Det är intressant att Donald Trump valde Versaillespalatset som skådeplats för undertecknandet av avtalet som ska avsluta kriget med Iran. Men med tanke på att han i praktiken undertecknade sin egen kapitulation var platsen kanske passande.
Detta samförståndsavtal (MOU) i 14 punkter mellan USA och Iran innebär en förödmjukelse för Trump, ett strategiskt nederlag för den amerikanska imperialismen och en vändpunkt i världsläget. För israelerna – som inte rådfrågades och inte är någon part i ett avtal som ändå är bindande för dem – är konsekvenserna potentiellt ännu allvarligare.
Tidskriften Foreign Policy beskriver det som ”ett större nederlag än Vietnam”. Trots att kriget mot Iran var kortare och mindre utmattande än Vietnamkriget är konsekvenserna i många avseenden mer långtgående.
Kontrollen över Hormuzsundet har överlämnats till Iran. De oljeproducerande staterna i regionen har reducerats till en position där de måste betala tribut och krypa för iranierna.
Ryssland och Kina går stärkta ur kriget. De är de enda som har inflytande över Iran. Det var Kinas vän Pakistan som spelade en central roll i förhandlingarna. Globalt innebär förändras nu styrkebalansen, när USA:s allierade och fiender tar fasta på att amerikanerna har svaga kort på hand.
När det gäller Israel har denna nyhet slagit ner som en bomb. Om avtalet håller kan det innebära slutet för Benjamin Netanyahu. Det sätter till och med ett frågetecken för framtiden för själva relationen mellan USA och Israel. Netanyahus försök att nu rädda sitt eget skinn, kan bara innebära nya fasor för regionen.
Desperata människor vidtar desperata åtgärder. I skrivande stund fortsätter Netanyahu att bomba Libanon i ett uppenbart försök att få avtalet att kollapsa. Det finns de inom det neokonservativa etablissemanget i USA som skulle hetsa på honom.
Även om läget fortfarande är osäkert är en sak viktig att förstå: det finns inget bättre avtal för Trump. Även om det här är kapitulationsvillkor är de det bästa den amerikanska imperialismen kan hoppas på!
Vad samförståndsavtalet säger
Låt oss titta på villkoren.
Den första punkten anger tydligt att parterna ”förklarar ett omedelbart och permanent upphörande av militära operationer på alla fronter, inklusive i Libanon…” och dessutom garanterar Libanons ”territoriella integritet”.
Så inte nog med att iranierna har fått fred från amerikanerna. Avtalet binder dessutom israelerna inte bara till ett eldupphör, utan också till ett tillbakadragande från Libanon.
I och med att fientligheterna upphör inleds nu en 60-dagars förhandlingsperiod för ett slutgiltigt avtal, som ”kan förlängas efter ömsesidigt samtycke”. Under den tiden ska man nå en överenskommelse om den kniviga frågan om Irans anrikade uran. Om det någonsin sker lovas iranierna investeringar på 300 miljarder dollar, ett permanent upphävande av alla sanktioner och ett fullständigt tillbakadragande av den amerikanska flottan.
Trump har lovat att dessa 300 miljarder dollar inte ska komma från amerikanska skattebetalare, utan från regionala och andra investerare. Men låt oss vara tydliga: detta är ett besegrat Amerika som betalar krigsskadestånd.
Redan i väntan på det fullständiga avtalet träder samförståndsavtalet i kraft med ”undantag för export av iransk råolja, petroleumprodukter och derivat, samt alla därmed förknippade tjänster, inklusive banktransaktioner, försäkringar, transporter etc.”
Det vill säga: i praktiken innebär avtalet att alla sanktioner upphävs från dag ett!
Oavsett framtida förhandlingar garanterar samförståndsavtalet omedelbart:
- ett slut på Israels aggression mot Libanon;
- ett de facto-slut på sanktionerna;
- erkännande av Irans rätt att kontrollera Hormuzsundet;
- frigörande av miljarder i frysta tillgångar.
Lika betydelsefullt är vad samförståndsavtalet inte nämner.
