Kommunister framställs ofta av den härskande klassen som våldsamma individer som inte kommer att stanna förrän samhället drunknar i sitt eget blod. Därför blev vi inte förvånade när Danmarks största digitala mediebolag, BT, i en intervju med en ledande kamrat från vår danska sektion angående deras historiska beslut att grunda ett revolutionärt kommunistiskt parti, försökte få kamraten att erkänna att de förespråkar våld.
Låt oss svara tydligt och bestämt: Förespråkar kommunister en ”våldsam revolution”? Nej, vi kämpar för den mest fredliga övergången till socialism som är möjlig.
Det är dock svårt att undertrycka vårt förakt när, i denna period, i denna kapitalistiska värld, systemets försvarare tyst förbigår miljoner dagliga fasor och brott, bara för att förskräckt skrika över framtida, inbillat ”våld” från en kommunistisk revolution.
Över hela världen spiller kapitalismen oceaner av blod. 114 miljoner människor har fördrivits av krig och våld till följd av imperialistiska interventioner och fattigdom, från Gaza till Ukraina till Sudan, DR Kongo, Etiopien, Haiti med mera. Sedan oktober har hela det västerländska mediala och politiska etablissemanget godkänt Israels kollektiva bestraffning av Gazas befolkning som ”legitimt självförsvar” – ett ”självförsvar” där 35 000 människor har bekräftats döda, varav 70 procent kvinnor och barn.
Och ändå förfasas samma medier när vi som kommunister säger att medan vi önskar en fredlig samhällsomvandling, har arbetarklassen rätt att försvara sig och sina erövringar.
Det finns en logik i kapitalisternas hyckleri. Den härskande klassen kan alltid rättfärdiga förtryckarens och exploatörens våld i försvar av sin rikedom och sina privilegier. Men helvetets eldar är inte heta nog för de som vågar utmana deras styre.
När ilskan byggs upp i samhällets djup, även i de så kallade demokratiska länderna, visar den härskande klassen vilka våldsamma åtgärder de är beredda att vidta för att försvara sina intressen. Tänk på Gula västarna 2018, när de franska massorna reste sig mot den ”demokratiska” Macron-regeringen.
”Våld på gatorna kommer inte att tolereras”, förklarade president Macron allvarligt för nationen, innan han skickade in väpnade styrkor som använde explosiv ammunition i syfte att ”kontrollera folkmassorna” vilket ledde till att 17 personer förlorade ögon och tre individer tvingades genomgå amputation av hand eller fot. En kvinna (som inte deltog i protesterna) dödades på sin balkong efter att ha blivit skjuten i ansiktet med en tårgasgranat.
Nyligen har våld använts för att bryta upp fredliga läger från Columbia University i USA till Amsterdam University i Nederländerna. Dessa är långt ifrån isolerade exempel – Amnesty International beräknade att 54 procent av regeringarna använde våld mot fredliga protester i 2022, i strid mot sina egna lagar.
När massrörelsen hotar själva hjärtat av deras intressen finns det inga gränser för det våld den kapitalistiska klassen kommer att utlösa. Efter den USA-stödda kuppen 1973 mot Allendes demokratiskt valda socialistiska regering i Chile, slaktades 10 000 arbetare, socialister, kommunister och andra aktivister av Pinochets regim. Juridiska finesser skyddade inte det chilenska folket.
När deras auktoritet verkligen hotas, som i revolutioner, ser vi exakt vilket våld vår härskande klass är kapabel till. Deras törst efter hämnd ökar i proportion till att revolutionära rörelser – även de mest fredliga – hotar deras styre. Om massorna är oförberedda att slå tillbaka, med vapen i hand om nödvändigt, är de försvarslösa. I Chile, lät Allendes ovilja att beväpna massorna Pinochet ta makten utan strid, vilket ledde till ett blodbad.
Vi kan även ta Sudan som ett mer aktuellt exempel. Mellan 2019 och 2023 skakades landet av en helt fredlig revolution som störtade den hatade al-Bashir-militärdiktaturen. I Khartoum och över hela landet fanns det massockupationer, storstrejker och bildandet av massmotståndskommittéer. Revolutionens ledarskap – främst Sudanese Professionals Association – förband sig inte bara till fredliga medel, utan ankrade även alla de revolutionära massornas förhoppningar till de gamla härskarnas välvilja, med vilka de förhandlade med i god tro utan att vidta några åtgärder för att beväpna massorna till självförsvar.
Men när det revolutionära momentum ebbade, övergav de gamla härskarna förhandlingarna och gick på offensiven.
Gäng av stammiliser organiserades under Rapid Support Forces (RSF) och marscherade in i Khartoum där de mördade, pricksköt och våldtog med straffrihet. Denna kontrarevolution var bara ett blodig förspel till ett nytt inbördeskrig som har fördrivit 8 miljoner människor, inklusive hälften av Khartoums befolkning, medan Burhan och Hemedti – två gangsters, stödda av olika regionala och imperialistiska makter – slåss om bytet som gamar över ett kadaver.
