15 februari 2003 demonstrerade miljoner människor i mer än 600 städer i hela världen i protest mot det krig som USA (med Storbritanniens stöd och deltagande) planerade mot Irak. Aldrig tidigare hade så många personer demonstrerat på en och samma dag i en gemensam global protestaktion.
Demonstrationer med 100 000 deltagare eller fler samlades i flera städer i Nordamerika, Europa och Australien. I London deltog uppemot 2 miljoner i Hyde Park, i Rom 3 miljoner, 6 miljoner i Spanien, varav 1–1,5 miljoner i både Madrid och Barcelona, i Sydney mer än 200 000 och så vidare.
I Stockholm uppskattade arrangörerna antalet till 85 000. Ändå startade kriget månaden efter.
USA jagade Iraks olja
Krigets direkta orsak var att USA ville få kontroll över Iraks olja. Iraks diktator Saddam Hussein hade hamnat i motsättning till imperialismen efter Iraks invasion och annektering av Kuwait 1990.
Efter att USA först kastat ut Irak från Kuwait under Gulf-kriget i januari-februari 1991 var USA:s förhoppning att Saddam inom kort skulle störtas i en intern kupp och att en pålitlig marionett till imperialismen skulle etableras vid makten. När detta inte skedde blev al-Qaidas terrorattacker mot USA 11 september 2001, då kapade flygplan flög in i World Trade Center i New York, en förevändning till ett nytt anfall mot Irak och att denna gång gå hela vägen till Bagdad för att störta Saddam-regimen och tillsätta en för imperialismen pålitlig regim.
För att rättfärdiga anfallet hittade de på att Saddam Hussein-regimen var inblandad i 11 september attackerna, att Irak gav uppehälle åt al-Qaidas terrorceller, att Irak utvecklat massförstörelsevapen och så vidare. Inga som helst bevis för något av detta presenterades någonsin. Dåvarande amerikanske utrikesministern Powell erkände i efterhand att han visste att han ljög när han inför FN påstod att USA hade ”bevis” att massförstörelsevapen fanns gömda på platser i Irak.
De enda massförstörelsevapen som tycks ha funnits i Irak är de kemiska vapen som Irak med USA:s goda minne använde mot kurder och mot Iran i Iran-Irakkriget under 1980-talet.
Likväl lovordade världens borgerlighet kriget 2003, men argumenten de tog till fick bli de vanliga om att det skulle vara ”humanitärt”, ”befria” Iraks folk från en diktator och så vidare. Händelseutvecklingen avslöjade snart alla dessa lögner.
Imperialismen orsakar barbari
Före invasionen var Irak en av de mer sekulariserade staterna i Mellanöstern. Religionen spelade en förhållandevis undanskymd roll. Men invasionen kastade in hela regionen i barbariets alla fasor, där religiösa sekterister och fundamentalister som al-Qaida kunde få fäste och sprida sitt gift.
Saddam Hussein och hans Baath-parti hade balanserat vid makten genom att härska och söndra. De baserade sig bland annat på ett privilegierat skikt inom den sunnimuslimska minoritetsbefolkningen, på bekostnad av den shiamuslimska majoriteten. Efter att Saddam störtats förbjöds tidigare medlemmar i Baath-partiet att ha några statliga funktioner och sunnimuslimerna förtrycktes. Resultatet blev att 100 000 soldater och tidigare statsfunktionärer stod bannlysta, utan inkomst och blev istället en grogrund för det framväxande sunniextremistiska Islamiska staten.
USA-imperialismen hade hoppats på en lättkontrollerad marionettregim. Men på den förstörelse och det sekteristiska våld man utlöste, kunde man inte få något annat än en instabil regim som allt mer hamnade under inflytande av Iran, vars inflytande stärktes av Iraks sönderfall.
Det irakiska folket har betalat ett fasansfullt pris för imperialismens brott.
Under Saddam-regimens krig mot Iran 1981–88, med stöd från USA och flera arabiska länder, beräknas 500 000 fått sätta livet till. Under Gulf-kriget 1991 dog runt 100 000, varav 10 000 var tvångsrekryterade och illa utrustade soldater som sköts i ryggen när de flydde från Kuwait och södra Irak. Åren mellan 1991 och 2003 beräknas 500 000 barn ha avlidit av svält och avsaknad av medicin som en konsekvens av de ekonomiska sanktionerna som Irak utsattes för.
På detta kommer åtminstone en halv miljon döda i Irak-kriget från 2003 och framåt, och ytterligare hundratusentals under islamiska statens framfart och kriget mot den. Men detta är bara döda som del av krigföringen. Alla de liv som förstörts av de barbariska förhållanden som imperialismen orsakat, går knappast att mäta i siffror.
FN: en återvändsgränd
Företrädare för antikrigsrörelsens främsta argument mot Irakkriget var att det saknade godkännande hos FN. Som om FN:s godkännande skulle betyda att kriget vore okej?
FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan (och Nobels fredspristagare) kallade visserligen kriget för ”olagligt”. Men FN var helt maktlöst mot USA:s beslut att starta krig mot Irak. FN är ett organ för imperialismens stormakter (i första hand USA) och syftar till att dölja deras verkliga avsikter bakom vackra ord om mänskliga rättigheter, fred och frihet.
Om USA inte får med sig andra länder i FN gör de ändå som de själva vill. Vapeninspektionerna i Irak som FN beslutade om före krigsutbrottet 2003 och som visade att det inte fanns några massförstörelsevapen, drog i bästa fall bara ut en aning på det krig som USA redan bestämt sig för att inleda. Att Frankrike motsatte sig kriget 2003 berodde på att deras egna imperialistiska intressen inte sammanföll med USA:s. Sedan lade Frankrike inte in sitt veto för att slippa förnedras av USA som de visste ändå inte skulle bry sig.
Bara arbetarklassen kan stoppa krig
Den internationella arbetarklassens sammanhållning och gemensamma aktioner mot imperialistiska krig under en målmedveten och kampvillig ledning är det enda som kan utmana imperialisterna. Potentialen för detta syntes i massdemonstrationerna, som drog in många miljoner arbetare över hela världen.
När arbetare, till exempel genom sina fackföreningar, samordnat över nationsgränserna vägrar att lasta eller transportera krigsmaterial eller utlyser strejker riktat mot krigsindustrins profiter, drabbar det omedelbart kapitalisternas förmåga att bedriva krig.
Sådan kollektiv aktion innebär att man ser sin egen styrka, vilket gör att många för första gången kan börja tänka sig ett liv där man inte bara blint lyder kapitalisternas förordningar. Man nöjer sig inte längre med att bara vara slav under kapitalisternas profiter, utan börjar kräva rätten att vara människa. Detta revolutionära uppvaknande står i centrum för alla revolutioner.
Kampen mot Irakkriget störtade inte imperialismen, men det underminerade den kraftigt. USA-imperialismen kan inte längre intervenera med marktrupper på samma sätt som tidigare, vilket framförallt beror på det massiva motstånd som sådana interventioner står inför. Under Israels nuvarande folkmord har opinionen svängt i riktning mot stöd för palestinierna på ett sätt som saknar motstycke. Imperialisterna göder själva den revolutionära eld som en dag kommer att störta dem.