Helgen 29-31 mars samlades 83 arbetare och studenter i Göteborg för att diskutera den politiska utvecklingen globalt och i Sverige, och de brådskande uppgifter vi har framför oss. Under mötet, som var det största hittills för den svenska sektionen av IMT, förmedlades en entydig bild av ett år av viktiga framsteg, politisk enighet och entusiasm.
Mötet inleddes under fredagen den 29 mars med en diskussion om perspektivet för världsrevolutionen. Niklas Albin Svensson som inledde passet förklarade att sedan krisen bröt ut 2008 har inga av de bakomliggande motsättningarna lösts – tvärtom är vi på väg mot en ny internationell kris. Skulderna i världen är historiskt höga, och det bakomliggande problemet med överproduktion har bara förvärrats.
Över hela världen attackerar kapitalisterna arbetares löner och villkor, i ett försök att få arbetarklassen att betala för krisen. Detta har lett till extrem politisk och social instabilitet och kastat in reformistiska masspartier i kris. Under de senaste åren har vi sett masskamp på alla kontinenter, från Asien och Europa till Afrika och Mellanöstern. I länder som Frankrike, Storbritannien och Algeriet har år av nedskärningar, försämringar och kris nyligen tvingat fram social oro, politiska kriser och klasskamp.
Vi är på väg in i den mest turbulenta perioden i kapitalismens historia, där arbetarklassen kommer att resa sig i kamp gång på gång för att förändra samhället. I denna process kommer krisen pressa miljontals till allt mer revolutionära slutsatser. Marxister måste ingripa i kampen och föra fram den enda möjliga lösningen på krisen: att arbetarklassen griper makten i en socialistisk revolution.
Den svenska situationen
Lördagen inleddes med en diskussion om den turbulenta ekonomiska och politiska situationen i Sverige. Stefan Kangas som inledde diskussionen förklarade att över 30 år av nedskärningar har lett till ett utbrett missnöje inom arbetarklassen, som uttrycker sig i ett historiskt lågt förtroende för såväl Socialdemokraterna som för de traditionella borgerliga partierna.
I ett försök att få den svenska arbetarklassen att betala för krisen, tvingas arbetare att jobba allt hårdare för samma lön. I diskussionen lyftes flera exempel på hur pressen på arbetsplatserna blir allt hårdare, och flera kamrater gav exempel från sina egna jobb. Bland annat vittnade arbetare på Volvo i Göteborg, Husqvarna i Jönköping och Nya Karolinska i Stockholm om hur situationen på deras arbetsplatser blir allt mer ohållbar.
Den ökade pressen har lett till stress och psykisk ohälsa, och situationen är särskilt svår för ungdomar som ofta har otrygga anställningar. En ung servicearbetare och medlem i Revolution berättade om hur hon och hennes kollegor lever med en ständig oro om att inte kunna betala hyran i slutet av månaden. Men hon vittnade också om en växande ilska på arbetsplatsen.
Organisationsgraden i Sverige är bland de högsta i världen, och de svenska fackföreningarna är ett mäktigt vapen i klasskampen. Problemet är att ledningen håller tillbaka och vägrar leda kampen, och sluter dåliga överenskommelser med kapitalisterna över huvudet på arbetarna.
Trots det enorma missnöje som finns under ytan, så är Sverige ett av få länder som inte sett några stora utbrott av klasskamp. I Norge, Finland och Danmark har vi sett stora strejker de senaste åren, men inte i Sverige. Även om vi har sett exempel på arbetarklassens kampvilja, som med sopgubbarnas strejk, sjuksköterskornas kamp för högre löner och kampen mot nedläggningen av BB i Sollefteå, så har inga initiativ tagits av facken för att sammankoppla dessa kamper. Även bland ungdomar ser vi en växande radikalisering, vilket inte minst uttrycktes i klimatstrejkerna nyligen.
Moderaterna förklarade i Dagens Industri den 15 augusti 2018 att Sverige riskerar nedskärningar på 330 miljarder om det blir en ny stor kris. En sådan slakt av offentlig sektor skulle leda till massiv klasskamp här, precis som i andra länder.
En ny turbulent period kommer att inledas under de kommande åren. Till följd av pressen underifrån och missnöjet kommer storskalig kamp att bryta ut förr eller senare. Antingen kommer ledarna för facken att tvingas agera under trycket underifrån, eller så kommer kamp att bryta ut spontant underifrån och utanför de traditionella massorganisationer på det sätt som vi sett i Frankrike med Gula västarna.
Vägen framåt för de svenska marxisterna
Under lördagen och söndagen fick vi flera rapporter om viktiga erfarenheter från det senaste årets arbete. Vi märker av ett växande intresse bland studenter och gymnasieungdomar i Marxistiska Studenter och Unga Marxister, men även bland arbetare ser vi att fler blir öppna för marxismens idéer. Detta märks inte minst i den ökade försäljningen av marxistisk litteratur från vårt bokförlag Stormklockan.
Under lördagskvällen höll vi en insamling till Internationella Marxistiska Tendensen som drog in totalt 95.511 kr, som nu delas lika mellan den svenska och internationella kampfonden.Vi sålde också böcker, pamfletter och annan litteratur för 14.461 kr. Detta visar törsten efter marxistisk teori, och att vår organisation utmärker sig genom att ta revolutionär teori och politisk skolning på största allvar.
Diskussionerna som hölls under helgen uppvisade en enorm bredd. Miljö, ekonomi, kultur och konst är bara några exempel på allt som inrymdes. Vart man än vänder blicken blir det uppenbart att kapitalismen inte kan erbjuda någon lösning på problemen. Vi står inför en potentiell klimatkatastrof, som inte kommer att kunna förhindras med något mindre än en socialistisk revolution.
En djup ekonomisk kris och en intensifiering av klasskampen står för dörren. Kapitalismen har nått vägs ände, och det är vår uppgift att se till att den inte drar med sig mänskligheten och civilisationen i fallet. Den beslutsamhet och entusiasm som finns inför det tålmodiga arbetet att bygga marxismens styrkor gör att vi kan vara hoppfulla inför att förverkliga vår paroll om ”socialism i vår livstid!”