Det finns viss förvirring kring begreppen socialism och kommunism inom såväl vänsterfamiljen som övriga delar av arbetarrörelsen och vänstern. Detta är inte att undra på med tanke på alla de varianter av socialism som finns, alltifrån socialdemokratisk reformism till anarkistisk direktaktion, för att inte tala om kommunismens sammankoppling med stalinistisk diktatur.
Det finns därför all anledning att gå till grunden med dessa begrepp, i synnerhet som det inom vänsterfamiljen finns en tendens att kasta allt som luktar kommunism över bord och på så sätt kasta ut barnet med badvattnet.
Vad är kommunism egentligen? Ja ursprungligen betyder det egendomsgemenskap, att tillsammans äga allt utom personliga saker som till exempel kläder. Sådana idéer har funnits i tusentals år och även praktiserats av mindre grupper. Bibelns Jesus och hans lärjungar delade på allt. I bondeupprorens Tyskland på 1600 och 1700 talens fanns öppet kommunistiska idéer och städer där man försökte förverkliga det, vilket fyllde de styrande med fasa och slogs ned brutalt.
Socialism är traditionellt ett bredare begrepp och innefattar alla idéer som betonar samarbete och solidaritet.
När Marx och Engels ställde socialismen på vetenskaplig grund, utifrån fakta och en historisk utveckling, ville de avskilja sig från de allehanda socialistiska riktningar som fanns. De valde därför att kalla sig för kommunister och döpte sitt första program till ”Det kommunistiska manifestet”.
Lenin, som tillsammans med Trotskij och Plechanov grundade den ryska socialdemokratin, valde också att kalla sig kommunist efter 1914. Anledningen var den internationella socialdemokratiska ledningens förräderi, att man gav stöd till det egna landet i kriget: ”Proletärer i alla länder förena er i fredstid och skär halsen av varandra i krigstid” konstaterade den revolutionäre tyska socialdemokraten Rosa Luxemburg ironiskt.
Ryska revolutionen genomfördes därför under kommunistisk flagg och den nya internationalen den ”kommunistiska internationalen” blev en ledstjärna för fattiga och förtryckta världen över. Men revolutionerna i Tyskland, Ungern, Italien , Spanien och kina efter första världskriget led nederlag på grund av ledningen, svaghet, brist på erfarenhet och i vissa fall svek. Revolutionen isolerades i Sovjet vilket banade väg för en nationalistisk urartning i form av . stalinismen. En politisk kontrarevolution genomfördes, sovjetdemokratin ersattes av en diktatorisk enpartistat. Oppositionella drabbades av förföljelser, fängslanden och avrättningar, och de som först angreps var de ärliga kommunisterna och revolutionärerna.
Efter andra världskriget bildades en rad länder av Sovjettyp, där kapitalismen störtades och ersattes av en förstatligad och planerad ekonomi, och en diktatur istället för arbetardemokrati. Det skedde i Östeuropa, Jugoslavien och Kina och senare också i Nordkorea, Vietnam, Angola, Moçambique, Syrien, Sydjemen och Kuba. Alla dessa strides av partier som till namnet var kommunistiska.
Avskaffandet av kapitalismen i dessa länder var historiskt sett progressivt och innebar ekonomisk utveckling och materiella förbättringar som annars varit omöjlig. Som marxister försvara vi därför dessa revolutioner även om de var ofullständiga och perverterade. Men det var aldrig fråga om kommunism utan samhällen som stannade upp och urartade mellan kapitalism och socialism.
Enligt marxismen innebär kommunism ett klasslöst samhälle där staten dör bort som redskap för en härskande klass . Den ersätts av en gemensam förvaltning av samhället. Människor styr gemensamt över tingen, produktion tjänster, utbildning och boende istället för att en rik minoritet styr över den breda massan. ”Istället för en regering över personer får vi en regering över tingen och en ledning av produktionsprocessen” skriver Engels i boken Anti Duhring.
Men ordet kommunism har smutsats ned och därför använder vi marxister istället begreppet ”Det klasslösa samhället” . Och som framgår så kallar vi oss rätt och slätt ”marxister” för att undvika missförstånd och försvåra borgarnas hetspropaganda.
Men i grunden är marxism, kommunism och vetenskaplig socialism samma sak: Att den historiska utvecklingens nästa skede är socialism och att förutsättningarna för detta växer fram inom det rådande kapitalistiska systemet, på samma sätt som villkoren för feodalism växte fram ur slavsamhället och villkoren för kapitalismen skapades under feodalismen.
Men det socialistiska stadiet skiljer sig från de andra genom att det för första gången är den arbetande majoriteten som tar befälet i samhället och att man för första gången kan börja tillgodose alla människors behov. Arbetarnas maktövertagande sker inte bara i dess eget intresse utan i hela befolkningens intresse. Alla tjänar på ett samhälle byggt på gemenamt ägande, massornas demokratiska styre och solidaritet. Livsvillkoren blir goda, man känner trygghet och tillit inför framtiden, våld och brottslighet minskar och människorna kan börja förverkliga sig själv och sina intressen.
Men detta fordrar att vi lyckas välta kapitalismen över ända. Och vänsterutvecklingen i Latinamerika, masskampen i södra Europa och den arabiska revolutionen signalerar att vi befinner oss i världsrevolutionens första stadium, där den äkta marxistiska och revolutionära socialismen kommer att bli populär igen, som den enda vägen bort från krig, fattigdom, arbetslöshet och förtryck.
Detta måste vara Vänsterpartiets och Ung Vänsters ledstjärna istället för den inomkapitalistiska reformism som idag råder. En reformism som idag inte ens ger några reformer utan försämrar de som genomförts.