Under slutet av 2017 och början av 2018 har Iran skakats av massdemonstrationer i hela landet. De började den 29 december bland arbetare och fattiga, trötta på den islamiska republikens tomma löften och undanflykter och den sociala och ekonomiska krisen.
Snart 40 år av stagnation
Den iranska revolutionen 1979 mot monarkin och USA-imperialismen blev kapad av islamiska fundamentalister. USA förlorade sin tidigare allierade, shahregimen, och försökte isolera Iran genom ekonomiska och politiska sanktioner. Irans isolering har varit en orsak till konstanta ekonomiska problem, massarbetslöshet och inflation. Under 2013 nådde inflationen 30 procent och den officiella arbetslösheten runt 10 procent.
Den nuvarande presidenten Hassan Rouhani kommer från reformrörelsen, den islamiska republikens så kallat ”liberala flygel”. Denna reformrörelse fick massuppslutning i samband med presidentvalet 2009, när den blev brutalt förtryckt. Men sedan dess har Hassan Rouhani vunnit två presidentval med löften om en bättre ekonomi, fler jobb och att göra slut på korruptionen.
Tidigare har regimen skyllt de ekonomiska problemen på sanktionerna från USA. Men efter kärnavtalet med USA kan regimen inte längre skylla på USA-imperialismen. Inflationen ligger fortfarande på omkring 10 procent, samtidigt som lönerna inte ökar och arbetslösheten ökat massivt till 24 procent. Rouhanis svar är att genomföra nedskärningar av olika typer av bidrag som är just de som gjort att arbetarklassen kunnat överleva.
Ilskan kokar över
Redan i mitten av december var folkets missnöje nära bristningsgränsen . När statsbudgeten tillkännagavs med nedskärningar på 5,3 miljarder dollar i bidragssystemen, blev det en storm på sociala medier där folk krävde sin röst tillbaka från presidenten.
Den verkliga massrörelsen började däremot den 28 december i Mashhad, Irans näst största stad, som är känd som en väldigt konservativ, religiös stad. Demonstrationerna ställde ekonomiska krav mot president Rouhanis regering, vilket det religiösa etablissemanget till en början försökte utnyttja genom att ge sitt stöd. Men det var bara gnistan för en större och mer radikal massrörelse från de fattiga över hela landet.
Regeringens enda svar var våldsamt förtryck genom polisen men vände sig senare till den paramilitära styrkan ”Islamiska revolutionsgardet”. Den officiella dödssiffran är 25, men sannolikt betydligt högre, och mer än 3000 har arresterats. Men i jämförelse med tidigare proteströrelser är detta relativt milt. På grund av den explosiva situationen har regimen inte kunnat genomföra så hård repression som den annars skulle gjort.
Våldet radikaliserade rörelsen vidare, och den tvingades ta en mer och mer politisk karaktär. Slagord som ”död, död åt presidenten” och ”död, död åt diktaturen” började få gehör. Slagordet ”reformist (liberal) eller principalist (konservativ), det slutar aldrig” har blivit alltmer populärt, med betydelsen att det inte finns någon skillnad mellan de två politiska fästena i den islamiska republiken. I Teheran gick protesterna så långt att man vågade demonstrera utanför det ökända politiska fängelset Evin.
För en iransk socialistisk revolution!
Det är inte säkert hur rörelsen kommer att fortsätta. Den 3 januari organiserade regeringen motdemonstrationer, baserade på de högre skikten av medelklassen. Samtidigt mobiliserade regeringen det så kallade ”revolutionsgardet”, stängde social media och även tillgång till internet i några områden. Förtryckets och våldets intensitet gör att rörelsen måste ha ett tydligt mål för att kunna fortsätta, och den har avtagit i de städer där den började: Teheran, Mashhad och Isfahan. Rörelsen fortsatte i mindre storlek i den västra delen av Iran: Ahvaz, Kurdistan och Azerbajdzjan. Den drivande och mest radikala kraften i demonstrationerna i dessa områden är de nationella minoriteterna.
Demonstrationerna är ett spontant utbrott av ilska mot systemet, och de har saknat ledarskap och tydliga politiska mål. Därför är det naturligt att det finns en stor politisk förvirring i rörelsen. Vissa ungdomar har till och med ropat slagord till stöd för kronprinsen Reza Pahlavi som befinner sig i exil. Regeringen lägger skulden för demonstrationerna på olika exilorganisationer och just den kungliga familjen. Men sanningen är att de flesta exilorganisationerna har väldigt lite koppling till befolkningen i Iran. Det finns ingen massbas för monarkism i Iran, förutom bland några få förvirrade ungdomar som inte ser något annat alternativ.
Bristen på alternativ är rörelsens största problem, bristen på en konkret lösning på Irans sociala och ekonomiska kris. Den iranska kapitalismen är för svag för att säkerställa ens en dräglig existens för sin arbetarklass. Bara en socialistisk revolution kan mobilisera alla förtryckta delar av samhället och göra slut på kapitalismens kaos. Och även om det är oklart hur rörelsen kommer fortsätta, är det tydligt att Iran påbörjat en period av turbulent klasskamp.