Dagen efter riksdagsvalet – då Sverigedemokraterna blev större än Vänsterpartiet och Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i modern tid – demonstrerade sammanlagt 17 000 människor i Stockholm, Göteborg och Malmö mot SD:s inträde i riksdagen. På söndagen arrangerades fler demonstrationer runt om i landet, men då slöt inte ens en tredjedel så många upp.
Alla motståndare till rasism och högerpolitik kände nog en viss tillfredsställelse när så många deltog i protesterna, men varför mattades det av så snabbt? Finns det en seriös opposition mot SD, bortom slagorden? I demonstrationerna, som inte var några socialistiska arrangemang, deltog personer från alla politiska läger, tillsammans med religiösa och politiskt obundna.
Samma ideologiska förvirring som präglade protesterna märks i mycket av den politiska debatten, där Sverigedemokraternas motståndare inte sällan diskuterar liberala värdefrågor hellre än klass.
När till exempel Nalin Pekgul (S) möter SD-ledaren Jimmie Åkesson, fokuserar hon inte på SD:s obefintliga arbetsmarknadspolitik utan konstaterar med gråten i halsen att Jimmie inte vill att hennes barn ska få ledigt på Ramadan. Vilket för övrigt är en ickefråga för en marxist, som är emot all form av organiserad religion, vare sig den är kristen eller islamisk.
Ett lysande undantag gjorde Dagens arbete, Metallindustriarbetareförbundets tidning, när de intervjuade Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman och kassör, Per Björklund. Där säger den man, som SD särskilt har utsett för att tala i dessa frågor, rakt ut att man tycker att facket har för stort inflytande, att ”Las och MBL är omodernt” och att det borde bli ”lättare att säga upp”.
Så enkelt är det. Med några raka frågor gjorde man hål på hela den luftbubbla som SD är, och avslöjade att det är mer av en missnöjesyttring än ett seriöst parti. Arbetare som läser intervjun, inser att man genom att rösta på SD röstar emot sin klass, mot sina egna intressen.
Sedan dess har de dock mildrat den antifackliga retoriken, och försökt framstå som ett mittenparti. I Riktlinjer för en sverigedemokratisk arbetsmarknadspolitik står det att partiet ”försvarar grunderna i den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter genom förhandlingar gör upp om lönenivåer”, vilket kanske låter bra för den oinsatte, men bara är ett utslag av opportunism. Partiets nya framtoning i frågan är en taktisk, och inte ideologisk, förändring. Det står inte något om strejkrätt, vilket innebär att de fortfarande står på arbetsgivarens sida i frågan.
SD anser till exempel att det inte borde vara tillåtet att vidta stridsåtgärder mot företag för att få till kollektivavtal, vilket rimmar illa med deras försvar av ”den svenska modellen”. Den modellen, där arbetarklassen kan ställa krav på arbetsgivaren, bygger just på att arbetarna har kollektivavtal. Utan det, går det inte att sätta press på arbetsgivaren. Och i takt med att fackföreningarnas makt stadigt minskar – bland annat på grund av att medlemsavgifterna höjs och att det blir svårare för de med osäkra anställningar att organisera sig – blir det svårare att återgå till en situation där arbetarna har något att säga till om.
Vidare står det att Sverigedemokraterna har ”inga ambitioner att göra några betydande ingrepp i den rådande lagstiftningen på området”, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på att de bara fokuserar på invandringen. SD vill alltså inte öka arbetarnas inflytande på arbetsplatsen, införa kortare arbetsdag eller göra det lättare för facken att sätta press på oseriösa arbetsgivare.
Genom att inte vilja göra några betydande ingrepp, främjar man en situation där arbetsgivarna – på grund av bland annat bemanningsföretagen och den fria rörligheten – har tillgång till billig och desperat arbetskraft. Samtidigt sänker borgarna a-kasseersättningen och öppnar för att göra ungas anställningar osäkrare, vilket får ännu fler att acceptera sämre villkor. Sverigedemokraterna vill enligt egen utsago inte förändra situationen, utan bara se på när arbetarklassens rättigheter försvinner.
Det största hotet mot arbetarna, från SD:s sida, är att de vill splittra arbetarklassen genom att utmåla invandrarna som skälet till arbetslösheten och de försämrade villkoren på arbetsmarknaden. Liksom alla rasistiska rörelser försöker man inbilla folk att situationen för arbetarklassen var bättre förr, innan invandringen. Problemet är bara att det är lögn. Arbetarklassens ställning förbättrades mellan 1950- och 70-talen, under en period då vi hade en stor arbetskraftsinvandring.
Arbetarnas starka ställning under den senare hälften av 1900-talet utgjorde dock en historisk anomali, och innan arbetarklassen började organisera sig i fackföreningar, var arbetsmarknaden i princip laglös. Under den tid som SD idealiserar, då Sverige var så homogent ett land kan bli, kunde arbetare avskedas, vräkas, till och med skjutas – och lagen stod på arbetsgivarens sida. Det var alltså inte bättre förr.