Det finns inget omnämnande av regimskifte; inget omnämnande av Irans ombud; inget omnämnande av att Iran inte får ta ut avgifter på sjötrafiken genom sundet; inget omnämnande av Irans ballistiska robotar.
”Om andra länder har dem”, sa Trump om ballistiska robotar, ”är det lite orättvist att de inte ska ha några”. Han har faktiskt en poäng!
Det finns faktiskt inget omnämnande av något av de mångfaldiga krigsmål som Trump lade fram inför och under kriget.
Vad får amerikanerna i gengäld?
Ett löfte från iranierna om att inte tillverka kärnvapen, ett löfte som iranierna **alltid** har gett; lite sockersöta formuleringar och en enda verklig eftergift: att Iran åter öppnar Hormuzsundet, som inte ens var stängt innan kriget började och som nu kommer att stå under iransk kontroll.
Vad detta innebär för USA
Även en femåring kan förstå att detta är en kapitulation från amerikanernas sida.
Anledningen är uppenbar. Trots att de fullständigt dränerat sina missilförråd har USA misslyckats med att tvinga Iran till lydnad med militära eller ekonomiska medel. Fyra månader har gått sedan Iran stängde sundet. Under den tiden har USA tömt sina strategiska oljereserver för att hålla priserna låga. Nu håller reserverna på att ta slut och en ekonomisk katastrof hotar.
Trump medgav det öppet: ”Jag ville inte se en ekonomisk katastrof. Om man hade fortsatt så här kunde det ha hänt.” När sundet öppnades sjönk oljepriset tillbaka till 80 dollar per fat, och aktiemarknaden sköt i höjden.
Samförståndsavtalet har många kritiker, men att aktiemarknaden inte var en av dem var en källa till glädje för Trump. ”Aktiemarknaden är mer briljant än någon annan, inklusive personerna här på scenen. Förutom jag, förstås”, strålade han, medan de andra ”personerna på scenen”, däribland Marco Rubio, skruvade på sig.
Trump drar nu en lättnadens suck. Men konsekvenserna av kriget kommer att kännas i USA under många år framöver.
Omedelbart kommer det att väcka vrede hos det republikanska neokonservativa etablissemanget. De är rasande. Det amerikanska etablissemanget kan psykologiskt inte förlika sig med tanken att de – de allsmäktiga amerikanerna – skulle ha blivit besegrade, och så grundligt dessutom.
Krig kommer att bryta ut inom MAGA. Om de neokonservativa inte omedelbart kan sätta stopp för denna fred kommer de att vilja hämnas, kanske efter en period av upprustning.
Men följderna kommer att märkas i hela det amerikanska samhället. När Trump försöker vända på detta – och går så långt som att kalla avtalet en ”villkorslös kapitulation” från Teherans sida – vad gör han då annat än att ge den amerikanska förödmjukelsen en ofrivilligt komisk twist?
Detta är inte det heroiska nederlaget vid Alamo, som kan få amerikanernas bröst att svälla av patriotisk stolthet. Trumps löjlighet – hans UFC-match och motocrossuppvisning på Vita husets gräsmatta för att fira den amerikanska republikens 250-årsjubileum är passande – berövar staten det lilla allvar den hade kvar. Trumps hela uppträdande, som handlar om att rädda ansiktet för sin egen skull, väcker bara förakt och hat.
Vi har sett det förut, för andra imperialistmakter på nedgång: nederlag utomlands banar väg för klasskamp hemma. Det var Frankrikes nederlag i Algeriet som lade grunden för maj 1968. För Portugal lades grunden för Nejlikerevolutionen 1974 genom det kostsamma kriget i Afrika.
Regionala konsekvenser
Även i Iran har avtalet dock sina kritiker – som anser att Iran gav bort sitt förhandlingsutrymme alltför lättvindigt. De vill tvinga amerikanerna till inget mindre än ett fullständigt nederlag: ett fullständigt amerikanskt tillbakadragande från Mellanöstern och ett erkännande av Irans rätt till sitt anrikade uran.
