Den 21 november gick studentkårer som representerar 85 000 personer ut i den största strejken för internationell solidaritet av studenter i Kanadas historia.
På många skolor fortsatte strejken in på 22 november, för att uppmärksamma Nato-toppmötet som ägde rum i Montreal under helgen.
– Jag visste inte om strejkande kunde åstadkomma något, särskilt om det bara var vi, förklarade en student.
– Men med tanke på att det är studenter över hela Quebec, så betyder det något nu… Jag tänkte: hur ska folk dyka upp till något som inte påverkar dem direkt? Men det gjorde de!
I Quebec-provinsen deltog alla universitetscampus i strejken, medan det skedde protestmöten och walkouts på mängder av universitet i resten av landet.
För Palestinarörelsen var detta ett stort steg.
Medlemmar i kanadensiska RKP hade sedan augusti kampanjat på 45 olika campus för en studentstrejk. De samlade in tusentals namnunderskrifter som krävde att studentkåren skulle börja mobilisera. I slutändan deltog faktiskt vissa av studentkårerna också i strejken.
I mobiliseringarna behövde RKP inte bara kämpa mot liberaler, utan också mot konservatism i delar av Palestinarörelsen. De fick höra att strejk “inte är realistiskt” eftersom studenter “inte bryr sig om Palestina”. Studenterna visade att de hade fel.
Men en eller två dagars studentstrejk räcker inte för att påverka imperialisternas planer nämnvärt. Om det ska kunna utvidgas måste studentkårerna ta en ledande roll, med början i de som faktiskt deltog i strejken den 21–22 november.
Det behövs en rörelse så mäktig att den inspirerar arbetarklassen, som har styrkan att stoppa imperialisternas maskineri. Det behövs en rörelse som inte respekterar landsgränser, utan sprider sig till USA och Europa, och tvingar imperialismen i väst ned på knäna. Bara så kan vi befria Palestina.