Vi publicerar här ledaren till vårt senaste teoretiska magasin – Till marxismens försvar nummer 47 som har ett särskilt fokus på behovet av internationalism. Skaffa en prenumeration eller köp enskilda nummer på www.stormklockan.nu.
Internationalism är ett centralt ämne för detta nummer av vårt teoretiska magasin. Vi publicerar en viktig artikel av Fred Weston om hur Kommunistiska internationalen byggdes upp. Det är mycket viktigt att våra unga kamrater förstår vilka vi är och var vi kommer ifrån. Vår rörelses historia är mycket lärorik och förtjänar att studeras noggrant.
Vår international, Revolutionära kommunistiska internationalen (RKI), är både mycket ung och mycket gammal. Ideologiskt kan vi spåra vår historia ända tillbaka till Det kommunistiska manifestet. Även om det skrevs så länge sedan som 1848, behåller det i allt väsentligt sin fulla giltighet idag.
Genom Ted Grants arbete, en trotskistisk veteran och grundaren av vår rörelse, kan vi spåra vår historia ända tillbaka till den internationella vänsteroppositionens ursprung i början av 1930-talet.
Den som vill förstå kapitalismens nuvarande kris måste därför återvända till Marx, Engels, Lenins och Trotskijs idéer – den fasta ideologiska bas som vår international byggdes på och som vi villkorslöst försvarar.
Marxism är internationalism
Det är ingen tillfällighet att Marx och Engels i Kommunistiska manifestet fastslog att internationalism är en av de viktigaste saker som utmärker kommunister, och att:
”… i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande.”1
Samtidigt som vi bekämpar alla former av diskriminering, ojämlikhet och förtryck, står vi upp för arbetarklassens heliga enhet och bekämpar oförsonligt varje försök att splittra arbetarrörelsen på grundval av nationalitet, språk, religion, kön eller hudfärg.
Denna internationalism hos Marx och Engels var inte en produkt av sentimentala överväganden, utan följde av det faktum att kapitalismen utvecklas som ett världssystem. Ur de olika nationella ekonomierna och marknaderna uppstår en enda, odelbar och ömsesidigt beroende helhet – världsmarknaden.
Idag är världsmarknadens förkrossande dominans det mest avgörande faktumet i vår epok. Inte ett enda land, hur stort och mäktigt det än är – inte USA, inte Kina, inte Ryssland – kan stå utanför dess mäktiga dragningskraft.
Marxismen och kriget
Behovet av proletär internationalism minskar inte under krigsperioder. Tvärtom är det som störst när krigstrummorna slår och de härskande klasserna försöker förgifta arbetarna i sina egna länder med nationalism.
Detta är något som Marx och Engels alltid förstod. Efter att Napoleon III besegrats av Bismarck i det fransk-preussiska kriget fylldes hela den ”respektabla” tyska pressen av blodtörstiga krav på stora skadestånd och annektering av franskt territorium. Hade inte Frankrike trots allt startat kriget?
Den tyska sektionen av Marx och Engels international, Internationella arbetarassociationen, stod ensam i sitt fördömande av invasionen av den nya franska republiken och sträckte ut en hand av vänskap och solidaritet till Frankrikes arbetare:
”… de tyska arbetarna kommer inte att tålmodigt tolerera annekteringen av Alsace och Lorraine […] Vi kommer troget att stå vid våra arbetskamraters sida i alla länder för proletariatets gemensamma internationella sak!”2
Och när tyska trupper användes för att hjälpa den franska härskande klassen att krossa Pariskommunen i maj 1871, utfärdade Marx följande upprop för proletär internationalism:
”Att, efter det mest oerhörda kriget i modern tid, de erövrande och de besegrade värdarna skulle förbrödra sig för den gemensamma massakern på proletariatet – denna makalösa händelse tyder inte, som Bismarck tror, på det slutliga förtrycket av ett nytt samhälle som håller på att resa sig, utan på det borgerliga samhällets sönderfall till stoft. Den högsta heroiska ansträngning som det gamla samhället fortfarande är kapabelt till är nationellt krig; och detta bevisas nu vara en ren regeringshumbug, avsedd att skjuta upp klasskampen och att kastas åt sidan så snart klasskampen bryter ut i inbördeskrig. Klassväldet kan inte längre dölja sig i en nationell uniform; de nationella regeringarna är ett mot proletariatet!”3
Lenin och Tredje internationalen
Med anmärkningsvärd insikt hade Marx redan 1870 förutspått att annekteringen av Alsace-Lorraine av det som skulle bli det tyska kejsardömet skulle göra ett nytt krig oundvikligt, men denna gång i en ännu mer fasansfull skala.