Att ledningen för Islamiska republiken inte höll ut för att få ut mer tyder på en press – särskilt från Ryssland och Kina, som skulle skadas om hela världen störtas in i en djup ekonomisk kris.
Men det var inte heller nödvändigt för iranierna att hålla ut för att få igenom detta. Även utan ett formellt tillbakadragande kommer USA att vara svagare än någonsin framöver.
Dess baser är rykande ruiner. Över hela regionen har alla fått en försmak av USA:s maktlöshet och Irans styrka. De olika Gulfstaterna tecknar nu sina egna separata avtal med Iran.
Efter att ha lidit omfattande skador av iranska bombningar under krigets första skede gick Förenade Arabemiraten med på att betala Iran 10–20 miljarder dollar. Qatar har ingått ett liknande avtal. Saudiarabien kommer snart att tvingas ingå ett liknande avtal. Detta är att betala tribut.
De amerikanska allianserna i regionen var redan på väg att brista före kriget. Och sedan kriget började har Förenade Arabemiraten dragit sig ur OPEC, vilket utgör en dödsstöt för kartellen och befäster splittringen mellan Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. De kyliga relationerna mellan Turkiet och Israel har försämrats ytterligare.
Därtill har vi Amerikas främsta allierade, Israel självt. Detta är ett mardrömsscenario för den israeliska härskande klassen.
Den största förloraren: Israel
Israels makthavare har i årtionden längtat efter en kraftmätning med Iran. De var inte bara ute efter regimskifte och kärnkraftsavveckling. De ville se Iran förstört som nationalstat, som ett steg mot att fullständigt rita om kartan över Mellanöstern.
I början av kriget trodde de att detta var deras chans. De såg framför sig hur de förstörde varje nationalstat i regionen utom Israel självt: skapade barbari för att själva härska över ruinerna.
I mitten av mars, medan kriget mot Iran var som mest intensivt, kallade den framsynte Naftali Bennett redan Turkiet för ”det nya Iran”. Samma Naftali Bennett är nu liberalernas favoritkandidat att utmana Netanyahu i det kommande valet!
I februari och mars var den israeliska härskarklassen euforisk, berusad av sina egna illusioner.
Men från dessa höjder har de nu störtat ner till jorden med dunder och brak.
Avtalet kallas inom hela den sionistiska eliten för en ”katastrofal kapitulation”. De kritiserar Netanyahu hårt för att ha begått det strategiska misstaget att låta frågan om Libanon kopplas samman med kriget mot Iran.
Men just den kopplingen var Netanyahus hela strategi! Som vi har förklarat på annat håll har israelerna blivit mycket vana vid att utöva påtryckningar på sina amerikanska välgörare, vilket inte lämnar dem något annat val än att stödja Israel.
Netanyahu invaderade Libanon samtidigt som kriget mot Iran inleddes, just för att koppla samman de två. Om amerikanerna försökte dra sig tillbaka för att sluta ett avtal med Iran, kunde han fortsätta att provocera iranierna i Libanon och hålla amerikanerna kvar i kriget till varje pris.
Här är problemet: eftersom Netanyahu har kopplat samman de två konflikterna på detta sätt har Trump inget annat val än att sätta stopp för Israels inblandning i Libanon för att kunna dra sig ur kriget.
Den israeliska härskarklassen är förfärad och i panik. För Netanyahu är detta ännu värre. Ett nederlag i kriget innebär slutet för honom: han avsätts och hamnar kanske i fängelse.
Kan Netanyahu stoppa avtalet?
Några av Netanyahus allierade hävdar bestämt att de kan klara sig på egen hand. ”Trumps avtal är inte bindande för oss. Israel är inte underordnat USA”, protesterade Ben Gvir. ”Vi är ett självständigt och suveränt land.”
Jaså, det säger ni? JD Vance påminde honom:
”För det första är Donald J. Trump den enda statschefen i hela världen som just nu är välvilligt inställd till nationen Israel. Och han råkar vara statschef i världens supermakt. Om jag satt i den israeliska regeringen skulle jag kanske inte attackera den enda mäktiga allierade jag har kvar någonstans i hela världen.