Skulle massorna ha låtit sig ledas som lamm till slakt? Kommunister svarar, nej! Vi står absolut för massornas rätt att försvara sig! Vi är inte pacifister och har inga illusioner om den härskande klassens milda avsikter.
Den tragiska lärdomen från Sudan är tydlig: det enda sättet denna barbariska blodspillan kunde ha förhindrats skulle ha varit om revolutionens ledarskap hade tagit det avgörande steget att organisera en upprorisk storstrejk för att lamslå landet, samtidigt som man vädjade till de revolutionära soldaterna att gå över till revolutionens sida.
På ett sådant sätt kunde de gamla regimens blodtörstiga huliganer enkelt ha avväpnats och ledarna arresterats. Istället ledde ledarskapets vacklan till en blodig förlust för revolutionen och, som konsekvens, Sudans ytterligare nedstigning i barbari.
Fredliga revolutioner är möjliga, ja, men endast om den överväldigande kraften av de organiserade arbetarna och de fattiga övertygar den gamla härskande klassen om att motstånd är lönlöst.
Den härskande klassen kommer att säga att revolutioner är våldsamma, och att alla som förespråkar revolution därför förespråkar våld. Men historien berättar något helt annat. Övervägande har revolutioner i den moderna eran tenderat att börja relativt fredligt. Det är just för att avsluta förtrycket och våldet som de förtryckta tar till revolution.
Det är när kontrarevolutionen går på offensiven som vi ser våld. Den ryska revolutionen i Petrograd oktober 1917, var till exempel så fredlig att fler människor dog vid inspelningen av en dramatisering av Vinterpalatsets stormning 10 år senare än som faktiskt dog vid själva händelsen. Det krävdes den imperialistiska interventionen av 21 utländska arméer för att kasta landet in i ett hemskt inbördeskrig.
Eller ta den tyska revolutionen 1918, en relativt fredlig affär som satte stopp för det stora slaktandet under första världskriget. Men efter att arbetarna misslyckades med att ta makten, skickade den härskande klassen Freikorp-dödspatruller över hela Tyskland för att jaga och döda kommunister och radikala arbetare. Slutligen, när en ny kris slog till 1929, föredrog den härskande klassen att överlåta makten till Hitler snarare än att möta nya revolutionära utbrott, vilket förberedde vägen för slaktandet av miljoner i förintelsen och andra världskriget.
Den härskande klassen skulle hellre bränna ner den gamla världen än att se en ny växa fram, befriad från det slaveri och förnedring som kännertecknar deras styre.
Kapitalismens kris kommer att tvinga massorna att gå in på den revolutionära vägen. Det mest fredliga resultatet kommer endast att garanteras om de agerar beslutsamt, under fast revolutionärt ledarskap, och med överväldigande kraft på sin sida. Under dessa förhållanden, med den överväldigande styrkan av dagens arbetarklass, är det inte uteslutet att den härskande klassen i många fall kommer att se meningslösheten i att motstå, och skulle berövas medlen att göra så även om de önskade det.
I den utsträckning som arbetarnas ledare är obeslutsamma, eller omfamnar pacifistiska illusioner, kommer den gamla härskande klassen att se sin chans att skapa blodigt kaos och kämpa sig tillbaka. Det är pacifistiska illusioner snarare än revolutionär realism som leder till de blodigaste katastroferna.
Historien visar hur den härskande klassens hämnd kan se ut. Från korsfästningen av 6 000 slavar längs Via Appia år 71 f.v.t. efter Spartacus uppresning mot Rom, till la semaine sanglante (”den blodiga veckan”) i maj 1871, där 30 000 parisiska arbetare slaktades efter att Pariskommunen krossades – varhelst den härskande klassens kontrarevolution segrar, försöker de dränka revolutionen i blod.
Anledningen är enkel: De måste lära de exploaterade massorna en läxa de inte snart glömmer. Som Richard II sägs ha sagt till de besegrade engelska bönderna som reste sig 1381: ”Trälar har ni varit och trälar skall ni förbli. Ni skall stanna i livegenskap, men icke i en sådan, som ni hittills haft, utan i en oändligt mycket värre.”
Den härskande klassen sitter på den anklagades bänk för de mest bestialiska brotten. Oförmögna att erbjuda något försvar för sina handlingar, pekar de sitt finger i skräck mot domaren och juryn: ”Hur kan ni anklaga mig? Jag borde vara anklagaren. Ni monster skulle döma mig för våldsbrott bara för att begå värre våld mot mig när ni verkställer er dom!”
Men vår hämnd kommer inte att ta formen av meningslöst spillt blod. Vår hämnd kommer att vara expropriering av den kapitalistiska klassen och skapandet av ett nytt, framtida samhälle värdigt folket, i stället för de ruiner som kapitalismen hotar att skapa i nuet.