Kriget utbröt till sist sommaren 1914. Miljontals arbetare och bönder kastades in i första världskrigets industriella slakthus för att omfördela världen mellan imperialistmakterna.
I detta avgörande ögonblick övergav ledarna för den så kallade ”socialistiska” internationalen de internationalistiska principer som de hade talat sig varma för, övergav världens arbetarklass och stödde sin egen nationella härskande klass, med endast två undantag – de serbiska och ryska partierna. Över en natt upphörde arbetarklassens internationella organisationer i praktiken att existera.
Karl Kautsky, den tyska socialdemokratins ledande teoretiker vid den tiden, tillkännagav sitt fullständiga övergivande av marxismen och internationalismen när han försökte rättfärdiga detta förräderi med argumentet att ”Internationalen inte kan vara ett effektivt instrument i krigstid: den är i huvudsak ett fredstidsinstrument.”4
Den andra (socialistiska) internationalen var död. Redan 1914 drog Lenin de nödvändiga slutsatserna och uttalade behovet av en ny tredje international. Möjligheten att bygga upp denna international i massskala gavs till följd av den revolutionära våg som svepte över Europa efter att de ryska arbetarna tagit makten 1917.
Degeneration
Lanseringen av den tredje (kommunistiska) internationalen var en ljusglimt av hopp för hela mänskligheten. I motsats till kapitalismens oändliga skräck och elände samt reformisternas hyckleri, erbjöd Tredje internationalen en ny, socialistisk värld.
Men Tredje internationalens enorma potential förslösades tragiskt nog av stalinismens framväxt i Sovjetunionen, som manipulerade de ännu oerfarna ledarna för kommunistpartierna utomlands.
Medan Lenin och Trotskij såg den socialistiska världsrevolutionen som den enda garantin för den ryska revolutionens och Sovjetunionens framtid, vände Stalin och hans anhängare blicken inåt med den så kallade teorin om ”socialism i ett land”.
Som Niklas Albin Svensson förklarar i sin artikel i detta nummer, uttryckte den genomgående antimarxistiska idén att socialismen kunde byggas inom ramen för en enda stat den nationella begränsningen i byråkratins synsätt, som betraktade Kommunistiska internationalen (”Komintern”) enbart som ett instrument för Moskvas utrikespolitik.
Denna degenerations värsta resultat ser vi i Tyskland. Trotskij uppmanade till en enhetsfront av kommunistiska och socialdemokratiska arbetare för att bekämpa det nazistiska hotet. Men Trotskijs varningar till medlemmarna i kommunistpartiet föll för döva öron. Istället splittrades den tyska arbetarklassen. Kominterns vansinniga politik om ”socialfascism,” som beskrev fascismen och socialdemokratin som ”tvillingbröder”, splittrade och förlamade den mäktiga tyska arbetarrörelsen, vilket möjliggjorde Hitlers maktövertagande 1933.
Den tyska arbetarklassens nederlag 1933 var en dramatisk vändpunkt. Trotskij drog slutsatsen att en international som var oförmögen att reagera inför ett sådant nederlag var död, och att en ny revolutionär international behövde bildas. Historien skulle visa att han hade rätt.
Efter att cyniskt ha utnyttjats av Stalin som ett instrument för Moskvas utrikespolitik, upplöstes Kommunistiska internationalen 1943 på ett skamligt sätt. Stalinisterna kallade inte ens till en kongress för syns skull, utan den lades bara ner utan ens en omröstning. Det politiska och organisatoriska arvet efter Lenin fick sig en rejäl törn för en hel historisk period.
