Klockan 02 på natten venezuelansk tid inledde USA-imperialismen ett brottsligt militärt angrepp på venezuelansk mark. Omkring sex stora explosioner har skett i huvudstaden Caracas. Militära attacker har också utförts i El Higuerote, Miranda, La Guaira och även i Aragua. Amerikanska militärhelikoptrar har setts flyga över Caracas. Trump har meddelat att de tillfångatagit Maduro och hans fru, och att de har flugits ut ur landet. Delcy Rodríguez, Venezuelas vicepresident, har bekräftat detta. Detta är vad som hittills är känt.
Inget av detta kom som en blixt från klar himmel. Det är resultatet av en kall, beräknande och cynisk politik, som troget uttrycker den aggressiva amerikanska imperialismens verkliga intressen.
Agerandet är den oundvikliga kulmen på en lång rad oprovocerade aggressiva handlingar mot en suverän stat, Venezuela, som aldrig utgjort något direkt militärt hot mot USA.
Dessa handlingar inkluderar piratkapningar på öppet hav, bombning och beskjutning av små fartyg i Karibien och avsiktlig slakt av de olyckliga människorna ombord. Offren var med största sannolikhet oskyldiga fiskare, och i vilket fall som helst utgör sådana handlingar utan tvekan en uppenbar kränkning av det som ironiskt nog kallas ”internationell rätt”. Dessa handlingar omfattade också beslagtagande av tankfartyg som transporterade venezuelansk olja – och USA:s konfiskering (läs: stöld) av dem.
Denna sex månader långa kampanj av imperialistisk mobbning och eskalerande militärt tryck från USA-imperialismen och Trump-administrationen mot Venezuela är en ensidig aggressionshandling som inte på något sätt kan rättfärdigas. Det handlar inte om droger, som vi förklarat. Det handlar inte heller om ”demokrati”, som USA inte överhuvudtaget bryr sig om.
Trump, mannen som kallar sig fredsmäklare, mannen som lovade att dra USA ur onödiga krig, bombade Nigeria på juldagen. Nu har han bombat Venezuela och hotar återigen med militära åtgärder mot Iran. I Venezuela har vi dessutom det brottsliga störtandet av en statschef i ett annat land.
Detta är en uppenbar militär aggressionshandling, vars huvudsakliga syfte är att göra klart för alla att USA avser att dominera och underkuva hela kontinenten och skoningslöst straffa alla regeringar som står i vägen.
Konsekvenserna av detta är mycket allvarliga. Det har talats om att detta ”bara” var en attack för att gripa en ledare – Venezuelas president Maduro – och föra honom ut ur landet. Sådana handlingar har uppenbarligen en kriminell karaktär och har mer gemensamt med maffians metoder än med internationell diplomati. Här har vi ett mycket tydligt exempel på vad de kallar den ”regelbaserade internationella ordningen”. Med detta menar de godtyckliga regler som Washington inför när som helst i enlighet med den amerikanska imperialismens intressen.
Alla länder, regeringar eller ledare som vågar motsätta sig dessa ”regler” kommer att utsättas för hot, sanktioner, handelsblockader, bombningar och till och med, som vi ser, maffialiknande kidnappningar. Det är den typen av regim som ledarna i USA och deras europeiska kumpaner försöker påtvinga hela världen.
Erfarenheten visar dock att när en militär operation väl inletts är det oklart hur den kommer att sluta. Krig är en kamp mellan levande krafter. Hur konflikten i Venezuela kommer att sluta beror inte bara på Donald Trump, eftersom krig alltid har sin egen logik, vars utgång är svår att förutsäga i förväg.
Bombningarna av militär och civil infrastruktur i Venezuela kommer oundvikligen att orsaka civila dödsoffer. Detta kommer att väcka allmän känsla av avsky och hat mot de amerikanska angriparna. Huruvida dessa känslor kan kanaliseras till effektiva militära åtgärder beror på många faktorer, framför allt massornas moral.
Padrino (chefen för de väpnade styrkorna) har redan meddelat att det har förekommit civila offer och har uppmanat till nationellt motstånd mot denna uppenbara imperialistiska aggression. Han har förklarat att alla väpnade styrkor kommer att sättas in. ”De har attackerat oss, men de kommer inte att kuva oss” sade han.
Vi måste erkänna fakta. Venezuela är ett litet latinamerikanskt land som befinner sig i en extremt ofördelaktig situation när det konfronteras med den amerikanska imperialismens överväldigande militära styrka.
Hur massorna reagerar på Padrinos uppmaningar kommer att vara den avgörande faktorn. Men på detta avstånd och med bristande information är det omöjligt att säga hur denna reaktion kommer att se ut. Utan tvekan skulle en betydande del av det venezuelanska samhället – arbetarna, bönderna, de fattiga i städerna och alla som gynnats av den bolivarianska revolutionen – fortfarande vara beredda att kämpa mot denna brutala imperialistiska aggression, om de fick ett tydligt ledarskap. Men kommer detta att räcka?
Kuba är för svagt för att kunna ge tillräckligt militärt stöd. Venezuelas viktigaste allierade, Ryssland och Kina, ligger tusentals mil bort. Detta är därför mycket av en konflikt mellan David och Goliat. Det säger sig självt att det internationella stödet från arbetarklassen kommer att vara av enorm betydelse i denna konflikt. Det gäller särskilt reaktionen från massorna i hela Latinamerika.
Detta är också menat som en tydlig varning till andra länder i Latinamerika att falla in i ledet, ett led av underkastelse under USA-imperialismen. Detta gäller särskilt Colombia och den colombianske presidenten Gustavo Petro.
Det är sant att många människor, särskilt på vänsterkanten, inte har något förtroende för den nuvarande regeringen i Caracas. Men detta är inte det kriterium som bör avgöra våra handlingar i dessa stunder. Oavsett vår inställning till Nicolas Maduros regering är det en elementär plikt att bestämt och otvetydigt försvara Venezuela mot den amerikanska imperialismens aggressiva handlingar.
Detta ovillkorliga stöd för Venezuela i den nuvarande konflikten uttrycker inte mer förtroende för Nicolas Maduros politik och handlingar än vi har för mullornas korrupta regim i Iran. Men vi stöttade av Iran på samma sätt när de attackerades av Trump och Netanyahu. Vår inställning dikteras inte av om vi håller med eller inte håller med en viss regering eller politik, utan av den grundläggande principen om proletär internationalism. Varje tvekan i denna fråga är liktydig med ett brott mot arbetarklassen och ett svek mot proletär internationalism.
Det rätta svaret från den internationella arbetarrörelsen bör vara mobilisering och ett kategoriskt avvisande av detta omotiverade imperialistiska angrepp. Det kommer säkert att hållas protester idag utanför alla amerikanska ambassader på den latinamerikanska kontinenten och bortom den. Revolutionära kommunistiska internationalen står ovillkorligt för försvaret av Venezuela och vi kommer att lägga all vår tyngd bakom denna rörelse.
Vår ståndpunkt är tydlig: Hands off Venezuela!
Ut med USA-imperialismen ur Latinamerika!
Ned med USA-imperialismen!
Den här artikeln översattes från marxist.com