas in i kamp för att ersätta dem som är utmattade efter många månader av konstant aktivitet.
Vi kan inte inta en ytlig och impressionistisk attityd till det som händer i Grekland. Massorna kan inte stanna på gatorna på obestämd tid. Det kommer oundvikligen perioder av stiltje, då arbetarna kommer att tänka mycket på det som hänt, kritisera, differentiera och dra slutsatser. Det är just i sådana perioder som marxismens idéer kan få ett kraftfullt eko, under förutsättning att vi har tålamod, att vi lyssnar på vad massan säger och lägger fram korrekta paroller.
I de revolutionära händelser som stundar, kommer avancerade arbetare och ungdomar lära sig. Om vi arbetar på rätt sätt kan vi hjälpa dem att dra revolutionära slutsatser och förstå behovet av marxismen och en revolutionär organisation.
Över hela Europa väljer arbetarklassen och ungdomen kampens väg. I Italien har det varit en generalstrejk och massdemonstrationer mot åtstramningarna. Berlusconis program är för lite för cheferna, men för mycket för arbetarna. På onsdagskvällen blev kravallpolis utanför riksdagen utsatta för en flod av eld, färgbomber och även ett grishjärta, som kastats av arga demonstranter.
Moodys varnade redan den 17 juni för en möjlig nedgradering av Italiens kreditbetyg, vilket genomfördes den 5 oktober. Oupphörligt, obevekligt, sprider sig krisen och nya bördor läggs på arbetarklassens axlar i varje land.
Vad är marxisternas ansvar i denna situation? Vi strävar inte att nå massorna med vår propaganda. Det är bortom vår förmåga. Vi siktar på de mest avancerade delarna av arbetare och ungdomar. Vi lägger inte fram ”lätt” agitation, slagord som bara talar om för arbetarna vad de redan vet. Arbetarna måste få veta sanningen. Och sanningen är att under kapitalismen är den enda framtid som väntar dem en framtid med permanent nedskärningspolitik, fallande levnadsstandard, arbetslöshet och fattigdom.
Vi måste förklara att det bara är expropriationen av bankirer och kapitalister och ersättning av kapitalistisk anarki med en demokratiskt planerad ekonomi som kan ge en väg ut ur krisen. Framför allt måste vi motverka det nationalistiska giftet från stalinisterna och reformisterna genom att föra fram parollen om Europas förenta socialistiska stater, det enda verkliga alternativet till konkursbossarnas EU. Vår plikt, för att använda Lenins uttryck, är att tålmodigt förklara.