Den fjärde internationalen
Under de svåraste förhållandena i exil, förtalad av stalinisterna och förföljd av GPU, försökte Trotskij omgruppera de små krafter som förblev lojala mot bolsjevismens och oktoberrevolutionens traditioner i den internationella vänsteroppositionen.
Tyvärr var många av oppositionens anhängare – förutom att deras styrkor var små – förvirrade och desorienterade. Många misstag begicks, särskilt av sekteristisk karaktär. Detta återspeglade delvis trotskisternas isolering från massrörelsen.
Trotskij skrev i ”Centrism, sekterism och den fjärde internationalen”:
”Det är sant att Bolsjevik-Leninisterna i initialskedet drog till sig ett avsevärt antal anarkistiska och individualistiska element, oförmögna till organisatorisk disciplin, och i något fall även misslyckade existenser som inte förmått göra karriär i Komintern. Dessa uppfattade kampen mot byråkratism ungefär på följande sätt: man får aldrig komma till beslut utan diskussion ska vara en permanent sysselsättning. Vi kan med fullständigt berättigande säga att Bolsjevik-Leninisterna visade massor, kanske för mycket, tålamod gentemot dessa individer och grupperingar. Först sedan den internationella kärnan hade stabiliserats och börjat hjälpa de nationella sektionerna med att rensa deras egna led från internt sabotage, har vår internationella organisation upplevt en verklig och systematisk tillväxt.”5
Han tillade också:
”… i de stora konvulsionernas efterdyningar kan endast den organisation, som inte bara rensat sina led från sekterism, utan också systematiskt skolat kadrerna att avvisa all ideologisk vacklan och feghet, överleva och utvecklas.”6
Mordet på Trotskij av en av Stalins lönnmördare 1940 var ett dödligt slag mot rörelsen.
Fjärde internationalens degeneration och sammanbrott efter Trotskijs död berodde delvis på objektiva faktorer. Världskapitalismens mäktiga ekonomiska uppsving och de förnyade illusionerna i reformism och stalinism innebar att den genuina marxismens krafter under en hel period inte kunde förvänta sig några stora framgångar.
Men Fjärde internationalens ledares – Pablo, Cannon, Mandel, Frank m.fl. – oförmåga att förstå förändringarna i den objektiva situationen spelade en ödesdiger roll i förstörelsen av Internationalen.
Denna sekterism finns idag i de flesta grupper som gör anspråk på att representera trotskismen, men som inte har lyckats förstå de mest elementära idéer som Trotskij försvarade.
Trotskismens verkliga traditioner hölls vid liv av kamrat Ted Grant och de andra ledarna för den brittiska sektionen, som snart hamnade i konflikt med ledarskapet för den så kallade “fjärde”.
Idag är den Revolutionära kommunistiska internationalen den stolta arvtagaren till den obrutna tråd som vår tendens kan spåra genom Ted Grants arbete, från Trotskijs internationella vänsteropposition under Kominterns tidiga år, ända tillbaka till Kommunistiska manifestet och Första internationalen.
Detta är vår fana, vår tradition och vårt arv. Dess idéer ger oss en oförstörbar grund, vilket är garantin för vår internationals framtida framgångar.
Interimperialistisk rivalitet
Behovet av en revolutionär international, som står på marxismens genuina principer, har aldrig varit större.
Den djupa krisen i det kapitalistiska systemet världen över och den relativa försvagningen av USA-imperialismen – tidigare den enda, obestridda världsmakten – leder till en ny period av instabilitet, mellankapitalistisk rivalitet och krig.
1987 undertecknade USA:s president Ronald Reagan och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov INF-avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces), som innebar att USA och Sovjetunionen skulle genomföra en nedrustning och permanent eliminera alla sina kärnvapenbärande och konventionella markbaserade ballistiska missiler och kryssningsrobotar med en räckvidd på 500–5 500 kilometer.