En annan sak jag vill säga är att under de senaste tre månaderna har två tredjedelar av de försvarsvapen som skyddat ert hemland tillverkats av amerikanska händer och finansierats med amerikanska skattepengar.”
Ett knappt förtäckt hot: ”Testa inte vårt tålamod, Bibi! Du kommer att ångra det!” Men Netanyahu har tidigare lyckats slingra sig ur svåra situationer. Han kommer att smida planer för att ta sig ur även den här. Frågan är: kan han klara det?
Det finns många okända faktorer och oförutsägbara aktörer inblandade. Men på kort sikt ser det ut som att något av följande kommer att kollapsa: världsekonomin, relationen mellan Israel och USA, det israeliska samhället i sig, eller en kombination av alla tre.
Scenario 1: Världsekonomin kollapsar
Om Netanyahu och de neokonservativa lyckas få Trump att återuppta kriget kommer den militära balansen att förbli oförändrad. Lagren av dyr ammunition är kritiskt uttömda. Så om iranierna återupptar sina bombningar av Israel har amerikanerna inte de luftförsvarsmissiler som krävs för att skydda dem, även om de skulle vilja!
Det bästa scenariot skulle vara att Hormuzsundet återigen stängs, vilket skulle innebära en katastrof för världsekonomin. Men iranierna har också förmågan att komplettera det med en stängning av Bab el-Mandeb-sundet – och därmed tillgången till Röda havet – genom att aktivera sina houthi-allierade i Jemen. Det skulle strypa den viktigaste handelsvägen mellan Europa och Asien.
För närvarande balanserar världsekonomin på en knivsegg. Det är värt att notera att det även nu kan ta många veckor, till och med månader, innan rederierna kan lösa de logistiska följdeffekterna och börja känna sig tillräckligt trygga för att i större omfattning passera sundet.
Många av olje- och gasanläggningarna i regionen kommer att behöva flera års reparationsarbete innan de återigen kan börja förse världsmarknaden. Samtidigt gör uttömningen av de strategiska reserverna hela världen mycket mer känslig för nya chocker, för att inte tala om att efterfrågan nu kommer att vara högre enbart för att fylla på dessa lager.
Allt detta ger Trump mycket att fundera på.
Scenario 2: Förhållandet mellan USA och Israel bryter samman
Detta kommer kanske inte att hindra Netanyahu från att driva saker och ting till sin yttersta gräns. Netanyahu försöker redan provocera i Libanon. Redan dagen efter att samförståndsavtalet undertecknades tillkännagav han en ”buffertzon” med permanent israelisk ockupation i Libanon, vilket direkt bryter mot avtalet.
Men genom att göra detta leker Netanyahu med själva relationen mellan USA och Israel.
Netanyahu har för sin del själv insett logiken i sin politik, som leder till ett brott med USA. I viss utsträckning har han redan försökt förbereda det israeliska samhället psykologiskt på det. Förra året talade han om behovet av att avvänja det israeliska samhället från amerikanskt bistånd under det kommande decenniet, för att förvandla Israel till ett slags ”Super-Sparta” som kan utkämpa sina egna strider.
Kanske kommer han att försöka detta. Men ett brott med USA skulle innebära att kasta in Israel i en existentiell kris och ändå bara leda till nederlag.
Scenario 3: Israel bryter samman
Den sista möjligheten är att Netanyahu tvingas ge efter. Men då skulle alla motsättningar i det israeliska samhället – som vi såg explodera i protesterna mot rättsreformen 2023 och som vi periodvis sett blossa upp igen, till exempel i protesterna för gisslans återlämnande – bryta ut än en gång.
Netanyahu har sedan den 7 oktober 2023 försökt rikta motstridigheterna i det israeliska samhället utåt. De kommer återigen att internaliseras.
Tre års krig har lämnat det israeliska samhället i spillror. Antalet behandlingar för psykisk ohälsa har ökat med 240 procent sedan 2024. Ungdomarna är i armén och investerarna i tekniksektorn har flytt.
