“Asså förlåt mig, men SD har inte gjort ett skit av det dom sa!”, säger en kvinna argt till mig. Det är en helt vanlig dag i Malmö, och jag står utanför köpcentret Triangeln med en flagga och en tidning. Hon ser ut att vara i min ålder, någonstans kring 25 – och är på otroligt dåligt humör.
– Jag bryr mig inte om politik egentligen, jag är för dum för det, konstaterar hon bittert.
Hon berättar att hon kommer från landsbygden i Skåne. Någon liten kommun någonstans, där livet rullat på ganska okej. Tills det inte gjorde det längre.
Hon har aldrig tidigare räknat sig som en person som brydde sig om politik. Hela hennes liv har det känts som det inte finns några möjligheter för folk där hon kommer ifrån.
Jag berättar att jag känner igen den känslan från andra människor jag har runt mig. Bland släktingar och de vänner jag växt upp med verkar stämningen vara att alla politiker suger. Oavsett vem som styr kommunen eller regeringen efter senaste valet, så innebär det i praktiken samma politik för oss.
Det talas om nedskärningar och “att hålla ut genom tuffa tider”.
– Jag röstade på SD eftersom att de tog problemen i min kommun på allvar, berättar kvinnan för mig.
– De sa att det skulle finnas jobb i kommunen igen. Men sen vann dom, och min pojkvän fick direkt sparken från hemtjänsten, för att de måste spara pengar!
Det var runt 2014 som SD:s tillväxt verkligen tog fart i kommunerna där jag och kvinnan jag pratade med växte upp. Efter flera år av mindre och mindre hemtjänstpersonal, medan företag efter företag stänger igen och lämnar folk arbetslösa, så dök det upp ett gäng politiker som folk vågade hoppas på.
Kvinnan beskriver det som att SD:s politiker på den tiden verkade tala klarspråk. De snackade med henne och hennes familj om de problem som skedde på hemmaplan, på ett sätt som verkade ärligt. De talade om folkhemmet, och att Sverige måste bli bra igen.
– De tog oss på allvar, betonar hon.
Om man jämför opinionsinstitutet Novus statistik om SD-väljare vid valet 2022 med situationen 2025 ser man ett skifte.
Vid valet 2022 var det 35 procent av SD-väljarna som hade en inkomst under medianinkomsten (drygt 400 000 kronor per år). Idag är den siffran 17 procent – en halvering.
Men partiet har inte fallit i opinionen. Istället har man blivit mer populära bland höginkomsttagare. Andelen av partiets väljare som tjänar över 600 000 per år är nu 44 procent.
De har förlorat arbetarväljare på landsbygden och istället vunnit höginkomsttagare i stan. Vid valet 2022 bodde 53 procent av partiets väljare utanför större städer. Idag är samma siffra 32 procent.
Det är som kvinnan framför mig säger. SD har inte kunnat hålla någonting de lovat. Det hjälper inte att skylla allt på invandrarna.
– Vi har plats för invandrare i Sverige, det är inte det, säger hon.
– Men det verkar inte som att vi tar hand om oss som redan bor här.
Detta tror jag att det är fler än jag, kvinnan, mina vänner och släktingar som insett. Det var aldrig invandringen och integrationen som var problemet, problemet var mycket större än så. Och SD ville aldrig faktiskt göra något åt det.
Vi var arga på hur rakt åt helvete allt verkar gå. Vi var arga på hur sjukvården faller samman. SD hade bara ett argument. Och nu när alla partier har vänt kappan efter vinden och vill ha hårdare migrationspolitik så står vi kvar precis där vi började.
Arbetslösheten går fortfarande upp, och har legat ganska stabilt på runt 10 procent under hela den tid SD varit i riksdagen. SD pratar inte heller lika högt om att rusta upp välfärden nu. Den enda gången välfärden tas upp är när SD röstar med Moderaterna för att behålla företagens rätt att göra vinster på den.
– Jag tänker inte rösta alls i nästa val!, utbrister kvinnan jag pratar med.
I flera år har undersökningar visat att sverigedemokratiska väljare är mycket mer kritiska till statliga institutioner och myndigheter, inklusive riksdag och regering, än andra partiers väljare. I en undersökning angav mellan 5 och 25 procent av de andra partiernas väljare att de hade lågt eller mycket lågt förtroende för riksdagen. Motsvarande siffra för Sverigedemokraterna var 60 procent.
Många av de jag känner som en gång var imponerade av hur kompromisslösa SD var, hur arga de verkade vara, är besvikna nu. De var arga på politikernas tjafs, och nu förstår de att SD bara är några till såna där politiker som tjafsar om hur vi ska skära ner, inte om vi ska göra det.
Kvinnan framför mig har gett upp på val och politiker helt och hållet. Det finns fler som henne. Valdeltagandet sjunker framförallt bland de som tjänar sämst. Varför ska vi hålla hoppet uppe kring ett system som inte är till för oss?
De enda som vinner på misären är de rika, och SD är mer intresserade av att skydda dem än att skydda oss.
Kvinnan framför mig säger att hon är för dum för politik. Men jag tror att hon och många andra har insett långt mycket mer än de ”riktiga politikerna” har gjort. Det räcker inte att byta ut politiker varje val. De ljuger lika mycket hela högen. Det är systemet som är problemet. Systemet som inte är för oss.