USA drog sig slutligen ur avtalet 2019, och Ryssland följde oundvikligen efter. Som natt följer dag, hade en ny omgång av kapprustning inletts.
Den 10 juli, under NATO:s 75-årsjubileumstoppmöte i Washington, D.C., tillkännagav USA:s och Tysklands regeringar en plan för att placera ut amerikanska långdistansrobotar i Tyskland senast 2026. För första gången sedan kalla kriget kommer amerikanska långdistansrobotar att placeras ut i Tyskland.
Enligt den tyske försvarsministern Boris Pistorius skulle den ”tillfälliga” utplaceringen av amerikanska vapen ge NATO-allierade tid att förbereda sig: ”Vi talar här om en allt allvarligare kapacitetsbrist i Europa.” Förbereda sig för vad, exakt? Det sade inte Pistorius. Men vi kan våga oss på en kvalificerad gissning.
Uppenbarligen syftade han på en kommande sammandrabbning mellan Ryssland och väst – en mäktig eldstorm, där alla den västerländska demokratins heliga värden skulle lysa klart som ett fantastiskt fyrverkeri. Säkert en imponerande show, som väldigt få människor kunnat överleva.
Ur varje rationell synvinkel är förberedelser för ett sådant Armageddon ett mycket märkligt sätt att försvara det europeiska folket! Man börjar ställa sig frågan om det verkligen är mot ryssarna de måste försvaras, eller från sina allierade i Nato?
Svagt svar
Man kunde ha förväntat sig en kör av indignerat motstånd mot denna galenskap, särskilt från De gröna, som var extremt högljudda i sitt motstånd mot stationeringen av amerikanska långdistansmissiler i Tyskland på 1980-talet.
Men nu har De gröna blivit ”respektabla”. De har tagit plats i Olaf Scholz regeringskoalition och lojalt stöttat hans katastrofala politik i Ukraina, samtidigt som de fjäskande följer efter Washingtons diktat.
Dessa fega småborgare har entusiastiskt hoppat på krigshetsarnas stridsvagn, särskilt i frågan om Ukraina. I denna fråga finns det faktiskt inte mycket som skiljer dem från ärkehöken Pistorius.
För att inte tala om de så kallade ”kommunistpartierna” i Frankrike och Spanien, som gör hycklande uttalanden om ”fred” och en ”diplomatisk lösning” samtidigt som de i praktiken stöder vapenleveranser och militärt bistånd till Ukraina.
Sådant är ödet för alla sorters reformister i den nuvarande epoken.
Kämpa mot imperialismen
Det är kommunisternas plikt överallt att avslöja imperialisternas lögner och brott i alla länder, och erbjuda ett genuint internationalistiskt alternativ till de hycklande fraserna från den reformistiska så kallade ”vänstern”.
Det är just av denna anledning som Revolutionära kommunistiska internationalen har lanserat sin kampanj mot imperialism och militarism. Vi vädjar till alla som menar allvar med att bekämpa imperialismen att engagera sig.
Men för att slutligen besegra imperialismen måste vi organisera oss och bygga ett världsparti för den proletära revolutionen. Detta är den uppgift som Revolutionära kommunistiska internationalen har ställt sig. Anslut dig till oss – tiden är nu!
- Ned med krigshetsarna!
- Expropriera bankirerna och kapitalisterna, vars giriga vinstbegär är en ständig orsak till krig och kriser!
- För en socialistisk värld fri från fattigdom, utsugning, krig och förtryck!
- Det enda rättmätiga kriget är klasskriget!
- Marx, Engels. Kommunistiska manifestet. Bokförlaget Stormklockan, s. 18 ↩︎
- Marx, The Civil War in France, Wellred Books, s. 13-14 ↩︎
- ibid. s. 71 ↩︎
- Liebman, ‘1914: The Great Schism’, Socialist Register, band 1, s. 283 (vår övers.) ↩︎
- Trotskij, ”Centrism, sekterism och den fjärde internationalen”, ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom, Bokförlaget Stormklockan, s. 225 ↩︎
- Ibid. s. 227 ↩︎