Armén har slutat offentliggöra siffror över antalet som diagnostiserats med PTSD, just på grund av hur höga dessa siffror är. ”Människor har förlorat förtroendet för sitt samhälle, sin regering och sina institutioner”, sa en veteran och psykolog till Al Jazeera.
Enligt vissa uppskattningar infinner sig mer än hälften av reservisterna inte när de kallas in.
Allt detta hotar att bryta ut på nytt. Efter att ha stöttat sig på religiösa reaktionära krafter i det israeliska samhället står Netanyahu just nu inför massiva protester från ultraortodoxa judar som vägrar att tjänstgöra i IDF.
Det har utbrutit massiva protester och blockeringar av motorvägar. Det har uppstått upplopp utanför högsta domstolens domares bostäder och vid IDF-befälhavares hem har det skett stormningsförsök. Shin Bet har inlett en underrättelsebedömning av extremhögerterrorism bland judar.
De många motsättningarna inom Israel kan explodera på oförutsägbara sätt.
Detta är ännu ett skäl för Netanyahu att återigen rikta fokus utåt. Om inte i Libanon, var då? Vi har sett en ökning av IDF:s attacker i Gaza. Smotrich har under den senaste veckan inlett provokationer i staden Hebron på Västbanken. Kan de påskynda processen för att annektera Västbanken?
Andra, som Likud-ministern Amichi Chikli, har lovat att Israel snart kommer att befinna sig i krig med Syrien, som en del av vad den israeliska makteliten i allt högre grad kallar en ”radikal sunnitisk ondskans axel” ledd av Turkiet. Kan Israel, som av USA är bundet att inte attackera Iran eller dess allierade, vända sig direkt mot Amerikas egna regionala allierade?
Konsekvenser
Ironiskt nog är ett av resultaten av kriget att göra USA mer beroende av just Israel som sin ställföreträdare genom att allmänt försvaga USA i resten av regionen! Allteftersom Israel fortsätter att rasa okontrollerat kan det ännu tända nya bränder över hela regionen och dra in USA ännu djupare.
Men låt oss ta ett steg tillbaka och understryka de viktigaste, övergripande punkterna.
Iran går stärkt ur kriget: först och främst politiskt och militärt. Men med de miljarder dollar som frigjorts är det mycket möjligt att de även ekonomiskt går stärkta inom en inte alltför avlägsen framtid.
För USA och dess allierade är detta en katastrof, en fullständig och odelad katastrof. Det kommer att blottlägga alla motsättningar inom USA, Israel och hela västvärlden. Det har decimerat det amerikanska inflytandet i regionen – och långt bortom den.
Från Sydostasien – Filippinerna, Australien, Vietnam, Kambodja, Laos, Thailand, Myanmar och Bangladesh – skickade alla dessa länder delegationer till Kina under kriget för att be om gödselmedel, olja och andra livsviktiga råvaror. Och det gjorde européerna också – och Trump också! Han var där för inte så länge sedan, utan tvekan för att be Xi att sätta press på iranierna.
Låt oss inte glömma att amerikanerna, sedan kriget började, har varit rasande över vad de uppfattade som bristande europeiskt stöd och har minskat sin militära närvaro på kontinenten. Det har varit ytterligare en spik i kistan för det så kallade ”kollektiva väst”.
Samtidigt framstår världsekonomin som mer bräcklig än någonsin. Iranierna är de erkända härskarna över Hormuzsundet, medan de europeiska pygméerna bedriver piratverksamhet mot den så kallade ryska ”skuggflottan”. Detta är ytterligare ett stort sår i världshandeln, som ger ytterligare drivkraft åt protektionism och remilitarisering.
Å andra sidan är detta ett stort bakslag för världens främsta imperialistiska makt. Än i dag fortsätter den amerikanska imperialismen att trakassera och skrämma, särskilt på västra halvklotet. Tidigare kanske massorna accepterade detta med fatalistisk resignation. Vem kan överhuvudtaget besegra den amerikanska imperialismens koncentrerade makt? Nåväl, nu har det skett!
På det stora hela kommer detta nederlag att ses som en avgörande vändpunkt i den amerikanska imperialismens nedgång.